Helt Perfekt Glob

John Wick: Chapter 2 av J

Ryktet om att lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves) har börjat arbeta igen har spridit sig som en löpeld i de kriminella kretsarna världen över och det dröjer inte länge förrän den italienska maffiabossen Santino D’Antonio (Riccardo Scamarcio) dyker upp vid John’s tröskel för att inkassera en skuld John drog på sig när han flera år tidigare bestämde sig för att dra sig tillbaka. Genom en blodsed måste John bege sig till Rom för att genomföra ett sista jobb, men finner sig snart jagad av varenda lönnmördare i branschen som alla drömmer om att eliminera den legendariske John Wick, som nu har ett mycket högt pris på sitt huvud.

John Wick: Chapter 2 är i stort sett en direkt fortsättning på den första filmen och tar vid ungefär där den slutade. Filmen är ungefär lika bra som den första filmen och bjuder egentligen inte på så där jättemycket nytt, mer än att den sarkastiska tonen som genomsyrade majoriteten av dialogen i den första filmen har tonats ner avsevärt här i uppföljaren. Den finns där, men inte lika full on som i föregångaren. Tvåans action ligger på samma nivå som ettan och gillade man den första filmen lär man definitivt även finna den här filmen underhållande – likt mig.

Jag gillade även den här filmen, även om jag föredrar den första filmens mer sarkastiska ton. Jag ger den här filmen en rekommendation hur som helst. Nu ska jag vänta på att film nummer tre i serien ska släppas.

John Wick av J

John Wick (Keanu Reeves) sörjer sin nyligen bortgångna fru, men finner en liten tröst i den hund som sänds till honom som hon ordnat innan sin död. Men så en kväll bryter sig Iosef Tarasov (Alfie Allen), sonen till den förmögne och hämningslöse ryska maffiabossen Viggo (Michael Nyqvist), in hos John tillsammans med sitt gäng för att sno John’s eftertraktade Mustang och dödar hunden han fick av sin fru i processen. Det Iosef och hans gäng inte vet är att John är en före detta lönnmördare. En lönnmördare som inte bara var den bäste i sin bransch, utan även den man man skickade när monster behövde utplånas. En lönnmördare som nu har satt sitt sikte på det ryska gänget och som inte kommer sluta förrän hans mål är uppnått.

John Wick är en action-thriller från 2014 som fick en uppföljare i förra året och som även väntar en andra uppföljare, som är beräknad att släppas någon gång nästa år. Som vanligt är jag sen till festen och alla ligger redan däckade sedan flera timmar, men nu har jag äntligen sett John Wick i alla fall. Jag gillar den, men är samtidigt förvånad över hur seriös den är. Från vad jag hade hört innan jag satte mig och såg filmen lät det ut att vara en over the top adrenalin actionfilm med överdriven och bitvis löjlig action, men icke. Visst är filmen hyfsat actionpackad men är man ute efter en actionfilm där det hela tiden rör på sig utan en massa dialogscener som bara drar ut på tiden får man ursäkta John Wick och ta någon annan film. Men även om filmens action är bra och underhållande så föll nog den fantastiskt sarkastiska tonen över all dialog i filmen mig nästan mer i smaken än när folk sköt på varandra.

Nåja. John Wick levererade inte riktigt det jag trodde att den skulle, men den underhöll gott under de cirka hundra minuter den brummade på under. Rekommenderas.

American Ultra av J

Mike (Jesse Eisenberg) är en småstadsstoner som lever ett ganska bekymmersfritt liv med sin flickvän Phoebe (Kristen Stewart). Han spenderar större delen av sin tid på att röka på, rita ett seriealbum om en superhjälte apa och jobba i den lokala matvarubutiken. Det Mike inte vet om är att han har blivit en måltavla för CIA efter ett misslyckat försök att åka till Hawaii med Phoebe då han anses vara en fara för landets säkerhet efter att ha medverkat i ett av deras topphemliga projekt – vilket han inte heller vet om. Efter att ha fått sina vilande kunskaper aktiverade av sin före detta tränare, agent Lasseter (Connie Britton) förvandlas den annars så lugna latmasken till ett dödligt vapen och måste nu använda sig av sina nyfunna förmågor för att rädda både sig själv och sin flickvän från de misslyckade testobjekt, från samma projekt, som CIA har skickat efter honom.

Den amerikansk-schweiziska samproduktionen American Ultra är en stoner-komedi i grund och botten men involverar även en hel del action – och en nypa drama inklämt i mixen. Filmen är dessutom överraskande våldsam för att vara en stoner-komedi, vilket definitivt höjer betyget hos mig. Men medan filmens action levererar bättre än vad jag hade förväntat mig så faller humorn lite platt till och från. Ibland slänger jag bak huvudet och lägger av ett gapflabb, medan andra gånger skakar jag bara på huvudet och suckar. Droghumorn är så pass uttjatad vid det här laget att det är förvånansvärt att filmmakare fortfarande försöker med den typen av humor då den oftast slår fel hos publiken nu för tiden.

Speltiden på strax över nittio minuter springer iväg utan några som helst problem och jag hade aldrig tråkigt under filmens gång, så även om filmen inte är felfri så levererar den tillräckligt med underhållning för att jag ska ge den en rekommendation.

Gamer av J

I en nära framtid har en ny typ av datorspel utvecklats – Society – där spelaren kontrollerar en riktig människa och kan leva ut sina fantasier på ett ännu mer realistiskt sätt. Det dröjer inte länge förrän Society får en brutalare version av sig i form av spelet Slayers – där spelarna kontrollerar fängelsekunder och där spelet går ut på att döda eller bli dödad.

Tack vare sin spelare Simon (Logan Lerman) har den morddömde Kable (Gerard Butler) kommit längre än någon annan i spelet och är väldigt nära sin frigivning. Men spelets skapare, den excentriske Ken Castle (Michael C. Hall), har ett dolt motiv och kan inte riskera att Kable friges…

Den första halvan av Gamer för mina tankar till lite andra filmer i samma stuk, speciellt Death Race med Jason Statham i huvudrollen. Konceptet med att fångar används som dockor för att underhålla omvärlden blir oftast underhållande – och det är det även i Gamer. Den andra halvan mynnar lite mer ut i en vanlig actionrulle och den resterande speltiden av filmen blir rätt förutsägbar – även om det inte spelar någon som helst roll.

Förväntar man sig en film med djup story och invecklade twistar får man leta efter något annat, då Gamer koncentrerar sig till större delen på tung action – med undantag på lite dialogscener som för storyn vidare. Skådespelarna är riktigt bra, tempot är högt (till större delen åtminstone) och speltiden på 90 minuter känns alldeles lagomt för den här typen av film. Framför kameran ser vi (utöver Butler, Lerman och C. Hall) Alison Lohman (Send Me To Hell), John Leguizamo (Spawn, Repo Men, Land Of The Dead), Ludacris (Max Payne, Fast Five), Terry Crews (Terminator Salvation, The Expendables) och en kort kameo av Lloyd Kaufman (en av grundarna av Troma, medverkat i en jävla massa av deras produktioner), som man kan se om man har ögonen med sig.

Gamer är en bra actionfilm som förnöjer den actionsugne. Ni andra kan gå och lägga er. Rekommenderas.

Spun av J

Efter att inte ha fått någonting av sin langare Spider Mike (John Leguizamo) kommer pundaren Ross (Jason Schwartzman) i kontakt med ”Kocken” (Mickey Rourke) – mannen som förser Spider med metamfetamin – med hjälp av Nikki (Brittany Murphy). Därefter blir Ross involverad i en rad märkliga händelser där Spider Mike, ”Kocken” och Nikki är inblandade under en 3 dagars vaka.

Emellanåt snavar man över filmer som varken är bra eller dåliga, utan mest underliga och märkliga. Ibland är de här underliga och märkliga filmerna såna där filmer som har ett visst budskap under allt det underliga och märkliga – men ofta måste man ha varit i kontakt med det här budskapet för att begripa sig på det.

Spun är just en sån film. Den porträterar ett gäng pundare och deras vardag på ett hyfsat realistiskt sätt och jag skulle tro att om man själv suttit fast i amfetaminträsket att man faktiskt uppskattar filmen. Har man aldrig varit i kontakt med pundare och droger (i det här fallet amfetamin) så kan man nog ha ganska svårt att uppskatta filmen – för att inte tala om att avsky den.

Jag själv kliar mig mest i huvudet och undrar vad jag egentligen tycker om filmen. Den är underlig och märklig, men inte på det roliga sättet även om den är kategoriserad som en komedi, utan känns mest som ett drama med svagt komiska situationer som inträffar här och där filmen igenom. Det enda som fick mig att garva under filmens gång var Peter Stormare’s korrupta och galna poliskaraktär.

Spun är inte en film för alla och jag har svårt att tro att någon svensson skulle uppskatta den här filmens innehåll – även om den har en bunt riktigt bra skådisar. Jag tänker varken rekommendera den eller såga den, utan säger bara att det är en underlig och märklig film.

Repo Men av J

I en nära framtid har den mänskliga rasen äntligen kommit fram till en lösning på hur man ska förlänga och förbättra våra liv; genom högt sofistikerade och svindyra mekaniska organ. Baksidan med dessa medicinska genombrott är att om du inte betalar din räkning skickar företaget bakom de mekaniska organen, The Union, iväg så kallade ”återtagare” för att hämta tillbaka organen – utan någon som helst tanke på om du överlever eller inte. En skuld är en skuld helt enkelt…

Den före detta soldaten Remy (Jude Law) är en av de bästa återtagarna hos The Union, men efter att ett uppdrag gått snett – med resultatet att Remy’s hjärta slutat slå – vaknar han upp i en sjukhussäng med The Union’s senaste mekaniska ersättare för hjärtan… och en fläskig räkning. När han inte kan betala skickar The Union deras hårdaste agent efter honom – Remy’s gamla partner Jake (Forest Whitaker).

Repo Men börjar bra och fortsätter så en stund, men dalar en bit in, för att sedan ta sig upp igen, för att sedan dala.. och så håller filmen på mer eller mindre rakt igenom. Actionscenerna är hyfsat underhållande och våldsamma, med en extra skvätt CGI-blod och sekvenserna där emellan är mest sega och gaggiga. Det pratas, pratas och så pratas det lite mer och det känns som att snacket inte leder någon direkt vart. Speltiden är alltså åt helsike för lång och när filmen väl närmar sig slutet lyfter man ögonbrynet lite och får sig ett in-your-face-avslut som gör att ungefär halva filmen blir rent av onödig.

Skådespelarna är helt okej och Jude Law är bra i huvudrollen. Forest Whitaker går runt och ser aspackad ut med ett öga halvt igenstängt genom större delen av filmen (i vanlig ordning) och gör hyfsat ifrån sig. Liev Schreiber ser vi som stygging och Alice Braga (som även är med i Predators) ser vi som Law’s anhängare. Vi ser även John Leguizamo i en kort roll som.. öh.. ”blodsugare”. Han dör som vanligt.

Repo Men är en helt okej film – tack vare actionsekvenserna, resten är rätt segt och mindre intresseväckande.

Spawn av J

Al Simmons (Michael Jai White) är en lönnmördare för regeringsorganisationen A-6, ledd av Jason Wynn (Martin Sheen). Simmons vill dock dra sig tillbaka och under sitt sista uppdrag blir han förådd av Wynn och blir dödad – varpå han skickas till helvetet där han får ett erbjudande av Satan själv; om han leder Helvetets armé i Armageddon kommer han att få återse sin älskade fru Wanda (Theresa Randle). Simmons tackar ja.

Fem år senare återvänder Simmons till jorden och upptäcker rätt snart att saker och ting har förändrats. Wanda har gift sig med hans bästa vän Terry (D.B. Sweeney) och de har ett barn – Cyan (Sydni Beaudoin) – tillsammans. Jason Wynn besitter nu ett dödligt virus som han har planer på att släppa lös över jorden för världsherravälde. Samtidigt blir Simmons beordrad och tillsedd av The Clown (John Leguizamo) – en av Satans undersåtar – så att han genomför sitt uppdrag: att döda Jason Wynn för att hämnas sin egen död..

Spawn kom 97 och något år efteråt införskaffade jag den på vhs.. och älskade den. Effekterna var grymma, storyn var skitcool och händelseförloppet var allt annat än tråkigt. Nu – 12 år efter att den kom – känns den ganska.. förlegad. Effekterna är bitvis riktigt snygga för att vara 90-tal, men då och då vrider och vänder man på sig i fotöljen tack vare utgångna 90-talseffekter (speciellt in-hell-sekvenserna, som liknar mer ett tidigt FPS-spel än en film).

Det som räddar en stor del av filmen är skådespelarna. Michael Jai White gör ett lysande jobb som Simmons/Spawn och Martin Sheen (fader till bland annat Charlie Sheen) är sevärd som skurk. Men den som snor hela showen ganska rakt av är John Leguizamo som clownen – som senare visar sitt riktiga jag (förvandlingen är rätt ass i jämförelse med dagens standarder). Övriga skådisar gör sitt jobb, men gör inga direkta lyfta-på-ögonbrynen-insatser.

Actionmomenten är bra och snyggt gjorda, men det är lite snålt med dem i min mening. De hade nog kunnat tryckt in iaf ett par actionsekvenser till än vad som redan finns där.

Till min stora förvåning så är det tydligen på väg en uppföljare som är beräknad att släppas 2011. Att de har väntat ca 14 år med att släppa en ny Spawn film är rätt besynnerligt.. fast å andra sidan är ju Spawn en sån där storfilm som kom, blev hyllad och för att sedan bli bortglömd.

Missförstå mig inte, jag gillar fortfarande Spawn även om den kan kännas förlegad – men de kunde ha gjort den ännu bättre om de gjort om några bitar av manuset. Det är åtminstone vad jag tycker.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0120177/

Die Hard 2 av J

Dö hårdare.

Det är återigen jul och John McClane är på Dulles International Airport i Dulles, Virginia, för att invänta sin fru Holly då deras barn är hos Holly’s föräldrar i det närliggande Washington DC.

Men julefriden blir återigen bruten då en grupp terrorister, ledda av överste Stuart, tar kontrollen över flygplatsen och kräver att den gripna knarkkungen general Ramon Esperanza ska släppas när hans plan anländer till flygplatsen. De hotar med att se till att planen som är i luften kraschar om inte deras krav uppfylls, men då hade de inte räknat med en nagel i ögat; John McClane.

Den andra filmen i serien är sämre än den första filmen och dessutom den sämsta i serien (enligt mig), men den är inte usel. Den är underhållande, har många fina actionscener, en twist på slutet, bra skådespeleri, en lite större nypa humor och emellanåt är den lite av en nagelbitare. Även om flera av nagelbitarscenerna är ganska orealitiska, men who gives a shit?

Den andra filmen i serien är bra, men den når inte upp till de övriga filmerna. Jag gillar den minst då det känns väldigt mycket som att de upprepar den första filmens story, fast att platsen är utbytt till en flygplats och att handlingen är lite förändrad.

Men den andra filmen är en bra underhållningsfilm, men når inte upp till de övriga filmernas toppskikt. Filmen är dock en jävligt bra actionfilm. Samtidigt så vill jag påpeka att den…

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0099423/