Helt Perfekt Glob

Platoon av J

Chris Taylor (Charlie Sheen) är en ung och naiv amerikan som hoppar av college och går frivilligt med i armén för att kriga i Vietnam. Han märker dock snabbt efter sitt anländande till Vietnam att hans närvaro är ovesäntlig och att han klassas som mindre värd av de övriga soldaterna, då han inte slagits lika länge som de andra och känt effekterna av kriget.

Chris får två stycken officerare; den sure och oförstörbare Stab-Sergeant Robert Barnes (Tom Berenger) och den lite mer lugne och samarbetsvillige Sergeant Elias Grodin (Willem Dafoe). Men efter en händelse i en by dras ett streck mellan de två officerarna och två läger bildas i plutonen, där vardera läger går efter vardera ledare. Allt eftersom att kriget fortsätter håller Chris på att knäckas psykiskt och samtidigt som han kämpar med att överleva inser han att han står inför två strider; konflikten med fienden och konflikten mellan männen i hans pluton.

Ibland när jag ser en film på nytt efter att inte ha sett den på bra många år så börjar jag fundera varför jag inte sett om filmen tidigare för. Platoon – eller Plutonen som den hette i Sverige när den kom – är just en sådan film. Jag såg den för bra många år sedan (över 10 år iaf) som barn och det lilla jag minns var något om att jag tyckte att den var seg.. eller iaf någonting åt det hållet.

Nu när jag sett om den som vuxen så tycker jag att det är en suverän krigsfilm med vissa drag av drama inblandat lite här och där. Filmen är suveränt spelad med många riktigt bra namn i hyfsat unga åldrar (de flesta av dem iaf); Charlie Sheen, Willem Dafoe, Tom Berenger, Tony Todd, Kevin Dillon, Keith David, John C. McGinley, Forest Whitaker och Johnny Depp. Krigssekvenserna är välgjorda och det smäller och skjuts om vartannat större delen av dessa, vilket tillför spänning det hela – vissa karaktärer vill man helt enkelt inte ska dö.

Nä, men… för att avrunda den här recensionen på Platoon (som jag misstänker varenda jävel redan har sett egentligen) så tycker jag att de som gillar krigsfilmer – eller pang pang filmer överlag – bör slänga ett getöga på den här filmen. Rekommenderas.

Scrubs – Season 1 – 9 av J

Jag är verkligen inte på humör för att skriva någonting längre, så det här blir en kort en… och dessutom, vem fan i helvete har INTE sett Scrubs?

Serien är så klart bra och bjuder på många fina gapskratt men runt säsong 8 tyckte jag att serien började gå utför och säsong 9 kändes mest som waste of time då de flesta av originalkaraktärerna var mer som bikaraktärer och de nya karaktärerna var bara irriterande, usla, dumma och jobbiga att titta på. John C. McGinley som Dr. Cox var iaf anledningen till att jag faktiskt orkade mig igenom hela 9 säsonger av serien. De övriga skådisarna (så som Zach Braff, Donald Faison, Ken Jenkins och Sarah Chalke) gjorde också serien sevärd, men.. mjae.. McGinley snor större delen av showen i mitt tycke.

Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att Braff’s agerande som J.D. bara känns så… så… ursäkta uttrycket… bögigt (och barnsligt) – och oftast är det inte ens kul utan bara irriterande. Han beter sig verkligen som en jävla kärring och… ehrm… det stör mig. Förresten så hatar jag sångnumrena i serien också. Speciellt det där jävla avsnittet då en kärring hör alla sjunga istället för att prata… jag undrar vad för något hon smackade i sig egentligen.

Men.. allt det här vet ju alla redan, för alla har ju sett Scrubs. Alla 9 säsongerna. Eller hur? Så varför fortsätter jag skriva? Ingen aning – så jag sätter punkt där.