Helt Perfekt Glob

American Psycho av J

Året är 1987 och Patrick Bateman (Christian Bale) lever den amerikanska drömmen. Han är rik, han är snygg, han är atletisk och han har många vackra kvinnors uppmärksamhet. Men han bär även på en mörk hemlighet; Patrick är en blodtörstig och manipulativ psykopat.

Missnöjd med sitt glansiga liv spenderar Patrick sina kvällar med att stryka omkring på New York’s gator sökandes efter sitt nästa offer, oavsett om de affärsbekanta eller främlingar som han möter i förbigående – han gör ingen skillnad på folk och folk. Men allt eftersom han göder sitt mörka alter egos blodtörst samtidigt som han lever sitt yuppi liv börjar de bägge sidorna av Patrick’s liv att sammansmälta och han börjar snart att undra var ena sidan av hans liv slutar och vart den andra börjar.

American Psycho från 2000 behöver nog ingen närmare presentation – eller? Filmen är baserad på Bret Easton Ellis’ bok med samma titel från 1991 (som jag inte har läst, men som jag har hört ska vara bättre än den här filmatiseringen). Jag minns inte exakt när jag såg den här filmen för första gången, men det var åtminstone två, tre år efter att den kom och jag hade inte sett den sedan dess fram till nu. Det enda jag egentligen kom ihåg från filmen var slutet, som jag misstänker att de flesta som har sett filmen inte glömmer i första taget.

Hur som helst så kan jag väl säga att jag förstår nu varför jag inte har sett om filmen tidigare. Helt ärligt tycker jag faktiskt att filmen är sjukt överhypad. Christian Bale är fantastisk i sin rollsättning/huvudrollen, men det känns som att hela filmen står och puttrar på tomgång under stora delar och det verkar ärligt talat som att folk enbart kommer ihåg de våldsamma delarna av filmen; vilka det är få av och långt emellan. Ett plus filmen (och antagligen boken också för den delen) får är dess nattsvarta humor som dyker upp med jämna mellanrum i form av att, bland annat, Christian Bale vräker ur sig något riktigt obscent mitt under en vanlig konversation, men som den han pratar med inte reagerar på…

Nåja. American Psycho är väl en okej thriller, men den är i mitt tycke långt ifrån så pass bra som många verkar tycka.

Suicide Squad av J

Med ingen som kan skydda USA sätter underrättelseofficern Amanda Waller (Viola Davis) ihop ett team med farliga kriminella vid det hemliga Belle Reve Penitentiary fängelset och placerar dem under överste Rick Flag’s (Joel Kinnaman) befäl. Deras funktion är att de ska användas som disponibla medel i hög risk uppdrag för USA’s regering. Varje medlem i teamet har fått en liten bomb inplanterad i deras halsar, designade för att detonera om någon av dem skulle göra uppror eller att försöka smita.

En av Waller’s avsedda rekryter till teamet är Flag’s flickvän, Dr. June Moone (Cara Delevingne), en arkeolog som är besatt av en häxgudinna kallad ”Enchantress” efter att hon under en expedition kom i kontakt med en förbannad idol. Det tar emellertid inte lång tid innan Enchantress lyckas befria sin fängslade bror, Incubus, och inta Midway City med ett enda syfte; att utrota mänskligheten som straff för att de fängslade henne. Waller ger order om att skicka ut teamet hon har satt ihop för att extrahera en högprofilerad person från Midway City, vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Efter att ha sett Suicide Squad känner jag att jag borde egentligen ha tittat på Man Of Steel och Batman v Superman: Dawn Of Justice innan jag for till bion då de slänger en gigantisk spoiler i ansiktet på tittaren angående slutet i den sistnämnda filmen. I och för sig har jag inget som helst intresse av de två filmerna. Inte för att jag bryr mig ett piss i att bägge har fått överlag usla recensioner och att folk inte tycker de är speciellt bra, utan för att jag helt enkelt inte är något större fan av Superman. Även om Batman är med i den sistnämnda filmen känner jag ingen större lockelse att se den ändå. Nåja, hur som helst…

Suicide Squad levererade ungefär det jag förväntade mig; en del bra action och.. inte så mycket mer än så tyvärr. Filmens humor kändes väldigt påtvingad och onödig. Hade de skippat den obligatoriska ”ha-ha, titta vad roliga vi är”-humorn och kört helt på ett becksvart manus hade jag troligtvis gillat den mycket mer. Som den är underhåller den väl men när jag får två fingrar uppkörda i näsan varenda gång ett skämt dyker upp i filmen blir jag bara trött. Filmens action är betydligt mycket bättre dock. Det smäller, dundrar och exploderar och det är helt enkelt underhållande, så länge de inte försöker få publiken (åtminstone mig) att skratta.

Skådespelarna är bra och för att dra några exempel; Will Smith är Will Smith och gör sin sedvanliga, uppstudsiga och uppkäftiga roll i form av Deadshot, Joel Kinnaman gör en hyfsad insats som stridspitten Flag, Margot Robbie som Harley Quinn är min framtida fru, Jared Leto som Joker är underanvänd och Jai Courtney som Boomerang känns mest överflödig.

Överlag är Suicide Squad en bra actionfilm och God Underhållning som dessvärre får sig en smäll av den påtvingade humorn. Hade de skippat det tjafset hade troligtvis filmen stått bättre upp för min del. En svag rekommendation från mig.

Urban Legend av J

På den sista tiden har Pendleton University i New England drabbats av en rad mycket märkliga dödsfall. Studenten Natalie (Alicia Witt) är säker på att en galen mördare går lös, som genomför sina dåd efter vandringssägner. Hon beslutar sig för att ta reda på sanningen om Pendletons egen myt; en 25 år gammal historia om en studentmassaker orsakad av en egensinning psykologiprofessor som efteråt tog sitt eget liv. Samtidigt som studentföreningarna förbereder sig för att fira den makabra årsdagen börjar Natalie inte bara inse att hon själv är en måltavla för den galna mördaren, utan också att denne kan vara närmare än vad hon först trott…

Ska sanningen fram så var det här första gången jag såg den amerikansk-franska samproduktionen Urban Legend. Jag minns att jag aldrig hade något som helst intresse för filmen när den kom till Sverige 1999 (ungefär ett halvår efter dess release i USA) och det skulle dröja ända fram till nu innan jag satte mig och såg den. Varför begriper jag faktiskt inte; det är en film som absolut föll mig i smaken. Det är en regelrätt slasher med en 90-talskänsla likt Scream och I Know What You Did Last Summer filmerna, vilket är ett ganska hyfsat betyg i mina ögon. Jag tycker att den har ett intressant koncept och en ganska klyftig twist mot slutet av filmen, även att jag lyckades klura ut vem som var mördaren.

Jag gillar Urban Legend och kommer absolut att se om den fler gånger. Gillar man slasherfilm överlag tycker jag absolut att man ska se den här filmen om man inte har gjort det. Rekommenderas.

Mr. Nobody av H

Mr. Nobody rekommenderades av en vän till min flickvän som menade att det var en konstig men bra film. Första halvtimmen fattar man inte så mycket, men så börjar det läggas ihop lite mer och mer. Tyvärr funkar inte filmen särskilt bra, och när vi verkligen började tröttna och ville att slutet skulle komma så hade vi inte ens sett hälften av denna 150-minuters film. Problemet är att filmens upplägg är helt onödigt. Man hoppar fram och tillbaka mellan dåtid och framtid i alternativa verkligheter, och när slutpoängen kommer så visar det sig att just denna olinjära stil bara är ett misslyckat berättargrepp och inte egentligen har med historiens utveckling att göra. Givetvis, just på grund av detta berättargrepp, så hyllas filmen och geniförklaras etc eftersom tittarna annars känner sig underlägsna som inte förstår nåt. Det filmen mest lyckades med var att få mig att vilja se om andra filmer den påminde om: Slakthus 5, Donnie Darko, Memento… Nej, skippa den här rullen.