Helt Perfekt Glob

Joker av J

Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) jobbar som clown i Gotham City och drömmer om att bli ståuppkomiker. Han bor tillsammans med sin mor Penny (Frances Conroy) som han tvingas ta hand om, samtidigt som han kämpar med sin egna mentala ohälsa – däribland att han börjar skratta okontrollerbart när han är nervös, som ofta försätter honom i dåliga situationer. Tiderna är tuffa i Gotham och tack vare hans mentala problem har Arthur det ännu svårare än andra att klara av vardagen. De flesta i samhället avvisar och ser ner på honom, även om det enda han vill är att bli accepterad av andra. Allt medan tiden går börjar dessa problem i kombination med en rad händelser att tynga ner honom mer och mer, vilket snart slungar in honom i en nedåtgående spiral in i vanföreställningar, våld och vanvett.

I ärlighetens namn hade jag faktiskt inga planer att se Joker på bio, min tanke var att invänta dess bluray release. Största anledningen till det var väl mest för att trailern (som jag hade sett otaliga gånger vid mina tidigare biobesök) egentligen inte tilltalade mig speciellt mycket, men då en vän ville se den på stora duken innan den skulle sluta visas bestämde jag mig för att ändå följa med och se den – vilket inte är något jag ångrar nu i efterhand, snarare tvärtom.

Filmen är välskriven, extremt välspelad (i synnerhet av Joaquin Phoenix, som är nästintill förtrollande att beskåda i rollen som Arthur) och även om man kan räkna ut vart filmen ska ta vägen redan från första bildrutan så spelade inte det någon större roll, det är vad som händer på vägen som är det viktiga här. Att se hur Arthur blir behandlad och sedd på av samhället är rent av hjärtskärande och det slog mig under filmens gång hur on point filmen var med hur psykvården sköts i verkligheten; hur människor i behov av hjälp inte får någon och blir utelämnade till sina öden, vilket kan resultera i allvarliga konsekvenser för dennes omgivning.

Det finns en hel del mer att säga om Joker egentligen, men jag tror faktiskt att jag låter det vara osagt och avslutar med följande; se den. Även om filmen är en originstory i grund och botten för karaktären Joker från Batman universumet så är det samtidigt en samhällskritisk (för att inte tala om stark) film som målar upp problem som finns i vårt samhälle som behövs ta itu med, men som ingen vill prata om. Rekommenderas.

Walk The Line av H

Filmen om hur Johnny Cash skriver några låtar medan han är i flygvapnet, spelar in en skiva, blir kändis, knarkar, obsessar över June Carter, slutar knarka och slutligen gifter sig med henne innan han spelar in en liveskiva i ett fängelse.

Menlöst filmmanus som snabbspolar genom Cashs liv. Som vanligt med såna här filmer så får man veta väldigt lite om musikern Cash, fokus ligger förstås på hans relationer till familjen och så vidare vilket är totalt ointressant. Då kan filmen lika gärna handla om vem som helst. Visst är det bra musik i filmen, men det är ju bara att spela en skiva om du vill höra den. Reese Witherspoon är inte lika jävla irriterande och usel och förhatlig som i alla andra hennes filmer, men så har hon bara en personlighetslös kartongkaraktär att spela så nåt annat var väl inte att vänta.

Ni får faktiskt förlåta, men jag är helt ointresserad av verklighetsbaserade filmer om människoöden. Folk som växer upp i stökiga hem, knarkar och sabbar sitt eget och andras liv, och så slutar filmen lite vagt med att ”livet gick vidare för våra kära karaktärer”. SNAAARK. Nej, jag får nog leta upp en vanlig dokumentär om Cash istället. Det blir nog långt mer intressant.