| Subcribe via RSS

Tales From The Cryptkeeper / New Tales From The Cryptkeeper av J

september 30th, 2012 | Postad i Skräck/Rysare, Tecknat/CGI, TV

För runt 2 år sedan recenserade jag serien Tales From The Crypt på min gamla blogg Vahetere…orka? och avslutade serien med recensioner här på Helt Perfekt Glob. Tales From The Crypt var (som jag tydligt målade upp i mina recensioner) en av de serier som fängslade mig mest när jag var yngre och att jag än idag tycker serien är helt suverän – ja, bortsett ifrån några avsnitt. I samma veva som jag såg om hela Tales From The Crypt serien fick jag även nys om att det fanns en barnvariant av serien, betitlad Tales From The Cryptkeeper.

Efter att ha sett igenom säsong 1 av serien måste jag säga att jag faktiskt är lite besviken, fast det har nog mycket med att jag hade större förhoppningar på serien än vad jag faktiskt fick. Det är en serie med monster, vålnader och annat dylikt ”läskigt” för barnen helt enkelt. Hade jag sett serien när jag var yngre hade jag säkerligen älskat den och den hade troligtvis haft en viss nostalgikänsla för mig, men det gjorde jag inte och känslan finns inte där.

Animeringarna är sjukt 90-tal och är inte nämnvärt snygga, utan påminner mig mest om nån sån där serie som kunde gå mitt på dagen på Cartoon Network som ingen unge egentligen brydde sig i. Karaktärerna i serien är dessutom mest irriterande snorungar som gör något sattyg och som sedan får betala för det – men som klarar sig undan i slutändan ändå (vilket är självklart, det är ju en barnserie trots allt). Sista avsnittet var troligtvis det värsta då man får följa två pundhuvuden som säger ”Duuude” hela tiden, vilket enbart blir irriterande ju längre avsnittet går.

Nej. Säsong 1 imponerade inte på mig iaf, men samtidigt tar jag hänsyn till att serien är gjord för barn och att om man ska se serien bör man se den med ett barns ögon. Eller nåt. Whatever…

Säsong 2 är lite mer ”the real deal”, även om det även brister här. Till att börja med påminner avsnittena lite mer om Tales From The Crypt då flera av dem har såna där elaka twistar på slutet och där karaktärerna i avsnittena inte alltid klarar sig undan utan skråmor, så att säga. Dessutom har Cryptkeeper fått lite mer plats i den här säsongen. Innan och efter ”berättelserna” får vi se honom (i nästintill alla avsnittena) mota bort två drygskåp till karaktärer kallade The Vault Keeper och The Old Witch, som försöker ”sno showen” ifrån honom. Ja, ni fattar…

Men även om säsong två är bättre än den första säsongen finns även här brister. I exempelvis det sista avsnittet (igen) är de två pundhuvudena ifrån den första säsongen med och drygar sig med ”Duuuude.”, vilket ger mig grått hår. Vissa avsnitt är rätt bra till större delen, men avslutas på ett tråkigt vis utan någon som helst twist eller nåt (likt den första säsongens avsnitt). Å andra sidan gottar jag mig rätt ordentligt när det plötsligt dyker upp ett avsnitt som påvisar att även barnserier kan ha elaka twistar.

Hur som helst är säsong 2 betydligt mycket bättre än säsong ett av Tales From The Cryptkeeper och är dessutom betydligt mycket mer underhållande, stundtals iaf. Moving on.

Tales From The Cryptkeeper lades ner 1994, då säsong 2 var klar och hade släppts. Tre år senare släpptes säsong 3, i form av New Tales From The Cryptkeeper – vilket är precis samma serie, fast med ordet ”New” i titeln. Nåväl…

Med tanke på hur säsong 2 var hade jag lite förhoppningar på att säsong 3 skulle gå samma inslagna väg, med iaf ett par stycken avsnitt som påminde om Tales From The Crypt, men nä. Det sket sig. Säsong 3 går i säsong 1’s fotspår och kör på det trista konceptet med irriterande snorungar till karaktärer som gör något sattyg och får lära sig att aldrig mer göra om det, då de blir utsatta för ”hemskheter”. Säsongen överlag är ganska tråkig och har man sett det första avsnittet har man mer eller mindre sett allihop, då man mer eller mindre VET hur alla avsnitt kommer sluta.

Den största skillnaden på säsong 3 jämtemot de två första säsongerna är teckningarna, skulle jag säga. Cryptkeeper har bland annat fått sig en uppdatering i utseendet, men är så klart samtidigt samma gamla karaktär tack vare John Kassir’s klockrena gestalning av honom.

Sammanfattningen:
Jag är inte speciellt imponerad på Tales From The Cryptkeeper och tycker helt ärligt att det är bortkastad tid att se serien. Det är många upprepningar även om ”berättelserna” är olika och det hela löper helt enkelt ut i en långtråkig serie som varken förnöjer eller underhåller, utan mer irriterar. Å andra sidan känns det mycket som att serien är riktad mot barn i åldrarna 7 – 9, möjligtvis 10, år.. vilket kanske säger en del om serien bara det.

Nej, har du åldern inne kan du lika gärna glo igenom Tales From The Crypt istället för Tales From The Cryptkeeper, den serien är inte bara längre utan är betydligt mer givande än den här – åtminstone för oss vuxna.

No Comments

George Of The Jungle 2 av J

februari 16th, 2011 | Postad i Barn/Familj, Film, Komedi

Fem år har gått sedan Ursula Stanhope (den här gången spelad av Julie Benz) lämnade civilisationen och gifte sig med George (den här gången spelad av Christopher Showerman) – den älskvärde men klantskallige Kungen av Djungeln. Dessvärre är inte allting frid och fröjd för George då han både måste väga upp sin plikt som konung av djungeln och sin roll som fader till George Junior (Angus T. Jones) och make till Ursula. Som om inte det vore nog har Ursula’s moder Beatrice (den här gången spelad av Christina Pickles) slagit sig ihop med Ursula’s f.d fästman Lyle (Thomas Haden Church) för att ta allt som George håller kärt ifrån honom.

Jag vet ärligt talat inte vart jag ska börja med George Of The Jungle 2. Helt ärligt, jag vet inte vart jag ska börja. Hela filmen är fel. F-E-L. FEL. Showerman (vilket jävla efternamn) ser mest efterbliven ut och är helt fantastiskt töntig, med noll charm som Brendan Fraser hade i första filmen. Benz gör en av sina sämsta prestationer och ger tittaren en rejäl avsmak av någonting.. slibbigt. T. Jones är knappt med någonting, men vad i helsike han gör i något sånt här skräp förstår jag inte riktigt. Pickles är helt värdelös och är filmens klichéekärring, hela vägen ut. Haden Church spelar över något fruktansvärt och är inte alls lika småkomisk som i den första filmen.

Michael Clarke Duncan och John Kassir (tydligen) lånar ut sina röster till två korta roller och.. Clarke Duncan gör väl sin vanliga prestation – mörk och brummande röst – och Kassir, vet jag inte.. jag vet inte ens vilken karaktär han spelade. Så pass mycket koncentrerade jag mig på filmen. Nåja. Utöver Haden Church återvänder även John Cleese, som lånar ut sin röst till En Apa Kallad ”Apa” (som bara heter Ape i den här filmen), och Keith Scott, som Berättaren. Cleese gör en hyfsad prestation (bortsett ifrån ett sjukt stelt och ointressant ”sång””uppträdande”) och Scott låter mest desperat efter att få någon att skratta åt de torra och sönderanvända klichéeskämten som de prackat på honom.

Storyn är klichée rakt igenom och om man nu inte blivit lobotomerad så bör man kunna räkna ut precis vad som ska hända och hur skiten kommer att sluta. Effekterna är vedervärdigt gräsliga och ser ut som att de pröjsat en första års elev på mediagymnasiet för att fixa de helt graciöst usla CGI-effekterna.

”Skämten” och ”humorn” i filmen är, som jag redan påpekat, inte ett dugg kul. Skämten går mestadels ut på att försöka återskapa de roliga elementen ifrån den första filmen och det blir ren efterapning av den första filmen. Senare i filmen försöker de sig istället på att parodisera andra, större, filmer (så som King Kong, Indiana Jones etc). Detta failar givetvis stenhårt och för varje ”skämt” som dyker upp suckar jag tungt och skakar på huvudet. Filmens titel berättar faktiskt hur många roliga skämt som är med i filmen; två stycken – och båda är relaterade till Brendan Fraser, i den första filmen.

Okej. Visserligen förstår jag att de gjorde George Of The Jungle 2 enbart för att försöka suga ur några fler korvören ur klantig-djungelman-svingar-in-i-träd-konceptet, men för i helvete.. de kunde väl ha ansträngt sig LITE JÄVLA MER ÄN SÅ HÄR?! Nä. Gillar du ettan? Bra. Se om den igen då. Skippa den här. Har du inte sett ettan? Bra. Då har du en bra film att se – stå över den här, för guds skull!

No Comments

Tales From The Crypt – Season 7 av J

juli 31st, 2010 | Postad i Skräck/Rysare, Thriller, TV

Sista och tyvärr den sämsta säsongen av Tales From The Crypt – där serien har förflyttats från USA till Storbritannien. Nåväl. Here we go…

Episod 1: Fatal Caper. När den snuskigt rike Lord Mycroft Amberson (Leslie Phillips) förstår att hans dagar börjar bli räknade och att han snart kommer att dö ber han sin assistent Redmond (Bob Hoskins) att sätta upp ett möte med den sexiga advokaten Fiona Havisham (Natasha Richardson) får att kolla över hans papper. Lord Amberson har två söner – Justin (Greg Wise) och Evelyn (James Saxon) – som hatar varandra med en viss passion. Hur som helst sparkade Lord Amberson ut sin tredje son, Franklin, för femton år sedan och har varken sett eller hört till honom sen dess. Lord Amberson ångrar detta och ändrar sitt testamente så att om Justin och Evelyn ska få ärva något måste de hitta Franklin inom loppet av sex månader, annars går hela arvet till välgörenhet. Allt eftersom girigheten ökar finns där personer som är villiga till att göra precis vad som helst för att få en bit av arvet…

Säsong 7 börjar med ett skittråkigt avsnitt. Skämten är torra och tråkiga och twisten i slutet är en klichée vi har sett allt för många gånger – med en liten Crypt-touch. Något nämnvärt intressant inträffar inte och det första avsnittet känns som waste of time. Moving on.    

Episod 2: Last Respects. När de tre systrarna Marlys (Julie Cox), Dolores (Kerry Fox) och Yvonne (Emma Samms) hittar Apan’s Tass i en låda med nyligen införskaffade antikviteter till deras Mr. Finger’s House Of Curious verkar möjligheternas dörrar öppna sig för dem. Då de hört alla historier kring Apan’s Tass och att den kan uppfylla tre önskningar önskar sig Dolores en miljon pund. Direkt därpå får de ett telefonsamtal som de får reda på av att de har ärvt tre stycken sällsynta reservoarpennor värda tvåhundratusen pund styck, som inte riktigt uppfyller önskningen helt men de väljer att ta dem ändå. Men allting är inte som det verkar vara och allt eftersom deras önskningar får en vriden vändning börjar de tre systrarna önska att de aldrig hittat Apan’s Tass…

Hyfsat avsnitt som sumpas mycket tack vare de usla skådespelarna som mest bara irriterar. Sluttwisten är hyfsat förutsägbar och inte speciellt imponerande. Whatever. Mer än så har jag inte att säga. Moving on.

Episod 3: A Slight Case Of Murder. Precis när deckarförfattaren Sharon Bannister (Francesca Annis) skrivit klart det sista på hennes senaste roman blir hon störd av sin wannabe-författare och granne Mrs. Trask (Elizabeth Spriggs). När Trask lämnat Sharon tycker hon sig höra en inkräktare, som visar sig vara hennes man Larry (Christopher Cazenove), som hon har separerat ifrån och genomgår en bitter skiljsmässa med. Larry är där för att mörda Sharon på ett sätt som påminner om någonting ur hennes böcker, men saker och ting går inte riktigt som planerat och det verkar finnas andra motiv för andra personer som använder det bråkande paret för deras egna avsikter…

Thriller-aktigt avsnitt med några smått komiska inslag, annars ingenting märkvärdigt och återigen ett ganska långtråkigt och segt avsnitt som slutar med en hyfsat förutsägbar twist på slutet. Spriggs är otroligt irriterande som grannen också. Tvifan.  

Episod 4: Escape. England, 1945. Andra världskriget börjar närma sig sitt slut och den tyske löjtnanten Luger (Martin Kemp) blir skickad till det brittiska krigsfängelset Havenhurst efter att ha golat ner sina egna mannar inför ett flyktförsök för att spendera resten av kriget i krigsfängelse med privilegier. Men Havenhurst’s högsta höns, Major Nicholson (Roy Dotrice), tycker att Luger är en förrädare och fegis som bara tänker på sig själv och skiter blankt i de överenskommelser Luger och hans förra fängelsechef hade kommit överens om och placerar honom hos de andra soldaterna. Det visar sig dock att de tyska fängelsekunderna har planer på att fly och ber Luger att leda dem. Samtidigt kommer en av de män han förrådde till fängelsets sjukstuga och Luger inser att hans förräderi kommer att bli avslöjat till hans kamrater, såvida han inte lyckas fly på riktigt den här gången…

Säsong 7 puttrar vidare med ytterligare ett hyfsat avsnitt som inte är Tales From The Crypt material, men som fungerar sisådär iaf. Hyfsat goda skådespelare och ett slut som är halvt om halvt lättuträknat bara man tänker till lite. Berättelsen i övrigt är helt okej, även om det inte inträffar så där hiskeligt mycket. Hur som helst; det här är ett av de bättre avsnitten i säsong 7 iaf.

Episod 5: Horror In The Night. Efter ett väpnat rån blåser Nick Marvin (James Wilby) sin boss Mr. Starr (Peter Guinness) och hans partner T (Ronan Vibert) på diamanterna de fick tag på under stöten, men T lyckas emellertid skjuta Nick i axeln under hans flykt. Illa däran checkar Nick in på ett billigt hotell för att ligga lågt ett tag och möter där en mystisk kvinna (Elizabeth McGovern). Strax efter att han checkat in börjar han få kraftiga och underliga hallucinationer och underliga saker börjar att inträffa runt om honom. Vad är det som händer egentligen?

Av de fem första avsnitten i säsong 7 är det här det bästa och det är för en gångs skull skräck-relaterat – och är faktiskt bitvis småkusligt. Skådisarna gör gott ifrån sig och sluttwisten är schysst, även om den är smått förutsägbar. Ett bra avsnitt och det börjar ljusna för säsong 7 – äntligen.

Episod 6: Cold War. Efter ett misslyckat rån börjar de två tjuvarna och älskarna Ford (Ewan McGregor) och Cammy (Jane Horrocks) att bråka, med resultatet att Cammy sticker. Cammy hamnar slutligen på en bar där hon stöter på Jimmy Picket (Colin Salmon) och bjuder in honom till lägenheten för att göra Ford svartsjuk. Jimmy bär emellertid på en mörk hemlighet, vilket dessvärre också Ford och Cammy gör…

Det såg ut att börja ljusna för säsong 7 med episod 5 och med episod 6 tar den sjunde säsongen ca 20 steg bakåt. Vilket jävla skämt till avsnitt. Ingenting är bra med det här avsnittet. Karaktärerna är helt körda i huvudet (speciellt Horrock’s karaktär, som dessutom irriterar något fruktansvärt), storyn är skittråkig, sluttwisten är ett lyfta-på-ögonbrynet-och-sucka-moment och bara skit och skådisarnas insatser är fan inte mycket att hänga i julgranen heller. Cold War är absolut ett av de allra sämsta avsnitten i serien och borde aldrig ha fått produceras för TV-serien. Blääääää…..

Episod 7: The Kidnapper. När den hemlösa och gravida kvinnan Teresa (Julia Sawalha) snavar in på Danny Skeggs’ (Steve Coogan) pantbank försöker hon att panta ett gammalt armband som tillhörde hennes mormor. Danny tycker synd om Teresa och erbjuder henne en boplats hemma hos honom. Teresa tackar ja och de blir snart förälskade i varandra, men allting förändras när Teresa fött barnet och all hennes uppmärksamhet riktas mot barnet istället för Danny, som börjar känna sig utanför. Danny arrangerar en kidnappning av barnet för att saker och ting ska återgå till hur det var, men saker och ting går inte riktigt som han har tänkt sig…

Episod 7 är… tråkig. Det händer inget nämnvärt intressant och säsong 7 fortsätter med ytterligare ett avsnitt som de lika gärna kunnat skrota. Sluttwisten är inte speciellt imponerande, är en av de mest tama i hela serien och är kort och gott bara töntig. Bah.. vi fortsätter.

Episod 8: Report From The Grave. Forskaren Elliot (James Frain) och hans flickvän Arianne (Siobhan Flynn) bryter sig in i en krypta tillhörande den döda seriemördaren Valdemar Tymrak (Roger Ashton-Griffiths) så Elliot kan prova sin uppfinning som kan samla tankar och minnen ifrån de döda. När Elliot provar uppfinningen misstänker han att Arianne gått bakom ryggen på honom och beslutar sig för att lära henne en läxa, med resultatet att Arianne dör då han drar upp effekten till max på maskinen. Maskinen har emellertid en sidoeffekt; Arianne’s själ är fängslad i livet efter detta tillsammans med seriemördaren Tymrak, som använder Elliots kärlek till henne för att försöka återigen ta sig till de levandes värld för att fortsätta sin karriär…

Säsong 7 fortsätter, återigen, med ett till riktigt skitavsnitt. Det är helt sanslöst tråkigt och så pass osammanhängande att mitt intresse börjar svikta redan en kort bit in i avsnittet. Någonting av intresse eller spänning inträffar inte heller och sluttwisten är tam och ganska töntig. Skådisarna är hyfsade, men jobbar med ett så pass uselt manus att även om de gjort en bättre insats än vad de gör så hade det ändå inte spelat någon som helst roll. Vi går vidare.

Episod 9: Smoke Wrings. Under en genomgång av arbetssökande fastnar VDn över Touchstone Edwards reklamfirma, Jacqueline (Ute Lemper), för den kaxige och självsäkre Barry Manners (Daniel Craig). Barry imponerar på Jacqueline med hans självsäkra attityd och goda utseende, vilket resulterar i att Barry får lägga labbarna på Chalmers Chocolate kampanjen – en mycket stor och viktig kampanj. Barry’s unika knep för att lyckas med reklamarbetet är en liten elektronisk apparat som påverkar människor hjärnor och tvingar dem till att genomföra vad som än är föreslaget, t ex i en reklamkampanj. Men allting är inte vad det verkar vara…

Ett tråkigt, ointressant, ospännande och uselt avsnitt – trots goda skådespelare. Storyn är tråkig och episoden i sig är hyfsat händelsebefriad fram till slutet där allting är överstökat på ca 3 minuter. Sluttwisten är lam och trist och imponerar inte. Pfft.. nästa.

Episod 10: About Face. Den framgångsrika prästen och författaren Jonathan (Anthony Andrews) får en dag besök av en vacker sextonårig tjej vid namn Angelica (Anna Friel) som tillsammans med sin syster Leah påstår sig vara hans döttrar. Hon berättar att deras moder dog under förlossningen och att kvinnan som tog hand om dem är mycket sjuk och att de behöver någonstans att bo. Efter en kort funderare går Jonathan med på att systrarna ska få bo där då han inte vill ha en skandal och att ta in två unga tjejer av ren godhet kan framställa honom som en god man. Jonathan får dock snart reda på att Leah är fruktansvärt vanställd och misstänksam mot honom, då hon anser att han övergav henne och hennes syster och att hon tror att han ska ta Angelica ifrån henne…

Bortsett från episod 5 har säsong 7 varit en riktig skitsäsong och titt som tätt funderar jag på om det verkligen är Tales From The Crypt jag sitter och tittar på… fram tills nu. Episod 10 är ett rejält jävla uppsving från de tidigare delarna (bortsett från episod 5 då) och även om det inte händer så där hiskeligt mycket förrens i slutet av avsnittet så gillar jag det. Goda skådisar, hyfsad makeup och en sluttwist som.. eh.. bokstavligt talat får ens huvud att spinna runt. Nåväl. Episod 10 är ett ljus i mörkret av säsong 7.

Episod 11: Confession. Poliskommisarierna Herbert (Alun Armstrong) och Minty (John Benfield) kallas till en mordplats på en stripklubb där de finner en kvinnokropp utan huvud, som är det tredje liket som blivit hittat de senaste veckorna. Efter ett tips blir manusförfattaren Warhol Evans (Eddie Izzard) arresterad efter att ha blivit sedd i närheten av mordplatsen, tvättandes sina händer från något som liknat blod. Warhol förnekar alltihop och är ganska kaxig kring hela situationen, så Herbert och Minty kallar in seriemördarexperten Jack Lynch (Ciarán Hinds) för att ta hand om förhöret. Är Warhol mördaren? Har polisen rätt man?

Även om avsnittet inte är speciellt märkvärdigt eller att det händer så där avsevärt mycket, så gillar jag det. Skådisarna är goda och samspelet mellan Izzard och Hinds är riktigt bra. Såatteee…. bra avsnitt, även om sluttwisten är ganska lättuträknad och förutsägbar.

Episod 12: Ear Today… Gone Tomorrow. Kassaskåpsknäckaren och spelaren Glynn Fennell (Robert Lindsay) ligger risigt till. Inte nog med att han misslyckas ta sig in i ett kassaskåp inför maffiabossen Lawson (Richard Johnson), han har även en hörselnedsättning som han fick i fängelset – vilket medför att han inte kan knäcka kassaskåp längre. Tack vare de feta skulderna Glynn har till Lawson bestämmer sig Lawson för att det är dags att fimpa honom, men Glynn blir räddad av Lawson’s fru Kate (Gretchen Palmer) som övertygar Lawson att låta Glynn leva, iaf för stunden. När Lawson är iväg på en affärsresa i Paris berättar Kate för Glynn att anledningen till att hon ville ha honom kvar i livet var att hon vill att han ska knäcka sin mans kassaskåp så de kan stjäla hans förmögenhet. Glynn påminner henne om att han inte kan höra ordentligt, men Kate har en väldigt ovanlig lösning på problemet och fixar ett möte mellan Glynn och hennes väldigt speciella kirurg som erbjuder en unik operation som kan ha oönskade bieffekter…

Avsnittet i sig är rätt ointressant och Palmer irriterar något fruktansvärt, men sluttwisten är klockren och jag kan inte sluta flina när den väl kommer. De övriga skådisarna i avsnittet är helt okej, även om Lindsay börjar irritera mot slutet. Så… ett okej avsnitt med en riktigt bra sluttwist. Nästa.

Episod 13: The Third Pig. Efter att den stora stygga Vargen (Bobcat Goldthwait) blåst sönder grisarna Smokey’s (Charles Adler) och Drinky’s (Brad Garrett) hus bjuder deras tredje grisbroder Dudley (Cam Clarke) in dem till hans hus, där de kan få bo tills det att de fått tag i ny bostad och jobb. Men när Dudley beger sig iväg till affären för att köpa öl och cigaretter till sina bröder lyckas den stora stygga Vargen lura sig in i huset och äta upp Smokey och Drinky. Dudley blir utpekad för morden och dömd till döden, men med hjälp av sina döda bröders spöken lyckas han fly och tänka ut en hämnd på den stora stygga Vargen…

Okej. Mer efterblivet än så här kan det nog inte bli – men vilken jävla avslutning på en till större delen suverän TV-serie! Avsnittet är helsjukt och gapskratten tar vid efter varandra i ett högt tempo och det händer hela tiden någonting. Avsnittet ligger högt i kurs hos mig och personligen tycker jag att det var ett bra slut på Tales From The Crypt. Avsnittet är inte bara det sista i serien, utan även det första och enda animerade avsnittet. Nåväl. Det här är helt klart det bästa avsnittet i säsong 7 och ett av de bästa i hela serien.

Sammanfattningen då. Säsong 7 är en fruktansvärd säsong med mestadels skitavsnitt som knappt är sevärda. De avsnitt som emellertid ÄR sevärda är verkligen det. Jag förstår inte riktigt vad som gick snett i säsong 7.. men att de la ner serien efter sjunde säsongen var nog bäst för allas trevnad.

http://www.imdb.com/title/tt0096708/
http://www.imdb.com/title/tt0096708/episodes#season-7

Med säsong 7 avslutar jag då Tales From The Crypt och det med ett tungt hjärta. Vi får väl se vad Tales From The Cryptkeeper har att erbjuda med sina barnvänliga ”skräck”-berättelser……

9 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud