Helt Perfekt Glob

Ghosts Of Mars av J

2176, planeten Mars. En grupp marsianska poliser är på väg till Shining Canyon, en liten gruvutpost i närheten av Södra dalen i den yttre sektorn, för att hämta en livsfarlig fånge så att han kan ställas inför rätta. När de anländer upptäcker de att utposten ligger öde och börjar att leta efter invånarna. Det dröjer inte länge förrän de hittar invånarna och det visar sig att de tidigare hårt arbetande gruvarbetarna har blivit blodtörstiga vildar som dödar allt som kommer i deras väg.

Ghosts Of Mars är en av John Carpenter’s mest underskattade filmer i min mening. Det är ingen klassiker som Halloween eller The Thing, men det är en underhållande sci-fi action/skräck rulle som har några bra namn i sig (Jason Statham i en tidig roll, till exempel). Effektmakarna Robert Kurtzman och Greg Nicotero var involverade i effekterna och de som har sett filmer där dessa två herrar har haft fingrarna med i effektskapandet vet att det är bra skit som syns på skärmen, även om filmen har närmare 15 år på nacken.

Det var över tio år sedan jag såg den här filmen sist så jag tyckte att det var dags att se om den och jag är inte besviken. Det kanske inte är världens bästa film, manus- eller skådespelarmässigt, men den underhåller gott under de ca 95 minuterna den rullar. Rekommenderas.

The Expendables 3 av J

Legosoldatgruppen Expendables får i uppdrag att eliminera en hänsynslös vapenhandlare som gjort sig en förmögenhet på att sälja vapen till galna krigsherrar i Afrika och Mellanöstern. Det visar sig snart att ett spöke från förr har kommit tillbaka för att hemsöka Barney (Sylvester Stallone) i form av Conrad Stonebanks (Mel Gibson), som tillsammans med Barney startade Expendables och som Barney fick lov att döda… trodde han i alla fall.

Efter att misslyckats med uppdraget, vilket resulterade i en skadad, bestämmer sig Barney för att byta ut sina kollegor mot nya och yngre soldater för att ta itu med Stonebanks – vilket kommer visa sig vara enklare sagt än gjort.

The Expendables 3 var bättre än vad jag hade förväntat mig att den skulle vara. Visserligen är våldet nedtonat från föregångaren för att de skulle kunna få en PG-13 rating i USA och kunna nå ut till en större publik, men actionscenerna är ganska spektakulära och det är väldigt mycket action när det väl drar igång.

Det enda jag egentligen har svårt att acceptera med filmen är att de har lagt väldigt stort fokus på de nya skådespelarna medan de äldre herrarna får under en stor del av filmen stå utanför kameran. Expandables filmerna är, för mig, throw-backs till 80- och 90-talets actiondagar med dåtidens stora actionskådisar, ett förenande av skådespelare vi bara kunde drömma om under 80- och 90-talet. Jag anser helt enkelt att det var ett snedsteg av dem att försöka få en större publiken, Expendables är filmer för oss som växte upp med de här gamla gubbarna och som vill se dem i nya filmer, tillsammans.

Stallone själv har sagt att PG-13 ratingen av Expendables 3 var ett misstag och har sagt att om en fjärde film kommer spelas in kommer de återgå till originalkonceptet med stenhård vuxenaction.. och det ser ut som att The Expendables 4 redan är under produktion. Huruvida den kommer till världen eller inte återstår att se, jag håller tummarna för det i alla fall.

Förstå mig rätt, The Expendables 3 är en bra actionfilm men den var inte riktigt som jag hade hoppats på. Jag gillade filmen i alla fall även om jag tycker att PG-13 ratingen och fokuset på nya skådisar var ett rejält snedsteg för serien.

Läs gärna mina recensioner av 1an och 2an också, samt H’s recensioner av 1an och 2an.

The Expendables 2 av J

I vanlig ordning är jag seg med att se film jag borde ha sett för länge sen och som troligtvis de flesta redan sett, men nåja.. nu har jag alltså äntligen fått fingrarna ur häcken och sett den efterlängtade The Expendables 2 – och jag är sjukt nöjd, igen. I Expendables 2 möter vi återigen större delen av det gamla hårda gänget ifrån den första filmen, som den här gången får i uppdrag att leta reda på ett hemligt objekt som inte får hamna i fel händer – vilket det så klart gör. En i teamet blir dödad och resten av gänget bestämmer sig för att ge styggingen på nöten och stoppa hans planer. Eller nåt sånt. Jag var lite för upptagen med att observera alla actionscener och one-liners som levereras filmen igenom för att direkt bry mig i storyn eller ens om filmen var speciellt logisk.

Hur som helst; är du ett actionfan är The Expendables 2 det absoluta valet för en skön filmkväll. Rekommenderas

Läs gärna min recension av den första filmen och H’s recensioner av ettan och tvåan också.

Safe av H

”En helt okej popcornrulle” kallar jag Jason Statham-filmen ”Safe” på dvdkritik.se som du läser om du klickar på länken här.

The Expendables 2 av H

Kommer du ihåg Expendables 1? Glöm den. Allt som den filmen gjorde fel, gör man nu rätt i film nummer två. Det är mer action i öppningsscenen, innan filmtiteln ens visas, än det är i första filmen eller för den delen nästan vilken annan actionfilm som helst. Våldet är i Rambo 4-klass och blod och kroppsdelar flyger och folk får stora hål i sig. Jet Li ger folk på nöten med stekpannor, Van Damme gör grymma hoppsparkar och Scott Adkins (Undisputed 2 & 3) slåss med Jason Statham. Det skjuts, slåss och exploderar allteftersom one-liners kastas ut.

Det blir snabbt överdrivet och direkt löjligt, men det är ju det som är poängen. Storyn… vem bryr sig? Logik är inte viktigt här. Det blir lite för mycket referenser till de gamla rävarnas klassiska filmer, men whatever. Pang boom krasch, bara. Nu väntar vi bara på trean som Nic Cage tydligen redan skrivit på för. Let’s go.

In The Name Of The King: A Dungeon Siege Tale & In The Name Of The King 2: Two Worlds av H

Kära Uwe Boll,

vi har ju redan konstaterat att du är betydligt bättre än ditt rykte, men det är så enormt svårt att sätta fingret på var ditt fel är. För något fel är det. Idag tittar vi på de två filmerna baserade på världen i spelen ”Dungeon Siege”, och även om gängse åsikt är att filmer baserade på spel automatiskt är skit så måste vi förstås bortse från det och bedöma filmerna på sina egna kvaliteter.

Den första filmen, ”In the name of the king: A Dungeon Siege tale”, presenterar kungadömet Ehb där bonden Farmer (Jason Statham) bor med sin familj. Plötsligt kommer de vanligtvis menlösa monstren Krug och ställer till med ett helvete. De har ihjäl en massa folk (bl.a. Farmers son) och kidnappar en massa folk (bl.a. Farmers fru). När kungen (Burt Reynolds) (yes, really) anländer för att samla folk till en attack, ger Farmer honom långfingret och sticker med sin polare Ron Perlman för att lösa problemet själva.

Det visar sig att Krugerna styrs via magi av Ray Liotta (det blir värre) på uppdrag av kungens idiot till brorson Matthew Lillard (jag sa ju att det skulle bli värre) som vill ta kål på kungen för att kunna ta över tronen. Liotta har förstås sina egna planer, men kungens egen magisker John Rhys-Davies ordnar så det till slut blir Statham, Perlman och en liansvingande Kristanna Loken som får lösa alltihop.

Det positiva här att filmen är bra filmad på vackra platser (västra Kanada) med hyggliga specialeffekter och hyfsade actionscener. Skådespeleriet varierar enormt, med Matthew Lillard som ett exempel på hysteriskt uselt och totalt felcastat bottennapp. Folk talar amerikanska och brittiska om vartannat, dialogen är stundtals idiotiskt såväl som lysande, och för varje grej som funkar så kommer nåt helidiotiskt som liansvingande skogskvinnor med övertydliga ekologiska repliker.

Vad som faktiskt är en ganska påkostad film som man utan tvekan faktiskt lagt lite möda på, och som borde funka alldeles utmärkt, gör det helt enkelt inte. Felet ligger dock helt klart hos manus och skådespelare. I vanliga fall ska man skylla på regissören när han inte fått det bästa ur skådisarna, men allvarligt – hur jävla nyanserat kan du få ur folk som Ray Liotta? En film att nästan halvrekommendera, men jag belastar inte Boll särskilt för dess tillkortakommanden.

Så kom nyligen ”In the name of the king 2: Two worlds” där Dolph Lundgren spelar en ex-militär (SURPRISE!) som dras från vår värld till Ehb då han förstås är The Chosen One som ska uppfylla en profetia som ingen vill riktigt berätta vad den går ut på.

Kungen (Lochlyn Munro från oräkneliga mängder dynga, en såndär kille du känner igen men inte vet från vad, och dessutom har han nästan större tänder än familjen Busey) som hämtat dit Doffe berättar att hans folk blivit fördrivna från sitt slott på grund av the Dark Ones som lallar runt i kåpor och tar ihjäl folk. Kungens sierska säger att Doffe måste ta sig till Dark Ones ledare, Holy Mother, för att lösa alltihop. Givetvis visar sig det mesta inte vara som det verkar.

En helt fristående uppföljare utan återkommande karaktärer är lite knepigt i sig, men dessutom vågar man inte satsa på fantasyvärlden helt utan piffar till det med en dimensionsresenär som ständigt refererar till vår egen värld. Doffe knallar runt som han gör i de flesta filmer och kastar oneliners omkring sig, vilket är kul förstås men jag har ju redan sett Trancers 4. Som Lochlyn Munro också är med i.

Plothål finns det en del (i början ojar sig Dolph över sin dåliga axel, never to be mentioned again) och det är väl inte världens mest övertygande CGI-drake, men skådespeleriet är bättre och storyn… är faktiskt lite knepig. Det är inte helt lätt att hålla reda på vem som gör vad varför hela tiden. Återigen har man filmat på fina platser i Kanada, men med närapå en tiondel av budgeten till förra filmen vilket leder till synnerligen frigolitliknande stenbyggnader.

”Two Worlds” blir bättre för Dolph är mer underhållande, och överskådespeleriet är betydligt mindre. Den är ändå inte mycket bättre, och båda filmerna blir aldrig mer än lättsmält skräp som man glömmer ännu lättare.

Herr Boll, du har ju en viss talang för att producera film. Du vet hur man använder en budget och du är inte rädd för att vara politiskt inkorrekt. Dina manus varierar från ren skit till riktigt bra, och du kan få med vilken jävla skådis som helst i dina filmer. Att du låter mediokra element dra ner hyfsade filmer kan bero på påtryckningar från finansiärer, men jag tror faktiskt att det är samma sak med dig som det är med Takashi Miike – du bryr dig inte ett skit. Du plöjer bara genom ett projekt och så blir det som det blir – nästa, tack. Men det har ju funkat för B-filmsskapare i årtusenden så varför inte? Nu väntar vi på ”Bloodrayne 4”.

13 (2010) av H

Jag har tidigare recenserat filmen ”Contestant #13” (aka ”13 Tsameti”) på DVDKritik.se. Remaken som kom förra året med bl.a. Jason Statham är regisserad av samma regissör och är i princip exakt samma story. Med de enda skillnaderna att det ibland känns lite mer stressat och att slutet nu är lite mer utdraget, så kan jag påstå att filmerna är lika bra. Du kan alltså välja själv vilken av versionerna du vill se på, men jag rekommenderar att du åtminstone ser en av dem!

The Bank Job (Blu-ray) av H

Jason Statham kontaktas av ett gammalt ex som vet att en viss banks säkerhetssystem är avstängt i väntan på ett nytt larm. De bestämmer sig för att bryta sig in i banken och råna alla värdeboxar. Hon är dock utsänd av hemliga polisen för att sno komprometterande fotografier som en knarksmugglare håller som gisslan mot sin egen frihet. Ja, ni kanske inte fattar men iaf.

The Bank Job är mellanspännande och lite halvkul. En okej söndagsfilm helt enkelt. Den svenska blurayutgåvan innehåller exakt noll (0) extramaterial, men är föredömlig i sin enkelhet – du stoppar i skivan, trycker på ”svenska” och away we go! Förutom att den defaultar på dolbyspåret istället för DTS, men whatever.

The Expendables av J

En grupp av legosoldater, kända som Expendables, blir kontaktade av den mystiske Mr. Church (Bruce Willis) som har ett uppdrag åt dem; att döda en diktator på en liten ö i sydamerika. Barney Ross (Sylvester Stallone) och Lee Christmas (Jason Statham) – ledaren för gruppen och gruppens kniventusiast – beger sig iväg till ön för att kolla vad de har för motstånd att vänta sig. Väl på ön möter de upp sin kontakt och luskar ut den verkliga anledningen till konflikten på ön. Men efter att de blivit attackerade flyr de från ön och deras kontakt stannar kvar, varpå Ross står inför ett val; antingen går han åt andra hållet och fortsätter sitt liv eller så försöker han sig på ett räddningsuppdrag som är rena självmordet för att försöka rädda sin egen själ.

Efter flera års väntan har jag (äntligen, borde jag tillägga) sett The Expendables. Och den fyllde alla förväntningar. Actiondelen levererar gott och humordelen är.. godkänd. Och så blir det lite snack då och då, som avlöses av action – och lite humor. Och så vidare. Det är God Underhållning för oss grabbar som tycker den här typen av film är bra, helt enkelt.

Men sen har vi ju alla gnällfittor där ute också. Det är bara att ta sig en kik på kommentarerna om filmen på IMDB, där vi finner slagord så som ”awful” och ”worst movie ever” och så vidare, varpå de gnäller om att filmen enbart går ut på att visa gamla gubbar med stora överarmar som skjuter folk och inte tar några som helst skador själva, halvtaskiga prestationer och overkliga element. Well.. vad fan förväntar sig folk av en sån här film? En romantisk komedi? Prisvinnande prestationer? Djupa dialoger?

The Expendables är inte en film som är riktad till de som vill se någonting verklighetstroget eller djupt, utan till de som vill bli Underhållna. Filmen ÄR B och påminner starkt om de gamla B-actionrullarna från 80-talet, fast med en fläskigare budget. Och jag älskar det (speciellt att se flera av mina gamla hjältar agera framför kameran igen och dessutom tillsammans i samma rulle) – och rekommenderar definitivt den här rullen till alla Hårda Grabbar där ute som vill se någonting med ös i. Uppföljare kommer 2012.

Death Race av J

2012 – Förenta Staternas ekonomi kollapsar. Arbetslösheten slår rekord. Kriminaliteten ökar markant. Fängelsesystemet är nära en bristningspunkt. Privatägda företag driver nu all form av kriminalvård för en vinst. Terminal Island Penitentiary streamar en serie av Cage Fights live på internet. Fångar kämpar till döds, vilket skapar en tittarsensation. De är de nya Gladiatorerna och Terminal Island är deras Colosseum. Men som med den uråldriga folkmassan i Rom, blev moderna åskådare snart uttråkade. De begärde mer… varpå Death Race föddes.

Samma dag som han förlorar sitt jobb blir stålarbetaren Jensen Ames (Jason Statham) arresterad och felaktigt utpekad som hans frus mördare. Sex månader senare skickas han till Terminal Island, där han får ett erbjudande av den hårdhjärtade och manipulativa fängelsedirektören Hennessey (Joan Allen); medverka i Death Race – förklädd till den populära maskbärande (men nu döda) mästaren Frankenstein – och ha chansen till att bli frisläppt eller ruttna i fängelset för ett brott han inte har begått. Jensen tackar ja till erbjudandet. Men allt eftersom tre dagars racet fortgår, desto klarare börjar Hennessey’s motiv bli för Jensen och frågan är; kan den här annonyma mannen bakom en mask få sin hämnd och vinna tillbaka sin frihet?

Det finns en del intressant trivia kring Death Race också – precis som det är med ”originalet” ifrån 75. Bland annat har manusförfattaren/regissören Paul W.S. Anderson (känd för exempelvis Resident Evil och AVP: Alien Vs. Predator) sagt att Death Race är en prequel till Death Race 2000 och utspelar sig 15 till 20 år innan den filmen, även om den filmen utspelar sig år 2000 och den här någon gång efter 2012. Hur den här filmen dessutom kan vara en prequel blir ett ännu större mysterium då en Death Race 2 kommer nästa år (som Anderson producerar) med bland annat Danny Trejo och Ving Rhames. Filmen var dessutom från början skriven som en uppföljare till Death Race 2000, med titeln Death Race 3000 – ett race runt jorden med futuristiska svävande, osynliga och transformerbara bilar, men blev sedan omskriven tack vare produktionskostnaderna.

Den här ”remaken”/nya versionen kom till efter att Roger Corman (Death Race 2000’s producent) sett och gillat Paul W.S. Anderson’s första film Shopping, från 1994. Corman säkrade rättigheterna att visa den i USA och frågade vid den tidpunkten vilken film Anderson ville göra härnäst. Anderson åberopade den här filmen – men det tog emellertid 13 år att uppfylla idéen och göra filmen. En till intressant grej är att Death Race är Roger Corman’s största budgeterade film på många år – vilket säger en del om hans filmer.

Jason Statham är som vanligt lysande i sin roll som den fejkade Frankenstein och David Carradine – han som spelade Frankenstein i Death Race 2000 – gör en cameo i början av filmen som Frankenstein’s röst. Machine Gun Joe rollen har övertagits ifrån Sylvester Stallone till Tyrese Gibson (den mörka snubben i 2 Fast 2 Furious och den kommande Five Fast) och som Statham’s navigatör/assistent ser vi den snygga Natalie Martinez. Joan Allen är sevärd som kallblodig och skoningslös stygging. Övriga skådisar är bra, men ingen är direkt nämnvärd.. vad jag kan se på IMDB’s rollista iaf.

Så, slutligen; hur är filmen? Ptja, mja. Bra, skulle jag vilja säga. Jävligt bra, faktiskt. Det är absolut inte en intelligent film (även om det förekommer en del dialogscener), utan mer en God Underhållning Utan Hjärna. Folk dör, bilar exploderar, det skjuts tonvis med skott och det förekommer även slagsmål – mycket mer än så behöver man inte för en helkväll. Men samtidigt som filmen är våldsam och underhållande, så erbjuder den inga direkta vändningar eller någonting oförutsägbart utan brummar på i klichéernas tecken.

Death Race är hård som metall, men har också en hjärna som det. God Underhållning med grabbgänget, men ingenting man bör se på första dejten. Rekommenderas till de som vill se någonting hjärndött – och våldsamt.