Helt Perfekt Glob

Carrie av J

Carrie White (Sissy Spacek) är en blyg ung kvinna som inte har det lätt. Hon är klassens hackkyckling och ses som ett freak av alla runt henne, samtidigt som hon har en fanatiskt kristen mor där hemma. Efter att hennes klasskamrater retar henne för hennes förskräckta reaktion av hennes totalt oväntade första mens börjar klasskamraten Sue (Amy Irving) att tycka synd om henne och får Tommy (William Katt), hennes pojkvän och en av skolans hunkar, att bjuda ut Carrie till skolbalen. Samtidigt börjar Chris (Nancy Allen), som blivit avstängd ifrån skolbalen för hennes fortsatta aggressiva beteende efter mobbningen av Carrie, att planera ett trick för att skämma ut Carrie inför hela skolan. Det hon inte vet är att Carrie besitter en udda förmåga – och att man inte vill göra henne arg…

Carrie från 1976. Mja.. här har vi väl mer eller mindre en kultklassiker som de flesta anhängare till Stephen King har sett minst en gång – och som väldigt många gillar. Jag själv tycker att det är en okej film, men tycker samtidigt att den är nästintill bedrövligt långsam. Det händer inte så där fruktansvärt mycket förrän fram mot slutet av filmen när det är i runda slängar en så där 20, 25 minuter kvar eller så. Innan dess pratas det mest och handlingen byggs upp sakta men säkert till klimaxet i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och Sissy Spacek är fantastisk som Carrie och John Travolta är härligt sliskig i en tidig roll. Effekterna ser bra ut för att vara så pass gamla som de är och emellanåt (mot slutet) imponerar faktiskt en och annan grej.

Den må vara en klassiker, men om man inte orkar sitta igenom över 60 minuter kackel så är nog inte Carrie en film att rekommendera.

From Paris With Love av J

James Reece (Jonathan Rhys Meyers) är en ambitiös adjutant till den amerikanska ambassadören i Paris, som gör småjobb för CIA och hoppas på att bli uttagen till Black Ops. Kvällen då han och hans flickvän, Caroline (Kasia Smutniak), förlovar sig får han ett telefonsamtal att plocka upp Charlie Wax (John Travolta) från Orly. Charlie visar sig vara en okonventionell regeringsanställd; stor, skallig, skäggig, slängd i käften och excentrisk – men samtidigt ett livsfarligt vapen. Charlie drar med sig James ut på en galen turné av mord och förstörelse, men samtidigt som kropparna slängs på hög är syftet med det hela fortfarande oklart för James.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om From Paris With Love. Det är en sån där partner-film där ena delen av duon bromsar, medans den andra trycker gasen i botten och skiter fullständigt i konsekvenserna. Konceptet är ganska standard alltså och tillför egentligen inte något nytt på den fronten. Det den däremot gör är att leverera action och en hel del gapskratt (även om filmen kanske inte är tänkt som en komedi så tar jag den delvis för det).

Skådespelarna är suveräna och Travolta är underbart uppkäftig i sin roll och står för den största delen av gapskratten redan från första sekunden han står framför kameran. Manuset tillför inte så mycket nytt, men bjuder på en hel del action (även om slutet kändes lite tamt) och större delen av filmen är väldigt underhållande.

För att avrunda en kort recension; jag rekommenderar den här filmen, trots det tama slutet.

The Taking Of Pelham 1 2 3 (2009) av J

En tidig eftermiddag slår fyra kapare till mot ett tunnelbanetåg i Manhattan och stannar upp det i en sluttning för att sedan koppla loss alla vagnar efter den första. Jobbfördelaren Walter Garber (Denzel Washington) – en kontrollör av tågvagnar som blivit tillfälligt degraderad då en utredning uppstått efter att han blivit anklagad för att ha tagit emot mutor – blir den som uppmärksammar tågets stopp och blir även den som får kontakt med kaparnas ledare, som kallar sig för Ryder (John Travolta). Ryder kräver en lösensumma på 10 miljoner dollar inom en timme – annars kommer en i gisslan att avrättas för varje minut som går över den utsatta tiden. Varpå en kamp mot klockan påbörjas där Garber måste försöka vinna mer tid åt polismyndigheten…

När jag var yngre och såg TV-remaken av The Taking Of Pelham 1 2 3, från 1998, tyckte jag att den var en riktigt bra TV-thriller som höll måtten utomordentligt. Jag hade emellertid ingen som helst aning om att det var en remake av en gammal rulle från 1974, som i sin tur var baserad på en bok av författaren John Godey. Ett x antal år senare såg jag om den för att recensera den (ni finner den recensionen här), kanske tack vare att den här remaken från 2009 skulle komma. Eller nåt. Jag minns inte riktigt.

Hur som helst såg jag aldrig den här remaken och lät den passera utan att ta någon notis om den. Nu, 3 år efter dess release, har jag då alltså äntligen sett den och tycker att den faktiskt var ruskigt bra. Det är ett högt tempo större delen av filmen och.. ja, vad ska man säga? Den är helt enkelt spännande och underhållande, även om den stundtals har en och annan klyscha som smiter in. Det som lyfter upp filmen mest är nog dock Washington’s och Travolta’s prestationer i huvudrollerna (att se och höra Travolta svära tungan svart är även det underhållande på ett litet speciellt vis).

The Taking Of Pelham 1 2 3 remaken från 2009 är en bra film som jag absolut tycker man ska se om man inte har sett den. Helt enkelt. Rekommenderas.

Blow Out av H

Jag firar 1 år som recensent på DVDKritik.se med denna recension av Blow Out! Weeeeeeeee

Grease (Blu-Ray) av H

Vissa saker skäms jag bara inte för. T.ex. att jag gillar Grease. Det är inte så att jag älskar filmen totalt och tycker den är felfri – men den är bra nog för att köpas på Blu-Ray. Den har stunder som känns överflödiga, men det kan också bero på att jag sett den några gånger för mycket.

Jag skippar storyn och så vidare, för känner ni inte till den här rullen så bor ni förmodligen under en fastruttnad sten på en åker och bryr er inte ändå. Istället fokuserar jag på denna nya, fina Rockin´Edition som nyss spelats på alldeles för hög volym i vardagsrummet.

Bilden är toppen. Glöm de tidigare versioner du sett, även 25th Anniversary-utgåvan som släpptes med stort hallaballo för några år sen. Borta är all onödig grynighet, och färg och kontrast är på topp. Skärpan är väl så god den kan bli – det är ju ingen högbudgetrulle direkt. Måste jag klaga (och det måste man ju) så är det på att man vid ett fåtal tillfällen faktiskt ser när man går mellan olika klipp. Ni vet, första rutan efter ett klipp ligger lite snett. Typ.

Ljudet är okej. Jag förväntade mig inte nån fantastisk surround-ljudbild av den här filmen, men jag är ändå besviken över att man mestadels förlitat sig på lite reverb i bakhögtalarna i låtarna. Basen verkar ingen haft nån direkt koll på heller. Den är ofta ganska inaktiv, förutom några få bastoner här och där och några enstaka burnouts med nån bil som ligger mycket högre än allt annat. Allt låter klart och tydligt, men det blir tradigt att höja och sänka volymen när man vill njuta av låtarna men slippa få replikerna skrikna in i öronen.

Extramaterialet verkar till en början väldigt extensivt, men består till stor del av upprepanden av typen ”vi trodde aldrig att filmen skulle bli så populär”. Dock får vi veta en hel del om castingen och dess skillnad mot Broadwaymusikalen filmen är baserad på. Det tidigare nämnda 25-årsjubileumet visas, där John och Olivia klev upp på scenen och sjöng några låtar. Olivia verkar överlycklig, men John ser mest ut som han skäms lite grann och är lite skranglig i både text och sångröst. Kommentarspåret har jag inte lyssnat på. Kortfattat: Bra extramaterial, som dras ner av klyschiga intervjuklipp.

Paramounts Blu-Ray är i mitt tycke oklanderlig. Vi möts direkt av ett språkval, och när jag väl valt svenska där, så är allt svensktextat utan att jag behöver göra nåt mer. Menyerna är lätthanterade och okomplicerade. Små detaljer höjer betyget, som t.ex. att en liten rosa tidslinje dyker upp när man trycker på pause. Något som stört mig vid tidigare TV-visningar av Grease är att man inte översatt sångtexterna – helt vansinnigt med tanke på att halva handlingen utspelar sig där! Denna Blu-Ray håller dock inte på med sådana dumheter, utan översätter till och med titellåten! Paramount, I like you. Jag förlåter er de fula, fyrspråkiga omslagen med världens minsta extramaterialsrutor (även om ni borde skärpa er på just den biten. Det är liksom er salespoint mot nerladdningen).

Bolt av H

Bolt (John Travolta) är en superhund som genetiskt förändrats, och hjälper sin matte Penny att rädda hennes far från den elaka Dr. Calico. Det Bolt inte vet är att han bara är en skådespelare i en tv-serie, och att alla hans superkrafter egentligen bara är specialeffekter. När han av misstag hamnar i New York, på andra sidan USA från Hollywood, får han lära sig ett och annat på vägen tillbaka, med hjälp av en uteliggarkatt och en hamster som är ett fanatiskt fan av tv-serien.

Nya Disney-rullen Bolt är, trots att John Lassiter producerat, inte även en Pixar-film. Dock kunde det lika gärna varit det, för det här är animation av absolut toppkvalité. Det är roligt och spännande, och bortsett från ett segt montage strax efter andra tredjedelen så är det toppenbra för både barn och vuxna. Jag rekommenderar.

Broken Arrow (Blu-Ray) av H

Broken Arrow har jag ju redan recenserat för två år sen, men nu har jag sett på den svenska Blu-ray:en, och det är inte någon fantastisk upplevelse direkt. Bilden är ganska soft och är inte nämnvärt mer detaljrik än en bra DVD. Ljudet har mycket ball surroundeffekter, men är ganska tunn på basen och mullrar inte särskilt mycket ens när man bränner av en atombomb.

Det första som händer när man stoppar i BD:n är att filmen startar direkt, utan en meny eller språkval. Detta gör att du måste klicka fram popup-menyn allt medan filmen rullar för att gå in i språkmenyn och välja textning/dubbning. Mycket användarvänligt. Någon vanlig meny finns inte att tillgå, och när filmen slutar tvingas du i klassiskt Fox-manér att se flera minuter med varningstexter innan du kan gå vidare till det otroliga extramaterialet som består av trailers för Broken Arrow, Predator och Eragon.

Nu finns det ju inget extramaterial på någon utgåva av Broken Arrow, vare sig på DVD eller BD, men jag tycker allt att jag kastat 200 kr i sjön eftersom jag inte fått någon nämnvärd uppgradering från DVD:n. Specialutgåva sökes.

Broken Arrow av H

Det är nog dags för ett Christian Slater-retrospekt. Efter Broken Arrow ska jag nog ta Kuffs och Pump Up The Volume, varefter jag kanske dristar mig till att se Alone In The Dark och Hollow Man 2.

John Woos andra USA-film är en underhållande liten sak med explosioner och John Travolta som psykopat (han är bäst så). DVD:n är en ”special edition” i ordets absolut svagaste läge. Man kan ju undra hur det kommer sig att en DVD som saknar extramaterial (trailer räknas ej) och bara innehåller filmen kallas det, men såhär ligger det till: Den första utgåvan av filmen var en s.k. flipper, man fick knalla fram och vända på skivan för att se andra halvan av filmen. En effekt av ren dumsnålhet, då man hellre la pengarna på att tillverka en billigare dubbelsidig skiva med enkla lager, än en ensidig dubbellagers sådan.

Face/Off av H

Hong Kong-regissören John Woo tog sig fram den långa vägen. Han regisserade ett otal filmer åt filmbolaget Golden Harvest med löfte om att till slut få göra sin egen film på sitt eget sätt. Till slut tröttnade han och tillsammans med Tsui Hark gick de vidare och gjorde film på sina egna villkor, vinna eller försvinna. 1986 gjorde han A Better Tomorrow med Chow Yun-Fat i huvudrollen. Man gjorde succe direkt och John Woo blev världsberömd för sina ”bullet-ballet”-filmer.

1993 bjöds han in till Hollywood för att göra Hard Target med Jean-Claude Van Damme, med breda löften om att ha full kontroll över filmen. Givetvis klev feta affärsmän in och la korvfingrarna i smeten, och filmen blev långt ifrån vad Woo ville. Förkrossad återvänder Woo till Hong Kong och lägger av med att göra film.

Tre år senare lockar Hollywood igen. Den här gången ska han göra Broken Arrow med John Travolta och Christian Slater. Woo satsar återigen allt, och flyttar hela familjen till USA. Filmen går bra, men Woo är fortfarande osäker. Han får inte de erbjudanden han hoppats på.

John Travolta däremot berättar vitt och brett för alla om hur fantastisk Woo var att jobba med. Han gillar honom så mycket att han kräver att Woo gör Face/Off, och lyckas övertala finansiärer, skådespelare och producenter för att få det att gå i lås. Face/Off blir en succe, John Woo jobbar slutligen på sitt eget sätt i Hollywood, och allt är tack vare Danny Zuko.