Helt Perfekt Glob

Eaten Alive av J

Judd (Neville Brand) driver det lilla nedgångna hotellet Starlight Hotel som ligger belagt intill ett träsk i utkanten av en liten amerikansk håla. Det är bara ett problem; Judd är fullkomligt galen och råkar lämpligt nog ha en krokodil boende i träsket intill hans hotell som äter mer eller mindre allt, vilket hans gäster ganska snart blir varse om…

Två år efter att han chockade världen med The Texas Chain Saw Massacre kom Tobe Hooper tillbaka med nästa film som blev minst lika omtalad; Eaten Alive, från 1976. Eaten Alive har blivit släppt under flera olika titlar så som; Slaughter Hotel, Brutes And Savages, Horror Hotel, Horror Hotel Massacre, Legend Of The Bayou, Murder On The Bayou, Starlight Slaughter och Death Trap (som också var dess arbetstitel). Filmen var givetvis också en av de filmerna som blev inplockad på Englands Video Nasties lista, men var en av de filmerna som inte blev åtalad och släpptes först oklippt på bio för att sedan släppas med tjugofem sekunder klipp 1992 och släpptes slutligen oklippt år 2000. Filmen ska även vara väldigt löst baserad på fallet kring Joseph D. Ball aka Joe Ball, som inträffade under 1930-talet.

Även om fokuset ligger mestadels på Neville Brand’s karaktär Judd får vi även se Carolyn Jones (Morticia Addams i 60-talets serie om Familjen Addams), Marilyn Burns (som medverkade i The Texas Chain Saw Massacre), Kyle Richards (som två år senare gjorde en liten roll i Halloween), Janus Blythe (som senare medverkade i The Hills Have Eyes filmerna) och Robert Englund (som här gör en tidig roll innan han blev världskänd som Freddy Krueger i Elm Street filmerna) i varierande stora och små roller.

Jag vill minnas att mitt tioåriga jag såg den här filmen på en klippt hyr-VHS med dess arbetstitel Death Trap prydd på fodralet, tillsammans med en ”coolt” ritad zombieaktig figur på framsidan. Jag har något väldigt, väldigt svagt minne att denna utgåva var utgiven av det obskyra House Of Horror bolaget som givit ut sunkiga utgåvor på gamla skräckfilmer (jag har några i mina ägor, så som Demons 1 och 2 på dvd till exempel). Hur som helst; jag gillade givetvis inte filmen. Vad jag minns tyckte jag att den var otroligt seg, händelselös och tråkig. Rent skräp, så att säga.

Nu när jag har sett om den efter närmare nitton år (och oklippt den här gången) så tycker jag att filmen håller.. sisådär. Filmen är otroligt seg på sina ställen och att flera scener involverar Neville Brand som stapplar runt och svamlar en massa osammanhängande skit blir väldigt snabbt gammalt och tråkigt. Neville Brand gör dock en otroligt bra prestation i sin rollsättning som Judd och karln ser helt från vettet ut från första stunden man ser honom. Att se Robert Englund i en väldigt tidig roll och pre-Freddy Krueger är småkul då jag inte sett så många filmer med honom innan hans första prestation som den legendariske skräckikonen. Filmen har hur som helst sina stunder och levererar en del gore (exempelvis en lie igenom en hals) här och där och visar troligtvis en av tidernas mest omotiverade nakenscener där en kvinna klär av sig på sitt rum, traskar runt lite och klär sedan på sig igen utan att det leder någonstans överhuvudtaget.

Överlag är inte Eaten Alive en speciellt bra film egentligen. Det är en kultklassiker med ett stort K och har sin följarbas, men jag själv tycker att det är en ganska mossig slasher från mitten av 70-talet som bör ses en gång, fast kanske inte fler gånger än så. Den har sina stunder här och där, men det är inte tillräckligt för att jag ska springa benen av mig för att se om den.

The Hills Have Eyes Part II av J

En grupp motocrossåkare beger sig iväg för att delta i en motocrosstävling ute i öknen, men tack vare ett misstag kommer de att bli försenade till tävlingen och diskvalificerade varpå de bestämmer sig för att ta en genväg igenom öknen. Tack vare den dåliga vägen går bränsleledningen på deras buss sönder och de blir strandade intill ett ödsligt hus mitt ute i ingenstans. De är emellertid inte ensamma och ryktena om en galen kannibalfamilj ute i öknen verkar ha mer sanning i sig än vad de flesta i sällskapet till en början trodde.

Sju år efter att Wes Craven gjorde The Hills Have Eyes gjorde han dess uppföljare tack vare en enkel anledning; han var pank och behövde pengar. Efter att två tredjedelar av filmen blivit inspelad stoppade produktionsbolaget filmen tack vare krångel med budgeten. Samma år, 1984, spelade Wes in A Nightmare On Elm Street, som givetvis blev en megahit. Detta ledde till att produktionsbolaget övertalade Wes att göra klart The Hills Have Eyes Part II med det materialet som var inspelat. Tack vare att det inte fanns tillräckligt med material för att göra en fullängdsfilm använde Wes scener ifrån den första filmen i form av flashbacks för att spä ut speltiden.

Behövde The Hills Have Eyes en uppföljare? Nej, verkligen inte och det märks ganska klart och tydligt att Wes bara gjorde den här filmen för pengarna. Storyn är så långt ifrån originell det bara går att komma och det är i princip samma film en gång till, fast med korkade ungdomar istället för en familj. Slasherelementen är dock större i den här filmen än dess föregångare och med tanke på att Harry Manfredini (mannen bakom flera av Friday The 13th filmernas musik) var filmens kompositör är det ganska svårt att inte dra kopplingar. Problemen med produktionen märks i alla fall inte avsevärt, så när som på flashbackscenerna (där bland annat en hund har flashbacks från första filmen, I’m not shitting you). Men det räddar inte filmen från det faktum att den är oinspirerad och tråkig, med ett manus som hade lika gärna kunnat varit till vilken annan film som helst.

The Hills Have Eyes Part II är inte skitdålig, men den är inte i närheten så pass intressant eller underhållande att jag kommer att se om den de närmsta åren.

The Hills Have Eyes av J

En familj som är på väg till Kalifornien lyckas krascha sin bil i ett ödsligt område ute i öknen som används av militären för att provskjuta kärnvapen. De bestämmer sig för att splittra på sig för att försöka finna hjälp, men inser efter mörkrets intrång att de inte är ensamma.

Jag tror inte The Hills Have Eyes behöver någon närmare presentation egentligen. Det är en klassiker som man ska ha sett om man är ett fan av skräckfilm helt enkelt. Jag själv tycker att filmen står sig hyfsat när det kommer till skådespeleri och berättelse trots att den är nära fyrtio år gammal (i skrivande stund), men är samtidigt bristfällig och utdaterad här och där. Exempelvis blir det aldrig nämnvärt spännande och skräcken i filmen känns ganska förlegad; den är helt enkelt inte läskig år 2015. Slutet var nog tyvärr det som överraskade mig mest då hela filmen slutar otroligt abrupt och lämnar tittaren med fler frågetecken än svar.

Nåja. Det är som sagt en klassiker och är något man måste se om man är en skräckfantast och den, tillsammans med The Last House On The Left, banade vägen för den nyligen avlidne Wes Craven – som senare gjorde filmer som A Nightmare On Elm Street, The People Under The Stairs och Scream. Tack för allt Wes, vila i frid.