Helt Perfekt Glob

The Expendables 3 av J

Legosoldatgruppen Expendables får i uppdrag att eliminera en hänsynslös vapenhandlare som gjort sig en förmögenhet på att sälja vapen till galna krigsherrar i Afrika och Mellanöstern. Det visar sig snart att ett spöke från förr har kommit tillbaka för att hemsöka Barney (Sylvester Stallone) i form av Conrad Stonebanks (Mel Gibson), som tillsammans med Barney startade Expendables och som Barney fick lov att döda… trodde han i alla fall.

Efter att misslyckats med uppdraget, vilket resulterade i en skadad, bestämmer sig Barney för att byta ut sina kollegor mot nya och yngre soldater för att ta itu med Stonebanks – vilket kommer visa sig vara enklare sagt än gjort.

The Expendables 3 var bättre än vad jag hade förväntat mig att den skulle vara. Visserligen är våldet nedtonat från föregångaren för att de skulle kunna få en PG-13 rating i USA och kunna nå ut till en större publik, men actionscenerna är ganska spektakulära och det är väldigt mycket action när det väl drar igång.

Det enda jag egentligen har svårt att acceptera med filmen är att de har lagt väldigt stort fokus på de nya skådespelarna medan de äldre herrarna får under en stor del av filmen stå utanför kameran. Expandables filmerna är, för mig, throw-backs till 80- och 90-talets actiondagar med dåtidens stora actionskådisar, ett förenande av skådespelare vi bara kunde drömma om under 80- och 90-talet. Jag anser helt enkelt att det var ett snedsteg av dem att försöka få en större publiken, Expendables är filmer för oss som växte upp med de här gamla gubbarna och som vill se dem i nya filmer, tillsammans.

Stallone själv har sagt att PG-13 ratingen av Expendables 3 var ett misstag och har sagt att om en fjärde film kommer spelas in kommer de återgå till originalkonceptet med stenhård vuxenaction.. och det ser ut som att The Expendables 4 redan är under produktion. Huruvida den kommer till världen eller inte återstår att se, jag håller tummarna för det i alla fall.

Förstå mig rätt, The Expendables 3 är en bra actionfilm men den var inte riktigt som jag hade hoppats på. Jag gillade filmen i alla fall även om jag tycker att PG-13 ratingen och fokuset på nya skådisar var ett rejält snedsteg för serien.

Läs gärna mina recensioner av 1an och 2an också, samt H’s recensioner av 1an och 2an.

The Expendables 2 av J

I vanlig ordning är jag seg med att se film jag borde ha sett för länge sen och som troligtvis de flesta redan sett, men nåja.. nu har jag alltså äntligen fått fingrarna ur häcken och sett den efterlängtade The Expendables 2 – och jag är sjukt nöjd, igen. I Expendables 2 möter vi återigen större delen av det gamla hårda gänget ifrån den första filmen, som den här gången får i uppdrag att leta reda på ett hemligt objekt som inte får hamna i fel händer – vilket det så klart gör. En i teamet blir dödad och resten av gänget bestämmer sig för att ge styggingen på nöten och stoppa hans planer. Eller nåt sånt. Jag var lite för upptagen med att observera alla actionscener och one-liners som levereras filmen igenom för att direkt bry mig i storyn eller ens om filmen var speciellt logisk.

Hur som helst; är du ett actionfan är The Expendables 2 det absoluta valet för en skön filmkväll. Rekommenderas

Läs gärna min recension av den första filmen och H’s recensioner av ettan och tvåan också.

The Expendables 2 av H

Kommer du ihåg Expendables 1? Glöm den. Allt som den filmen gjorde fel, gör man nu rätt i film nummer två. Det är mer action i öppningsscenen, innan filmtiteln ens visas, än det är i första filmen eller för den delen nästan vilken annan actionfilm som helst. Våldet är i Rambo 4-klass och blod och kroppsdelar flyger och folk får stora hål i sig. Jet Li ger folk på nöten med stekpannor, Van Damme gör grymma hoppsparkar och Scott Adkins (Undisputed 2 & 3) slåss med Jason Statham. Det skjuts, slåss och exploderar allteftersom one-liners kastas ut.

Det blir snabbt överdrivet och direkt löjligt, men det är ju det som är poängen. Storyn… vem bryr sig? Logik är inte viktigt här. Det blir lite för mycket referenser till de gamla rävarnas klassiska filmer, men whatever. Pang boom krasch, bara. Nu väntar vi bara på trean som Nic Cage tydligen redan skrivit på för. Let’s go.

The Expendables av J

En grupp av legosoldater, kända som Expendables, blir kontaktade av den mystiske Mr. Church (Bruce Willis) som har ett uppdrag åt dem; att döda en diktator på en liten ö i sydamerika. Barney Ross (Sylvester Stallone) och Lee Christmas (Jason Statham) – ledaren för gruppen och gruppens kniventusiast – beger sig iväg till ön för att kolla vad de har för motstånd att vänta sig. Väl på ön möter de upp sin kontakt och luskar ut den verkliga anledningen till konflikten på ön. Men efter att de blivit attackerade flyr de från ön och deras kontakt stannar kvar, varpå Ross står inför ett val; antingen går han åt andra hållet och fortsätter sitt liv eller så försöker han sig på ett räddningsuppdrag som är rena självmordet för att försöka rädda sin egen själ.

Efter flera års väntan har jag (äntligen, borde jag tillägga) sett The Expendables. Och den fyllde alla förväntningar. Actiondelen levererar gott och humordelen är.. godkänd. Och så blir det lite snack då och då, som avlöses av action – och lite humor. Och så vidare. Det är God Underhållning för oss grabbar som tycker den här typen av film är bra, helt enkelt.

Men sen har vi ju alla gnällfittor där ute också. Det är bara att ta sig en kik på kommentarerna om filmen på IMDB, där vi finner slagord så som ”awful” och ”worst movie ever” och så vidare, varpå de gnäller om att filmen enbart går ut på att visa gamla gubbar med stora överarmar som skjuter folk och inte tar några som helst skador själva, halvtaskiga prestationer och overkliga element. Well.. vad fan förväntar sig folk av en sån här film? En romantisk komedi? Prisvinnande prestationer? Djupa dialoger?

The Expendables är inte en film som är riktad till de som vill se någonting verklighetstroget eller djupt, utan till de som vill bli Underhållna. Filmen ÄR B och påminner starkt om de gamla B-actionrullarna från 80-talet, fast med en fläskigare budget. Och jag älskar det (speciellt att se flera av mina gamla hjältar agera framför kameran igen och dessutom tillsammans i samma rulle) – och rekommenderar definitivt den här rullen till alla Hårda Grabbar där ute som vill se någonting med ös i. Uppföljare kommer 2012.

The Expendables av H

Många års väntan från ett envist rykte till faktisk film, och nu har jag äntligen sett den. I princip är hela actionfilmvärlden samlad i en och samma film, och om vi tar en kort, kort recension: Yes, actiondelen levererar. Humordelen… ja, den är väl okej. Sen blir det en del snack (i princip varje scen med Mickey Rourke är överflödig) men japp – det är helt okej. Bring on the uppföljare.

Övriga tankar: Bonus för Charisma Carpenter i en biroll. Schwarzenegger är en usel skådis. Kul att Jet Li inte bara spelar Oövervinnerlig Kungfu-kille Typ 1A. Doffe spelar smågalen mycket bra. Det är mycket svårt att höra vad Stallone säger. Skönt att se lite hederlig knivaction också.

The Legend / Fong Sai Yuk av H

Ingen är bättre än Fong Sai Yuk på kung-fu. Utom hans mamma förstås. Detta är fakta som man respektfullt undanhåller familjens far, som i sin tur i hemlighet är ledare för en motståndsrörelse som vill stoppa den nya kejsarens våldsamma framfart.

Ett antal ganska roliga förvecklingar, bland annat ställer Fong upp i en kungfu-tävling där man måste slåss mot en kvinna, och vinnaren får hennes vackra dotter till fru. Halvvägs genom tävlingen smyger flickan iväg och ersätts av en annan som inte är lika vacker. Fong förlorar fighten med flit för att slippa gifta sig med en fuling, men hans mamma (utklädd till man) hoppar in och fortsätter fighten med resultatet att den första mamman blir kär i Fongs mamma-man.

Den kinesiska legenden om Fong Sai Yuk har filmats ett tjugotal gånger, vilket inte är lika imponerande som Wong Fei Hungs 90+ men ändå. Den här versionen med Jet Li är hyfsat underhållande även om man ibland går lite överstyr med vajrarna. Corey Yuen i god form. Betydligt roligare humor här än i Tai Chi Master som jag nyligen recenserat.

Dragon Dynastys nya blu-ray ser helt okej ut, och låter också bättre än Tai Chi Master. Helt godkänd utgåva.

The Tai Chi Master av H

Jet Li och hans kompis blir utsparkade från klostret för att de är strulputtar, och medan Li försöker uppnå fred med världen så vill hans kompis få ära och berömmelse så han blir soldat. Li går med i motståndsrörelsen och de slåss en väldig massa tills Li vinner med sin tai chi-fighting.

En väldig massa vajrar och usel ”humor” kännetecknar denna tråkiga och sega rulle som jag somnade ifrån två gånger. Skippa.

Dragon Dynastys nya bluray av filmen har en relativt bra bildkvalité, för jag ser inga fel med den och den kan inte ha varit dyr att spela in. En lätt grynighet och hyfsad skärpa med stabila färger. Ljudet är inte så värst. Musiken ligger i surrounden men filmens ljudeffekter och dialog ligger stadigt i centerhögtalaren, och mixningen där är stundtals usel. Ljudeffekter kan ligga bra ganska högt och dränker inte sällan dialogen. Nåväl.

Mumien: Drakkejsarens Grav av H

Jet Li är en elak kejsare som får en förbannelse över sig så han och hans armé förvandlas till sten. Massor av år senare väcker en annan kines honom till liv igen. Brendan Fraser m.fl. försöker stoppa honom.

Jag ville se Mumien 3 av en enda anledning: Jet Li vs Michelle Yeoh. Tyvärr är deras enda fightscen typiskt amerikansktillverkad och består av många korta klipp med en rörelse i varje, gärna i blockerade vinklar så att skådisarna inte behöver röra vid varann i onödan. Resten av filmen är ganska ointressant även om actionscenerna är helt godkända. En söndagsrulle ungefär.

The Forbidden Kingdom av H

Å ena sidan har vi Jet Li och Jackie Chan i samma film. Å andra sidan är den regisserad av mannen bakom Stuart Little och Lejonkungen, samt skriven av mannen bakom Hidalgo och flera andra filmer med hästar i.

Å första sidan har vi en rätt kul story om Apkungens magiska stav som måste återföras till hans förstenade kropp så han kan stoppa den elaka Jadekrigsherrens månghundraåriga styre. Å andra sidan har vi en klyschig ung menlös pojke i hjälterollen som måste gå genom den klassiska träningen innan han kan rädda dagen.

Å första sidan igen så bjuds vi den bästa wire/fx-baserade kung-fun som gjorts på många år. Jackie Chans senaste filmer har inte gjort honom många tjänster. Han har sett gammal, seg och ovig ut, så mina förhoppningar om hans framträdande här var inte så stora. Det gläder mig att säga att Jackie och Jet är i toppform och man levererar genomarbetade actionsekvenser, courtesy of Yuen Woo Pings koreografi och hög budget. Jackie kör en del av sin trademark-drunken style, men matchar Jet Lis otroliga shaolin-fighting när det behövs.

Produktionen är mestadels kinesisk, men man har tacksamt förenklat de obligatoriska mytologiinslagen till en lagom nivå istället för den informationsattack man vanligen utsätts för i Hong Kong-fantasy. The Forbidden Kingdom levererar på actionfronten, duger på storyfronten och är accepterbar på klyschfronten. Ett klagomål kan vara att den ibland är lite för familjefilm, för att i nästa stund leverera en svordom eller en brutal actionscen. Samt att Jackie Chan pratar nåt konstigt språk som definitivt inte är engelska.

War av H

Jason Statham (The Transporter) spelar en FBI-agent som tillsammans med sin partner lyckas skadeskjuta den mystiska Yakuza-lönnmördaren Rogue i San Fransisco. Rogue återvänder dock och avrättar partnern och dennes familj innan han försvinner. När Statham tre år senare återigen stöter på Rogue har han plastikopererat sig för att se ut som Jet Li, och verkar dessutom syssla med dubbelspel mellan de olika Yakuza-familjerna.

Jason Statham, Jet Li och Corey Yuen – det borde blivit lite bättre. Visst är det en helt godkänd film, men Jet Li är inte den bästa på att leverera repliker på engelska, och actionscenerna kunde ha blivit långt mycket häftigare. Vi vet ju vad dessa människor går för. Plus för ballt formgivna undertexter när de talar japanska. Och hey, Devon Aoki!