| Subcribe via RSS

Resident Evil: Vendetta av J

september 3rd, 2017 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Tecknat/CGI

Resident Evil - VendettaFyra månader efter att ett tillslag mot den globala vapenhandlaren Glenn Arias (John DeMita‘s röst) i den mexikanska staten Querétaro gått åt skogen släpps ett nytt sorts zombie virus – Animality Virus (A-Virus) – ut i ett universitetslaboratorie i Chicago med endast en överlevande som resultat; ex-S.T.A.R.S-medlemmen och universitetsprofessorn Rebecca Chambers (Erin Cahill‘s röst), som genomfört omfattande forskning på det nya viruset.

BSAA-agenten Chris Redfield (Kevin Dorman‘s röst), som var den enda överlevande vid tillslaget mot Arias, söker tillsammans med Rebecca upp Leon S. Kennedy (Matthew Mercer‘s röst) för att få hjälp att spåra och stoppa Arias – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Först och främst vill jag säga att jag fucking älskar de två första animerade Resident Evil filmerna, Degeneration och Damnation. Som ett fan (och samlare) av franchisén kan jag inte göra annat. Det är actionpackade filmer som fyller ut spelseriens berättelse på ett snyggt och troget sätt samtidigt som de är sjukt underhållande. Så när en tredje animerad film annonserades ut i samband med Resident Evil 7: Biohazard kunde jag inte annat än att bli exalterad. Men, redan en månad innan dess release i Sverige fick jag höra av en bekant från utlandet att den senaste animerade Resident Evil filmen var den svagaste av de tre…

Jag har bara en sak att säga om det; bullshit! Resident Evil: Vendetta är en extremt snyggt animerad actionfilm som håller tempot uppe under större delen av dess speltid. Filmen har några små problem här och där (exempelvis är filmen ganska förutsägbar och ett rent animationsfel syns till med Leon’s hår som aldrig flyttar sig oavsett vilka rörelser han gör), men det är ingenting filmen egentligen lider av. Jag störde mig åtminstone inte på det utan satt som fastnaglad i fotöljen under min titt av filmen. Jag förväntade mig och ville ha popcornaction och det var precis det jag fick.

Resident Evil: Vendetta är inte en perfekt film men den underhåller jävligt bra, även om jag skulle tro att personer som inte är bekanta med spelserien kommer ha det svårare att hänga med i dess story då filmen (likt sina föregångare) är gjord för fans av franchisén. Hur som helst älskar jag den och ger den således en rekommendation.

Sugen på mer läsning? Varför inte kolla in någon av dessa recensioner då?
Mina recensioner av Degeneration och Damnation
Mina recensioner av live action Resident Evil 1, 2, 3, 4, 5 och 6
H’s recensioner av Degeneration, Damnation och live action Resident Evil 4

No Comments

Kuchisake-onna / Slit Mouthed Woman filmer av J

december 29th, 2014 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Övrigt

I min recension av Teketeke nämnde jag väldigt kort en annan legend jag hade fastnat för från de asiatiska delarna av världen; Kuchisake-onna. Legenden om Kuchisake-onna – eller Slit Mouthed Woman som hon kallas på engelska – berättar om en japansk kvinna vars svartsjuke make, som var samuraj, skar upp hennes mun från öra till öra för att göra henne oattraktiv för andra män.. för att slutligen döda henne.

Enligt legenden hemsöker Kuchisake-onna fortfarande platser i Japan och är man ute och går en dimmig kväll eller natt kan man stöta på en kvinna, bärandes en kirurgmask (vilket inte är speciellt konstigt då folk i Japan ofta bär såna för att skydda andra från att bli smittade av exempelvis en förkylning eller någon annan sjukdom), som stannar till och frågar blygsamt; ”Anata wa watashi ga utsukushii toomoimasu ka?” (Tycker du att jag är vacker?). Svarar man nej på frågan visar hon sitt offer en sax varpå hon dödar denne. Svarar man ja drar hon ner masken och frågar ”Nu då?”. Ett nej innebär döden, ett ja resulterar i att hon skär upp ett likadant ”leende” i sitt offers ansikte. Hon sägs ha setts till mellan 70-talet fram till i början av 2000-talet, ofta kring barn vars oskyldiga ”ja” svar på frågan om hon är ful ofta leder till deras död…

När rykten om påstådda iakttagelser av Kuchisake-onna började sprida sig 1979 kring Nagasaki prefekturen på den japanska ön Kyushu, spred det sig igenom Japan och orsakade panik på flera orter. Det finns till och med rapporter om att skolor på flera orter inte tillät barn att gå hem själva efter skolan, utan tvingades gå i grupper eskorterade av en lärare för säkerhetens skull och att polismakten ökade på sina patrulleringar. År 2004 kom det in många rapporter om iakttagelser i Sydkorea, där en kvinna i en röd mask som frekvent jagade barn. I Oktober, 2007, hittade en undersökningsdomare gamla dokument från sent 70-tal om en kvinna som jagade små barn. Hon blev påkörd och dog strax därefter. Hennes mun var uppskuren från öra till öra…

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att kolla upp om det fanns några filmatiseringar av legenden om Kuchisake-onna. Det fanns det. En hel del, faktiskt. Jag hittade 11 filmer, en varieté och en AV (Adult Video aka censurerad japansk porr) film baserade på den här legenden. Flera av dessa hade ingen engelsk (eller svensk heller för den delen) undertext, men tack vare beskrivningar av handlingarna har jag lyckats traggla mig igenom dem…

Kannô byôtô - nureta akai kuchibiruFörsta filmen ut är Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru (som även är känd som Kuchisake, som är dess re-release titel i Japan och The Slit-Mouthed Woman i USA) från 2005, där de gjort en liten egen variant på legenden om Kuchisake-onna.

Efter att hennes kollega Kato har spårlöst försvunnit blir journalisten Yoko satt på att ta över reportaget Kato höll på med; en artikelserie om urbana legender. Kato försvann medan han undersökte rykten om att den lokala kirurgmottagningen, som varit stängd i tre år, skulle vara hemsökt av en kvinna med uppskuren mun…

Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru är en blandning av den japanska stilen Pinku Cinema (japansk mjukporr) och J-horror (japansk skräck, för dig som inte räknat ut det själv). Filmen är i runda slängar 63 minuter, men känns som att den är 3 timmar. Att sitta och titta på folk som torrjuckar är ungefär lika intressant som att titta på färg som torkar och ”läskigheterna” som händer i filmen framkallar fler gäspningar än skrik av skräck. Skådespelarna fungerar och effekterna ser vi knappt något av (lite makeup här och där, men ingenting iögonfallande). Skräp hur som haver.

Kuchisake-onnaNästa film är kanske lite mer känd utanför Japan. Kuchisake-onna från 2007 (som även är känd som Carved, Carved: The Slit-Mouthed Woman och A Slit-Mouthed Woman i bland annat USA) är den första av tre filmer i en trilogi, som slutar med en prequel…

Legenden säger att för 30 år sedan terroriserades ett litet samhälle någonstans i Japan av vålnaden av en kvinna vars mun var uppskuren från öra till öra. Strövande längs gatorna, bärande en långrock och kirurgmask, närmade hon sig sina unga offer medan hon drog bort sin mask och frågade om hon var vacker. Offrens respons resulterade nästan alltid i en våldsam död.

Nu har barnen börjat försvinna en efter en igen. Efter att ha bevittnat en kidnappning slår sig läraren Ms. Yamashita ihop med sin kollega Mr. Matsuzaki för att reda på sanningen bakom kidnappningarna. Vad de finner är en mörk hemlighet som legat begravd i 30 år…

Kuchisake-onna är ingenting speciellt egentligen. Läskig är den inte heller, men den har en bra stämning och ett lagomt fängslande mysterie som har en kort och enkel förklaring som inte behöver 2 timmar för knyta ihop säcken i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och makeupen är fantastisk (och lite småläbbig också för den delen). Jag skulle kalla den för en sevärd film, även om den misslyckas med att skrämmas tyvärr.

Kuchisake-onna 2Året efter sin föregångare kom Kuchisake-onna 2 (som är känd som A Slit-Mouthed Woman 2, Carved 2 eller The Scissors Massacre utanför Japan) som inte har ett skit med den första filmen att göra och som tar ett helt annat närmande kring legenden om Kuchisake-onna.

Mayumi är en glad gymnasieelev som ingår i skolans friidrottslag. Hon är den yngsta systern av tre och bor tillsammans med sin far, mor och äldsta syster på deras kycklingfarm i den lilla staden Gifu. När hennes äldsta syster, Sachiko, ska gifta sig får Mayumi ta över hennes rum – vilket kommer visa sig vara ett stort misstag. Kvällen på bröllopsdagen dyker Sachiko’s ex-pojkvän upp och i tron om att det är Sachiko som ligger och sover i sängen häller han en burk med syra i ansiktet på Mayumi. Ryktena tar snabbt fart efter händelsen och Mayumi blir både deprimerad och ensam. Samtidigt har någon bestämt sig för att minska antalet studenter i Gifu…

Kuchisake-onna 2 är långsam.. ungefär lika långsam som när mossa växer. Det tar förvisso inte så lång tid innan filmen bjuder på lite gore, men efter det tar det ungefär 300 år innan någonting av intresse händer. Skådespelarna varierar lite grann, men är ingenting som direkt stör egentligen. Effekterna är skrattretande plastiga och får mig mer att fnissa än att flämta. I vanliga fall hade jag sagt att Kuchisake-onna 2 är en värdelös film, men tack vare twisten i slutet på filmen (som troligtvis är mest där för att kunna knyta ihop filmen med sin föregångare och för att försöka göra den här filmen till någon form av prequel till den och legenden om Kuchisake-onna överhuvudtaget) får jag ändå lov att säga att den är… okej. Ett väldigt svagt okej blir det.

Det sista jag har att säga om den här filmen är att den ska vara (enligt texter före och efter filmen) baserad på verkliga händelser som inträffade 1978 i staden Gifu och att fallet än idag är olöst… spännande…

Kuchisake-onna 0 - BigininguDen sista filmen i Kuchisake-onna trilogin är Kuchisake-onna 0: Biginingu (vars alternativa titel är The Slit-Mouthed Woman 0: The Beginning), som är meningen att vara en prequel men som samtidigt inte har ett piss med någon av de två första filmerna att göra. Filmen släpptes dessutom samma år som tvåan, vilket kanske säger en del om produktionsvärdet.

Misato och Yayoi är två systrar som har en väldigt nära relation till varandra. Misato har alltid varit osäker kring ett fult ärr hon haft i ansiktet sedan hon brände sig som barn. Men efter att hon har fått ärret borttaget med hjälp av kirurgi börjar underliga saker att hända och allt medans relationen mellan de två systrarna blir allt mer påfrestande börjar Misato att bete sig konstigare och konstigare…

Jag tyckte den andra filmen var långsam, men den är ingenting i jämförelse med den här ”prequelen”. Visst händer det lite grejer då och då filmen igenom, men det hela blir föga intressant och det känns mest som att filmen står på tomgång 95% av speltiden. Skådespelarna är rätt usla och deras agerande känns otroligt taffligt bitvis (speciellt i en scen där Yayoi slår Misato i bakhuvudet med en flaska, där man klart och tydligt ser att hon inte träffar huvudet med flaskan). Effekterna är till större delen skrattretande usla och känns som vilken direkt-till-video-trash som helst.

Uppenbarligen behövde inte Kuchisake-onna en uppföljare eller en prequel… speciellt inte två filmer som på sätt och vis försöker utge sig för att vara prequels.

Kaiki toshi-densetsu - Kuchisake-onna (Slit Mouth Woman, 2008)Nästa film kom samma år som de två tidigare filmerna och har titeln Kaiki toshi-densetsu – Kuchisake-onna (som har aka titlarna Slit Mouthed Woman i Kanada och Slit Mouth Woman i USA).

Shiori Ayakawa, en gymnasietjej som vill bli journalist, har hittat ett sätt att ta sig dit hon vill. En seriemördare är lös i staden och polisen står handfallna inför fallet och Shiori har hittat ett spår som kan leda henne till den skyldige; en ledsen röst har hörts vid varje brottsplats. Rösten låter som en kvinna som sjunger. Sången som hörts är den samma som Idol sångerskan Mika Shiratori sjöng för flera år sedan. Hon försvann spårlöst efter att hennes lovande karriär gick i stöpet då hennes ansikte blev ärrat efter en olycka. Kort efter olyckan förlorade Mika förståndet och skar upp sin mun med en kniv, från öra till öra…

Den här filmen ligger utan tvekan på min topp fem sämsta filmer jag någonsin har sett. Jag skulle tro att det är svårt att toppa den här filmen i uselhet. Precis allting är värdelöst med den; filmningen, storyn, skådespelarna, effekterna, tempot – ALLT. Det finns ingenting överhuvudtaget som är bra med den här filmen. Produktionskostnaderna lär ha legat kring en kopp kaffe och en bulle och hela projektet var troligtvis någon form av skolarbete för en mediastudent som de, på något konstigt sätt, lyckades få släppt på dvd. Herregud vilken jävla skit.

Slit Mouth Woman 2 (2010)Nästa film är, som jag har förstått det, en uppföljare till föregående film. Den enda information jag kan hitta om den här filmen är att den heter Slit Mouth Woman 2 (eller Slit Mouth Woman The Second som titelbilden säger) och att den släpptes år 2010.

Saaya är en författare som kört fast. Hennes vän Yukie föreslår att hon ska börja på en bok baserad på legenden om Kuchisake-onna. Saaya bestämmer sig för att göra det och börjar undersöka legenden och snart börjar underliga saker att inträffa…

Uppföljaren är inte fullt lika horribel som föregångaren, men det säger inte speciellt mycket. Filmen i sig är kortare än den första filmen, men är ungefär lika dyngtråkig som den. Skådespelarna är snäppet bättre och de få effekter som används ser inte fullt lika amatörmässiga ut, även om det doftar lågbudgetskräp lång väg. Sen kan man ju undra varför de valde att göra en uppföljare till en av filmhistoriens sämsta skitfilmer också. Onödig uppföljare till en totalt onödig film.

Keitai Ura SaitoKeitai Ura Saito är den nästa filmen i ordningen och den släpptes även den 2010.

Efter att ha sett ett TV-program om ett hus ute i skogen som ska vara hemsökt av vålnaden av en kvinna med uppskuren mun bestämmer sig fyra gymnasieelever för att åka ut dit för att undersöka saken, ovetandes om ondskan som väntar på dem…

Keitai Ura Saito börjar ganska hyfsat, men fiser ur sig de sista 30 minuterna. Produktionsvärdet är åt lågbudgethållet och effekterna ser gräsliga ut, men skådespelarna gör ett ganska hyfsat jobb. Filmens största problem ligger emellertid i manuset; hela filmen blir förbannat seg under de sista 30 minuterna, vilket är tråkigt då filmen verkade ha lite potential i jämförelse med de flesta andra skitfilmerna som är baserade på Kuchisake-onna legenden.

Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman-Samma år som de två tidigare filmerna jag skrivit om i den här löjligt långa recensionen släpptes även Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman- (vars fodral syns till lite hastigt i Keitai Ura Saito) som verkar vara en form av dokumentär där de undersöker legenden om Kuchisake-onna efter att ett kraftigt ökat antal blogginlägg om brott som påstås involvera den mystiska kvinnan. Under dokumentärens produktion börjar emellertid underliga saker att inträffa. Så, på sätt och vis har de här försökt göra en dokumentär som samtidigt ska ha en story i sig.. är det bara jag eller doftar det found footage? Nåja. Den här dokumentären, eller vad man nu vill kalla den, är säkerligen bra och givande om man fattar vad de säger i den. Jag själv satt mest som ett frågetecken och undrade vad som pågick.

Det är inte speciellt dåligt heller egentligen. De berättar en hel del om myten om Kuchisake-onna (tror jag) och en stor del av filmen/dokumentären har en rätt kuslig stämning över sig, det till de sista 20 minuterna då det skiter sig och det hela blir bara långdraget. Jag kan dock tycka att det är synd att det inte fanns svenska eller engelska undertexter då jag hade varit intresserad av att se en dokumentär om just det här ämnet…

Hikiko-san vs. Kuchisake-onna2011 släpptes ytterligare en film om Kuchisake-onna, i form av Hikiko-san vs. Kuchisake-onna. Hikiko-san är ytterligare en legend i Japan som berättar om en flicka som hette Mori Hikiko, vars föräldrar gav hennes stryk samtidigt som hennes klasskamrater mobbade henne. Allt våld resulterade i att hon blev extremt ful och för att utkräva hämnd fångade hon grundskoleelever och lemlästade dem…

Filmen handlar hur som haver om de två grundskoleeleverna Misaki och Hitomi, som vaknar upp efter att ha legat i koma i tio år efter att de blivit attackerade av Hikiko-san. Under tiden de legat i koma har en av sjuksystrarna lyckats spärra in Kuchisake-onna i källaren på sjukhuset.

Vilken jävla dynga! När filmmakare får lov att använda ljudeffekter som är direkt tagna ur tecknade serier och använder effekter som ser lika realistiska ut som en sexårings fantasier i kombination med ett manus som är trögare än färg som torkar så är det förvånansvärt att de ens fått skiten släppt på dvd. Det här är rent av bedrövligt. Skådespelarna ser ut som en bunt idioter och beter sig också som sådana (en av dem springer och skriker större delen av tiden hon är framför kameran, vilket gav mig hjärnblödningar).

Det roliga med den här filmen är att någon, någonstans, satt och tänkte ”Fan! Det här är bra!” och bestämde sedan att släppa skiten på dvd. HUR kan man tycka det här är bra? Inte ens jag som, ibland, kan gilla trashfilm tyckte att det fanns ett uns av underhållning i den här dyngan. Helt obegripligt.

Kuchisake onna ReturnsNästa film heter Kuchisake onna Returns, är från 2012 och är enbart släppt i Japan (vilket de flesta av de här filmerna är, skulle jag tro).

Airi är en avgångsstudent med folksägner som huvudämne. Som en del av hennes studier bestämmer hon sig för att åka iväg till ett litet samhälle tillsammans med några vänner för att undersöka de lokala legenderna. Det Airi och hennes vänner inte vet är att lokalbefolkningen är en sekt som dyrkar Kuchisake-onna som en gud och har för avsikt att offra henne och hennes vänner.

Ytterligare en bedrövlig film som till en början verkade hyfsat lovande, men som sedan stupar rakt ner. När budgeten uppenbarligen var lika stor som värdet av en muffins och en kopp kaffe på valfri bensinmack så kan man ju rätt enkelt räkna ut hur filmen är. Effekterna är bedrövliga och makeupen fick mig att gapskratta. Skådespelarna är amatörmässiga och beter sig som idioter och hela filmen är mer skrattretande än läskig. Filmen har dock (till skillnad från flera av de tidigare filmerna) ett visst underhållningsvärde; det är så uselt att det blir underhållande då och då (även om inte det är en anledning till att se skiten överhuvudtaget).

Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 - Operation Capture the Slit-Mouthed WomanHärnäst är Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 från 2012 och det är en found footage… på sätt och vis i alla fall.

Ett videoband dimper ner i brevlådan på ett produktionsbolag. På bandet kan de anställda på bolaget bevittna hur två män filmat en kvinna som passar in perfekt på beskrivningen av Kuchisake-onna. De anställda bestämmer sig för att påbörja en undersökning av det hela.

Den här filmen hade potential och den lyckas faktiskt få mig att känna obehag en eller två gånger, men det är samtidigt på tok för mycket snack och gaggande under de knappa 70 minuter filmen rullar på under. Dessutom har filmen mer en dokumentärkänsla över sig än found footage, tack vare en massa redigeringar och klippningar för att visa scener från olika vinklar (utan extra kameror).

Skådespelarna går att ta på allvar och de effekter som förekommer kanske inte kostade så mycket, men ger samtidigt den effekt de är till för. Manuset hade, som jag skrev här ovanför, kunnat varit mer händelserikt. Varför de i hela fridens namn valde att gagga runt större delen av speltiden istället för att göra något kreativt begriper jag inte. Synd är det hur som helst.

The Truth Behind the Rumors! - Slit-Mouthed Woman2008 kom en varieté, vars titel betyder The Truth Behind The Rumors! – Slit-Mouthed Woman, där de undersöker legenden om Kuchisake-onna. Hur föddes legenden? Vad ska man göra vid ett eventuellt möte med Kuchisake-onna? Med hjälp av rekonstruktioner analyserar de allt kring legenden.

Jag tittade ungefär 5 minuter på den här varietén innan jag tröck på spolknappen och körde skiten i 3 gånger hastigheten bara för att få det hela överstökat.

Ska man se den här varietén lär man antingen kunna japanska eller ha undertext som man förstår (vilket jag betvivlar att det finns). Jag kan förstå syftet med varietén i alla fall; att på ett satiriskt sätt berätta om legenden om Kuchisake-onna, kort och gott.

Den sista produktionen jag hittade som var baserad på Kuchisake-onna var en AV film som jag nämnde någonstans i början på recensionen. Titeln på AV filmen betyder ungefär Amazing Sucking Slit-Mouthed Woman Is Real och släpptes 2011. Det är också den enda av dessa produktioner som jag inte har sett, mest tack vare att mitt intresse för japansk censurerad porr som ligger strax under 2 timmars strecket är minimalt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att majoriteten av filmatiseringarna av legenden om Kuchisake-onna är skit. De flesta av dem känns otroligt amatörmässiga, budgetfattiga och när man tittar på flera av dem kan man börja undra vad produktions- och utgivningsbolagen tänkte med egentligen, de lär knappast ha fått in kostnaderna för de här filmerna med tanke på vilken nivå de ligger på produktionsmässigt.

No Comments

Teketeke 2 av J

december 6th, 2014 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Teketeke 2Reiko har aldrig haft speciellt många vänner. Hon har alltid varit lite av en ”outsider” och hållt sig mestadels för sig själv. Saker och ting förvärras emellertid efter att hon hamnat i en dispyt med Erica, en av de populära tjejerna på skolan. Inte långt efter grälet börjar Natsuki, Reiko’s enda vän, märka att Reiko beter sig underligt och det dröjer inte länge förrän flickorna som är hennes fiender hittas döda – fullständigt sönderslitna. Kan legenden om Teke Teke ha med saken att göra?

Teketeke 2, som filmades samtidigt som Teketeke och som hade premiär samma dag som den filmen, är ett litet kliv upp från sin föregångare. Det rör lite mer på sig och det blir fläckvis intressant, men manuset är det typiska skolflicka-ger-igen-typen av skräckfilm och det hela blir väldigt förutsägbart – fram till de sista 10 sekunderna av filmen. Skådisarna är bra, men den skrattretande nivån på effekterna håller i sig från den första filmen och istället för läskigheter bjuds det på de japanska blodduscharna som framkallar fler gäspningar än skrik.

Teketeke 2 må vara ett litet steg upp från den första filmen, men det är verkligen ingenting man egentligen behöver se – likt sin föregångare.

No Comments

Teketeke av J

december 6th, 2014 | Postad i Film, Skräck/Rysare

TeketekeDet sägs att gångvägen ovanför Meishin tågspåren är hemsökt av en mordisk ande utan ben kallad Teketeke – vålnaden av en ung kvinna som tog sitt liv för 60 år sedan genom att kasta sig framför tåget, som klyvde henne på mitten. Det sägs att om man går på gångvägen efter mörkrets intrång kan man höra ett underligt bakom sig. Vänder man sig om snittar Teketeke en på mitten och även om man lyckas fly dör man ändå efter 3 dagar…

Efter att hennes vän blivit brutalt mördad på gångvägen ovanför Meishin tågspåren beger sig den unga Kana (Yûko Ôshima) till sin väns dödsplats för att lämna blommor. Väl där hör hon ett underligt ljud bakom sig men hon vänder sig inte om.. förrän hon hör rösten av sin avlidna vän, enbart för att se Teketeke komma rusande mot henne. Kana lyckas fly från platsen och med hjälp av sin kusin börjar hon att rota i legenden för att rädda sig själv.

För ett par månader sedan kom jag i kontakt med Asiatiska myter och legender. Spökhistorier från Asien, mer eller mindre. Det var två specifika berättelser jag fastnade för; Teke Teke och Kuchisake-onna (som också har fått filmatiseringar, vilka jag kommer återkomma till).

Teke Teke (som är en beskrivning av ljudet som vålnaden gör när den tar sig fram) handlar om hur en ung skolpojke var på väg hem en kväll när han plötsligt fick syn på en vacker ung flicka ståendes i ett fönster, vilandes på hennes armbågar. De log mot varandra för ett ögonblick. Pojken började undra vad en flicka gjorde på en pojkskola, men innan han hann fundera speciellt mycket mer om flickan hoppade hon ut från fönstret och uppenbarade hennes undre halva – som saknades. Vettskrämd, ståendes på trottoaren, betraktade han henne och innan han kunde springa därifrån snittade hon upp pojken i fyra delar.

En liknande legend (eller alternativ version om man så vill) handlar om en annan flicka, Kashima Reiko, som dog på ett tågspår och förlorade hennes ben. Kashima Reiko verkar vara en förkortning av Kamen Shinin Ma, vilket betyder Mask, Död Person, Demon. Kashima hemsöker toaletter och frågar den som sitter där vart hennes ben är. Svarar man fel sliter hon av dina ben. För att rädda dig själv måste du säga att hennes ben är på Meishin tågspåret och svara Kashima Reiko om hon frågar vem som har berättat detta. Ibland kan hon fråga vad hon heter, vilket är en trickfråga. Att svara ”Kashima Reiko” resulterar i att hon attackerar dig. Det korrekta svaret är ”Mask Död Demon”, som härstammar från hennes namn. Det sägs också att Kashima Reiko dyker upp en månad efter att du har hört berättelsen om henne…

Legenden om Kashima Reiko finns i flera olika varianter och påminner mycket om legenden om Hanako San, vålnaden av en ung flicka som hemsöker toaletter för att skrämma de som behöver uträtta sina ärenden, men även legenden om Aoi Manto; en manlig vålnad som sägs vänta i det sista båset inne på damernas toalett. Alla som kommer in hör en röst som frågar ”Vilket föredrar du, det röda eller det blå pappret?”. Om personen tar det röda pappret dödar han denne genom att upprepade gånger snitta dennes rygg eller nacke med ett sylvasst blad så att det ser ut som att denne bär en röd mantel. Tar personen det blå pappret blir de dödade genom hängning. Aoi Manto är även känd som Aka Manto, Aoi Hanten, Aka Kami och Aoi Kami.

Hur som helst; filmen Teketeke är, trots sin titel, baserad på legenden om Kashima Reiko och inte Teke Teke. Huruvida det spelar någon roll vet jag inte riktigt, då båda legenderna mer eller mindre involverar samma sak. Nåja…

Filmen Teketeke är sisådär. Det är en japansk lågbudget skräckis som snurrar på i ca 70 minuter och levererar inte speciellt många läskigheter eller ens något intressant egentligen. Skådespelarna är ganska bra och levererar, men effektmässigt är det skrattretande uselt med uppenbara CGI effekter och stora blodduschar som inte alls passar in i en läskig skräckfilm. Manuset är det inte något större fel på om man kan bortse ifrån att det blir förbannat långdraget efter en stund och trots att filmen bara har 70 minuters speltid känns det som en hel evighet innan något händer – och fem minuter senare är filmen slut.

Jag hade kunnat haft överseende med att filmen var en lågbudgetfilm om det faktiskt hade varit intressant att titta på filmen. En bra skräckfilm behöver inte alltid ha en fet Hollywood budget för att vara läskig, men det Teketeke gör fel (som så många andra japanska skräckfilmer) är att det ska tuggas och förklaras i 3000 år innan någonting av intresse händer. Detta medför så klart att filmen hinner ta slut lagomt till det att den börjar bli intressant.

Det finns fler filmatiseringar på legenden om Teke Teke och även om den här versionen var en hyfsat stor besvikelse kan det hända att jag införskaffar mig någon av de andra varianterna i framtiden – kanske. Teketeke behöver man i alla fall inte se. Det mest intressanta med Teketeke är troligtvis att dess uppföljare (som spelades in samtidigt som den första filmen) visades direkt efter den första filmen när de här filmerna hade biopremiär i Japan…

1 Comment

HK: Hentai Kamen av J

juli 26th, 2014 | Postad i Film, Komedi

Hentai KamenH rekommenderade den här japanska rullen för ett tag sen och tyckte att jag absolut skulle se den. Sagt och gjort, nu har jag sett den och jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska skriva. Filmen i sig är ju inte dålig direkt, om man tar den för vad den är och om man kan se humorn i det hela. Å andra sidan tror jag att jag aldrig har sett en film som fokuserat så mycket på manliga skrev förut som den här filmen.

HK: Hentai Kamen, som är baserad på en mangaserie, handlar om Kyosuke (Ryôhei Suzuki), en vanlig gymnasiekille som ligger i toppen av sin skolas martial arts-klubb och vars hysteriska morsa jobbar som madam på en S&M-klubb. När en ny elev, Aiko (Fumika Shimizu), börjar i hans klass får han genast en crush på henne och velar fram och tillbaka med att berätta hur han känner för henne. Kort efter att hon börjat hamnar hon mitt i ett gisslandrama varpå Kyosuke beger sig in i byggnaden för att rädda henne. Väl där inne bestämmer han sig för att förklä sig som en av skurkarna och drar första bästa grej över huvudet – ett par trosor. Han får plötsligt superkrafter och förvandlas till superhjälten Hentai Kamen… som Aiko motvilligt finner sig enormt attraherad av.

Som jag skrev här ovanför vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om den här filmen. Vad finns att skriva egentligen liksom? Filmen går inte att ta seriöst överhuvudtaget, men underhåller således ganska gott – även om jag mest satt med öppen mun och undrade vad jag egentligen satt och tittade på. Effekterna ser gräsliga ut, men tack vare det hysteriska manuset kan man ursäkta dem och sitta och garva åt eländet.

Kul film, snurrigt manus, usla effekter och bra skådespelare. En klar rekommendation till de som har en udda och vriden filmsmak, likt mig själv.

Läs gärna H’s kommentar om den här och fyra filmer till på DVDKritik också.

Tags: , , ,
No Comments

Vargbarnen / The Wolf Children / Okami kodomo no ame to yuki av H

januari 2nd, 2014 | Postad i Anime, Drama, Film

MV5BMTQyNjE2NDcxN15BMl5BanBnXkFtZTgwNzkxMjY2MDE@[1]Ett animedrama om en kvinna som möter en man som även är en varg. De skaffar två barn ihop, men mannen dör en dag när han jagat efter mat. Kvinnan flyttar ut till ett hus på landet för att komma ifrån alla med sin son och dotter som också kan förvandla sig till vargar. En bra film av Mamoru Hosoda, som en del kallar den nya Miyazaki. Jag kan gärna hålla med om det, för detta är kvalitet. Ibland sitter jag och beundrar animationen så jag glömmer att följa händelserna. Några av Hosodas tidigare filmer kan du läsa recensioner av mig här också: Summer Wars och The Girl Who Leapt Through Time. Visades på Stockholms filmfestival 2013, där den livedubbades? Intressant. Verkar dock inte vara på väg att släppas i Sverige.

No Comments

Gyo av H

november 10th, 2012 | Postad i Action, Anime, Film, Skräck/Rysare

Det är ju allmänt känt att om det ska vara riktigt fucked-up så ska det vara japanskt. Fråga Charlie Sheen bara. ”Gyo” med undertiteln ”Tokyo Fish Attack” är baserad på en manga, som jag personligen inte läst, men jag har hört att den ska vara rejält vrickad. Animen går tydligen inte lika långt, så jag kan bara föreställa mig hur mangan är.

Tre tjejer åker till ett strandhus för att fira att de närmar sig slutet av terminen. De har distinkta personligheter. Vi har den präktiga och handlingskraftiga tjejen som är förlovad, den lite tjocka tjejen som mest sitter tyst och så slampan som är ute efter att ligga med allt och alla. När de kommer till huset möts de av en kraftig stank som visar sig komma från en liten monsterfisk som springer runt. Stanken kommer från en gas som fisken utsöndrar. De lyckas ta kål på den, och slänger den i soppåsen som senare fylls av gasen och svävar iväg.

Slampan tar med sig två killar in i sovrummet, men de hinner bara till andra basen innan en haj på mekaniska ben störtar in genom fönstret och attackerar. De undkommer näppeligen men finner att det strömmar tusentals havslivsformer på ben ur havet, och invaderar hela landet. Präktiga tjejen ger sig förstås in mot staden för att finna sin fästman, tjocka tjejen får spel och slampan förvandlas till en uppsvullen, gasproducerande knäppis.

Ja, vad säger man? Det är originellt i alla fall. Det är helt galet, men på nåt sätt känns det som att det kunde varit mer galet. Vissa saker är lite orealistiska – om vi nu bortser från allt med själva fiskarna förstås. Det förtar en del av inlevelsen när folk får en rejäl smocka, flyger tio meter in i en vägg och sen reser sig med en flämt som om nästan inget hänt. De skulle satsat mer på att göra filmen äcklig och creepy, något de ibland lyckas med men oftast inte. Det segar ner sig lite grann mot slutet, och jag har fan ingen aning om varför någonting hände alls, men det är ju inte som man glömmer den här filmen i första taget.

No Comments

Biohazard/Resident Evil: Damnation av J

oktober 7th, 2012 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Tecknat/CGI

1991 kollapsade den sovjetiska unionen och en efter en började länderna att bryta sig ut för att bli självständiga. Regeringen i öststaten Eastern Slav Republic följde i de andra ländernas fotspår kort därefter och bröt sig ut ur Soviet. Kapitalismen började sprida sig snabbt och klyftorna mellan rik och fattig blev så pass enorma att ett inbördeskrig bröt ut. Steget ut i självständighet exploderade ut på gatorna och beväpnade rebeller ställde sig upp mot regeringen, som nu var kontrollerad av oligarker. Militären blomstrade under den här tiden och blev allt mer stark och bättre utrustad. Under ledning av Ivan Judanovich och Ataman från Rådet Av Äldre, flyttade rebellerna sin bas till en hemlig plats; en mer passande plats för att genomföra sina guerilla attacker mot regeringen. Efter flera år av krig lyckades Svetlana Belikova (Wendee Lee‘s röst) – East Slav’s första kvinnliga president – att skriva ett fredsavtal med rebellerna.

Men fredsavtalet varade inte länge och i November, 2010, upptäckte regeringen att rebellernas land hade värdefulla tillgångar – vilket ledde till nya attacker av militären mot rebellerna, som menade på att de bekämpade terrorism. Tack vare militärens framfart började rebellerna förlora bas efter bas, vilket gjorde att rebellerna fick lov att eskalera sina aktioner och blev allt mer radikala i deras taktiker. Det var då märkliga rykten uppstod som en löpeld bland folket om att monster hade blandat sig in i striderna. I Februari, 2011, hade ryktena nått till den gamla staden Holifgrad, bara några kilometer ifrån presidentens palats – en viktig strategisk plats för regeringen. Den amerikanska specialagenten Leon S. Kennedy (Matthew Mercer‘s röst) befinner sig i landet och får order om att avbryta sitt uppdrag då situationen i landet har blivit ohållbar, men bestämmer sig för att slutföra uppdraget. Saker och ting går inte riktigt som planerat och han blir fångad av rebellerna. Samtidigt kallar president Belikova in Ada Wong (Courtenay Taylor‘s röst) för att få hjälp med rebellproblemet, men som verkar ha en egen agenda för att vara där…

Då har jag alltså fått tummen ur och sett Resident Evil: Damnation, som är en uppföljare till 2010 års Resident Evil: Degeneration. Det är animerat, actionfyllt, snyggt och tempot är på topp från början till slut och jag älskar det. H nämnde något om taskig läppsynkning i sin recension av filmen, vilket jag inte märkte av.. iaf inte till en stor del. Det kan ju hända att det bara var jag som inte var uppmärksam eller nåt. Nåja..

Personligen tycker jag att Damnation är minst lika bra som Degeneration.. kanske bättre, om man ska se till filmens action och tempo. Att man känner igen många grejer ifrån spelen är ju även det ett stort plus (åtminstone för oss fans av spelen). Fans av spelen bör så klart se, ni andra kanske ska ta och se Degeneration innan ni bestämmer er.. även om den här filmen inte direkt har någon anknytning till den mer än en liten, liten referens i början av filmen. Rekommenderas hur som helst.

Läs gärna också min recension och H’s recension på Degeneration.

No Comments

Biohazard/Resident Evil: Damnation av H

september 24th, 2012 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Tecknat/CGI

Alltmedan hr. Andersen och frk. Jovovovovich månglar ut Resident Evil-sequels så gör japanerna motsvarande datoranimerade sådana. Jag har själv inte spelat spelen i någon nämnvärd utsträckning, och kan sålunda inte som J göra några jämförelser i storys och karaktärer. Det kanske inte gör så mycket. Nu har jag sett uppföljaren till ”Degeneration” från 2010, som heter ”Damnation”.

I nån öststat nånstans har Lickers sett till att det blir ett rent helsicke. USA-agenten Leon blir tillsagd att avbryta sitt uppdrag då situationen i landet blivit ohållbar, men det visar sig vara lite lurigare att ta sig därifrån än väntat. Han blir fångad av landets rebeller som vill ta över regeringen, men har även de problem med monstren. Samtidigt är den kvinnliga presidenten en riktig satmara som inte drar sig för något för att bibehålla makten. Hon kallar in Ada Wong för att hjälpa till, men hon kanske har en egen plan och vad är hennes koppling till Leon? Dun-dun-daaaa!!!

Vi kan ju börja med att konstatera att princip alla röstskådespelare i filmen är usla. Det är egentligen filmens enda stora problem. Sen är det action för nästan hela slanten, och ibland är det så bra animerat att man glömmer att det inte är riktig film. Ja, förutom när man ser någons ansikte i bild förstås. Det är inte så jätteövertygande, speciellt inte när munrörelserna aldrig varken ser naturliga ut eller synkar bra mot pratet.

Historien tappar lite efter ett tag, och slutet dras något varv för långt, men det är hela tiden betydligt bättre än Resident Evil: Afterlife (4) som kom 2010. Fans av spelen ska givetvis se, ni som är tveksamma bör först se den bättre ”Degeneration” och avgöra om ni är intresserade.

1 Comment

Kokuhaku av J

augusti 3rd, 2012 | Postad i Film, Thriller

Det är den sista skoldagen för sommaren för en klass trettonåringar och deras lärarinna har bestämt sig för att sluta efter att hennes dotter drunknat i en tragisk olycka. Dagen till ära håller hon ett långt tal inför sin bångstyriga klass som allt eftersom talet fortgår börjar inse att deras tidigare vänliga lärare inte bara verkar vara fullkomligen galen, utan hon vet dessutom vilka elever som är ansvariga för hennes dotters död och påbörjar sin hämnd…

Medans H sprang på den här japanska thrillern av en slump sprang jag på den tack vare H. Och ärligt talat vet jag faktiskt inte vad jag ska skriva om filmen som H inte redan har skrivit. Vi delar, för en gångs skull, ungefär samma åsikt om samma film och jag har, likt H, väldigt lite att klaga på. Kokuhaku – eller Confessions som den heter utanför Japan – är en dialogdriven och otroligt oförutsägbar psykologisk thriller som (även om den bitvis känns väldigt pratig) är väl genomtänkt (för att inte tala om välgjord) och twistig nästan ända fram till slutet, där säcken knyts ihop på ett snyggt sätt. Rekommenderas, likt H.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud