| Subcribe via RSS

The Meg av J

augusti 3rd, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fem år har gått sedan Jonas Taylor (Jason Statham) ledde en räddningsaktion i Marianergravens oupptäckta djup på en ubåt som hade havererat där han bevittnade hur någonting gjorde enorm skada mot ubåtens skrov, vilket gjorde honom tvungen att avbryta uppdraget och lämna kvar medlemmar i sitt team som senare omkom när ubåten exploderade. Men även om incidenten kostade honom jobbet, hans karriär, hans äktenskap och hans heder höll han fast vid vad han trodde kunde ha orsakat alltihop; en över 20 meter lång varelse som tros ha varit utdöd i miljoner år – en Carcharodon megalodon, en förhistorisk haj.

När ett forskningsteam vid undervattensbasen Mana One genomför ett uppdrag för att undersöka en möjlig djupare del av Marianergraven, dolt av ett språngskikt av hydrogen sulfid, blir teamet som åkt ner attackerade av någonting och blir strandsatta på botten av Marianergraven. Jonas blir inkallad för att genomföra räddningsaktionen av teamet och det går snart upp för de andra vid forskningsstationen att Jonas kan ha haft rätt…

Det var meningen att jag skulle gå och se The Meg när den släpptes på bio förra sommaren men av olika anledningar blev det aldrig av. Nu när det är sommar igen så kändes det som att det var läge att faktiskt ta tag i filmen och slutligen se den.

Jag har aldrig varit något större fan av haj-subgenren, antagligen mycket tack vare den explosion av värdelösa skräpfilmer med hajar i alla möjliga (och omöjliga) former som kommit de senaste tio, femton åren. Bortsett från Jaws (Hajen) så har det funnits två haj-filmer jag tyckt har varit bra/hyfsade och de har varit Deep Blue Sea från 1999 och Bait från 2012 (recenserad här) – de är nu tre. The Meg är en underhållande popcorn thrill ride som blåser på med välgjorda CGI-effekter, ett högt tempo och en hel del action. Filmen är förvisso lika förutsägbar som vilken annan sommar-blockbusterfilm, men jag hade aldrig tråkigt under de strax två timmarna filmen rullade på under.

Jag diggade filmen som sagt, men kan nu i efterhand tycka att det var synd att jag faktiskt inte såg den på bio då den antagligen hade varit ännu mer massiv och fläskig än vad den var här hemma på min TV. Hur som helst får den en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

The Loved Ones av J

februari 2nd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I ett försök att undvika att köra på en spöklik figur ute på vägen kraschar highschool eleven Brent (Xavier Samuel) sin bil in i ett träd, varpå hans far som är med i bilen dör. Med det konstanta konfronterandet av hans mors känslomässiga kollaps efter olyckan flyr Brent in i ett marijuana fyllt moln med hög metal musik för att blockera smärtan och skuldkänslorna. När Brent tackar nej till Lola’s (Robin McLeavy) inbjudan till att gå på skolbalen tillsammans med henne tar hans avvisande en mörk vändning in i en obegriplig mardröm. Bara timmar innan balen blir Brent kidnappad och tagen till Lola’s hem av hennes sinnessjuke far (John Brumpton), som är fast bestämd att göra hans prinsessas drömmar sanna…

När det kommer till torture porn subgenren – som växte fram med filmer som Hostel och Saw – varierar det ganska ordentligt i vad jag gillar och inte gillar. Exempelvis tycker jag att Hostel filmerna är överskattad smörja, medan mitt hjärta bultar lite extra för Saw filmerna. Den australensiska torture porn filmen The Loved Ones från 2009 hamnar någonstans mitt emellan de två franchisérna. Det är en film som inte bjuder på speciellt mycket nytt, men som överlag är helt okej för vad den är och för vad den försöker göra.

Filmen är välspelad och effekterna ser bra ut, men jag kunde samtidigt inte skaka av mig känslan att manusförfattaren hade tittat på The Texas Chainsaw Massacre från 1974 och tagit middagsscenen i den filmen och dragit ut den till runt 40 minuter (utan allt gapande och skrikande), för att sedan slänga in en subplot som egentligen inte mynnar ut i någonting (även om det i slutet visar sig finnas en koppling till filmens huvudstory) och som mest kändes inslängd för att fylla ut speltid.. och för att ha en handfull scener med comic relief, som inte hör hemma i den här typen av film. Med det sagt så kan jag säga att jag faktiskt tyckte subploten i filmen var den mest intressanta och underhållande delen av filmen då huvudstoryn kändes en aningen trött och återanvänd från andra – bättre – filmer.

Nå. Jag har sett sämre filmer än The Loved Ones, men jag har definitivt sett bättre också. Den är som sagt okej för vad den är och för vad den försöker att göra, men jag kan inte direkt påstå att jag kommer springa benen av mig för att se om den inom någon närmare framtid.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud