Helt Perfekt Glob

Tusk av J

De bästa vännerna Wallace Bryton (Justin Long) och Teddy Craft (Haley Joel Osment) driver den mycket populära podcasten The Not-See Party, där de letar upp och hånar förnedrande virala videos. Wallace flyger till Kanada för att intervjua ”Kill Bill Kid”, en internetkändis som blivit känd efter att ha kapat sitt eget ben med ett katana svärd. Väl i Manitoba, Kanada upptäcker han att ”Kill Bill Kid” har begått självmord. Upprörd över att ha flugit till Kanada för ingenting bestämmer han sig för att intervjua någon annan och råkar av en slump hitta en lapp på en anslagstavla där någon erbjuder ett gratis rum i dennes hem och en garanti att få höra många intressanta berättelser. Nyfiken och bestämd att inte åka hem tomhänt kontaktar han denne någon och beger sig till hans herrgård.

Väl på plats välkomnas Wallace av Howard Howe (Michael Parks), en pensionerad sjöman som sitter i rullstol, som snabbt börjar berätta om sina tidigare äventyr – fram tills det att Wallace plötsligt svimmar. Han vaknar upp dagen efter och börjar att inse att Howard inte är den personen han har utgett sig för att vara och att Howard har planer att kirurgiskt, men också mentalt, förvandla Wallace till en valross…

Jag hörde talas om Tusk redan när den kom 2014 men hade inget större intresse av att se den. Idéen bakom filmen lät helt befängd och idiotisk, vilket gjorde att jag ignorerade den. Nu när jag till slut ändå har sett filmen så är jag en aningen kluven kring den…

Å ena sidan tycker jag att filmens komiska inslag inte fungerar överhuvudtaget. Majoriteten av all humor som händer i filmen är av den typen många amerikanska animerade komediserier kör med (exempelvis Family Guy), där ett skämt händer för att sedan dras ut i flera minuter – vilket i sig, för mig, blir bara irriterande. Men å andra sidan har Tusk en hel del obehagliga inslag också, även om filmens koncept är fullkomligen bonkers. Dess body horror är, bitvis, minst sagt obekväm och hade fungerat alldeles perfekt på egen hand utan en massa forcerad humor – som inte är nämnvärt rolig ändå.

Justin Long och Michael Parks är briljanta i sina roller som den uppblåste Wallace och den komplett galne Howard. Johnny Depp dyker även upp i en liten roll som en snut som jagar Parks’ karaktär och fungerar mest som en informationsdump för karaktärerna i filmen och för oss som tittare, för att ge en bättre förståelse för vad som egentligen pågår. Typ. Hur som helst…

Tusk – som förresten är den första filmen i en trilogi (likt Cornetto trilogin) av filmer, med Yoga Hosers som den andra och Moose Jaws som den tredje – hade i mitt tycke fungerat bättre som en seriös skräckfilm, hur jävla dum än idéen bakom filmen var och är. Filmen är inte ett dugg läskig så klart, men den är å andra sidan som sagt både obehaglig och obekväm bitvis och har dessutom ett slut som inte bara är nattsvart, utan även en gnutta sorgligt. Hade Kevin Smith valt att skippa allt onödigt trams som händer i filmen och koncentrerat sig på att göra en regelrätt skräckfilm så tror jag Tusk hade fungerat bättre. I alla fall för mig.

Jag tycker att filmen är okej för vad den är, men jag tror samtidigt att filmen hade kunnat varit bättre om de skippat allt trams och haft en mer seriös ton.

Edward Scissorhands (Blu-ray) av H

Såg den här klassikern på blu-ray och jag måste säga att jag inte är nöjd med kvalitén. Bilden är liksom lite murrig, och färgerna känns fel. Det kunde sett mycket bättre ut. Filmen i sig håller ganska bra. Jaa… det var väl det jag ville säga.

Dark Shadows av H

Snabbrecension av ”Dark Shadows”: Tim Burton fortsätter att vägra göra film på nytt material, och remejkar 70-talets tv-serie ”Dark Shadows” med – SURPRISE! – Johnny Depp och Helena Bonham-Carter. Fläckvis bra men mestadels tomma, skramlande tunnor och faktiskt lite långtråkig. Framför allt är filmen dock riktigt snygg, vilket hjälper en hel del.

Platoon av J

Chris Taylor (Charlie Sheen) är en ung och naiv amerikan som hoppar av college och går frivilligt med i armén för att kriga i Vietnam. Han märker dock snabbt efter sitt anländande till Vietnam att hans närvaro är ovesäntlig och att han klassas som mindre värd av de övriga soldaterna, då han inte slagits lika länge som de andra och känt effekterna av kriget.

Chris får två stycken officerare; den sure och oförstörbare Stab-Sergeant Robert Barnes (Tom Berenger) och den lite mer lugne och samarbetsvillige Sergeant Elias Grodin (Willem Dafoe). Men efter en händelse i en by dras ett streck mellan de två officerarna och två läger bildas i plutonen, där vardera läger går efter vardera ledare. Allt eftersom att kriget fortsätter håller Chris på att knäckas psykiskt och samtidigt som han kämpar med att överleva inser han att han står inför två strider; konflikten med fienden och konflikten mellan männen i hans pluton.

Ibland när jag ser en film på nytt efter att inte ha sett den på bra många år så börjar jag fundera varför jag inte sett om filmen tidigare för. Platoon – eller Plutonen som den hette i Sverige när den kom – är just en sådan film. Jag såg den för bra många år sedan (över 10 år iaf) som barn och det lilla jag minns var något om att jag tyckte att den var seg.. eller iaf någonting åt det hållet.

Nu när jag sett om den som vuxen så tycker jag att det är en suverän krigsfilm med vissa drag av drama inblandat lite här och där. Filmen är suveränt spelad med många riktigt bra namn i hyfsat unga åldrar (de flesta av dem iaf); Charlie Sheen, Willem Dafoe, Tom Berenger, Tony Todd, Kevin Dillon, Keith David, John C. McGinley, Forest Whitaker och Johnny Depp. Krigssekvenserna är välgjorda och det smäller och skjuts om vartannat större delen av dessa, vilket tillför spänning det hela – vissa karaktärer vill man helt enkelt inte ska dö.

Nä, men… för att avrunda den här recensionen på Platoon (som jag misstänker varenda jävel redan har sett egentligen) så tycker jag att de som gillar krigsfilmer – eller pang pang filmer överlag – bör slänga ett getöga på den här filmen. Rekommenderas.

Fear And Loathing In Las Vegas av J

Året är 1971 och journalisten Raoul Duke (Johnny Depp) får i uppdrag att bege sig ner till Las Vegas för att skriva en artikel om ett sportevenemang där. Han och hans advokat, Dr. Gonzo (Benicio Del Toro), får den briljanta idéen att göra det hela till en maxad affärsresa. Det dröjer emellertid inte länge förrän allt vad affärer och artiklar heter har glömts och resan omvandlats till en tripp.

Fear And Loathing In Las Vegas är en sån där film som, vad jag tror iaf, de flesta redan har sett. Så vad finns det egentligen att säga som inte redan sagts om den här filmen? Egentligen inte så mycket. Johnny Depp och Benicio Del Toro snor hela showen och de skådisar som supportar dem – t ex Tobey Maguire, Gary Busey, Christina Ricci, Cameron Diaz och Penn Jillette (Penn i Penn & Teller duon) – får gott ställa sig på sidan och låta dessa två herrar härja lös i närmare 2 timmar. Filmens story är väldigt vriden och filmen i sig blir bitvis något osammanhängande pga olika anledningar. Humorn i filmen är nattsvart och levererar en del fina garv, samtidigt som det finns ett underliggande och allvarligt budskap, om man tänker efter…

Och yeah; jag gillar den här filmen. De största anledningarna till det är Depp och Del Toro, men samtidigt att filmen faktiskt får mig att garva och fnissa större delen igenom – om vi bortser ifrån ett par småsega bitar som inträffar här och där. Rekommenderas.

Rango av J

Efter att kameleonten Lars (Johnny Depp’s röst) ramlat ur sin ägares bil hamnar han i den lilla vilda västern staden Dirt – en laglös plats där en ny sheriff behövs. När Lars – som utger sig för att heta Rango – lyckas, av ren klantighet, besegra en fruktad hök blir han utsedd till stadens nya sheriff och hans första uppdrag blir att hitta en lösning på stadens största problem; torkan. I jakten på vatten till stadsborna snavar Lars/Rango över något betydligt större än ett vattenproblem.

Jag hade ingen som helst aning om vad Rango var eller vad den handlade om när jag satte mig och tittade på den. Och jag kan väl inte direkt påstå att jag blev speciellt imponerad. Den avverkar varenda klichée i western-”boken” och spoofar en del av de där stora western filmerna. Vi får även två skojiga spoofs på Clint Eastwood och Fear And Loathing In Las Vegas (där Johnny Depp också medverkade). Humorn är sisådär. Till en början garvade jag rätt högt, men allt eftersom att filmen gick blev garven färre och färre för att slutligen försvinna nästintill helt.

Om man ska se till vad Johnny Depp har varit med i för filmer tidigare och hur han är som skådespelare så är det här en rent av dålig film i hans filmografi – även om han gör sin sedvanliga prestation och fular runt i vanlig ordning. Det här är verkligen ingenting jag tänker rekommendera, men de yngre kanske gillar den. Vad vet jag.

Alice In Wonderland av J

Emellanåt kommer det filmer som målas upp som storfilmer och precis alla ser dem – utom jag, som ser dem långt efter deras ”storhetstid”. Och Tim Burton’s Alice In Wonderland är inget undantag. Nu när alla har slutat prata om den och den har fallit in i Glömskans Land för de flesta så satte jag mig äntligen för att titta på den och här följer en kort storybeskrivning av den: Alice (Mia Wasikowska) är en 19 årig försynt och individuell kvinna i England som ska bli bortgift till en engelsk adelsman. Vid hennes förlovningsfest bryter hon stämningen och springer iväg för att överväga om hon ska genomföra giftermålet eller inte och ramlar ner i ett hål i trädgården efter att ha fått syn på en ovanlig kanin. Hålet leder till en underlig och surrealistisk plats kallad ”Underland”, där hon finner sig själv i en värld som påminner om de mardrömmar hon hade som barn…

Alice In Wonderland är.. okej. Jag menar, jag small inte av när jag såg den men jag ville åtminstone inte stänga av den. Effekterna är sjukt snygga och filmens karaktärer är rätt freaky att sitta och titta på – speciellt Johnny Depp (som snor större delen av showen när han är med framför kameran), vars makeup är sjukt snygg. Katten-med-flinet är dessutom fortfarande en av mina favoritkaraktärer i den här sagan. Skådespelarna är bra, även om jag till en början störde mig som satan på Wasikowska’s agerande som fick mig att känna doften av överspelande. Huggah…

Nåväl. Det finns inte så mycket mer att säga om Alice In Wonderland som inte redan har sagts, så avrundningen blir; okej rulle, även om de yngsta kanske inte ska se den. Läs också gärna H’s kortare kommentar om filmen här.

Freddy’s Dead: The Final Nightmare av J

Freddy Krueger (Robert Englund) har slutligen lyckats döda alla ungdomar och barn i Springwood.. bortsett ifrån en kille, som har tappat minnet om vem han är. Efter att ha blivit indragen till en avdelning där ungdomar med problem behandlas av polisen beger sig han och en av de anställda på avdelningen, Maggie Burroughs (Lisa Zane), iväg till Springwood för att försöka luska ut hans bakgrund. Freddy har emellertid andra planer för dem…

Nightmare 6, som inte alls heter Nightmare 6, är en klar förbättring från den tråkigt utdragna och rent av usla femte Nightmare filmen – även om det är en förbättring i en mer komisk riktning. Nightmare 6 är mer en komedi än skräckfilm och till större delen sitter jag och gapskrattar åt Freddy som fular runt. Det är inte ett dugg läskigt, men riktigt underhållande på sitt egna lilla vis.

Skådespelarna är bra och Englund snor som vanligt hela showen. Vi ser även Tom Arnold, Roseanne och Johnny Depp i snabba biroller. Effekterna är bra, bortsett från de sedvanliga utdaterade CGI-effekterna. Storyn är utvecklande och vi får veta ganska mycket om Freddy’s bakgrund – synd nog var även det här filmen det avslutande kapitlet i Nightmare-serien (New Nightmare är inte inkluderad i själva serien, utan är mer av en fristående film). Händelseförloppet är drivande och är, som jag skrev här ovanför, underhållande.

En sak som bör nämnas om Freddy’s Dead är att slutsekvenserna (typ de sista 10 minutrarna) finns i två versioner; en 2D och en 3D version. Vid biopremiären delades 3D-glasögon ut just för dessa sekvenser, men när filmen senare släpptes till video togs 3D-effekterna bort ifrån de flesta av releaserna. Min personliga dvd-release av filmen har emellertid båda versionerna, men huruvida båda versionerna finns med på alla dvd-releaser av Freddy’s Dead vet jag inte.

Nightmare 6 är inte ett dugg skrämmande, men underhåller gott och väl speltiden ut. Det enda jag kan gnälla över är nog slutet som känns som ett stort ”Meh!”, då det hela är väldigt snabbt överstökat. Jag gillar Freddy’s Dead hur som haver och tycker att det är en underhållande film, helt enkelt.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0101917/

Alice I Underlandet av H

Just ja. Glömde ju att skriva om den här filmen på bloggen. Jag skrev nåt på Facebook och så glömde jag det. Jag skrev: ”Tim Burtons första bra film sedan… ja, jävligt länge sedan. Känns effektmässigt oräkneliga gånger bättre än den där… Atatar eller vad den hette. Storyn kan man ju inte tillskriva Burton, men den är ändå miljarder gånger mer fantasifull än någonting Cameron hittat på de senaste 19 åren.” Jag kategoriserar filmen som en drama/thriller. Vafan ska man sätta på den då?

A Nightmare On Elm Street av J

Med både en remake och en 4 timmar lång dokumentär om hela serien (med titeln Never Sleep Again: The Elm Street Legacy) släppta (som jag kommer recensera lite längre fram) tänkte jag gå igenom samtliga Nightmare filmer i originalserien, plus Freddy Vs. Jason. Vi sparkar igång med filmen som startade alltihop 1984…

Nancy (Heather Langenkamp) och hennes vänner har våldsamma mardrömmar som alla innehåller ett gemensamt element; en kraftigt sönderbränd man med en handske med knivar på sin högra hand. När en i gruppen blir mördad i sömnen inser Nancy att hon måste hålla sig vaken och försöka att luska ut sanningen kring mannen i drömmarna.

Första Nightmare är en odödlig klassiker för mig. Jag har sen länge tappat räkningen på hur många gånger jag har sett den och den förblir så bra som den var första gången jag såg den. Skådespelarna är grymt bra och det är lite småkul att se Johnny Depp i sin första roll (som senare dök upp i en biroll i Freddy’s Dead). Heather Langenkamp (som även dök upp i den tredje filmen och den sista i serien) är bra i rollen som Freddy’s första motståndare och Robert Englund var, är och förblir Freddy Krueger – ingen kan ersätta honom som Freddy i mina ögon. Storyn är ganska simpel och fungerar alldeles utmärkt, även om vissa hål förblir öppna efter filmens slut. Effekterna är mycket imponerande även om filmen är från mitten av 80-talet och att produktionen är av lågbudget varianten.

Inte nog med att filmen fick sex uppföljare (varav en är en lite mer fristående film) och en fristående film, den fick även en egen TV-serie (kallad Freddy’s Nightmares) där Robert Englund återigen trädde i kläderna av Freddy Krueger, som programledare. Serien hann sändas i två säsonger mellan 1988 och 1990 och är av en liknande variant så som Tales From The Crypt och Tales From The Darkside. Det finns mycket mer trivia kring filmen än bara det om serien, och ni finner det här.

A Nightmare On Elm Street är ett bevis på att Wes Craven har varit en bra regissör en gång i tiden, som numer trycker ur sig en massa överskattade slasherrullar (Scream filmerna, exempelvis) och billiga produktioner som går direkt till dvd. A Nightmare On Elm Street är, även om slashergenren redan var uppbyggd, en milstolpe i skräckfilmens historia.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0087800/