| Subcribe via RSS

Truth Or Dare av J

november 10th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Olivia (Lucy Hale) åker tillsammans med några vänner ner till Mexiko för att festa under vårlovet. När de är på en klubb stöter Olivia på en man som presenterar sig som Carter (Landon Liboiron) och de två samtalar fram till stängning. Carter berättar för gruppen att han vet ett ställe de kan dra vidare till och fortsätta festen, vilket de också gör. Platsen visar sig vara ruinerna efter en gammal mission och väl där inleder Carter leken ”Sanning eller konsekvens” med Olivia och hennes vänner. Leken får ett abrupt slut när Carter avslöjar att han lurade Olivia i ett försök att få henne och hennes vänner till missionen för att dra in dem i en övernaturlig version av ”Sanning eller konsekvens”. När Carter lämnar platsen förklarar han för Olivia att leken kommer att förfölja dem och att de måste tala sanning eller genomföra utmaningarna – annars dör de…

Truth Or Dare från 2018 är en skön popcorn-skräckis med ett helt urbotat dumt koncept som spelas straight, vilket jag personligen uppskattade. Jag tycker inte att alla skräckfilmer med korkade koncept och idéer alltid måste ha en komisk vinkel och skämt i sig, vilket har blivit allt vanligare de sista tio, snart femton åren. Hur som helst diggade jag Truth Or Dare. Filmen är dummare än en säck med potatis men det väger den upp med ren popcornunderhållning, även om jag kan tycka att den var lite tam – och då såg jag ändå den förlängda director’s cut versionen av filmen, som ska innehålla mer våld och även en sexscen som inte visades i bioversionen. Personligen hade jag hellre sett att de gjort filmen för en R-rating från första början så de hade kunnat gå all out i dödsscenerna och gjort dem riktigt over the top, likt dem i Final Destination franchisén (som jag fick vibbar ifrån under min titt).

Nåja, filmen är vad den är och jag gillade den. Den får en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Happy Death Day 2U av J

juli 19th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Efter att ha lyckats klura ut vem som gång på gång mördade henne på hennes födelsedag har Tree Gelbman (Jessica Rothe) äntligen lyckats komma ur den underliga tidsloopen hon fann sig fast i och allting verkar ha återgått till det normala – tror hon i alla fall. Tree får nämligen inte njuta av friden speciellt länge då hennes nya pojkvän Carter’s (Israel Broussard) rumskamrat Ryan (Phi Vu) hävdar att han upplever samma paradoxala dag om och om igen; att han blir förföljd och mördad av en mystisk galning i en mask föreställande skolans maskot enbart för att vakna upp samma morgon igen. I ett försök att ställa allting till rätta genomför gänget ett experiment, som i sin tur går fel och skickar tillbaka Tree till ruta ett igen och in i en ny tidsloop…

Jag hade hoppats på att få se Happy Death Day 2U på vita duken då jag blev ett instant-fan av Happy Death Day när jag såg den för första gången. Dessvärre blev det inte så och jag fick vackert vänta på bluray släppet av filmen. Nu har jag således äntligen sett filmen och jag gillar den, även om jag hade förväntat mig en slasherfilm men fick istället en sci-fi komedi med inslag från slashergenren. Jag hade hellre sett att de fortsatt på samma spår som i den första filmen med slasherdelen och expanderat universumet på ungefär samma vis som de gjort här, men det är väl som det är. Filmen är hur som helst välspelad, välskriven och stundtals gapflabbsrolig och fungerar nästan lika bra som den första filmen, fast på grund av andra anledningar givetvis.

Nå. Happy Death Day och Happy Death Day 2U är en skön popcorn double feature man kan köra om man vill se lättsam underhållning med både våld och humor – och lite sci-fi. Happy Death Day 2U får tummen upp av mig, även om jag föredrar den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av Happy Death Day också.

No Comments

Unfriended: Dark Web av J

juli 1st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Matias (Colin Woodell) har fått tag på en ny laptop och efter att ha kopplat upp sig på sitt hemnätverk hoppar han in i ett Skype samtal med sina vänner. Han upptäcker snart dolda filer som verkar tillhöra den förra ägaren och han inser snart att just denne övervakar honom och att han vill ha tillbaka sin laptop – till varje pris…

Unfriended: Dark Web (vars arbetstitel var Unfriended: Game Night) från 2018 är uppföljaren till desktop-skräckfilmen Unfriended från 2014, men har ingenting att göra med den filmen mer än att bägge följer konceptet att hela filmen utspelar sig på en desktop i kombination med webkameror. Jag var i ärlighetens namn en aningen skeptisk till den här filmen då produktionen hade dragit ut på tiden vilket brukar vara ett ont omen när det gäller filmer. Det visade sig hur som helst att min skepsis var helt obefogad då Unfriended: Dark Web är ungefär lika underhållande och frän i sitt koncept som den första filmen, även om jag föredrog den övernaturliga slasher-inspirerade vinkeln i föregångaren över dark web vinkeln som den här filmen har. Filmen är likt sin föregångare föga läskig, men håller precis som den intresset uppe igenom hela filmen och är överlag spännande även om den tar lite mer tid på sig innan saker och ting börjar att hända.

Personligen hade jag gärna sett en tredje film i franchisén, men tack vare att det här filmen på sätt och vis floppade på biograferna så känns det ganska otippat att Blumhouse kommer att pumpa ut ytterligare en film tyvärr. Fast å andra sidan tog det dem fyra år att få ut en uppföljare så, den som lever får se. Jag rekommenderar hur som helst Unfriended: Dark Web.

Läs gärna min recension på Unfriended också.

No Comments

Ma av J

juni 1st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att ha flyttat till en småstad tillsammans med sin mor Erica (Juliette Lewis) blir den sextonåriga Maggie (Diana Silvers) snabbt vän med Haley (McKaley Miller), Andy (Corey Fogelmanis), Chaz (Gianni Paolo) och Darrell (Dante Brown). I ett försök att få sprit utköpt kommer ungdomarna i kontakt med Sue Ann (Octavia Spencer); en lite udda och ensam men till synes snäll medelålderskvinna som de snabbt blir vän med och som bjuder in dem till att ha fester i hennes villas källare. Att de äntligen hittat ett ställe där de kan festa ostört verkar för bra för att vara sant – vilket är precis vad det snart visar sig att vara.

Jag minns inte exakt när jag såg trailern för Blumhouse’s senaste film, Ma, men det var antagligen ett par månader sedan vid något av alla mina biobesök. Jag bestämde mig redan där och då för att jag skulle se den på bio, vilket det också blev – på Sverigepremiären. Filmen är egentligen inte speciellt märkvärdig. Den bjuder inte på några större överraskningar direkt och karaktärerna man ska hålla på är korkade ungdomar som gör korkade saker, men filmen har en sak som gör den så jävla värd att se; Octavia Spencer.

Spencer är en skådespelerska som jag misstänker de flesta känner igen från små cameos och mindre biroller från filmer de sett. Jag skulle vilja påstå att hon är en av de där skådespelerskorna man brukar utbrista ”Det är ju hon!” när man får syn på henne i någon film man tittar på. Här spelar hon hur som helst titelrollen och hon gör det med bravur. Övriga skådisar i filmen så som Juliette Lewis (som här spelar en karaktär som jag blev lite förvånad över att hon spelade) och Luke Evans är bra, men Spencer är verkligen huvudattraktionen här; hon gör en enastående insats och är den som bär hela filmen i stort sett.

Nåväl. Även om filmen inte bjöd på någonting särskilt märkvärdigt så gillade jag den och hade en kul stund inne på biografen. Den får en tumme upp och en rekommendation av mig.

No Comments

The Purge – Season 1 av J

januari 17th, 2019 | Postad i Action, Drama, Thriller, TV

Året är 2027 och det är dags för den årliga The Purge. Miguel (Gabriel Chavarria), en marinkårssoldat, söker efter sin syster Penelope (Jessica Garza), som har gått med i en kult som lämnar ut sina medlemmar som offer till de som medverkar i The Purge. Det gifta paret och blivande föräldrarna Rick (Colin Woodell) och Jenna Betancourt (Hannah Emily Anderson) har tackat ja att medverka på NFFA-medlemmen Albert Stanton’s (Reed Diamond) årliga Purge-fest för att försöka få till ett samarbete med honom för deras firma. Dessvärre medverkar även Stanton’s dotter, Lila (Lili Simmons), på festen som i sin tur har haft en grej med makarna Betancourt. Det hårt arbetande finansproffset Jane (Amanda Warren) blir tvingad av sin sliskige chef att tillsammans med en grupp andra anställda jobba under The Purge, men då hon känner att hon blivit nekad chansen att avancera i företaget anlitar hon en yrkesmördare för att ta itu med sitt problem. Samtidigt åker Joe (Lee Tergesen), en tidigare industriarbetare och nu mer montör av skydd som används under The Purge, runt i en skåpbil och ingriper i diverse olika händelser runt om i staden – men även han har ett syfte med sina handlingar under denna blodiga natt.

Jag älskar The Purge filmerna. De är ganska korkade men fruktansvärt underhållande action-thriller filmer som doppar tårna i skräckgenren lite här och där. Spin-off serien på The Purge, vars första säsong släpptes förra året, är i stort sett samma sak som filmerna men med det lilla undantaget att vi får här lära känna karaktärerna betydligt mer än vad vi får i filmerna. Vi får veta deras bakgrund, deras motiv till det de gör och vi får helt enkelt följa deras försök till att överleva natten – som i filmerna givetvis.

En annan sak jag reagerade på när jag satt och tittade på den här första säsongen var att det var betydligt fler scener där jag som tittare hajade till och insåg hur sinnessjukt hela idéen med The Purge egentligen är – om det hade inträffat på riktigt alltså. Den tanken har aldrig slagit mig när jag suttit och tittat på filmerna.

Serien är hur som helst välspelad, spännande och riktigt underhållande, även om jag tycker att den fegar ur lite grann med det våldet. Vissa saker de inte visar i serien hade de utan tvekan visat i filmerna, även om våldet ökar lite grann mot slutet av säsongen.

Så.. jag ger säsong ett en stor tumme upp och en rekommendation. Ge mig säsong två (som ska släppas någon gång under 2019) nu, för faaa-aaan.

Läs gärna också mina recensioner på filmerna, som du finner här, här, här och här.

No Comments

The First Purge av J

december 8th, 2018 | Postad i Action, Film, Thriller

I mitten av tjugohundratalet befann sig USA i ett ekonomiskt och socialt tumult efter en total ekonomisk krasch. Arbetslöshet, fattigdom och kriminalitet var rekordhöga, vilket ledde till att den sittande regeringen blev omkullkastad av ett nytt parti; New Founding Fathers of America – NFFA. I ett försök att få ned kriminaliteten till under en procent meddelade NFFA att de skulle genomföra ett experiment på Staten Island, New York City; under tolv timmar skulle alla brott, inklusive mord, vara lagliga på ön för att invånarna skulle få släppa loss deras hämningar och få ur sig sin vrede. Experimentet blev känt som – The Purge.

Jag har alltid gillat The Purge franchisén och dess koncept, hur idiotiskt det än må vara. The First Purge – som är den fjärde filmen (och antagligen sista tack vare Prime’s The Purge serie) i franchisén och som använder en idé som från början var menad för den tredje filmen – är inget undantag även om jag nu i efterhand, då jag har fått suga lite på filmen, tycker att den lider av en del problem.

Som en våldsam och korkad actionfilm – vars logik slängs ut genom fönstret ungefär halvvägs in – fungerar den väldigt bra och underhåller, även om den är allt annat än oförutsägbar. Men likt Blumhouse’s film Get Out (recenserad här) försöker även The First Purge sig på att agera politiskt slagträ och ett underliggande antirasism budskap ligger och pyr under allt osannolikt våld. Precis som i Get Out är det samma gamla tugg om att mörkhyade är så förtryckta och att ljushyade är så rasistiska – även om jag inte tänkte på det medan jag satt och tittade på filmen så var det något som gav mig en avsmak när sluttexterna började rulla. Att jag inte tänkte på det medan jag satt och tittade på filmen berodde nog mest på att filmen var väldigt actionpackad (för att inte tala om korkad) och jag fann den överlag väldigt underhållande – eller så är det bara jag som är en trög idiot, välj själv. Den politiska undertonen i filmen har väl hur som helst genomsyrat hela franchisén redan från start skulle jag väl säga, men den gör sig extra framträdande i den här installationen av serien.

Hur som helst gillade jag alltså The First Purge; det är inte en felfri film och jag är fortfarande lika trött på hela den här ”rasdebatten” nu som då jag recenserade Get Out, men filmen har bra action och även om den har ganska rejäla logiska luckor i sig så kan jag förbise det och tycka att den fungerar som en underhållande och dum actionfilm. Så är man ute efter en film med nämnda egenheter så är The First Purge en bra kandidat till lördagsunderhållningen (om man kan förbise det onödiga politiska budskapet som ligger inbakat). Jag ger den en rekommendation med vissa reservationer.

Läs gärna mina recensioner på 1an, 2an och 3an också.

No Comments

Halloween (2018) av J

november 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Halloween, 1978. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) lyckades nätt och jämnt att slippa undan den sinnessjuke Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle) efter att han dödat flera av hennes vänner efter att ha lyckats bryta sig ut från Smith’s Grove Sanatorium där han hade suttit inspärrad i femton år. Polisen lyckades hur som helst att gripa och spärra in honom på Smith’s Grove igen.

Fyrtio år senare lever Laurie ensam i ett inhängnat område med knappt någon kontakt med sin dotter Karen (Judy Greer) eller sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) då Karen tycker att hennes mor är paranoid som inte kan släppa tanken att Michael Myers fortfarande lever och att han kan komma efter henne på nytt, att hon bara inbillar sig. Men när fyrtio års jubileumet börjar närma sig kraschar bussen som skulle transportera Myers till en annan anläggning och Laurie’s värsta farhågor besannas…

Min första tanke när sluttexterna började rulla när den nya Halloween var slut var; ”Wow… årets film!”. Efter att ha läst lite recensioner (snarare sågningar) på imdb och efter att jag har sugit lite grann på filmen och funderat så står jag fortfarande fast vid min första tanke – det här är årets film i mina ögon.

Nej, filmen är inte felfri. Ja, den innehåller en del logiska luckor. Nej, den är inte bättre än Halloween II från 1981. Ja, den har en del forcerad humor i sig. Nej, den ligger inte i samma liga som originalet och att överhuvudtaget jämföra den här filmen med den filmen vore ett hån. Så hur kan jag då tycka att filmen är det här årets bästa film? Enkelt; jag blev grymt underhållen och jag är inte en fanboy som blir butthurt bara för att en uppföljare inte är perfekt på alla sätt och vis. Skådespelarna var bra, effekterna såg riktigt bra ut (Michael’s mask såg fantastisk ut) och filmens manus var fängslande – även om vissa saker som inträffar här borde ha klippts bort eller skippats helt (som sagt, den är inte felfri).

Så, för att avrunda den här recensionen så kan jag väl säga att jag verkligen gillade den här filmen och tycker att det är den tredje bästa filmen i serien (med Michael Myers) efter de två första filmerna. Rekommenderas.

No Comments

Happy Death Day av J

november 4th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Collegestudenten Tree Gelbman (Jessica Rothe) vaknar upp med en ordentlig baksmälla på sin födelsedag. I ett studentrum. Tillsammans med den inte speciellt populäre Carter (Israel Broussard). Hon beger sig över till föreningshuset hon tillhör för att göra sig iordning för skola och senare på kvällen vankas det fest. Men på väg till festen inträffar något; hon blir förföljd av någon som maskerat sig med en mask föreställande skolans maskot och blir kort därpå huggen med en kniv – enbart för att vakna upp i Carter’s rum. Hon inser snart att hon återupplever sin födelsedag om och om igen då hon ständigt blir mördad och att det enda sättet att ta sig ur det hela är att ta reda på vem hennes mördare är. Kan hon lösa sitt eget mord?

De som läst en del av mina recensioner och de som känner mig personligen vet att jag är ett stort fan av slasherfilmer – speciellt de från 80-talet. Med det i åtanke tror jag att det är ganska lätt att förstå min upphetsning när jag slutligen skulle få se en slasherfilm på stora duken i form av den nysläppta Happy Death Day. För att uttrycka mig enkelt kan jag väl säga som så att jag inte blev besviken på filmen. Det är en väldigt underhållande slasherfilm som inte försöker vara något annat än just det. Humorn som är inbakad är kul och även om inte filmen känns som ett kärleksbrev till 80-talets slasherfilmer så fungerar den fint ändå tack vare den välskrivna huvudkaraktären och Rothe’s prestation framför kameran.

Happy Death Day är en av de bästa slasherfilmerna som kommit de senaste åren i mitt tycke och av att döma på vad filmen dragit in på en ganska liten budget (cirka 4,8 miljoner dollar) kan vi, med lite tur, kanske få se ytterligare en slashervåg likt dem under 80-talet och under andra halvan av 90-talet/början på 2000-talet. Jag håller både tummar och tår för det. Vad anbelangar Happy Death Day ger jag den en stark rekommendation.

No Comments

The Purge: Election Year av J

juli 28th, 2016 | Postad i Action, Film, Thriller

The Purge - Election YearFör 18 år sedan råkade Charlie Roan (Elizabeth Mitchell) ut för något hon aldrig kommer att glömma; en man som medverkade i den årliga Purge natten dödade hela hennes familj. Charlie svor att hon skulle göra allt i sin makt för att upphäva Purge natten och har nu äntligen fått chansen då hon har goda chanser att vinna det kommande presidentvalet då många amerikanska medborgare har börjat ifrågasätta det årliga eventet. Men alla är inte imponerade på Roan. Den sittande regeringen som skapade den årliga rensningen i form av The Purge, New Founding Fathers of America (NFFA), ser henne som ett hot som måste elimineras. De bestämmer sig således att införa en ny regel under årets Purge natt; ingen, inklusive politiskt valda personer, är förbjuden att ge sig på.

När Purge natten så börjar blir Roan förrådd och tvingas ut på gatorna i Washington med sin personliga livvakt, Leo Barnes (Frank Grillo), som själv medverkade under den årliga rensningen två år tidigare. Med både legosoldater inhyrda av NFFA och ”rensare” efter sig måste Leo försöka att skydda Roan till varje pris, vilket givetvis är betydligt enklare sagt än gjort.

Jag vill till en början citera mig själv från min recension av den andra Purge filmen: ”Nu ska jag vänta på del tre som, enligt vad jag har läst mig till, ska bli en prequel…”. Ja, och den idéen slängde de ju uppenbarligen ut genom fönstret. Men det gör inte speciellt mycket heller då The Purge: Election Year är en förbannat bra film. Det är mycket action, våld och en gnutta spänning här och där även om filmen kanske är lite väl uppenbar vart den ska ta vägen – som alla andra filmer i stort sett. Men det är skit samma egentligen. The Purge: Election Year är som film nummer två i serien; en stor, bombastisk actionfilm som är till för att underhålla och möjligen skrämma en och annan tittare som inte är beredd på de väldigt uppenbara jumpscaresen som dyker upp ett par gånger. Vid en närmare eftertanke finns det nog ett underliggande politiskt budskap i filmen också, men det var ingenting jag tänkte på när jag satt och tittade på filmen (och vem fan bryr sig egentligen när det gäller en sån här typ av film?).

The Purge: Election Year är en bra fortsättning (och kanske avslutning?) på The Purge konceptet och gillar man de två första filmerna är det här ett måste att se. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av The Purge och The Purge: Anarchy också.

2 Comments

The Green Inferno av J

juni 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

The Green InfernoCollegestudenten Justine (Lorenza Izzo) åker med en aktivistgrupp till Amazonas för att protestera mot regnskogsskövlingen som pågår där. De har stora planer om att kunna rädda de folkslag som riskerar att förlora sina hem. Men efter en lyckad aktion kraschar deras plan mitt i djungeln, där de snabbt får stifta bekantskap med urbefolkningen – vilket snabbt grusar deras fredliga föreställningar. De hälsas inte som frälsare utan tas om hand som jakttroféer… som byten… som stammens nästa festmåltid…

Som vanligt är jag sen till festen. Den amerikansk-chilensk-kanadensiska samproduktionen The Green Inferno var på tapeten förra året och jag såg att många skrev om den bland annat på Facebook. En del hyllade den, en del avskydde den. Filmen (som blev inspelad redan 2013 men fick ingen release förrän 2015) är ett kärleksbrev till 70- och 80-talets våg av kannibalfilmer (som även nämns i filmens sluttexter) och det märks väldigt väl att regissören Eli Roth har en viss kärlek till den subgenren av filmer. Själv tycker jag att The Green Inferno är bra, men att den samtidigt har vissa brister.

För det första tar det lång tid innan det faktiskt börjar hända något och för det andra är många av karaktärerna så stendumma (eller rövhåliga) att det är svårt att hålla på dem. Men filmen bjuder samtidigt på blod och gore med en del snygga praktiska effekter (även om några av dem slängs ut genom fönstret tack vare skakig kamera), vilket lyfter filmen – i alla fall för mig. Jag satte mig för att se en blodig kannibalfilm och jag fick en blodig kannibalfilm. Förväntar man sig att få någonting annat lär filmen sjunka ganska snabbt i värde för den tittaren.

Skådespelarinsatserna är bra och flera av de som står framför kameran var även med i Eli Roth-samproduktionen Aftershock (recenserad här). Dessa var Ariel Levy, Nicolás Martínez, Matías López, Ramón Llao, Lorenza Izzo och Ignacia Allamand (varav de två sistnämnda även var med i Eli Roth’s Knock Knock – recenserad här).

Hur som helst gillade jag The Green Inferno. Det är inget mästerverk men den gjorde det den hade utlovat och jag är nöjd över min titt. Gillar man kannibalfilmerna från 70- och 80-talet tycker jag att man absolut ska ta sig en titt. Annars inte. Rekommenderas hur som helst.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud