Helt Perfekt Glob

Halloween Ends av J

Fyra år har gått sedan Michael Myers (James Jude Courtney) återvände till Haddonfield, Illinois och fortsatte det han påbörjade fyrtio år tidigare för att sedan försvinna spårlöst med enbart döda kroppar och blod bakom sig. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) bor nu mer med sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) och håller på att avsluta det sista på hennes skrivna memoarer. Laurie, som låtit Michael’s vålnad bestämma och driva hennes verklighet i årtionden, har bestämt sig för att slå sig fri från hennes rädsla och vrede och istället omfamna livet.

Men efter att Laurie har introducerat den unge mannen Corey Cunningham (Rohan Campbell) för Allyson börjar hon sakta att inse att den ondska Michael lämnade efter sig fortfarande vilar över Haddonfield och när en ny kaskad av våld och terror blåssar upp måste Laurie en gång för alla konfrontera den ondska hon inte kunnat kontrollera alla dessa år…

Halloween Ends. Den sista filmen i den nya Halloween trilogin och oh boy…

Halloween är en sån där franchisé som har haft både sina välförtjänta uppgångar och katastrofala nedgångar. Att de valde att göra en fortsättning på det klassiska originalet från 1978 var ett smart drag, Halloween från 2018 (recenserad här) visade sig inte bara vara en passande fortsättning på originalets berättelse utan också en genuint bra uppföljare när den kom ut för fyra år sedan. Halloween Kills (recenserad här) tog vad filmen från 2018 gjorde och vred upp både tempot och body counten till elva, men slängde samtidigt saker så som krypande spänning och ett subtilt manus ut genom fönstret. Plattan hölls i mattan från början till slut och även om filmen i sig var bitvis helt idiotisk så var det en underhållande slasherfilm. Den försökte inte vara någonting annat och den lyckades (till större delen) med vad den försökte göra. Så, när jag satte mig i biosalongen för att se Halloween Ends var förväntningarna att den skulle leverera ungefär det samma som sin föregångare – eller kanske ännu mer. Det gjorde den inte…

Halloween Ends har ett betydligt långsammare tempo än sin föregångare. Den första delen av filmen går åt att bygga upp karaktärerna (i synnerhet en specifik) och omkring en timme in började jag undra om jag satt och tittade på ett tonårsdrama eller en slasherfilm. Ungefär halvvägs igenom filmen börjar i alla fall saker och ting till slut att röra på sig ordentligt fram till slutet. Det antiklimaktiska slutet.

Utan att gå in på några detaljer som spoilar filmen så kan jag väl säga att Halloween Ends var allt annat än vad jag trodde att den skulle vara. Varför de valt att gå den här vägen med filmen förstår jag inte då en direkt fortsättning på Halloween Kills hade varit den mest logiska vägen att gå, vilket också hade kunnat gett oss fans ett ordentligt klimax till skillnad från det magplasket vi fick här. Halloween Ends hade dock en handfull idéer (som jag faktiskt fastnade för) som hade kunnat varit en grogrund för en spin-off, men som i slutändan inte ledde någonstans överhuvudtaget. Den speltiden som användes till det hade definitivt kunnat använts på ett bättre sätt.

På det stora hela är jag faktiskt besviken. Halloween Ends var meningen att vara den stora finalen mellan Laurie Strode och Michael Myers. Den sista striden mellan det goda och det onda. Istället fick vi en uppföljare som försöker göra någonting nytt trots att det är det avslutande kapitlet i franchisén (för nu, i alla fall).

Jag hatar inte Halloween Ends, men jag har inga problem att bunta ihop den med de svagaste installationerna i Halloween franchisén. Hade manuset varit för en annan film hade jag kunnat ursäkta dess tillkortakommanden då filmen som sagt har en handfull idéer jag fastnade för och även stunder då jag verkligen njöt av att titta på den, men som en Halloween film är den ärligt talat bedrövlig…

Halloween Kills av J

Följande recension innehåller spoilers av Halloween (2018) (recenserad här), fortsätt läsa på egen risk.

Minuter efter att Laurie Strode (Jamie Lee Curtis), hennes dotter Karen (Judy Greer) och barnbarn Allyson (Andi Matichak) lämnat den maskerade seriemördaren Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle / Airon Armstrong), för att brinna i deras fälla i Laurie’s källare, körs Laurie med ilfart till sjukhuset med livshotande skador, i tron om att hennes livslånga plågoande äntligen är död. Men när en grupp brandmän anländer till Laurie’s övertända hus lyckas Michael ta sig ut ur det brinnande infernot och fortsätter sin blodiga framfart.

Samtidigt börjar invånarna i Haddonfield att gadda ihop sig för att slå tillbaka mot deras ostoppbara monster. De formar ett medborgargarde som enbart har ett syfte; att jaga rätt på Michael och ta ner honom, en gång för alla.

Halloween Kills kan vara den filmen jag längtat mest efter de senaste två, tre åren. Ända sedan jag var och såg Halloween från 2018 på bio har jag – och antagligen många med mig – väntat spänt på fortsättningen. Av att döma av de recensioner och de omdömen folk har skrivit om filmen verkar den vara lite av en vattendelare; en del älskar den, en del hatar den. Jag tillhör den förstnämnda gruppen.

Men även om jag gillar (snudd på älskar) filmen så kan jag (i alla fall delvis) se varför folk kritiserar den. Den har sina problem, men jag tycker å andra sidan att det den gör bra väger upp dem. Att vissa karaktärer beter sig fullständigt idiotiskt och gör den ena korkade saken efter den andra ser inte jag som något större problem när det gäller den här typen av film, men det är å andra sidan något många verkar ha hängt upp sig på – bland annat.

Det jag personligen gillade med filmen var hur högoktanig den var; det rör hela tiden på sig, kropparna staplas snabbt på hög och filmen blir aldrig tråkig eller utdragen, hur idiotiskt än manuset blir stundtals. Den har som sagt sina problem, men tempot är inte ett av dem. Den största synden en film (och i synnerhet en skräckfilm) kan göra är att vara tråkig – vilket Halloween Kills inte är. Den är dum, bombastisk och överdriven, men den är inte tråkig.

Kanske borde jag vara mer kritisk till Halloween Kills – kanske inte. Jag hade en kul stund i biosalongen när jag var och såg filmen och det är det enda som räknas för min egen del. Att filmen är bitvis stendum gör mig ingenting, den levererade på alla andra plan så pass att jag kan förlåta de sämre sidorna av filmen. Halloween Kills är God Underhållning och jag ser fram emot att återbesöka den så småningom, samtidigt som jag ser fram emot nästa installation i franchisén; Halloween Ends. Rekommenderas.

Halloween (2018) av J

Halloween, 1978. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) lyckades nätt och jämnt att slippa undan den sinnessjuke Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle) efter att han dödat flera av hennes vänner efter att ha lyckats bryta sig ut från Smith’s Grove Sanatorium där han hade suttit inspärrad i femton år. Polisen lyckades hur som helst att gripa och spärra in honom på Smith’s Grove igen.

Fyrtio år senare lever Laurie ensam i ett inhängnat område med knappt någon kontakt med sin dotter Karen (Judy Greer) eller sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) då Karen tycker att hennes mor är paranoid som inte kan släppa tanken att Michael Myers fortfarande lever och att han kan komma efter henne på nytt, att hon bara inbillar sig. Men när fyrtio års jubileumet börjar närma sig kraschar bussen som skulle transportera Myers till en annan anläggning och Laurie’s värsta farhågor besannas…

Min första tanke när sluttexterna började rulla när den nya Halloween var slut var; ”Wow… årets film!”. Efter att ha läst lite recensioner (snarare sågningar) på imdb och efter att jag har sugit lite grann på filmen och funderat så står jag fortfarande fast vid min första tanke – det här är årets film i mina ögon.

Nej, filmen är inte felfri. Ja, den innehåller en del logiska luckor. Nej, den är inte bättre än Halloween II från 1981. Ja, den har en del forcerad humor i sig. Nej, den ligger inte i samma liga som originalet och att överhuvudtaget jämföra den här filmen med den filmen vore ett hån. Så hur kan jag då tycka att filmen är det här årets bästa film? Enkelt; jag blev grymt underhållen och jag är inte en fanboy som blir butthurt bara för att en uppföljare inte är perfekt på alla sätt och vis. Skådespelarna var bra, effekterna såg riktigt bra ut (Michael’s mask såg fantastisk ut) och filmens manus var fängslande – även om vissa saker som inträffar här borde ha klippts bort eller skippats helt (som sagt, den är inte felfri).

Så, för att avrunda den här recensionen så kan jag väl säga att jag verkligen gillade den här filmen och tycker att det är den tredje bästa filmen i serien (med Michael Myers) efter de två första filmerna. Rekommenderas.

Virus av J

Efter att ha förlorat sin last tar besättningen ombord på den fallfärdiga och sjunkande oceangående bärgningsbåten ”Sea Star” skydd i en tyfons öga i ett försök att göra reparationer ombord. De stöter snart på det tillsynes övergivna ryska rymdforskningsfartyget Academic Vladislav Volkov och går ombord. Sea Star’s besättning tror att deras problem är löst och att de efter det här jobbet kan luta sig tillbaka resten av livet efter att deras kapten, Robert Everton (Donald Sutherland), berättar för dem vilket värde bärgningen av det här fartyget skulle kunna bli. Navigatorn, Kit Foster (Jamie Lee Curtis), tycker dock att det hela verkar för enkelt och för bra för att vara sant.

Efter att de fått igång strömmen på fartyget börjar underliga saker att hända och en i gruppen försvinner spårlöst. De inser ganska snart att de inte är ensamma ombord på fartyget – och att de har en väldigt liten chans att ta sig av det levande…

Jamie Lee Curtis sa i en intervju med IGN.com 1999 att Virus, som hon medverkade i det året, var en riktig skitfilm och som jag har förstått det ser hon den som den sämsta filmen hon medverkat i… I call bullshit! Jag har en förkärlek till skräckfilmer som utspelar sig på fartyg – så som exempelvis Ghost Ship och Deep Rising – och det visade sig att den här filmen inte var ett undantag. Det är inte en speciellt smart film, men det väger den å andra sidan upp med underhållande action och ett intressant koncept. Speltiden på cirka hundra minuter flög förbi och innan jag visste ordet av det började sluttexterna att rulla.

Jag hade en jävligt kul stund i soffan och ångrar inte en sekund att jag satte mig och såg Virus. Det är en skön och avslappnad popcorn-rulle som jag definitivt kommer att sätta mig för att se fler gånger. Rekommenderas.

The Fog av J

Legenden säger att den lilla kuststaden Antonio Bay, Kalifornien, byggdes 1880 på blodspengar. Den rike spetälske Blake köpte sig segelfartyget Elizabeth Dane och seglade tillsammans med sin besättning för att forma en spetälsk koloni i närheten av Antonio Bay. Men medan de seglade genom en tjock dimma blev de avsiktligt lurade av en campingeld på stranden varpå de styrde skutan mot ljuset och kraschade henne in i de omkringliggande klipporna.

Nu, hundra år senare, håller invånarna i Antonio Bay på att fira hundraårsjubileumet för grundandet av deras stad, samtidigt som en tjock dimma utvecklar sig ute på vattnet och som rör sig snabbt mot land…

Det här var första gången jag såg John Carpenter’s The Fog. Jag vet att det är en klassiker men jag har aldrig tagit mig tiden till att se den, förrän nu då. Hur som helst kan jag förstå varför folk tycker att det är en bra skräckfilm och en klassiker, men jag tycker samtidigt att den förlitar sig lite mycket på att vara långsam och att det ska på så vis bygga stämning och vara spännande. Filmen har förvisso stämning, men det är i stort sett allt. Jag kände aldrig att den blev nämnvärt spännande eller läskig (likt Carpenter’s Halloween och The Thing). Det kändes liksom aldrig som att huvudkaraktärerna var i någon större fara – inte ens i slutet, som jag personligen tycker kunde ha varit längre och mer klimatiskt än vad det är.

Det som räddar filmen är som sagt dess stämning, men också bra skådespelare (så som Jamie Lee Curtis, Janet Leigh och Tom Atkins för att nämna några) och den klassiska Carpenter-komponerade musiken som oftast är en fin touch i hans filmer.

Nåväl, på det stora hela tycker jag att The Fog var en bra film men att den samtidigt inte riktigt nådde upp till allt jag har hört om den. Den får en marginell rekommendation från mig.

Halloween: The Inside Story av J

Halloween: The Inside Story är ytterligare en i raden av alla dokumentärer om Halloween. Den här gången koncentreras dokumentären till större delen kring den första filmen från 1978 och nämner mer eller mindre bara uppföljarna och (den helt värdelösa) remaken och dess uppföljare.

Har man sett dokumentären Halloween: 25 Years Of Terror från 2006 (recenserad här) – eller bara är rent av påläst om Halloween – så bör man ha iaf ett litet hum om vad som sägs i Halloween: The Inside Story – vilket blev ett stort orosmoment för min del till en början. Efter den otroligt gaggiga inledningen där personerna bakom filmen sitter och gaggar om att ”Vi hade ingen aning om att det här skulle bli en sån stor grej när vi filmade, jaddi, jaddi, jaddi, och vi har gjort en jäääääätteläskig film som skrämmer skiten ur alla, bla bla bla..” så blir det faktiskt en ganska intressant dokumentär.

Det pratas en del om förarbetet av filmen, hur idéen uppstod, hur de valde ut skådisar och hur de byggde upp filmen under en tre veckors period – bara för att dra ett par exempel. Utöver de vanliga personerna som alltid intervjuas när det handlar om Halloween (exempelvis John Carpenter och Jamie Lee Curtis) får vi även se personer som inte stod speciellt mycket i fokus (t ex Kyle Richards, som spelade Lindsey, en av ungarna som Curtis barnvaktar). Och, well, det som till en början verkade vara ytterligare en av de skrytiga dokumentärerna visade sig vara en ganska intressant och (åtminstone hyfsat) givande dokumentär.

Om man inte är riktigt, riktigt hardcore och kan precis allt om Halloween är den här dokumentären ett ganska givet kort att slänga 90 minuter på – om man nu gillar Halloween, that is.

Halloween (1978, Blu-ray) av H

Halloween. Ja, den känner ni ju till. Känns bara dumt att säga nåt om filmen.

Jag vet inte om ni haft oturen att bli pålurade den svenska DVD:n från Atlantic, men det är en horribel historia. Blu-rayen från Anchor Bay är dock finfin, och en liten men ack så talande jämförelse ser ni här:

Nåväl. Bild och ljud på filmen är toppen, och det är svårt att förstå hur en över 30 år gammal lågbudgetfilm kan se så bra ut. Vissa har fått spel över att originalets blåfärgade nattscener och orangefärgade dagscener har fått ett mer naturligt utseende, men fuck you, det här ser bättre ut.

Den medföljande dokumentären ”A cut above the rest” är riktigt bra och berättar väldigt utförligt det mesta man kan tänkas vilja veta om filmens uppkomst och historia. Kort sagt, en skiva att rekommenderas till alla!

True Lies av J

Harry Tasker (Arnold Schwarzenegger) bor tillsammans med sin fru Helen (Jamie Lee Curtis) och hans dotter Dana (Eliza Dushku) i ett hus i en förort till Washington D.C och jobbar som en försäljningsrepresentant för ett datorföretag. Eller det är vad alla tror iaf. Harry är egentligen en hemlig agent för en privatägd organisation som stoppar hot mot USA – vilket han har hemlighållt för sin familj.

När fyra stycken atombomber försvinner riktas misstankarna mot en mellanöstisk terroristgrupp kallad Blodröd Jihad. Samtidigt börjar Helen ha en affär med en annan man – vilket Harry får reda på av en slump. Harry, som blir utom sig av svartsjuka, börjar att använda sig av organisationens utrustning för att övervaka Helen.

Det här kommer bli en kort en. True Lies är Arnie när det är som bäst; det är stort, det är högljutt, det är kul och det är actionfyllt. Och i mina ögon ligger True Lies i samma liga som James Cameron’s tidigare mästerverk Aliens, The Terminator och Terminator 2: Judgment Day – och inte som hans senaste sunkrulle, Avatar.

Andra namn som syns framför kameran som jag inte nämnt är exempelvis Tom Arnold, Bill Paxton (som både jobbat med Arnie och Cameron innan i The Terminator och Aliens), Tia Carrere och Art Malik – och lite andra personer som jag inte orkar nämna.

Som sagt, det här blir en kort en, så jag avslutar med; True Lies är en mycket bra film och det var innan Cameron började trycka ur sig halvdana, samt sunkiga, filmer. Gillar man Cameron eller Arnie, då gillar man True Lies.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0111503/