| Subcribe via RSS

Halloween Ends av J

oktober 15th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fyra år har gått sedan Michael Myers (James Jude Courtney) återvände till Haddonfield, Illinois och fortsatte det han påbörjade fyrtio år tidigare för att sedan försvinna spårlöst med enbart döda kroppar och blod bakom sig. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) bor nu mer med sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) och håller på att avsluta det sista på hennes skrivna memoarer. Laurie, som låtit Michael’s vålnad bestämma och driva hennes verklighet i årtionden, har bestämt sig för att slå sig fri från hennes rädsla och vrede och istället omfamna livet.

Men efter att Laurie har introducerat den unge mannen Corey Cunningham (Rohan Campbell) för Allyson börjar hon sakta att inse att den ondska Michael lämnade efter sig fortfarande vilar över Haddonfield och när en ny kaskad av våld och terror blåssar upp måste Laurie en gång för alla konfrontera den ondska hon inte kunnat kontrollera alla dessa år…

Halloween Ends. Den sista filmen i den nya Halloween trilogin och oh boy…

Halloween är en sån där franchisé som har haft både sina välförtjänta uppgångar och katastrofala nedgångar. Att de valde att göra en fortsättning på det klassiska originalet från 1978 var ett smart drag, Halloween från 2018 (recenserad här) visade sig inte bara vara en passande fortsättning på originalets berättelse utan också en genuint bra uppföljare när den kom ut för fyra år sedan. Halloween Kills (recenserad här) tog vad filmen från 2018 gjorde och vred upp både tempot och body counten till elva, men slängde samtidigt saker så som krypande spänning och ett subtilt manus ut genom fönstret. Plattan hölls i mattan från början till slut och även om filmen i sig var bitvis helt idiotisk så var det en underhållande slasherfilm. Den försökte inte vara någonting annat och den lyckades (till större delen) med vad den försökte göra. Så, när jag satte mig i biosalongen för att se Halloween Ends var förväntningarna att den skulle leverera ungefär det samma som sin föregångare – eller kanske ännu mer. Det gjorde den inte…

Halloween Ends har ett betydligt långsammare tempo än sin föregångare. Den första delen av filmen går åt att bygga upp karaktärerna (i synnerhet en specifik) och omkring en timme in började jag undra om jag satt och tittade på ett tonårsdrama eller en slasherfilm. Ungefär halvvägs igenom filmen börjar i alla fall saker och ting till slut att röra på sig ordentligt fram till slutet. Det antiklimaktiska slutet.

Utan att gå in på några detaljer som spoilar filmen så kan jag väl säga att Halloween Ends var allt annat än vad jag trodde att den skulle vara. Varför de valt att gå den här vägen med filmen förstår jag inte då en direkt fortsättning på Halloween Kills hade varit den mest logiska vägen att gå, vilket också hade kunnat gett oss fans ett ordentligt klimax till skillnad från det magplasket vi fick här. Halloween Ends hade dock en handfull idéer (som jag faktiskt fastnade för) som hade kunnat varit en grogrund för en spin-off, men som i slutändan inte ledde någonstans överhuvudtaget. Den speltiden som användes till det hade definitivt kunnat använts på ett bättre sätt.

På det stora hela är jag faktiskt besviken. Halloween Ends var meningen att vara den stora finalen mellan Laurie Strode och Michael Myers. Den sista striden mellan det goda och det onda. Istället fick vi en uppföljare som försöker göra någonting nytt trots att det är det avslutande kapitlet i franchisén (för nu, i alla fall).

Jag hatar inte Halloween Ends, men jag har inga problem att bunta ihop den med de svagaste installationerna i Halloween franchisén. Hade manuset varit för en annan film hade jag kunnat ursäkta dess tillkortakommanden då filmen som sagt har en handfull idéer jag fastnade för och även stunder då jag verkligen njöt av att titta på den, men som en Halloween film är den ärligt talat bedrövlig…

No Comments

Halloween Kills av J

oktober 17th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Följande recension innehåller spoilers av Halloween (2018) (recenserad här), fortsätt läsa på egen risk.

Minuter efter att Laurie Strode (Jamie Lee Curtis), hennes dotter Karen (Judy Greer) och barnbarn Allyson (Andi Matichak) lämnat den maskerade seriemördaren Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle / Airon Armstrong), för att brinna i deras fälla i Laurie’s källare, körs Laurie med ilfart till sjukhuset med livshotande skador, i tron om att hennes livslånga plågoande äntligen är död. Men när en grupp brandmän anländer till Laurie’s övertända hus lyckas Michael ta sig ut ur det brinnande infernot och fortsätter sin blodiga framfart.

Samtidigt börjar invånarna i Haddonfield att gadda ihop sig för att slå tillbaka mot deras ostoppbara monster. De formar ett medborgargarde som enbart har ett syfte; att jaga rätt på Michael och ta ner honom, en gång för alla.

Halloween Kills kan vara den filmen jag längtat mest efter de senaste två, tre åren. Ända sedan jag var och såg Halloween från 2018 på bio har jag – och antagligen många med mig – väntat spänt på fortsättningen. Av att döma av de recensioner och de omdömen folk har skrivit om filmen verkar den vara lite av en vattendelare; en del älskar den, en del hatar den. Jag tillhör den förstnämnda gruppen.

Men även om jag gillar (snudd på älskar) filmen så kan jag (i alla fall delvis) se varför folk kritiserar den. Den har sina problem, men jag tycker å andra sidan att det den gör bra väger upp dem. Att vissa karaktärer beter sig fullständigt idiotiskt och gör den ena korkade saken efter den andra ser inte jag som något större problem när det gäller den här typen av film, men det är å andra sidan något många verkar ha hängt upp sig på – bland annat.

Det jag personligen gillade med filmen var hur högoktanig den var; det rör hela tiden på sig, kropparna staplas snabbt på hög och filmen blir aldrig tråkig eller utdragen, hur idiotiskt än manuset blir stundtals. Den har som sagt sina problem, men tempot är inte ett av dem. Den största synden en film (och i synnerhet en skräckfilm) kan göra är att vara tråkig – vilket Halloween Kills inte är. Den är dum, bombastisk och överdriven, men den är inte tråkig.

Kanske borde jag vara mer kritisk till Halloween Kills – kanske inte. Jag hade en kul stund i biosalongen när jag var och såg filmen och det är det enda som räknas för min egen del. Att filmen är bitvis stendum gör mig ingenting, den levererade på alla andra plan så pass att jag kan förlåta de sämre sidorna av filmen. Halloween Kills är God Underhållning och jag ser fram emot att återbesöka den så småningom, samtidigt som jag ser fram emot nästa installation i franchisén; Halloween Ends. Rekommenderas.

No Comments

Nightmares In Red, White And Blue: The Evolution Of The American Horror Film av J

april 13th, 2020 | Postad i Dokumentär

Nightmares in Red, White and Blue: The Evolution of the American Horror Film är en dokumentär från 2009 om just det titeln säger; den amerikanska skräckfilmens evolution, från 1930-talet fram till slutet på 2000-talet.

Flera betydande namn inom skräckgenren intervjuas här och det pratas kort om skräckfilmens olika perioder sedan 1930-talet och tack vare dokumentärens speltid på runt nittio minuter är det knappast några djupdykningar de gör här. Det är väldigt ihoptryckt och dokumentären överlag känns mest för de som egentligen inte har någon större koll på genren i sig.

Är man hyfsat insatt i genren har man inte speciellt mycket att hämta här egentligen. Är man mindre insatt och vill börja någonstans för att lära sig mer utan att behöva sitta och läsa i timtal duger den här dokumentären åtminstone som en fot in i det träsk som är skräckfilmsgenren.

No Comments

Halloween (2018) av J

november 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Halloween, 1978. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) lyckades nätt och jämnt att slippa undan den sinnessjuke Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle) efter att han dödat flera av hennes vänner efter att ha lyckats bryta sig ut från Smith’s Grove Sanatorium där han hade suttit inspärrad i femton år. Polisen lyckades hur som helst att gripa och spärra in honom på Smith’s Grove igen.

Fyrtio år senare lever Laurie ensam i ett inhängnat område med knappt någon kontakt med sin dotter Karen (Judy Greer) eller sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) då Karen tycker att hennes mor är paranoid som inte kan släppa tanken att Michael Myers fortfarande lever och att han kan komma efter henne på nytt, att hon bara inbillar sig. Men när fyrtio års jubileumet börjar närma sig kraschar bussen som skulle transportera Myers till en annan anläggning och Laurie’s värsta farhågor besannas…

Min första tanke när sluttexterna började rulla när den nya Halloween var slut var; ”Wow… årets film!”. Efter att ha läst lite recensioner (snarare sågningar) på imdb och efter att jag har sugit lite grann på filmen och funderat så står jag fortfarande fast vid min första tanke – det här är årets film i mina ögon.

Nej, filmen är inte felfri. Ja, den innehåller en del logiska luckor. Nej, den är inte bättre än Halloween II från 1981. Ja, den har en del forcerad humor i sig. Nej, den ligger inte i samma liga som originalet och att överhuvudtaget jämföra den här filmen med den filmen vore ett hån. Så hur kan jag då tycka att filmen är det här årets bästa film? Enkelt; jag blev grymt underhållen och jag är inte en fanboy som blir butthurt bara för att en uppföljare inte är perfekt på alla sätt och vis. Skådespelarna var bra, effekterna såg riktigt bra ut (Michael’s mask såg fantastisk ut) och filmens manus var fängslande – även om vissa saker som inträffar här borde ha klippts bort eller skippats helt (som sagt, den är inte felfri).

Så, för att avrunda den här recensionen så kan jag väl säga att jag verkligen gillade den här filmen och tycker att det är den tredje bästa filmen i serien (med Michael Myers) efter de två första filmerna. Rekommenderas.

2 Comments

The Fog (2005) av J

augusti 21st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Fog (2005)Invånarna på ön Antonio Island, utanför Oregon’s kust, ska till och avtäcka en staty för att hedra de fyra män som grundade deras stad 1871. Nick Castle (Tom Welling) är en ättling till en av männen och äger ett fiskecharter företag, där han använder sig av sin skuta Seagrass för turism. När hans flickvän Elizabeth Williams (Maggie Grace) plötsligt dyker upp efter att ha varit i New York i ett halvår börjar en rad bisarra händelser att inträffa. Samtidigt börjar en mystisk dimma att uppenbara sig strax utanför ön – och den är på väg snabbt in mot land…

The Fog remaken är en av de mest hatade remakes som gjorts – åtminstone om man läser runt på internet om filmen. Att den dessutom vann två priser samma år vid Fangoria Chainsaw Award, för sämsta film, och vid Stinkers Bad Movie Award, för den minst läskiga skräckfilmen det året, säger väl också en del skulle jag vilja påstå. När jag började titta på filmen insåg jag snabbt hur lik den var originalfilmen. Småsaker här och där var förändrade så klart för att det skulle passa in i storyn, men överlag är den första timmen i stort sett samma film. Det är först under de sista fyrtio minuterna av filmen som den börjar stappla iväg på egna ben och det är först här man börjar se de stora skillnaderna mellan de två filmerna. Remaken misslyckas hur som helst nästintill med allt eget den försöker med och även om några av idéerna är ganska bra här så orkar inte filmen ro i land. I flera av de scener där någonting nytt händer skiter de i att förklara vad som egentligen hände (exempelvis inledningsscenen) och lämnar istället en massa lösa trådar som aldrig följs upp.

Skådespelarna är rätt hyfsade, men deras karaktärer är stundtals totala idioter och man blir bara matt av att titta på dem. Majoriteten av effekterna är givetvis i CGI och ser inte alls lika bra ut som dem i originalet.

Även om jag tycker att originalet hade sina brister så står den sig betydligt mycket bättre än den här remaken. Men är The Fog remaken från 2005 den sämsta remaken som gjorts? Knappast, men det är inte heller en speciellt bra – eller ens nödvändig – film.

No Comments

The Fog av J

augusti 21st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The FogLegenden säger att den lilla kuststaden Antonio Bay, Kalifornien, byggdes 1880 på blodspengar. Den rike spetälske Blake köpte sig segelfartyget Elizabeth Dane och seglade tillsammans med sin besättning för att forma en spetälsk koloni i närheten av Antonio Bay. Men medan de seglade genom en tjock dimma blev de avsiktligt lurade av en campingeld på stranden varpå de styrde skutan mot ljuset och kraschade henne in i de omkringliggande klipporna.

Nu, hundra år senare, håller invånarna i Antonio Bay på att fira hundraårsjubileumet för grundandet av deras stad, samtidigt som en tjock dimma utvecklar sig ute på vattnet och som rör sig snabbt mot land…

Det här var första gången jag såg John Carpenter’s The Fog. Jag vet att det är en klassiker men jag har aldrig tagit mig tiden till att se den, förrän nu då. Hur som helst kan jag förstå varför folk tycker att det är en bra skräckfilm och en klassiker, men jag tycker samtidigt att den förlitar sig lite mycket på att vara långsam och att det ska på så vis bygga stämning och vara spännande. Filmen har förvisso stämning, men det är i stort sett allt. Jag kände aldrig att den blev nämnvärt spännande eller läskig (likt Carpenter’s Halloween och The Thing). Det kändes liksom aldrig som att huvudkaraktärerna var i någon större fara – inte ens i slutet, som jag personligen tycker kunde ha varit längre och mer klimatiskt än vad det är.

Det som räddar filmen är som sagt dess stämning, men också bra skådespelare (så som Jamie Lee Curtis, Janet Leigh och Tom Atkins för att nämna några) och den klassiska Carpenter-komponerade musiken som oftast är en fin touch i hans filmer.

Nåväl, på det stora hela tycker jag att The Fog var en bra film men att den samtidigt inte riktigt nådde upp till allt jag har hört om den. Den får en marginell rekommendation från mig.

No Comments

Going To Pieces: The Rise And Fall Of The Slasher Film av J

augusti 17th, 2015 | Postad i Dokumentär

Going To Pieces - The Rise And Fall Of The Slasher FilmGoing To Pieces: The Rise And Fall Of The Slasher Film är en dokumentär från 2006 som är baserad på Adam Rockoff’s bok med samma titel. Dokumentären gör en djupdykning i den genre jag troligtvis älskar mest; slashergenren. I dokumentären får vi höra och se många av de gamla slasherfilmsrävarna berätta om sina gamla klassiker och dokumentären sträcker sig ifrån slashergenrens födsel fram till dess fall.. och återuppståndelse.

Till en början pratar de kort om de flesta klassiker i genren (Halloween, Friday The 13th, Prom Night, A Nightmare On Elm Street och så vidare) och lite mindre klassiska/kända slashers från det ljuva 80-talet. De fortsätter med den film som många påstår återupplivade slashergenren (och skräckgenren i övrigt), Scream, och knyter slutligen ihop säcken med att prata kort om lite modernare verk (så som Hostel, Saw och Freddy vs. Jason). Inslängt mellan allt det här visas även gamla tidningsklipp, gamla filmprogram där de kritiserar genren och enstaka specifika filmer (The Boogeyman bland annat) och givetvis också filmklipp ur många av de filmer som det talas om.

Om man är ny till genren och har tänkt ta sig ann slasherfilmerna från 80-talet skulle jag nog faktiskt avråda att se den här dokumentären då de vid flera tillfällen spoilar slutet på flera filmer (bland annat slutet på Sleepaway Camp). Har man däremot sett alla klassiker och är ett inbitet fan av genren kan dokumentären vara hyfsat värd att se. Visst förekommer det en hel del ryggdunkande i den här dokumentären som många andra, men det är samtidigt ganska intressant att höra vad många av regissörerna bakom dessa verk har att säga om sina filmer och deras tankar kring genren i sig (även om många av dessa har sagt samma sak ungefär tre miljoner gånger i andra dokumentärer). Det dokumentären lider mest av är dess speltid egentligen. Jag hade gärna sett att den hade varit 3+ timmar lång där de hade gått in lite djupare på varje film (och eventuellt deras serier) och berättat lite mer ingående på hur de tänkte när de gjorde filmerna (mer än att de ville tjäna pengar).

Nåja. Dokumentären har nio år på nacken och en hel del har hänt med både slashergenren och skräckfilm i stort och jag hade faktiskt inte haft något emot att se någon form av uppföljare till den här dokumentären, där de hade kunnat koncentrera sig lite mer på de nyare slasherfilmerna (typ från år 2000 fram till dags datum). Hur som helst, det är en helt okej dokumentär – åtminstone för dig som har sett en del inom genren.

No Comments

Ghosts Of Mars av J

april 26th, 2015 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Ghosts Of Mars2176, planeten Mars. En grupp marsianska poliser är på väg till Shining Canyon, en liten gruvutpost i närheten av Södra dalen i den yttre sektorn, för att hämta en livsfarlig fånge så att han kan ställas inför rätta. När de anländer upptäcker de att utposten ligger öde och börjar att leta efter invånarna. Det dröjer inte länge förrän de hittar invånarna och det visar sig att de tidigare hårt arbetande gruvarbetarna har blivit blodtörstiga vildar som dödar allt som kommer i deras väg.

Ghosts Of Mars är en av John Carpenter’s mest underskattade filmer i min mening. Det är ingen klassiker som Halloween eller The Thing, men det är en underhållande sci-fi action/skräck rulle som har några bra namn i sig (Jason Statham i en tidig roll, till exempel). Effektmakarna Robert Kurtzman och Greg Nicotero var involverade i effekterna och de som har sett filmer där dessa två herrar har haft fingrarna med i effektskapandet vet att det är bra skit som syns på skärmen, även om filmen har närmare 15 år på nacken.

Det var över tio år sedan jag såg den här filmen sist så jag tyckte att det var dags att se om den och jag är inte besviken. Det kanske inte är världens bästa film, manus- eller skådespelarmässigt, men den underhåller gott under de ca 95 minuterna den rullar. Rekommenderas.

No Comments

The Thing av J

september 30th, 2012 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Antarktis, vintern 1982. En grupp amerikanska forskare har blivit placerade vid den amerikanska utposten nummer 31 för att samla på sig fysisk och naturlig forskningsdata och har ett halvår av kyla och mörker framför sig. Saker och ting börjar inte något vidare då de får ett oväntat besök av en helikopter som börjar cirkla runt basen, jagande och skjutande mot en flyende hund. När helikoptern blir förstörd och passagerarna dödade släpps hunden in i basen och amerikanerna börjar undra vad som egentligen pågår.

Helikoptern hade norska märkningar och amerikanerna bestämmer sig för att ta sig bort till den närliggande norska basen för att undersöka saken. Väl där upptäcker de att basen är totalförstörd och att norrmännen måste ha hittat någonting som i sin tur utplånade dem. De finner även kvarlevorna efter någonting som verkar ha varit mänskligt och bestämmer sig för att ta med sig dem tillbaka till basen för att undersöka dem. Väl tillbaka på basen börjar pusselbitarna falla på plats då hunden de tog emot med öppna armar plötsligt utvecklar sig till en fruktansvärd varelse som attackerar forskarna. De lyckas slå tillbaka den, men inser nu att de har med en utomjordisk livsform att göra, som kan förvandla sig och ta vilken skepnad den vill bland dem. Vem är infekterad redan och vem kan man lita på?

Jag har redan nämnt den här filmen i min sågning av The Thing From Another World och vad jag tycker om den, så vad finns mer att säga egentligen? Inte speciellt mycket faktiskt. John Carpenter’s klassiska sci-fi skräckfilm The Thing från 1982 är en av mina absoluta favoritfilmer och det är en sån där film jag kan se hur många gånger som helst utan att tröttna på den. Skådespelarna är suveräna, manuset är fängslande och spännande och effekterna står sig ruskigt bra än, även om filmen är 30 år gammal. Dessutom har The Thing betydligt mer att erbjuda än The Thing From Another World, både händelsemässigt och effektmässigt, samtidigt som den tydligen ska vara mer trogen till ursprungsmaterialet (berättelsen ”Who Goes There?” av John W. Campbell Jr.).

Om du har missat John Carpenter’s The Thing tycker jag absolut du ska se den. Har du sett den redan kan du se den igen. Rekommenderas.

No Comments

Halloween: The Inside Story av J

oktober 25th, 2011 | Postad i Dokumentär

Halloween: The Inside Story är ytterligare en i raden av alla dokumentärer om Halloween. Den här gången koncentreras dokumentären till större delen kring den första filmen från 1978 och nämner mer eller mindre bara uppföljarna och (den helt värdelösa) remaken och dess uppföljare.

Har man sett dokumentären Halloween: 25 Years Of Terror från 2006 (recenserad här) – eller bara är rent av påläst om Halloween – så bör man ha iaf ett litet hum om vad som sägs i Halloween: The Inside Story – vilket blev ett stort orosmoment för min del till en början. Efter den otroligt gaggiga inledningen där personerna bakom filmen sitter och gaggar om att ”Vi hade ingen aning om att det här skulle bli en sån stor grej när vi filmade, jaddi, jaddi, jaddi, och vi har gjort en jäääääätteläskig film som skrämmer skiten ur alla, bla bla bla..” så blir det faktiskt en ganska intressant dokumentär.

Det pratas en del om förarbetet av filmen, hur idéen uppstod, hur de valde ut skådisar och hur de byggde upp filmen under en tre veckors period – bara för att dra ett par exempel. Utöver de vanliga personerna som alltid intervjuas när det handlar om Halloween (exempelvis John Carpenter och Jamie Lee Curtis) får vi även se personer som inte stod speciellt mycket i fokus (t ex Kyle Richards, som spelade Lindsey, en av ungarna som Curtis barnvaktar). Och, well, det som till en början verkade vara ytterligare en av de skrytiga dokumentärerna visade sig vara en ganska intressant och (åtminstone hyfsat) givande dokumentär.

Om man inte är riktigt, riktigt hardcore och kan precis allt om Halloween är den här dokumentären ett ganska givet kort att slänga 90 minuter på – om man nu gillar Halloween, that is.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud