| Subcribe via RSS

Halloween (2018) av J

november 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Halloween, 1978. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) lyckades nätt och jämnt att slippa undan den sinnessjuke Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle) efter att han dödat flera av hennes vänner efter att ha lyckats bryta sig ut från Smith’s Grove Sanatorium där han hade suttit inspärrad i femton år. Polisen lyckades hur som helst att gripa och spärra in honom på Smith’s Grove igen.

Fyrtio år senare lever Laurie ensam i ett inhängnat område med knappt någon kontakt med sin dotter Karen (Judy Greer) eller sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) då Karen tycker att hennes mor är paranoid som inte kan släppa tanken att Michael Myers fortfarande lever och att han kan komma efter henne på nytt, att hon bara inbillar sig. Men när fyrtio års jubileumet börjar närma sig kraschar bussen som skulle transportera Myers till en annan anläggning och Laurie’s värsta farhågor besannas…

Min första tanke när sluttexterna började rulla när den nya Halloween var slut var; ”Wow… årets film!”. Efter att ha läst lite recensioner (snarare sågningar) på imdb och efter att jag har sugit lite grann på filmen och funderat så står jag fortfarande fast vid min första tanke – det här är årets film i mina ögon.

Nej, filmen är inte felfri. Ja, den innehåller en del logiska luckor. Nej, den är inte bättre än Halloween II från 1981. Ja, den har en del forcerad humor i sig. Nej, den ligger inte i samma liga som originalet och att överhuvudtaget jämföra den här filmen med den filmen vore ett hån. Så hur kan jag då tycka att filmen är det här årets bästa film? Enkelt; jag blev grymt underhållen och jag är inte en fanboy som blir butthurt bara för att en uppföljare inte är perfekt på alla sätt och vis. Skådespelarna var bra, effekterna såg riktigt bra ut (Michael’s mask såg fantastisk ut) och filmens manus var fängslande – även om vissa saker som inträffar här borde ha klippts bort eller skippats helt (som sagt, den är inte felfri).

Så, för att avrunda den här recensionen så kan jag väl säga att jag verkligen gillade den här filmen och tycker att det är den tredje bästa filmen i serien (med Michael Myers) efter de två första filmerna. Rekommenderas.

No Comments

Happy Death Day av J

november 4th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Collegestudenten Tree Gelbman (Jessica Rothe) vaknar upp med en ordentlig baksmälla på sin födelsedag. I ett studentrum. Tillsammans med den inte speciellt populäre Carter (Israel Broussard). Hon beger sig över till föreningshuset hon tillhör för att göra sig iordning för skola och senare på kvällen vankas det fest. Men på väg till festen inträffar något; hon blir förföljd av någon som maskerat sig med en mask föreställande skolans maskot och blir kort därpå huggen med en kniv – enbart för att vakna upp i Carter’s rum. Hon inser snart att hon återupplever sin födelsedag om och om igen då hon ständigt blir mördad och att det enda sättet att ta sig ur det hela är att ta reda på vem hennes mördare är. Kan hon lösa sitt eget mord?

De som läst en del av mina recensioner och de som känner mig personligen vet att jag är ett stort fan av slasherfilmer – speciellt de från 80-talet. Med det i åtanke tror jag att det är ganska lätt att förstå min upphetsning när jag slutligen skulle få se en slasherfilm på stora duken i form av den nysläppta Happy Death Day. För att uttrycka mig enkelt kan jag väl säga som så att jag inte blev besviken på filmen. Det är en väldigt underhållande slasherfilm som inte försöker vara något annat än just det. Humorn som är inbakad är kul och även om inte filmen känns som ett kärleksbrev till 80-talets slasherfilmer så fungerar den fint ändå tack vare den välskrivna huvudkaraktären och Rothe’s prestation framför kameran.

Happy Death Day är en av de bästa slasherfilmerna som kommit de senaste åren i mitt tycke och av att döma på vad filmen dragit in på en ganska liten budget (cirka 4,8 miljoner dollar) kan vi, med lite tur, kanske få se ytterligare en slashervåg likt dem under 80-talet och under andra halvan av 90-talet/början på 2000-talet. Jag håller både tummar och tår för det. Vad anbelangar Happy Death Day ger jag den en stark rekommendation.

No Comments

The Purge: Election Year av J

juli 28th, 2016 | Postad i Action, Film, Thriller

The Purge - Election YearFör 18 år sedan råkade Charlie Roan (Elizabeth Mitchell) ut för något hon aldrig kommer att glömma; en man som medverkade i den årliga Purge natten dödade hela hennes familj. Charlie svor att hon skulle göra allt i sin makt för att upphäva Purge natten och har nu äntligen fått chansen då hon har goda chanser att vinna det kommande presidentvalet då många amerikanska medborgare har börjat ifrågasätta det årliga eventet. Men alla är inte imponerade på Roan. Den sittande regeringen som skapade den årliga rensningen i form av The Purge, New Founding Fathers of America (NFFA), ser henne som ett hot som måste elimineras. De bestämmer sig således att införa en ny regel under årets Purge natt; ingen, inklusive politiskt valda personer, är förbjuden att ge sig på.

När Purge natten så börjar blir Roan förrådd och tvingas ut på gatorna i Washington med sin personliga livvakt, Leo Barnes (Frank Grillo), som själv medverkade under den årliga rensningen två år tidigare. Med både legosoldater inhyrda av NFFA och ”rensare” efter sig måste Leo försöka att skydda Roan till varje pris, vilket givetvis är betydligt enklare sagt än gjort.

Jag vill till en början citera mig själv från min recension av den andra Purge filmen: ”Nu ska jag vänta på del tre som, enligt vad jag har läst mig till, ska bli en prequel…”. Ja, och den idéen slängde de ju uppenbarligen ut genom fönstret. Men det gör inte speciellt mycket heller då The Purge: Election Year är en förbannat bra film. Det är mycket action, våld och en gnutta spänning här och där även om filmen kanske är lite väl uppenbar vart den ska ta vägen – som alla andra filmer i stort sett. Men det är skit samma egentligen. The Purge: Election Year är som film nummer två i serien; en stor, bombastisk actionfilm som är till för att underhålla och möjligen skrämma en och annan tittare som inte är beredd på de väldigt uppenbara jumpscaresen som dyker upp ett par gånger. Vid en närmare eftertanke finns det nog ett underliggande politiskt budskap i filmen också, men det var ingenting jag tänkte på när jag satt och tittade på filmen (och vem fan bryr sig egentligen när det gäller en sån här typ av film?).

The Purge: Election Year är en bra fortsättning (och kanske avslutning?) på The Purge konceptet och gillar man de två första filmerna är det här ett måste att se. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av The Purge och The Purge: Anarchy också.

2 Comments

The Green Inferno av J

juni 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

The Green InfernoCollegestudenten Justine (Lorenza Izzo) åker med en aktivistgrupp till Amazonas för att protestera mot regnskogsskövlingen som pågår där. De har stora planer om att kunna rädda de folkslag som riskerar att förlora sina hem. Men efter en lyckad aktion kraschar deras plan mitt i djungeln, där de snabbt får stifta bekantskap med urbefolkningen – vilket snabbt grusar deras fredliga föreställningar. De hälsas inte som frälsare utan tas om hand som jakttroféer… som byten… som stammens nästa festmåltid…

Som vanligt är jag sen till festen. Den amerikansk-chilensk-kanadensiska samproduktionen The Green Inferno var på tapeten förra året och jag såg att många skrev om den bland annat på Facebook. En del hyllade den, en del avskydde den. Filmen (som blev inspelad redan 2013 men fick ingen release förrän 2015) är ett kärleksbrev till 70- och 80-talets våg av kannibalfilmer (som även nämns i filmens sluttexter) och det märks väldigt väl att regissören Eli Roth har en viss kärlek till den subgenren av filmer. Själv tycker jag att The Green Inferno är bra, men att den samtidigt har vissa brister.

För det första tar det lång tid innan det faktiskt börjar hända något och för det andra är många av karaktärerna så stendumma (eller rövhåliga) att det är svårt att hålla på dem. Men filmen bjuder samtidigt på blod och gore med en del snygga praktiska effekter (även om några av dem slängs ut genom fönstret tack vare skakig kamera), vilket lyfter filmen – i alla fall för mig. Jag satte mig för att se en blodig kannibalfilm och jag fick en blodig kannibalfilm. Förväntar man sig att få någonting annat lär filmen sjunka ganska snabbt i värde för den tittaren.

Skådespelarinsatserna är bra och flera av de som står framför kameran var även med i Eli Roth-samproduktionen Aftershock (recenserad här). Dessa var Ariel Levy, Nicolás Martínez, Matías López, Ramón Llao, Lorenza Izzo och Ignacia Allamand (varav de två sistnämnda även var med i Eli Roth’s Knock Knock – recenserad här).

Hur som helst gillade jag The Green Inferno. Det är inget mästerverk men den gjorde det den hade utlovat och jag är nöjd över min titt. Gillar man kannibalfilmerna från 70- och 80-talet tycker jag att man absolut ska ta sig en titt. Annars inte. Rekommenderas hur som helst.

No Comments

Paranormal Activity: The Ghost Dimension av J

mars 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paranormal Activity - The Ghost DimensionDet är den 29 November 2013 och familjen Fleege har nyligen flyttat in i ett nybyggt hus. Ryan’s (Chris J. Murray) yngre bror Mike (Dan Gill) kommer på besök efter att han har blivit dumpad och Ryan’s fru, Emily (Brit Shaw), är inte speciellt förtjust i idéen att Mike ska stanna en längre tid hos dem. Några dagar efter Mike’s ankomst hittar de två bröderna en låda med en specialgjord videokamera och en bunt med VHS-kassetter som de bestämmer sig för att titta på. På kassetterna, som är daterade till 1988, bevittnar de två unga flickor som blir lärda att använda sig av övernaturliga krafter. När de provar videokameran de hittade upptäcker de att den verkar kunna snappa upp paranormala skepnader som det mänskliga ögat inte kan upptäcka och det dröjer inte länge förrän Ryan’s dotter, Leila (Ivy George), får en mystisk låtsasvän som hon kallar för Toby…

Paranormal Activity: The Ghost Dimension ska alltså vara den sista delen i serien. Jag har svårt att tro det med tanke på att de lämnar dörren helt öppen för ytterligare en film i serien. Hur som helst…

Filmen är likt majoriteten av de tidigare filmerna skräp. Det händer betydligt mer än i de tidigare filmerna i form av jumpscares och grejer som slänger sig mot skärmen (antagligen för att filmen blev inspelad i 3D) och vid ett tillfälle hoppade jag till och med till, men filmen är så nedsölad i klyschor och allting är så förutsägbart att många av jumpscaresen som inträffar går att förutse timtals i förväg. Storyn är inte speciellt engagerande heller och nu när jag tänker på det hade de här filmerna lika gärna kunnat avslutas vid film nummer tre, om de lagt upp allting annorlunda och skippat en del onödigt skit som händer i de tidigare filmerna. Fast, med tanke på vilka pengakossor de här skitfilmerna har varit så är jag inte det minsta förvånad att det har kommit totalt sex filmer med namnet Paranormal Activity.

En till sak jag inte förstår är varför de tagit bort numreringen i titeln på den här delen? Paranormal Activity 1 till 4 hette bara titeln plus en numrering. Enkelt och koncist. Att The Marked Ones inte hade en siffra förstår jag då det är en spin-off, men The Ghost Dimension är ju film nummer fem i huvudserien så varför skippa numreringen om de tidigare fyra filmerna har haft det?

Nåväl. Förhoppningsvis är Paranormal Activity: The Ghost Dimension den sista filmen i den här franchisén och även om den var mer händelserik än de tidigare delarna (troligtvis mest för att de skulle ha skit att kasta mot tittaren i 3D-varianten av filmen) så faller den väldigt platt på sitt ansikte och är överlag stentråkig. Skippa.

Länkmaffian: recensioner på 1, 2, 3, 4 och The Marked Ones, samt The Asylum’s rip-off Paranormal Entity.

No Comments

Unfriended av J

februari 27th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En kväll när sex high school vänner sitter och videochattar på Skype dyker det upp en okänd användare i gruppen som de inte kan få bort. De inser snart att kontot användaren är inloggad på tillhörde Laura Barns (Heather Sossaman) som tog sitt liv exakt ett år tidigare efter att en förnedrande video lades upp på internet. Till en början tror de att det är ett troll som lyckats hacka Laura’s gamla konto, men när personen bakom kontot plötsligt börjar att avslöja vännernas mörkaste hemligheter inser de att det är någonting helt annat än ett troll…

Jag fick nys om den här filmen för över ett år sedan när jag satt och tittade på en spelstream på Twitch där en av användarna i chattrummet frågade om någon hade sett trailern för Unfriended. Personen ifråga sa att den verkade cool så jag bestämde mig för att kolla in den. Direkt efter att jag hade sett trailern bestämde jag mig för att det här var en film jag absolut bara måste se. När jag kollade upp filmen upptäckte jag att dess titel var Cybernatural när den visades på festivaler, men att den senare fick den titel vi alla känner igen; Unfriended. Filmens arbetstitel var Offline och ska jag vara ärlig gillar jag den bäst, även om den inte direkt återspeglar vad filmen handlar om.

Hur som helst så förbokade jag filmen när jag upptäckte att det gick att göra det och väntade ivrigt på dess release i Oktober förra året…. som blev uppskjuten till nu i slutet på Februari i år istället. Nu när jag äntligen har sett filmen kan jag säga att den var värd väntan. Hela konceptet i filmen är skitfränt och även om den aldrig blir direkt läskig så håller den intresset uppe rakt igenom med en blandning av spänning och en nypa svart humor. Jag gillar den skarpt och det kommer definitivt bli en återtitt. Rekommenderas.

No Comments

The Gallows av J

december 6th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The GallowsFör tjugo år sedan inträffade en tragisk olycka under en uppsättning av skolpjäsen The Gallows som resulterade i att en av de deltagande eleverna dog. Men för att hedra det tragiska minnet av elevens död ska nu en ny uppsättning av The Gallows sättas upp på samma scen. En av deltagarna, Reese (Reese Mishler), har lämnat skolans football lag för att medverka i pjäsen då han har en hemlig crush på pjäsens regissör, Pfeifer (Pfeifer Brown). Reese har emellertid fått kalla fötter och när hans bästa vän, Ryan (Ryan Shoos), upptäcker att bakdörren till teatern aldrig blir låst då den är trasig gör de upp en plan; de ska bryta sig in i teatern samma kväll för att sabotera rekvisitan och därmed få pjäsen inställd.

Sagt och gjort beger de sig till teatern i sällskap av Ryan’s flickvän Cassidy (Cassidy Gifford) för att genomföra planen. Väl där blir de påkomna av Pfeifer, som av en händelse sett till Reese’s bil på parkeringen utanför. På väg ut från teatern upptäcker de att alla dörrar är låsta och det dröjer inte länge förrän de också inser att de inte heller är ensamma…

År 2012 spelade det glada gänget bakom The Gallows in… The Gallows. Va? Jo, så är det. Enligt en bekant på Facebook ska samma gäng som spelade in 2015 års The Gallows ha spelat in en found footage film med samma titel år 2012 för att visa för Blumhouse Productions, som sedan i sin tur ville göra en egen version. Enda skillnaden mellan de två versionerna ska vara att en av tjejerna byttes ut mot Cassidy Gifford då hon inte var het nog…

Nåja. Filmen i sig följer Standard Protokoll 131C och är otroligt förutsägbar. Karaktärerna är ganska over the top och Ryan Shoos’ karaktär är en av de största skitstövlarna jag någonsin har sett i en film tror jag. Dessutom beter sig karaktärerna stundtals som riktiga spånhuvuden och till en början var det hela sjukt frustrerande, men en bit in börjar filmen att klarna upp lite grann och den blir genuint creepy under flera scener.

Om jag inte missminner mig helt såg jag faktiskt trailern för den här filmen för någon månad sedan och artikeln som länkade till trailern hade titeln ”Årets mest skrämmande trailer”. Trailern väckte knappast något intresse, men tack vare inlägget av min bekant på Facebook fick jag helt enkelt lov att spana in den. Filmen i sig är inget märkvärdigt i den stadiga strömmen av found footage som kommer, men den har ett ganska bra kameraarbete och filmen blir som sagt (olikt många andra found footage filmer) stundtals genuint creepy. Jag gillar den trots klyschorna och de genomkorkade karaktärerna och tycker att den lyckas leverera det den ska hyfsat. Det finns klart mycket sämre found footage där ute än den här, utan tvekan, även om inte heller den här är helt felfri.

1 Comment

Insidious: Chapter 3 av J

juli 21st, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Insidious Chapter 3Efter att ha försökt kontakta sin döda mor bestämmer sig den unga tjejen Quinn Brenner (Stefanie Scott) för att kontakta mediet Elise Rainier (Lin Shaye) för att få hjälp. Elise avvisar henne och avråder henne att försöka kontakta sin döda mor igen. Det verkar dock som att någonting har uppmärksammat Quinn’s rop efter sin mor och det dröjer inte länge förrän underliga, paranormala händelser börjar att inträffa omkring henne.

Med tanke på hur Insidious: Chapter 2 slutade hade man väl kunnat tro att Insidious: Chapter 3 skulle ta vid där på något sätt, men icke. Film nummer tre (som lika gärna hade kunnat heta Insidious: Chapter 0) är en prequel och utspelar sig således innan den första filmen. Den här filmen är inte fullt lika bra som den andra, men ligger absolut inte långt efter. Det rör på sig nästintill hela tiden och den har likt tvåan en kuslig atmosfär nästan rakt igenom, trots att det mesta är ganska förutsägbart (bortsett från slutet som fick mig att hoppa högt). Jag gillar att Lin Shaye återvänder i sin tidigare roll igen (som hon återigen gör sjukt bra) också.

Jag rekommenderar även den här filmen faktiskt. Den här kan man dock se utan att ha sett den första, tröga filmen utan att man för den sakens skull får svårigheter att begripa allt som händer. Men har man sett ettan så besvaras en hel del frågetecken och man kan se en hel del kopplingar mellan filmerna.

No Comments

Insidious: Chapter 2 av J

juli 21st, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Insidious Chapter 2Medan polisen undersöker deras hus efter de makabra händelserna som ledde till en persons död involverande en av sönerna har familjen Lambert tillfälligt flyttat in till Josh’s (Patrick Wilson) mor, Lorraine (Barbara Hershey). Det dröjer dock inte länge förrän underliga saker börjar inträffa även i Lorraine’s hus och Renai (Rose Byrne) börjar se mystiska skepnader i huset samtidigt som Josh börjar bete sig underligt.

Lorraine bestämmer sig för att ta kontakt med Elise Rainier’s (Lin Shaye) gamla medhjälpare, Specs (Leigh Whannell) och Tucker (Angus Sampson), för att försöka finna svar. De kommer snart i kontakt med Carl (Steve Coulter), en gammal kompanjon till Elise som kan vara den ende som kan leda dem till svaren…

Insidious: Chapter 2 är en klar förbättring sedan den sega första filmen. Redan från början av filmen börjar det att röra på sig och det rullar på nästintill rakt igenom och majoriteten av filmen har en kuslig atmosfär över sig, så när som på någon enstaka dödstund. Filmen har en hel del plottwists (likt tidigare filmer James Wan och Leigh Whannell varit involverade i, exempelvis Saw filmerna) i sig också, vilket gör det hela lite mer intressant. Det enda jag inte direkt gillade med filmen var slutet. De lämnade helt enkelt dörren vidöppen för ytterligare en uppföljare, även om de tog den chansen när de gjorde trean och slängde ut den genom fönstret…

Jag rekommenderar Insidious: Chapter 2 faktiskt, men man lär dessvärre ha sett den tröga första filmen innan man ser den här tyvärr.

No Comments

Insidious av J

juli 21st, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

InsidiousLäraren Josh (Patrick Wilson) och hans fru Renai (Rose Byrne) har nyligen flyttat till ett nytt hus tillsammans med sina tre barn. Medan en av pojkarna i familjen, Dalton (Ty Simpkins), undersöker vinden efter att ha hört underliga ljud därifrån ramlar han ner ifrån en stege och slår sig ganska ordentligt. Morgonen därpå har Dalton plötsligt fallit i koma.

Tre månader går och läkarna finner inga som helst förklaringar till Dalton’s tillstånd. Renai börjar uppleva fler och fler mystiska händelser i huset, vilket Josh är skeptisk till. Renai bestämmer sig slutligen för att tillkalla hjälp i form av Elise Rainier (Lin Shaye), ett medium med lång erfarenhet av den här sortens problem, och det visar sig snart att det inte är huset i sig som är hemsökt…

I och med att den tredje filmen nyligen hade premiär på bio bestämde jag mig äntligen för att se Insidious och dess uppföljare. En arbetskompis nämnde under vårt besök av Jurassic World att Insidious var en riktig snarkfilm och jag är beredd att hålla med honom till större delen. Filmen är otroligt långsam och det tar närmare en timme innan det börjar röra på sig ordentligt och det är väl ungefär här det börjar bli bra, men det är samtidigt inte tillräckligt för att jag ska tycka att filmen är bra. Nu händer det förvisso saker under den första timmen av Insidious, men majoriteten av dem är förutsägbara och oläskiga. Detta leder till att Insidious trillar ner i hemsökta-hus-klyschan och återanvänder det trötta gamla konceptet att visa minimalt med grejer förrän mot slutet (vilket också är höjdpunkten i hela filmen). Det finns de som skulle säga att ”det man inte ser är läskigare än det man ser” och att Insidious är således perfekt. Jag köper inte det snacket. Händer det nästintill ingenting igenom en hel film blir jag ointresserad och vill se något annat. Punkt.

Skådisarna är i alla fall bra och de effekter som förekommer funkar, hade det inte varit för det sega manuset hade jag kanske gillat filmen mer. Idéen bakom filmen är det ju inget större fel på egentligen, utförandet är det stora problemet här (som det oftast är när det kommer till den här typen av filmer). Vilket är synd, då uppföljarna gjorde ett så mycket bättre jobb…

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud