| Subcribe via RSS

The Super Mario Bros. Movie av J

april 6th, 2024 | Postad i Barn/Familj, Film, Komedi, Tecknat/CGI, Äventyr/Fantasy

De italiensk-amerikanska bröderna Mario (Chris Pratt’s röst) och Luigi (Charlie Day’s röst) har nyligen öppnat en rörmokarfirma i Brooklyn och efter att ha noterat en signifikant vattenläcka på nyheterna beger sig de två bröderna ner i kloakerna för att fixa den. Men väl där nere blir de insugna i ett mystiskt rör och blir separerade från varandra.

Mario landar i Svampriket, som styrs av Prinsessan Peach (Anya Taylor-Joy’s röst), medan Luigi landar i Mörkerlandet, som styrs av den onde Koopa kungen Bowser (Jack Black’s röst). Bowser är förälskad i Peach och har för avsikt att gifta sig med henne och han kommer förstöra Svampriket med en Superstjärna om hon vägrar. Tillsammans med en av Svampriket’s invånare, Toad (Keegan-Michael Key’s röst) och prinsessan Peach beger sig Mario iväg på ett episkt äventyr för att stoppa Bowser’s planer och återförenas med sin bror.

Efter succéerna med Sonic The Hedgehog filmerna (recenserade här och här) så var det ju bara en tidsfråga innan Super Mario också skulle få en (i det här fallet ny) filmatisering. Jag ville faktiskt gå och se den när den gick upp på bio, men då alla biografer som ligger en resonabel bit ifrån där jag bor visade den mestadels med svenskt tal och med engelskt tal enbart på tider och dagar då jag absolut inte kunde tack vare att jag jobbade då så fick det vara. Fast, med det sagt har jag ju å andra sidan inte direkt haft någon brådska att se filmen när den släpptes på hemmavideo heller. Nåväl…

Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl säga att jag tycker att den var bra – inget mer, inget mindre. Den hade en föredömligt lagom längd på speltiden, ett konstant och bra driv, mycket humor, en hel del referenser och noddar till tidigare Mario-relaterade produktioner som inte varit spel (så som TV-serierna från slutet på 80- och början på 90-talet) och massor av fan-service till fans (så klart). Filmen är ju dock så pass förutsägbar som den bara kan bli och det är inte särskilt svårt för oss i vuxen ålder att räkna ut vart saker och ting ska ta vägen, men det är samtidigt egentligen inget problem. Det är en kul, underhållande och fartfylld äventyrsfilm med Mario och många, många karaktärer från det universumet.

Nu har jag inte sett Super Mario Bros. från 1993 sedan jag var åtta, nio år så jag minns ärligt talat knappt någonting ifrån den filmen, så jag tänker inte jämföra de bägge filmerna. Men, någonting jag tror de i alla fall gjorde rätt med den här filmen var att göra den helt animerad istället för att försöka sig på ytterligare en live action version då konceptet med Super Mario Bros. kanske inte riktigt är lämpad för den typen av film…

Nåja, The Super Mario Bros. Movie är definitivt sevärd, både för barn och vuxna i mitt tycke. Rekommenderas varmt.

No Comments

Violent Night av J

februari 3rd, 2024 | Postad i Action, Film, Komedi

Jason Lightstone (Alex Hassell) och hans ex-fru Linda (Alexis Louder) tar med sig deras gemensamma dotter Trudy (Leah Brady) till hans snuskigt rika mor Gertrude’s (Beverly D’Angelo) herrgård för att fira jul där. Det dröjer dock inte så länge innan julefriden får ett abrupt slut då en grupp legosoldater, ledda av en man som kallar sig Mr. Scrooge (John Leguizamo), intar herrgården, dödar personalen och tar familjen som gisslan.

Men vad varken Mr. Scrooge eller hans team hade räknat med är att det också befinner sig en oväntad motståndare i huset; Jultomten (David Harbour).

När det kommer till julfilmer så brukar jag oftast försöka att se dem kring just jul. Inte för att det egentligen spelar någon som helst jävla roll när på året man ser dem, men jag tycker personligen att julfilmer passar bäst då. Så, varför i helvete skriver jag då en recension på en julfilm i Februari? Jag hade faktiskt planerat att se Violent Night kring julafton förra året men av olika anledningar blev det helt enkelt inte av och.. ja, här är vi.

Med allt det svamlet ur vägen, hur är Violent Night? Briljant, skulle jag säga. Den är våldsam, den är rolig och den försöker inte vara något annat än en skön popcornrulle. Hela premissen är givetvis skitdum, men det var den här typen av film jag föreställde mig när jag satte mig för att se Fatman i julas (recenserad här), men som levererade någonting lite annorlunda mot vad jag förväntat mig.

Hur som helst är Violent Night en kul film. John Leguizamo är (som vanligt) briljant som skurk, David Harbour är bra (och kul) som Jultomten, som motvilligt tar sig ann de som finns med på hans ”naughty list”. Vi får även se Brendan Fletcher (Rampage trilogin, bland annat) i en mindre roll som sociopatisk hantlangare till Leguizamo.

Jag gillade Violent Night. Mycket. Det är i mångt och mycket en Die Hard klon (med tvisten att Jultomten är McClane-karaktären då), men den gör det på ett snyggt och underhållande sätt trots att dess premiss egentligen är stendum. Hur som helst, två tummar upp. Rekommenderas.

No Comments

Kimi no na wa. (aka Your Name.) av J

september 4th, 2023 | Postad i Anime, Drama, Äventyr/Fantasy

Mitsuha Miyamizu (Mone Kamishiraishi’s röst) och Taki Tachibana (Ryunosuke Kamiki’s röst) är två ungdomar som är totala främlingar för varandra. Mitsuha lever ett stillsamt, men tråkigt, liv i den lilla bergsstaden Itomori och är dottern till dess borgmästare. Hon är en högstadietjej som bor med hennes yngre syster och farmor och har inga samvetskval att låta det bli känt att hon är ointresserad av Shinto ritualerna eller att hjälpa hennes far i hans valkampanj. Istället drömmer hon om att lämna Itomori för att pröva sin lycka i Tokyo. Taki å andra sidan är en högstadiekille i Tokyo som extraknäcker på en italiensk restaurang och aspirerar till att bli en arkitekt eller konstnär och varje natt drömmer han om hur han blir… en högstadietjej i en liten bergsstad.

De som håller på med filmpoddar (likt mig själv) vet att ibland får man vackert titta på filmer man antagligen aldrig annars skulle satt sig och tittat på. Ibland är det riktiga guldkorn man blir introducerad till, ibland är det just den typen av filmer man försöker värja sig ifrån. Kimi no na wa. – eller Your Name. – var en film jag antagligen aldrig hade satt mig för att se om det inte vore för att jag skulle se den inför en poddinspelning, men som visade sig vara lite av ett guldkorn – inte felfritt sådant, men definitivt sevärt.

Kimi no na wa./Your Name. är lite av en emotionell berg-och-dalbana. Den går från att vara fullkomligt obegriplig (såvida man inte läst om dess handling på förhand) till att bli ett komiskt men varmt drama, för att sedan bli ett gripande ”race mot klockan”-scenario. Att filmen törs ta ut på svängarna och variera sig på både ett händelsemässigt men också känslomässigt sätt kanske låter rörigt, men det funkar fint. Jag menar, hade det här varit en amerikansk (eller svensk) produktion hade filmen haft ett betydligt mer generiskt manus som antagligen inte hade vågat haft någon nämnvärd variation i sig. Med det sagt; en av filmens starkaste sidor är att den är överlag ganska oförutsägbar. Jag menar, det var flera gånger jag trodde att jag visste exakt vart filmen var på väg, bara för att få mattan bortryckt från under mina fötter.

Det enda problemet jag egentligen hade med filmen var att den vart något flummig bitvis (vilket jag nu i efterhand har förstått var referenser till japansk kultur) samtidigt som den hade ett väldigt generiskt slut som hade passat bättre i en amerikansk (eller svensk för den delen) film än i en japansk anime, vilket jag vart lite besviken över.

Men med det sagt så är Kimi no na wa./Your Name. en bra film på det stora hela. Den är inte den typen av anime jag personligen brukar leta reda på när jag väl vill titta på anime, men den är definitivt värd en titt – oavsett om man gillar anime eller inte.

No Comments

Phantoms av J

augusti 13th, 2023 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Dr. Jennifer ”Jenny” Pailey (Joanna Going) tar med sig sin yngre syster Lisa (Rose McGowan) från Los Angeles till Snowfield, Colorado, för att få bort henne från dåligt umgänge. Väl där finner de att staden är övergiven. Gatorna ligger öde och några av dess invånare ligger oförklarligt döda inne i sina hus medan resten är spårlöst försvunna. Efter en rad märkliga saker inträffat får de sällskap av sheriffen, tillika före detta FBI agenten, Bryce Hammond (Ben Affleck) och hans två biträden Stuart ”Stu” Wargle (Liev Schreiber) och Steve Shanning (Nicky Katt). Gruppen hittar snart fler döda och ett mystiskt meddelande till en Dr. Timothy Flyte (Peter O’Toole).

Efter att de lyckats få iväg ett meddelande till myndigheterna flygs Dr. Flyte in för att hjälpa militär- och forskningspersonal i den karantänsatta staden att undersöka det mystiska fenomenet. Men de inser snart att det inte längre handlar om att stoppa vad som än har utplånat stadens invånare, utan att komma därifrån levande…

Phantoms från 1998 – som är skriven av Dean R. Koontz och baserad på hans bok från 1983 med samma namn – är en film jag har vetat om ända sedan den kom, men som jag aldrig har brytt mig i att se. Största anledningen till att jag aldrig såg den när den kom var antagligen på grund av det extremt generiska svenska omslaget vi fick på filmen. Den tilltalade mig helt enkelt inte. Men efter att jag hörde om den på en podcast för ett par, tre år sedan så införskaffade jag mig den på dvd och nu äntligen var det dags att se den – tjugofem år efter att den släpptes – och herrejävlar…

Det här är exakt den typen av sci-fi skräck nonsens jag gillar. Filmen är lite som en korsning mellan The Thing, The Blob remaken från 1988, Dreamcatcher (även om den kom ett par år senare) och är fullkomligen bonkers. Den börjar lite trevande och sätter en nästan kuslig stämning i den första halvan (typ) för att sedan fullständigt spåra ur under den andra, vilket jag inte riktigt var beredd på men som jag välkomnade varmt.

Phantoms är allt annat än tråkig och helt enkelt God Underhållning från slutet av 90-talet och en klockren sci-fi skräckis som jag definitivt kommer återkomma till. Rekommenderas.

No Comments

Desu foresuto kyoufu no mori 1 – 5 (aka Death Forest 1 – 5) av J

november 11th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I Juli 2014 släpptes indieskräckspelet Death Forest, som skapades av någon under pseudonymen Kazz i Unity. Spelets story är att japanen Kazuki Uchida’s motorcykel går sönder medan han åker igenom Aokigahara – den ökända Självmordsskogen i Japan. Han måste navigera skogen och hitta fyra detaljer för att reparera sin motorcykel och åka ut från den, allt medan han har fyra monster i hälarna; Yoshie, Stalker, Stranger och UMA. Senare samma år, i December, släpptes den första live action adoptionen av Death Forest som senare fick hela fyra uppföljare (!) – och jag har så klart sett allihop…

Att förklara vad Desu foresuto kyoufu no mori – eller Death Forest – filmerna handlar om utan att kunna japanska är som att förklara varför himlen är blå, alltså förbannat svårt. Anledningen till det är att filmerna finns (i skrivande stund i alla fall) enbart med urusla autogenererade engelska undertexter på youtube, vilket gör att majoriteten av alla dialoger i samtliga fem filmer blir otroligt osammanhängande och man får i stort sett gissa sig fram till vad karaktärerna säger. Är inte undertexterna osammanhängande (eller saknas helt och hållet) så fylls de på med irriterande extra text så som ”yes yes yes yes yes” och ”yeah yes that’s it” både före, under, efter och mellan dialogerna. Men för att försöka göra filmerna någon form av rättvisa tänkte jag åtminstone försöka beskriva vad de handlar om här nedanför. En sammanfattning av vad jag tycker om samtliga fem filmer ser du längst ner. Bra så? Bra, då kör vi.

En grupp vänner är ute i skogen och campar. På vägen tillbaka svänger de in på en mörk, smal väg i tron om att det är en genväg. Det dröjer dock inte länge innan deras bil havererar och de blir stående. De blir snart varse om att de inte är ensamma när en panikslagen man, som verkar vara jagad av någonting, dyker upp – och de inser snart att de alla svävar i livsfara.
 
 

 
 
 

En högstadie-dramaklubb har ett träningsläger i en gammal övergiven skolbyggnad nära en mörk skog. Den bekymrade eleven Kizuki (Yuka Kuramochi) går plötsligt med i dramaklubben på dagen då de ska bege sig iväg till träningslägret. Väl där avviker Kizuki och medverkar inte på träningarna. När mörkret lagt sig över byggnaden inser snart gruppen att de inte är ensamma i de tomma lokalerna.

 
 
 
 
Mayu Uchida (Narumi Uno) är en högstadieelev som bor i en lugn förort till Tokyo som blir misshandlad av sin styvfar och har planer på att rymma hemifrån till sin farbror i Tokyo. Medan hon är på väg att kliva på den sista bussen till Tokyo dyker en mystisk främling upp som gör att hon missar bussen. I ett sista försök att ta sig till Tokyo börjar hon istället att gå.

Samtidigt jagar Mayu’s farbror, Kazuki Uchida (Dajirô Kawaoka), en frilansande journalist, efter den fasansfulla anden Yoshie, som fortsatt sina attacker mot intet ont anande människor. Uchida tar emot ett telefonsamtal om att hans brorsdotter Mayu har rymt hemifrån och i hans sökande efter henne hittar han hennes telefon på en bergsstig med en bild på Yoshie.
  
 
Medan den frilansande journalisten Kazuki Uchida (Dajirô Kawaoka) jagar Yoshie besöker han ett sjukhus där han besöker en man efter att ha fått information ifrån en man vid namn Hatakeyama. Samtidigt tar Hatakeyama’s dotter Saori emot ett brev från sin far där han ber henne att ”skicka saken han lämnade till henne”.


 
 
 
 
Folk runtom i Shibuya börjar att se Yoshie. De som står de som faller offer för den glupska demonen börjar i sin tur att se henne och blir snart hennes nästa måltavla. Yui, en av Yoshie’s senaste måltavlor, lyckas undkomma med hjälp av en mystisk man som tar henne in i ett rum med andra överlevande.

Samtidigt har polisen börjat att leta efter den frilansande journalisten Kazuki Uchida, som efter sin jakt på Yoshie blivit hemlös och ett nervvrak, då han är huvudmisstänkt i en rad mystiska försvinnanden i Shibuya.
 
 
Sammanfattningen:
Om man bortser ifrån det stora problemet att alla fem filmerna enbart finns tillgängliga med usla autogenererade engelska undertexter (som jag skrev om längre upp) så är Death Forest filmerna gräsliga lågbudget skräpfilmer som absolut inte är värd din tid.

Problemet med filmerna (bortsett från avsaknaden av vettiga undertexter) är inte att de är lågbudget och rätt dåligt gjorda, utan att de är så förbannat jävla tråkiga. Hur man lyckas få en film som har en speltid på precis över sextio minuter att bli tråkig (och det flera gånger) är helt otroligt. Jag skulle säga att Death Forest filmerna ingår i den kategorin av filmer som är filmvärldens motsvarighet till att få tuggummi i ögonen; det är otroligt segt och otroligt jävla långtråkigt.

Att titta på alla fem filmerna back-to-back var definitivt en upplevelse – och inte av den bra sorten. Alla filmerna finns att titta på på youtube (om någon nu är lika masochistiskt lagd som mig), men jag skulle avråda alla – även skräpfilmsälskare – att avstå från den här dyngan.

Imdb-länkar: Death Forest 1, 2, 3, 4 och 5.

No Comments

Riaru onigokko av J

september 16th, 2022 | Postad i Action, Drama, Film, Skräck/Rysare

Som den enda överlevande efter en fasansfull och något mystisk olycka kan Mitsuko (Reina Triendl), en typisk japansk tonåring, med säkerhet säga att hennes dag fick en riktigt dålig start. Det verkar som att en ostoppbar kraft, en fördömd utflykt och en märklig släng av minnesförlust kan enkelt samexistera i ett bisarrt parallellt universum, där en desperat Mitsuko hela tiden är på flykt från någonting oförklarligt, ogrepbart och ytterst dödligt.

Det är dock inte allt. Bland högarna av färska döda kroppar, brännheta patroner och bäckar av doftande ungt blod måste den sköra Mitsuko slåss för att överleva innan hennes redan upp och nedvända dag blir ännu konstigare. Men frågan kvarstår; vem är fienden?

Ibland snavar man över filmer som vid en första anblick verkar så pass konstiga att det inte går att inte leta upp dem för att se dem. Riaru onigokko – eller Tag, som den antagligen är mer känd som internationellt – var en sån film för mig. Inledningsscenen på filmen trendade på Facebook ett tag för ett par år sedan och klippet fångade mitt intresse tack vare hur bisarrt det var. Efter att ha luskat ut titeln på filmen beställde jag hem den på bluray och.. ptja.. den har stått i bluray hyllan fram till nu.

Riaru onigokko från 2015 är en av de märkligaste filmerna jag har sett skulle jag tro och jag vet fortfarande inte – efter att ha smält filmen i tre dagar – vad den egentligen gick ut på. Jag förstår att filmen har något djupare budskap med tanke på den arthouse touch den ändå har bland allt absurt och over the top våld.

I ett försök att förstå mig på filmen har jag läst några teorier kring filmen och flera av dem pekar på att filmen har ett feministiskt budskap om att kvinnor världen över (och i det här fallet specifikt Japan) ska sluta bry sig i vad andra tycker och göra sin egen framtid så som de vill ha den – i synnerhet om de är queer. Vilket kanske stämmer. Vad vet jag. Hur som helst…

Även om filmen är väldigt spretig, knepig och antagligen har ett djupt budskap (som jag personligen inte plockade upp medan jag satt och tittade på den) så finns det ändå tillräckligt med saker att bli underhållen av här. Bryr man sig inte i budskapen filmen försöker förmedla så får man ändå en film som levererar både absurt våld och en berättelse som – trots dess spretighet – fängslar, mycket tack vare hur konstig den är.

Jag har svårt att se mig själv ha någon brådska att se om den här filmen, men är man intresserad av konstiga (och våldsamma) filmer så kan den nog gå hem. Ett extra plus är väl om man är feminist och/eller är en del av LGBTQ gemenskapen – och kan läsa av budskap i den här typen av film bättre än vad en tröghjärna som mig kan. I guess.

Det sista jag tänkte nämna är att Riaru onigokko från 2015 är en remake av en film från 2008 med samma titel, som i sin tur fick fyra uppföljare mellan 2010 och 2012 plus en TV-miniserie 2013. Jag har för närvarande inga planer på att se någon av dem.

No Comments

Nobody av J

april 6th, 2022 | Postad i Action, Film

Hutch Mansell (Bob Odendirk) lever ett monotont liv och varenda dag verkar vara en upprepning av den förra. När två inbrottstjuvar plötsligt bryter sig in i hans hus en natt låter han bli att försvara sig själv och hans familj i hopp om att förhindra ytterligare våld. I efterspelet leder den ena händelsen till den andra och han finner sig snart som måltavla för den ryska maffialedaren Yulian Kuznetsov (Aleksey Serebryakov), efter att ha bankat skiten ur hans lillebror. Det Yulian emellertid inte vet är att Hutch inte är vem som helst, utan en man med ett blodigt och våldsamt förflutet som nu har flutit tillbaka upp till ytan…

John Wick 3.5… eh, ursäkta, Nobody från förra året var en av de där filmerna jag hörde en hel del om när den kom och många sa att det troligen var deras favoritfilm från 2021 – och jag kan på sätt och vis se vart de kommer ifrån, även om jag kanske inte håller med dem. Nobody hade lika gärna kunnat hetat John Wick 3.5 då likheterna mellan den franchisén och den här filmen är enorma – vilket kanske inte är så konstigt då manusförfattaren för de tre första filmerna, Derek Kolstad, skrev manuset till Nobody.

Hur som helst bjuder Nobody på bra med slagsmål, action, pang-pangande, explosioner, snabba klipp, mörk humor och God Underhållning. Att se Christopher Lloyd och Michael Ironside (i varsin mindre biroll) igen var riktigt trevligt också, även om bägge dessa herrar har börjat bli till åren nu.

Nobody är i alla fall en underhållande actionfilm som har en lite långsam och trevande start, men som levererar som en snyting när den väl kommer igång. Rekommenderas.

No Comments

Alita: Battle Angel av J

april 11th, 2021 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

År 2563, trehundra år efter kriget som kallas ”Fallet”, är cyborgläkaren och forskaren Dr. Dyson Ido (Christoph Waltz) på ett skrotupplag för att plocka på sig cyborgdelar som han kan använda i sitt jobb. När han hittar ett torso av en kvinnlig cyborg tar han med sig det tillbaka till sin mottagning och finner att hennes mänskliga hjärna är vilande men intakt. Efter att ha byggt ihop henne igen får hon samma namn som hans avlidna dotter hade, Alita (Rosa Salazar).

Allt medan Alita lär sig att navigera hennes nya liv och de förrädiska gatorna i Järnstaden försöker Ido att beskydda henne från hennes mystiska förflutna alltmedan hennes nyfunna vän Hugo (Keean Johnson) istället erbjuder sätt att utlösa hennes minnen. Det är dock inte förrän de dödliga och korrupta krafterna som styr staden kommer efter Alita som hon upptäcker en ledtråd till sitt förflutna; att hon besitter stridsförmågor som de som sitter vid makten inte kommer sky några medel för att lägga vantarna på.

Jag minns när jag såg trailern för Alita: Battle Angel på bio innan en film jag var där för att se och det enda som for igenom mitt huvud var ”CGI-fest.”. Nu, lite mer än två år efter dess release, har jag äntligen sett filmen och mitt första intryck av den stämde väl överens med hur den visade sig vara.

Med det sagt tyckte jag att filmen var helt okej, om än generisk, PG-13 raffel när en CGI-version av Rosa Salazar springer runt och bankar skiten ur andra cyborgs. Under min titt satt jag dock och tänkte att filmen hade passat sig bättre som en animerad film istället för en liveaction rulle – eller  rent av som en japansk anime. När filmen var slut och jag började kolla upp den insåg jag snabbt att den faktiskt är baserad på mangan Gunnm – eller Battle Angel Alita – och att mangan faktiskt fick en OVA anime 1993 under samma titel och även en speladoption i form av Gunnm: Martian Memory 1998.

Hur som helst är filmen som sagt helt okej, rent av bra faktiskt. Effektmässigt fläskar filmen på och ser bra ut, även om CGI-versionen av Rosa Salazar står ut igenom hela filmen. Hon ser bitvis ut som en tecknad figur i en liveaction film. Även om hennes skådespel är bra så står hon ut från alla andra i filmen, trots att CGI även använts på dem också.

Manuset funkar helt okej, även om vissa klyschor smyger sig in här och där som fick mig att himla med ögonen så att jag nästan såg min egen hjärna. Om det beror på källmaterialet eller om de skrivit om för den här filmen har jag ingen aning om, men jag har mina misstankar om att de tagit sig en del friheter när de skrivit manuset…

Nåja. Alita: Battle Angel är en okej-bra PG-13 CGI-fest popcorn-actionrulle som bränner förbi utan några större bekymmer. Den får en försiktig rekommendation av mig. Så gå och se den. Om du inte har något annat att se.

No Comments

Kamisama no iu tôri av J

februari 21st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Högstadieeleven Shun Takahata (Sôta Fukushi) lever ett ordinärt tonårsliv, men är uttråkad. Uttråkad på grund av det monotona liv han lever och monotonin som innebär skolgången, så han bestämmer sig för att be till Gud för en förändring, att någonting exalterande ska inträffa. Det sista han förväntade sig var att Gud skulle lyssna…

Han finner sig nu tvingad till att medverka i barnlekar tillsammans med sina klasskamrater och andra tonåringar, med den lilla tvisten att de som förlorar går en blodig död till mötes.

Kamisama no iu tôri – eller As The Gods Will – från 2014 är en film som antagligen bara hade kunnat komma från Japan. Dels för att den så klart är baserad på den första halvan av två mangaserier med samma titel som dess filmadoption, men också för att filmen är komplett galen. Det var flertalet gånger jag fick plocka upp hakan från golvet av förvåning och utbrast ”Vad i helvete…?”. Den blandar våld och svart humor i ett rasande tempo med några kortare avstickare här och där för att ge en handfull karaktärer lite mer djup (även om dessa stunder är korta och lätträknade).

Det enda som håller filmen från att vara en fullpottare för mig är dess sista akt där tempot skruvas ned rätt ordentligt och där filmen börjar kännas som att den går lite på tomgång. Hade den varit tio minuter kortare hade den högst troligen tagit sig ända in i mål för mig.

Den kanske inte är en fullpottare, men den är fanimej i närheten. Jag hade inte tackat nej till en uppföljare om vi säger så. Kort sagt så fann jag filmen, överlag, sjukt underhållande. Rekommenderas.

No Comments

The Mummy (2017) av J

september 5th, 2020 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Den vackra prinessan Ahmanet (Sofia Boutella) var en kunnig krigare som var redo att ta över tronen från hennes far, Pharaoh Menehptre (Selva Rasalingam) – fram tills hans andra fru födde en pojke. Ahmanet visste att pojken skulle bli Pharaohn’s efterträdare och slöt en paket med Set – Dödens gud – för att sälja sin själ för en mörk kraft. Efter att ha mördat sin far, hans fru och deras bebis förberedde hon en ritual tillsammans med hennes älskare där hon skulle använda en speciell dolk för att ge Set en mänsklig kropp. Pharaohn’s präster stoppade ritualen, dödade Ahmanet’s älskare och mumifierade henne levande för att sedan gömma undan sarkofagen i en grav där hon aldrig någonsin skulle hittas… fram tills nu.

Efter att ha snott en karta och anteckningar av arkeologen Jenny Halsey (Annabelle Wallis) lyckas sergeanten Nick Morton (Tom Cruise) hitta Ahmanet’s grav – och släpper ovetandes lös henne och det helvete som följer med henne…

De som har haft koll på filmindustrin de senaste fem åren har knappast undgått magplasket som var The Mummy rebooten från 2017 som var menad att vara den första filmen i Universal’s tilltänkta Dark Universe – som skulle apa efter Marvel’s Cinematic Universe fast med Universal monstren. Efter att filmen floppade på bio rätt stenhårt och Universal förlorade en hel del pengar sattes Dark Universe på paus.

Hur som helst så har jag då alltså äntligen sett The Mummy rebooten och jag tyckte väl rätt och slätt att det var en bra film. Jag förväntade mig ett stort, bombastiskt och dumt actionäventyr och det var ungefär det jag fick – bortsett från det en aningen skitnödiga slutet som gjorde att jag himlade så mycket med ögonen att de nästan fastnade uppe i pannan på mig.

Filmen är så klart en CGI-fest, att tro att den skulle vara något annat vore bara idiotiskt. Att filmen är en PG-13 film är givetvis också förståeligt då studion antagligen ville ha så många arslen i biografstolarna som möjligt, men jag tycker samtidigt att det är en missad chans. De hade kunnat gjort en betydligt mörkare, våldsammare och mer vuxen reboot av The Mummy än vad de gjort här, speciellt med tanke på att originalmaterialet inte är för barn.

Nåja. Jag tyckte filmen var underhållande för vad den var. Jag föredrar nog fortfarande Brandon Fletcher filmerna över den här (recenserade här), men med tanke på hur mycket skit jag hört om den här filmen innan jag såg den så är jag ändå nöjd med hur den faktiskt visade sig vara.

Är man ute efter en bombastisk blockbuster popcornrulle så finns det definitivt sämre filmer att välja än den här.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud