| Subcribe via RSS

Pet Sematary (2019) av J

april 7th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Dr. Louis Creed (Jason Clarke), hans fru Rachel (Amy Seimetz) och deras två barn Ellie (Jeté Laurence) och Gage (Hugo Lavoie/Lucas Lavoie) och Ellie’s katt Church flyttar från Boston till den lilla staden Ludlow, Maine för att Louis ska få mer tid över till sin familj. Inte långt efter att de gjort sig hemmastadda finner Ellie en begravningsplats för husdjur i skogen bakom deras nya hus, där hon också möter familjens nya, vänlige granne; den gamla gubben Judson ”Jud” Crandall (John Lithgow).

Lyckan över att ha flyttat till ett nytt hus tar hur som helst ett abrupt slut efter att Louis och Jud hittat Church ihjälkörd intill vägkanten av den tungt trafikerade landsvägen som ligger precis utanför. Louis och Jud beger sig iväg på kvällen för att begrava Church i hemlighet för Ellie på djurkyrkogården, men väl där tar Jud med sig Louis bortom den – till en plats urinvånarna övergav för väldigt länge sedan. Louis begraver Church efter Jud’s instruktioner och samma natt kommer Church tillbaka, till det yttre den samma men ändå förändrad. Detta är startskottet på en livstragedi som snart kommer att lära familjen Creed att ibland, är döden att föredra…

Jag har över åren börjat bli lite mjukare i min inställning till remakes och nytolkningar av gamla filmer. Missförstå mig inte nu; originalfilmerna är oftast bättre, men jag har åtminstone slutat vara så pass trångsynt att jag hatar en remake innan jag ens har sett den. Jag ger remakes en chans innan jag förkastar den i alla fall. Med det sagt så försökte jag gå in i Pet Sematary (Jurtjyrkogården i Sverige) från 2019 med ett öppet sinne och ta filmen för vad den var och för vad den försökte göra.

Den här remaken använde sig delvis av originalmaterialet (både från originalfilmen och King’s bok), men den använde sig samtidigt av nya och egna idéer som jag personligen tyckte fungerade bra. Det är inte en film som kommer gå till världshistorien som en klassiker, men som en nytolkning av berättelsen om en familj vars liv blir ödelagt av händelser som blivit påverkade av en fördömd begravningsplats fungerar den. Ändringarna de har gjort gör dessutom den tredje akten lite mer intressant, även för oss som redan har läst boken och sett originalfilmen – även om jag tycker att, nu efter att jag har fått smälta filmen lite grann, filmen kanske blir småklyschig mot slutet. Å andra sidan kan jag förlåta det lite grann då filmen hade blivit extremt förutsägbar för oss som är äldre fans av berättelsen, om de inte brytt sig i att göra de här ändringarna…

Hur som helst så gillar jag filmen. Den är knappast perfekt, men det är en bra och en aningen mörkare berättelse än originalfilmen – och boken med, för den delen. Är den bättre än originalfilmen? Nej, men att jag tycker så beror nog mycket på nostalgin till originalet för min egen del. Jag skulle dock säga att det här är en av de bättre remakes som kommit de sista tjugo åren i alla fall.

Jag ger filmen en rekommendation, men har du tänkt se filmen så undvik för guds skull dess trailer då den spoilar den tredje akten av filmen.

Läs gärna min jämförelse mellan King’s bok och originalfilmen från 1989, samt min recension av uppföljaren från 1992.

No Comments

Cliffhanger av J

maj 25th, 2017 | Postad i Action, Film, Thriller

CliffhangerEfter en tragisk olycka under ett räddningsuppdrag som resulterade i en väns död bestämmer sig räddningsklättraren Gabe (Sylvester Stallone) för att lämna yrket bakom sig och flytta för att undkomma skulden han känner. Nästan ett år senare återvänder han för att försöka lappa ihop såren med sin fästmö Jessie (Janine Turner). Men när räddningsstationen där hon fortfarande jobbar på får in ett nödanrop från en grupp uppe i bergen som omger området tvingas Gabe återigen bege sig upp i bergen tillsammans med sin före detta bästa vän och kollega Hal (Michael Rooker), vars fästmö var den som omkom i olyckan året dessförinnan, för att hitta och rädda gruppen. Det går dock snabbt upp för duon att gruppen de var menade att rädda inte alls är i någon större nöd utan är ute efter tre väskor fyllda med pengar som blivit spridda över bergen efter en misslyckad kupp.

Och vad som följer är action. Och spänning. Cliffhanger är väl i all sin rätt en klassiker inom action genren och jag blev överraskad nu under min första omtitt sedan jag var tolv år över hur våldsam den egentligen är, i alla fall för att vara en ganska kommersiell film från tidigt 90-tal. Jag menar, en del av actionscenerna som inträffar i filmen platsar mer i en Canon actionrulle från 80-talet än här. Inte för att jag klagar, men det var smått oväntat. Hur som helst…

Alla förmågor framför kameran är ruskigt bra och det känns lite underligt att se Michael Rooker i en roll som en good guy samtidigt som John Lithgow spelar en hänsynslös galning (även om hans prestation i säsong fyra av Dexter fortfarande är ganska färsk i minnet). Manuset är välskrivet och filmen har en hel del spänning och adrenalinaction men har samtidigt en del logiska luckor, som förvisso inte stör speciellt mycket men som ändå finns där.

Om du av någon underlig anledning inte sett Cliffhanger och är ett fan av actionfilmer kan jag varmt rekommendera den här filmen. Renny Harlin bevisade med Die Hard 2 att han är en kompetent actionregissör och fortsatte på samma spår med Cliffhanger. Synd bara att han verkar ha valt att spola ner sin karriär i toan på senare år…

Som med alla andra klassiker verkar även Cliffhanger ska få sig en remake. Vad det blir av den återstår att se…

No Comments

2010: Året Då Vi Får Kontakt av H

april 22nd, 2012 | Postad i Drama, Film, Sci-Fi

Trogna läsare minns hur jag rev den klassiska filmen ”År 2001 – En Rymdodyssé” ett nytt rövhål häromåret. Sedan dess har jag gjort min egen fanedit (ja, fast utan att vara fan då) av filmen och dragit ner speltiden till 76 minuter, och nu har jag mot bättre vetande satt mig att se uppföljaren ”2010: Året Då Vi Får Kontakt” från 1984.

Jag minns när filmen kom på bio, för min syster och hennes vänner gick för att se den och när hon kom hem kommenterade hon filmen med att den bara var konstig och att de inte fattade någonting. Och det är ju klart, har man inte sett 2001 så är det bra svårt att riktigt greppa grunden, även om det ändå läggs upp på ett sånt sätt att den funkar ganska bra som fristående film.

Ryssarna och amerikanarna planerar individuellt att åka mot Jupiter för att se vad som hänt skeppet Discovery. Dr. Floyd (Roy Scheider), som var den som planerade uppdraget, blir rekryterad att åka med ryssarna eftersom de kommer att nå fram först. Han tar med sig Discoverys designer (John Lithgow) och HALs uppfinnare Dr. Chandra, och åker med ryssen Helen Mirren och hennes besättning till Jupiter.

När de når Jupiters måne Europa märker de att månen har klorofyll vilket tyder på liv. De skickar ner en prob som plötsligt kastas ut i rymden när den försöker landa. Väl framme vid Discovery dockar de och startar HAL vars minne av de sista händelserna raderats. Monoliten hänger fortfarande kvar och ett försök att landa på den med en bemannad skyttel slutar som med Europa-podden. Monoliten börjar sen tala med Floyd, i skepnad av Dave Bowman som var den siste kvar på Discovery i slutet av ”2001”, och berättar att de måste åka inom två dagar.

Floyd lyckas övertala ryssarna att dra, och när de sticker kommer massvis av monoliter kommer ut ur ett svart hål som formas på ytan av Jupiter. Hålet ökar i storlek tills planeten imploderar. Eller nåt. Sedan skickas ett meddelande ut till universum som lyder typ ”gör vad ni vill, men landa aldrig på Europa”. Sen får man se att en monolit står på Europa. Slut.

Nåväl, vi skiter i vad filmen egentligen handlar om och underliggande budskap eller vad fan det nu är. ”2010” är tacksamt helt fri från sjukt långsamma klipp av rymdskepp som glider genom rymden och apor som sitter och glor i tre miljoner timmar. Handlingen går framåt hela tiden och filmen passerar ganska lätt. Tyvärr bara att det blir så jävla meningslöst att se på när det ska vara så förbannat högtravande.

1 Comment

En shopaholics bekännelser av H

juli 11th, 2011 | Postad i Film, Komedi

Chick-flick där en köpgalen tjej söker jobb som modereporter för att få in pengar till alla sina shoppingskulder. Istället får hon jobb på en ekonomitidning. Några bra garv men en oerhört vag kärlekshistoria och tredje gradens ”Legally Blonde”-”vändningar” gör filmen helt ointressant.

Biroll av Julie Hagerty!

No Comments

Blow Out av H

februari 9th, 2011 | Postad i Film, Thriller

Jag firar 1 år som recensent på DVDKritik.se med denna recension av Blow Out! Weeeeeeeee

No Comments

Ricochet av H

april 28th, 2008 | Postad i Action, Film

Att John Lithgow som skurk skulle varit övertygande för 17 år sen är sjukt svårt att förstå i denna post-tredje-klotet-era vi lever i. Ungefär som att Leslie Nielsen en gång varit seriös skådis, eller att Ed O’Neill som spelade Al Bundy har svart bälte i Jiu-jitsu. Sant är det dock, men jag kan bara konstatera att jag vet att jag tyckte det när filmen var ny, för nu… nu ser jag bara Dr. Dick Solomon.

Ice-T:s titellåt till Ricochet rockar dock fortfarande sjukt hårt.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud