Helt Perfekt Glob

Kong: Skull Island av J

I samband med Vietnamkrigets slut lyckas Bill Randa (John Goodman) och hans partner Houston Brooks (Corey Hawkins) från Monarch byrån att få igenom en begäran om finansiering av en expedition till den oupptäckta ön Skull Island i Södra Stilla havet av Senator Willis (Richard Jenkins). Randa hyr in den före detta British Special Air Service kaptenen James Conrad (Tom Hiddleston) för att guida expeditionen och en grupp soldater under överste Preston Packard’s (Samuel L. Jackson) befäl får i uppdrag att eskortera expeditionen. De får även antikrigsfotografen Mason Weaver (Brie Larson) i släptåg, som tror att expeditionen är en hemlig militär operation och har för avsikt att avslöja den för omvärlden.

Väl på Skull Island börjar expeditionen att släppa bomber i skogarna på ön för att kunna kartlägga dess seismologi. Det dröjer dock inte länge förrän en gigantisk gorilla attackerar och förstör helikoptrarna expeditionen har tagit sig dit med, med resultatet att flertalet dör och de resterande delarna av gruppen splittras runt om på ön varpå den ultimata kampen mellan människa och natur påbörjas.

Vad kan jag säga? Jag är som vanligt sen till festen och alla andra har redan däckat för länge sen. Hur som helst så gillade jag Kong: Skull Island. Det är en lättsam och underhållande monsteractionfilm utan några större ambitioner att försöka vara något annat. Det är en skön popcorn-rulle som rullade förbi utan några som helst problem. Den är välspelad, snygg, högljudd, bombastisk och kul. Saker som logik och realism får så klart stryka på foten, fast å andra sidan är väl det att förvänta sig av den här typen av film också. Att filmen är ganska förutsägbar och inte nämnvärt överraskande bekymmrade mig inte så mycket – dess action vägde upp det, helt enkelt.

Som sagt, jag gillade Kong: Skull Island och vid det här laget lär väl alla veta att man bör se den här mellan Godzilla remaken från 2014 (recenserad här) och Godzilla: King Of The Monsters (recenserad här) då den här filmen ingår i samma universum. Hur som helst så ger jag den här filmen en tumme upp och en rekommendation.

10 Cloverfield Lane av J

Efter att jag hade sett Cloverfield för första gången kunde jag aldrig i mitt liv tro att den filmen skulle få en uppföljare, ännu mindre två. Nu, tio år senare, har vi fått just det. För att friska upp minnet inför min titt av dessa två uppföljare gjorde jag som jag alltid brukar göra; ser om föregående film eller filmer i serien.

Jag mindes att jag verkligen inte gillade Cloverfield efter min titt för snart tio år sedan, men bestämde mig för att ge den en ny chans med oskeptiska ögon – med andra ord lät jag bli att läsa min egen recension och H’s recension av filmen. Det visade sig hur som helst att filmen fortfarande är skit och jag tror H summerade filmen bäst; ”Lejonkungen 3 (eller 1½ som den heter i original) är en parallellfilm till ettan. […] Cloverfield är ungefär som Lejonkungen 3. Någonstans finns en extremt cool monsterfilm, som vi inte får se. Istället är hela filmen handfilmad med en videokamera av en töntig halvidiot helt utan balanssinne.”

Jag kan inte för mitt liv förstå hur den här ooriginella skitfilmen med totalt ointressanta och irriterande karaktärer kunde bli så pass populär som den blev – och att den fått två uppföljare tio år efter är ett ännu större mysterium. Men jag antar att folk tycker att karaktärer som skriker ”OH MY GOD, DID YOU GUYS SEE THAT?!” varenda gång någonting händer, som ständigt ska agera comic relief i situationer då det är menat att vara spännande och som aldrig någonsin kan hålla käften är välskrivna, sympatiska och djupa karaktärer. Folk är idioter.

Men det var ju inte Cloverfield jag skulle skriva om här egentligen utan dess första uppföljare, 10 Cloverfield Lane. Så, here we go…

Efter att ha kraschat med sin bil vaknar Michelle (Mary Elizabeth Winstead) upp i en bunker tillsammans med två män, Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr.). De två männen förklarar för henne att det har inträffat en storskalig attack och att världen utanför bunkern är förgiftad. Michelle inser dock snart att någonting inte står rätt till i bunkern och ställs inför frågan: är det bättre här inne eller där ute?

Det som förvånar mig mer än att 10 Cloverfield Lane är en uppföljare till Cloverfield är att den här filmen faktiskt, olikt sin föregångare, är bra. Istället för en bombastisk och högljudd monsterfilm får vi här istället en klaustrofobisk och psykologisk thriller med drag av skräck och drama med suveräna rollprestationer (speciellt Goodman som är fullständigt lysande här) – vilket jag tar vilken dag som helst än den smörjan som var föregående film. Filmen är överlag en nagelbitare, men har samtidigt en och annan väldigt förutsägbar vändning. Slutet känns dessutom väldigt påklistrat, forcerat och passar inte alls in med resten av filmen.

Hur som helst så gillade jag 10 Cloverfield Lane. Visst, den var knappast felfri men är å andra sidan hästlängder bättre än sin föregångare. Jag ger den en försiktig rekommendation med vissa reservationer.

Blues Brothers 2000 av J

18 år efter att bröderna Blues lyckades rädda barnhemmet, men i samma veva också demolera ett hundratal polisbilar och bryta mot ett hundratal lagar på kuppen, släpps Elwood (Dan Aykroyd) ut ifrån fängelset. Kort därpå får han veta att hans bror tragiskt nog gått bort och bestämmer sig för att besöka Moder Mary Stigmata (Kathleen Freeman) – f.d Syster Mary Stigmata aka Pingvinen – att agera kontaktperson åt en av ungarna hon rår om. Elwood bestämmer sig emellertid för att ta med sig ungen och bege sig iväg för att samla ihop det gamla bandet och försöka vinna det stora priset i New Orleans Battle of the Bands tävlingen. Givetvis går allt inte riktigt som planerat och vägen till tävlingen pryds av kraschade polisbilar, arga ryssar och annan galenskap.

När man gör en uppföljare nästan 20 år efter det att föregångaren kom måste man antingen vara totalt hjärndöd eller ha rejäla stålballar. Eller både och. Detta gäller speciellt om föregångaren blivit en odödlig klassiker bland filmtittare. När Blues Brothers 2000 kom brydde jag mig inte ett dugg i den, varför minns jag inte men jag såg den iaf inte. Och tur var väl det – jag hade troligtvis aldrig sett om den igen om jag sett den när den släpptes. Det är fortfarande en del musik och filmen blir, som sin föregångare, fläckvis seg just tack vare dessa sekvenser. Men samtidigt, precis som med den första filmen, vägs de här scenerna upp rätt bra med all action och galenskap som försiggår runt omkring. Och precis som med den första filmen är det bara ett sång- och musiknummer som jag faktiskt gillade och det var Blues Brothers covern av Ghostriders In The Sky. Scenen den spelas under är ruskigt bra och det är lite småfränt att de faktiskt använt sig av lite CGI just där.. även om den ser ut som skit i dagens läge.

Skådespelarna är suveräna och det känns skönt att Dan Aykroyd återvänder som Elwood, samtidigt som det är välkommet att se gamle goa John Goodman som en av de nya Blues Brothers. Kathleen Freeman återvänder som Pingvinen ifrån den första filmen, lite äldre och lite gråare, samtidigt som Joe Morton gör en suverän insats som en av de jagande poliserna (som vänds mot slutet av filmen, hrm).

Nåja. Gillar man ettan kan det kännas underligt att se en Blues Brothers utan John Belushi (som tragiskt nog dog 2 år efter den första filmens produktion, därav manusskriptet) och det kan till och med vara så att man tycker filmen är usel just pga av detta. I mitt tycke så är den, precis som sin föregångare, en okej action/komedi med sång- och musiknummer som rullar förbi ganska snabbt.. till större delen iaf.

En shopaholics bekännelser av H

Chick-flick där en köpgalen tjej söker jobb som modereporter för att få in pengar till alla sina shoppingskulder. Istället får hon jobb på en ekonomitidning. Några bra garv men en oerhört vag kärlekshistoria och tredje gradens ”Legally Blonde”-”vändningar” gör filmen helt ointressant.

Biroll av Julie Hagerty!