Helt Perfekt Glob

Kingdom Hospital av J

Välkommen till Kingdom sjukhuset i Lewiston, Maine. Det här är ett högteknologiskt sjukhus med den senaste utrustningen och den mest kompetenta personalen man kan finna inom yrket. Det är bara ett problem; sjukhuset är hemsökt. Kingdom sjukhuset är nämligen byggt på samma plats där en fabrik som framställde militäruniformer under det amerikanska inbördeskriget brann ned och där många av barnarbetarna som jobbade i fabriken omkom.

När konstnären Peter Rickman (Jack Coleman) är ute och morgonjoggar råkar han ut för en smitningsolycka och hamnar i koma. Han blir intagen på Kingdom sjukhuset och får snart kontakt med spöket av den nioåriga flickan Mary (Jodelle Ferland) och den underliga varelsen Antubis (Kett Turton) som vädjar till honom om hjälp. Samtidigt har mediet Mrs. Sally Druse (Diane Ladd) blivit inskriven och kommer snart i kontakt med Mary. Hon inser snart att hon måste finna sanningen bakom Mary’s död och ber den cyniske men medkännande Dr. Hook (Andrew McCarthy) och några andra minst sagt udda figurer på sjukhuset om hjälp för att stoppa en inkommande katastrof för Kingdom sjukhuset…

Kingdom Hospital är en miniserie på tretton delar, skapad, utvecklad för amerikansk TV och producerad av Stephen King. Serien är baserad på Lars von Trier’s Riget som tydligen ska involvera en liknande berättelse. Lars von Trier var för övrigt även med på det här skeppet som manusförfattare och producent. Hur som helst…

Kingdom Hospital är en serie jag har haft liggandes i nära tio års tid. Jag har försökt se serien vid ett par tillfällen men aldrig kommit till skott med att se hela serien förrän nu av någon anledning. Varför begriper jag inte då det faktiskt är en riktigt bra serie. Jag har inte sett Riget och tänker därmed inte göra några jämförelser, men är den serien i samma klass som den här så kan det faktiskt vara något jag kan tänka mig att sätta tänderna i vid ett senare tillfälle.

Skådespelet här är bra, det är en intressant berättelse och en del av den svarta humorn som förekommer fick mig att gapflabba några gånger. Alla knäppa karaktärer som är med (till exempel sjuksköterskan som svimmar vid minsta åsyn av blod) fick mig att tänka på Scrubs och på sätt och vis finns det en del likheter mellan serierna, även om den här serien är riktad mot en mer mogen publik. Det enda jag inte riktigt gillade med serien var dess slut. Jag menar, de bygger upp allting riktigt bra fram till de sista tio minuterna då det känns som att serien halkar och faceplantar ordentligt. Slutet känns bara som ett stort ”meh” och det verkar som att dörren lämnades halvöppen för någon form av fortsättning också, vilket jag har svårt att tro att det kommer bli något av.

Bör man se serien då? Ja, absolut. Är man ett fan av King’s berättelser och har råkat missat den här serien tycker jag absolut att man ska se den. Den är ju inte speciellt lång heller så det finns ju ingen direkt ursäkt till att inte se den, trots det ganska usla slutet. Jag ger den en rekommendation mer reservation för, som sagt, slutet.

Carrie (2002) av J

Carrie White (Angela Bettis) är en blyg ung kvinna som inte har det lätt. Hon är klassens hackkyckling och ses som ett freak av alla runt henne, samtidigt som hon har en fanatiskt kristen mor där hemma. Efter att hennes klasskamrater retar henne för hennes förskräckta reaktion av hennes totalt oväntade första mens börjar klasskamraten Sue (Kandyse McClure) att tycka synd om henne och får Tommy (Tobias Mehler), hennes pojkvän och en av skolans hunkar, att bjuda ut Carrie till skolbalen. Samtidigt börjar Chris (Emilie de Ravin), som blivit avstängd ifrån skolbalen för hennes fortsatta aggressiva beteende efter mobbningen av Carrie, att planera ett trick för att skämma ut Carrie inför hela skolan. Det hon inte vet är att Carrie besitter en udda förmåga – och att man inte vill göra henne arg…

Carrie från 2002 är inte en remake, utan en alternativ version av samma bok som filmen från 76. Som jag har förstått det så är den här TV-filmen mer trogen Stephen King’s bok än vad filmatiseringen ifrån 1976 var och inkluderar en hel del saker som hände i boken, men som aldrig hände i filmen – med ett alternativt och mer ”happy” slut, eller hur man ska säga. Filmen är dessutom i runda slängar en halvtimme längre och med tanke på vilken nivå på produktionen TV-filmer brukar ha så är det inte så svårt att lista ut hur den här filmen är…

Effekterna är inte speciellt imponerande och ser rätt risiga ut och är väl vad man kan förvänta sig av en TV-produktion, men skådisarna är åtminstone bra (exempelvis får vi se Katharine Isabelle som en av mobbarna) och gör ett bra jobb. I övrigt är filmen sådär. Det är samma story som de andra Carrie filmatiseringarna så har man sett någon av de andra blir man inte direkt förvånad, även om det är nytt material inslängt. Tempot är likt de andra filmerna och det är mest en massa babbel fram till sista halvtimmen då det börjar röra på sig, men inte ens under berättelsens klimax blir det speciellt spännande (även om de inkluderat en grej som inte inträffar i 76ans årgång).

Överlag gillade jag inte den här versionen av Carrie speciellt, men samtidigt kan jag tycka att det är bra att de försökte följa boken lite bättre än de andra filmerna och inkluderade saker som hände i boken men som inte tidigare (eller senare) var inkluderade. Största problemet jag hade med filmen är att det hela känns som en lång jävla transportsträcka under hela filmen och med tanke på speltiden kan man ju tycka att de borde ha haft med några lite mer spännande händelser även under förbabblet… eller nåt.

The Cabin In The Woods av J

I och med att jag har på tok för bristfällig fantasi för att skriva en beskrivning av vad The Cabin In The Woods handlar om citerar jag helt enkelt det H skrev i sin recension av filmen: ”Ett gäng collegeungdomar är på väg för att festa en helg i en stuga ute i skogen. Men nej, nej, nej – det här är inte en vanlig tonårsslasher, och filmen försöker inte låtsas vara det heller. Redan innan filmens titel visas får vi veta att stugan är riggad på något sätt, och ett stort antal personer arbetar i en topphemlig kontrollbunker för att styra det hela. Men varför? När ungdomarna når stugan luras de förstås ner i källaren, och där börjar spelet…”

Efter att ha läst ovannämnda recension av The Cabin In The Woods införskaffade jag så klart filmen då nyfikenheten tog överhand. Men i vanlig ordning fick jag inte fingrarna ur häcken och såg den förrän flera månader efter att jag läst H’s recension. Stort misstag säger jag nu, efter att ha sett filmen. Den satte en hel del myror i huvudet på mig och jag undrade flera gånger vad som egentligen försiggick i filmen, men underhöll och fängslade samtidigt hela tiden. Å andra sidan är inte The Cabin In The Woods en film man ska läsa om, utan se. Vilket jag absolut tycker att du ska göra. Nu. Rekommenderas.

Silent Hill av J

Efter att dottern Sharon (Jodelle Ferland) har gått i sömnen upprepade gånger bestämmer sig Rose Da Silva (Radha Mitchell) för att ta med sig henne till den plats Sharon pratar om i sina rastlösa drömmar – Silent Hill. På vägen dit kliver dock någon mitt ut i vägen, varpå Rose tvärnitar och kraschar bilen – för att sedan slå huvudet i ratten och svimma av. När hon vaknar igen är Sharon spårlöst försvunnen och Rose beger sig iväg för att leta efter Sharon på Silent Hill’s dimmiga gator. Allt eftersom hennes sökande fortgår börjar en mörk hemlighet kring Silent Hill och dess förflutna att komma fram i dagsljuset…

Jag har sett den här filmen ett par gånger sedan den släpptes för 5 år sen (!), men jag har inte recenserat den förrän nu. Hm. Nåväl..

Silent Hill från 2006 är, så klart, baserad på Silent Hill spelen (de två första för att vara närmare bestämd) och är ganska trogen till spelen (åtminstone det första), samtidigt som den har ett par ändringar i sig – fast det vet troligtvis de flesta redan. Första halvan av filmen är sjukt bra och effekterna håller sig faktiskt riktigt bra än idag, även om filmen har 5 år på nacken (i skrivande stund), medans filmen börjar dala kring den andra halvan av filmen då det börjar förekomma lite väl mycket ointressant babbel och snack – som dessvärre även förekommer i flera av Silent Hill spelen. Hrm…

Nåja. Silent Hill filmen är iaf i det stora hela en bra film, som har stått sig bra trots att den fått ett par år på nacken. En intressant grej med filmen är dock att den skulle fått en uppföljare redan kring 2007, som sedan har blivit uppskjuten för varje år som har gått och ska nu (tydligen) bli släppt nästa år under titeln Silent Hill: Revelation 3D. Hur det blir med det återstår ju så klart att se…

Läs gärna H’s recension av filmen, som han skrev för 4 (!) år sedan, här. Läs gärna också mina recensioner av de fem första spelen av Silent Hill spelen – ni finner dem här.

BloodRayne II: Deliverance av J

Spoilervarning. Det har gått ett par hundra år sedan halv-vampyren Rayne (den här gången spelad av Natassia Malthe) dödade sin far Kagan och blev en av Brimstone-sällskapets medlemmar. När Rayne anländer till den lilla hålan Deliverance, Montana, finner hon att en grupp med vampyr-cowboys – ledda av Billy The Kid (Zack Ward) – har tagit över staden. Billy’s plan är att skapa sig själv en armé av vampyrer då den nya järnvägen kommer till staden och säkerställa sitt herravälde. Rayne slår sig ihop med Pat Garret (Michael Paré), en annan medlem av Brimstone-sällskapet, en oärlig präst (Michael Eklund) och den slibbige banditen Slime Bag Franson (Michael Teigen) för att stoppa Billy och hans planer.

BloodRayne II: Deliverance är snäppet bättre än den första filmen tycker jag. Det är ungefär samma tempo som i den första filmen – dvs för mycket snack och för liten verkstad – men jag föredrar nog faktiskt att se skottlossning före svärdfäktning. Detta resulterar ju givetvis dock i att blodutgjutelsen blir desto mindre än den första filmens – tyvärr.

Skådisarna är helt okej och agerar inte lika stelt som de i den första filmen. Och koregrafin är dessutom snäppet bättre.. tack och lov. Effekterna är ingenting att hurra över, men duger alldeles utmärkt för den här typen av B-produktion alá Uwe Boll. Storyn är hyfsat klichée och händelseförloppet blir ganska förutsägbart fram till den ”stora striden” i slutet som är överstökad på ett par få minuter. Hrm…

BloodRayne nummer 2 får samma betyg som BloodRayne nummer 1 iaf; duger att titta på om man absolut inte har någonting annat ståendes i filmhyllan som väntar på att bli sedd. Nu ska jag bara invänta att BloodRayne nummer 3 ska komma ut på internet så jag kan införskaffa den… mest tack vare att den faktiskt tydligen ska utspela sig under samma tidsperiod som det första spelet utspelar sig!

The Twilight Saga: Eclipse av J

När en plötslig våg av mystiska mord och försvinnanden inträffar i Seattle börjar Cullen-klanen ana att en gammal fiende kan vara den ansvariga. Samtidigt måste Bella (Kristen Stewart) välja mellan sin kärlek till Edward (Robert Pattinson) och sin vänskap till Jacob (Taylor Lautner) – medveten om att hennes val kan utlösa ett krig mellan vampyrer och varulvar. Med hennes student annalkandes ställs Bella inför det viktigaste beslutet i sitt liv.

Nu minns jag inte hur Twilight eller New Moon var, mer än att Twilight var okej (inte bra, men okej) och att New Moon var en värdelös skitfilm som var mer en utfyllnad där alla karaktärer sprang runt i 2 timmar och tyckte synd om sig själva – med någon enstaka händelse däremellan. Och jag skiter ärligt talat högaktningsfullt i hur de två föregående filmerna var då den här tredje filmen inte är speciellt mycket bättre.

Karaktärerna springer visserligen inte runt och tycker synd om sig själva i 2 timmar, men samtidigt är det en hel del kärleksslisk och ”Jag älskar dig..”-snack hit och dit ungefär 3 miljoner gånger under filmens gång. Och sen händer det lite grejer då och då, fram till ”den stora striden” i slutet av filmen som är överstökad på ca 3 minuter. Effekterna är.. som i de tidigare filmerna tror jag. CGI-effekter som inte ser trovärdiga ut någonstans och töntiga linser som på något sätt ska särskilja vampyrerna ifrån människorna – vilket hade kunnat göras betydligt bättre igenom att, ptja, t ex att de kunde haft huggtänder – vilket de inte har, vad jag kunde se iaf. Skådespelarna är okej, men deras repliker är så sliskiga emellanåt att jag känner en viss avsmak efter många scener (speciellt de ”romantiska” scenerna).

The Twilight Saga: Eclipse är ett steg upp från den urusla New Moon, men hamnar i ungefär samma liga som Twilight – okej film, men inte bra. Å andra sidan får de här filmerna mig mest att tänka på ett smörpaket av någon anledning. Jag avslutar den här recensionen med två bilder som jag tycker är väldigt passande till de här filmerna (klicka för att förstora). Enjoy.