Helt Perfekt Glob

Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Season 1 & 2 av J

Året är 1999 och fyra år har gått sedan Sarah Connor (Lena Headey), hennes son John (Thomas Dekker) och T-800 Terminatorn från framtiden sprängde Cyberdyne i luften och förstörde all teknologi från framtiden som kunde ha använts för att skapa Skynet genom omvänd ingenjörskonst. De trodde de hade stoppat Domedagen – de hade fel.

Under uppropet på hans nya skola blir John attackerad av en T-888 och lyckas med nöd och näppe komma undan tack vare hjälpen från en ospecificerad Terminator som skickats tillbaka från år 2029 av John själv för att beskydda honom. Den nya Terminatorn förklarar för Sarah och John att Domedagen aldrig blev stoppad utan bara försenad tack vare deras handlingar. Trion bestämmer sig för att hoppa åtta år framåt i tiden till år 2007 för att en gång för alla stoppa mänsklighetens undergång.

Min första film för vuxna (underhållningsvåld alltså) jag såg var The Terminator när jag var sju eller åtta år och jag har sedan dess varit ett stort fan av både Terminator franchisén och Arnold Schwarzenegger. Jag tror dessutom det var där och då som mitt intresse för våldsfilm cementerades då jag sakta men säkert började att sluka mer och mer våldsfilm i både action och skräckgenren. När Terminator: The Sarah Connor Chronicles serien startade 2008 tittade jag aldrig på den då jag inte fann något som helst intresse av att titta på TV-serier, såvida jag inte fastnade framför någon episod som gick på TV just då. Nu, tio år efter dess premiär, har jag äntligen sett bägge säsongerna som kom av serien.

Det första jag vill säga om serien är att Fox (och de andra produktionsbolagen som ligger bakom serien) borde gå och dö i en brand någonstans då de helt enkelt avbröt serien efter säsong två, som i sin tur slutar på en cliffhanger för en tredje säsong. Man gör helt enkelt inte så. Anledningen till att de la ner serien var, som jag har förstått det, på grund av att ”tittarsiffrorna gick inte åt rätt håll”. Bullshit.

Det andra jag vill säga om serien är att den är jävligt bra. Den är actionpackad, spännande, välspelad och underhållande i stort sett rakt igenom – vilket gör att avsaknaden av en tredje säsong och ett ordentligt slut till serien bara blir ännu mer irriterande (även om jag var fullt medveten om att serien aldrig fick ett ordentligt slut). Det enda jag skulle kunna klaga på är väl effekterna som använts, vilka är överlag utdaterade CGI-effekter som ser ut som skit (vilket de troligtvis gjorde redan år 2008). Jag kan dock förbise det här då serien håller i övrigt en hög kvalité på i stort sett alla andra punkter.

Hur som helst, är man ett fan av Terminator franchisén och kan överse seriens brister tack vare dess ålder (och att det var en TV-produktion) samt dess abrupta slut tack vare den uteblivna tredje säsongen tycker jag att man absolut ska slå sig ner och titta på de trettioen avsnitten som finns av serien. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recensioner av säsong 1 och säsong 2 också.

From Dusk Till Dawn: The Series – Season 3 av J

Jag förväntar mig att du som läser det här redan har sett de två första säsongerna av From Dusk Till Dawn: The Series. Jag menar, om du inte sett de två första säsongerna så vet du vad du har att göra nu. Med allt det sagt följer här en kort storybeskrivning av säsong 3…

Sex månader har gått sedan Carlos (Wilmer Valderrama) sprängde Titty Twister baren i luften vilket släppte lös två demoner från Xilbalba – Helvetet – från deras fångenskap under baren. Bröderna Seth (D.J. Cotrona) och Richie Gecko (Zane Holtz) jobbar nu mer som indrivare för culebras herrarna men inser snart att de står inför ett kommande krig efter att en av demonerna – kallad Skull Keeper (Joseph Gatt) – lyckas infiltrera deras organisation och förinta nästan alla culebras herrar och att deras fienders ledare är någon de tidigare samarbetat med…

Det har tagit mig ett år och tre omtittar av de första åtta avsnitten (av tio) innan jag orkade mig igenom hela säsong 3 av From Dusk Till Dawn serien. Inte för att säsongen var dålig, tvärtom, utan för att jag har inte haft något som helst sug att titta på serier senaste året. Hur som helst…

Säsong 3 är troligtvis den bästa säsongen i serien. Den är actionfylld, det rör hela tiden på sig och säsongen bjuder på en hel del vändningar hit och dit. Samtidigt som säsongen är allt det så känner jag samtidigt att det känns lite som att storyn har blivit… utsmetad eller hur man ska säga. Karaktärerna stöter på nya hinder och konflikter i varje avsnitt fram till den slutgiltiga striden i sista avsnittet och även om allting har ett syfte så känns vissa av dessa hinder och konflikter som utfyllnad för att få ihop tio avsnitt. Slutstriden i det sista avsnittet känns väldigt hafsigt och blir lite grann som ett antiklimax. ”Var det allt…?”, var min enda tanke när sluttexterna började rulla i slutet på avsnittet.

Nu kanske det låter som att jag bara vill hitta fel i den här tredje säsongen men så är inte fallet. Det är en bra och actionpackad säsong och som jag skrev här ovanför troligtvis den bästa. Skådespelarna är bra och effekterna håller fortfarande höga mått. Jag gillar dessutom att Tom Savini (likt Danny Trejo gjorde i föregående säsong) återvänder till franchisén, fast som en annan karaktär. Att de dessutom kör en referens till den första filmen i slutet på säsongen (involverande Savini och Jake Busey’s karaktär) fick mig att garva till ordentligt.

Är man ett fan av filmerna eller de två första säsongerna av From Dusk Till Dawn: The Series tycker jag absolut att man ska se den här tredje och sista säsongen – även om de lämnar dörren vidöppen för ytterligare en säsong. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1 och 2 också.

From Dusk Till Dawn: The Series – Season 2 av J

Säsong tre av From Dusk Till Dawn TV-serien började sändas i USA i förra veckan (i skrivande stund) och det var väl således dags för mig att se klart säsong två av serien. Den här recensionen kommer innehålla spoilers för de som inte har sett den första säsongen och jag avråder att läsa vidare om man har tänkt att ta sig ann serien. Du har blivit varnad.

Tre månader har gått sedan bröderna Seth (D.J. Cotrona) och Richie Gecko (Zane Holtz) befriade Santánico Pandemonium (Eiza González) från Titty Twister baren och hennes Herre – Amancio Malvado (Esai Morales). Seth, som har fått sällskap av Kate Fuller (Madison Davenport), hankar sig fram med småjobb för att få ihop pengar till nya identiteter åt dem. Richard å andra sidan har slagit sig ihop med Santánico för att störta Malvado’s imperium och utkräva hämnd för det han har gjort mot henne. Rangern Freddie Gonzalez (Jesse Garcia) har sedan hans möte med culebras börjat bli hemsökt av skräckinjagande drömmar och syner som leder honom till en fasansfull upptäckt, som snart visar sig bara vara en liten del i något mycket större. Samtidigt har Carlos (Wilmer Valderrama) lyckats ta sig ut ur Labyrinten som är belägen under Titty Twister baren, vilket har satt Malvado’s plan i rullning…

Till skillnad från den första säsongen som är baserad på den första filmens manus (med en del ändringar här och där) så har säsong två ett nytt och fräscht manus, vilket gjorde att jag hade lite svårt att komma in i säsongen i början. Att jag inte hade sett säsong ett på över ett år gjorde ju inte saken speciellt mycket bättre eller enklare heller. Hur som helst tog det ett par avsnitt innan jag kom in i serien igen och jag fick känslan av att jag borde ha sett om den första säsongen innan jag gav mig på den här andra.

Nåja. När jag väl blivit bekväm med serien igen rullade den på utan några större bekymmer. Storyn är intressant med en hel del vändningar och likt den första säsongen är det fortfarande väldigt våldsamt och actionfyllt. Skådespelarna är återigen suveräna och effektmässigt ligger serien fortfarande (till större delen) över TV-standard.

Det finns väl inte så mycket mer att tillägga egentligen. Säsong två är en bra och värdig fortsättning på serien och tack vare den ganska förutsägbara, men ack så bra, cliffhangern i slutet är jag sjukt pepp på säsong tre. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av den första säsongen också.

From Dusk Till Dawn: The Series – Season 1 av J

Efter ett bankrån som gått käpp rätt åt skogen är bröderna Seth (D.J. Cotrona) och Richie Gecko (Zane Holtz) på flykt från lagens långa arm och på väg mot den Mexikanska gränsen för att möta upp deras uppdragsgivare, den mystiske Carlos (Wilmer Valderrama). På väg dit stöter de på familjen Fuller (Robert Patrick, Madison Davenport och Brandon Soo Hoo), som efter en tragisk händelse begett sig ut på vägarna för att försöka läka såren efter en av deras största förluster. Familjen Fuller blir emellertid en perfekt gisslan för bröderna Gecko på deras väg mot Mexiko och friheten. Men allting är inte vad det verkar, vilket de snart blir varse om…

Okej. För att göra saker och ting väldigt klara; jag fucking älskar filmen From Dusk Till Dawn från 1996. Den ligger lätt på min topp 10 bästa filmer någonsin och jag har sett den otaliga gånger och jag kan helt enkelt inte få nog av den. Uppföljarna är inte i närheten så bra som den första, men har ändå ett visst underhållningsvärde i mina ögon – å andra sidan är det inte filmerna jag ska skriva om här (även om jag kanske återkommer till dem senare, vem vet..).

När jag fick höra att From Dusk Till Dawn skulle bli adopterad till en TV-serie tog jag mig för pannan och undrade om Robert Rodriguez hade tappat förståndet fullständigt. ”Hur i helsike skulle ett koncept som From Dusk Till Dawn kunna bli en TV-serie?” var min tanke. När jag väl satte mig och såg serien stod det emellertid klart för mig att det här… det här, gott folk, är bra. Sjukt bra. TV-serien är som en extended version av den första From Dusk Till Dawn filmen och följer ungefär samma plot som den, men allting är förlängt och det hela går betydligt djupare än vad filmen gjorde, vilket också gör serien förbannat sevärd. TV-serien är filmen trogen, men bjuder samtidigt på någonting nytt och fräscht.

Det blir nästintill aldrig tråkigt och även om jag var skeptisk till de nya skådisarna (bortsett från Robert Patrick som medverkade i From Dusk Till Dawn 2) så gjorde de ett fantastiskt jobb. Effektmässigt ligger det (oftast) över TV-standard, så när som på någon enstaka CGI-explosion som fick mig att haja till.

From Dusk Till Dawn TV-serien visar hur en remake (eller nytolkning) av någonting redan bra ska göras och jag kan gott säga att TV-serien ligger i samma nivå som filmen – kanske till och med över. Det verkar dessutom komma ytterligare en säsong nästa år, vad nu den kan komma att handla om…

Rekommenderas starkt.