Helt Perfekt Glob

Rat Race av J

Miljonären Donald P. Sinclair (John Cleese) har placerat ut guldmynt i några av sina spelautomater på sitt casino i Las Vegas. De lyckliga som finner dessa guldmynt har en livstids chans; att vinna 2 miljoner dollar. Kruxet är att de är inlåsta i ett skåp i Silver City, New Mexico. Med inga som helst regler påbörjas en kapplöpning mellan de deltagande samtidigt som Sinclair och hans affärsbekanta slår vad om vem som kommer vinna racet bakom kulisserna.

Jag såg Rat Race när den precis hade släppts på svensk VHS hemma hos en dåvarande kompis. Alla som närvarade satt och skrattade så tårarna sprutade och jag har alltid velat minnas den som en helt hysterisk komedi. Nu när jag har sett om den för första gången på femton år känner jag att den är.. bra, men inte alls lika hysteriskt rolig som jag ville minnas den som trots den samling av bra skådespelare som syns framför kameran. De flesta skämt fungerar utmärkt och är riktigt roliga, men de gånger jag lutade tillbaka huvudet och la av ett avgrundsvrål av garv var väldigt få. Slutet kändes dessutom ganska skitnödigt och cementerar filmen i år 2001 med Smash Mouth’s låt All Star (den där jävla låten som spelas i början av första Shrek – du vet vilken det är).

Om du hur som helst av någon outgrundlig anledning inte har sett Rat Race tycker jag att du ska ge den en chans. Den är rolig, välspelad och fartfylld och även om den inte var lika rolig som jag ville minnas den som så säger väl det mer om vilken surgubbe jag har blivit på senare år mot vad jag var i tonåren än vad det säger om filmens humor – eller nåt. Så; se den. Rekommenderas.

The Comedy Central Roast Of Charlie Sheen av J

Efter tonvis med skandaler, överdoser, knarkorgier, sex med prostituerade och porrstjärnor och så vidare fick Charlie Sheen förra året en egen roast vid Comedy Central där olika kändisar blev inbjudna för att ”rosta” Charlie Sheen – och varandra. Bland kändisarna ser vi Seth MacFarlane, William Shatner, Kate Walsh, Jon Lovitz, Mike Tyson, Steve-O, Amy Schumer, Patrice O’Neal, Jeffrey Ross och Anthony Jeselnik – och Charlie Sheen himself!

Kändisarna slänger skit på varandra och skämtar hej vilt om varandras skandaler, alkohol- och drogproblem och slänger in en skopa dynga över varandra titt som tätt. Det hela är jävligt roligt… till större delen iaf. De flesta av kändisarna som ställt upp i roasten är riktigt roliga och levererar riktiga gapskratt-skämt, men sen har vi ju också de som egentligen inte hade något på roasten att göra heller – så som Amy Schumer exempelvis, som inte är ett dugg jävla rolig. Dessutom har jag lite svårt för Mike Tyson som rostare också, mest tack vare att han läspar så in i helvete att det bara blir mummel och gröt av det han säger – vilket så klart sabbar hans skämt. Han är säkert en skitrolig snubbe, men då jag inte hör vad en person säger under en standup så skrattar jag inte – oavsett hur kul skämtet egentligen kunde ha varit.

Nåja. The Comedy Central Roast Of Charlie Sheen är till större delen riktigt kul och går att se om flertalet gånger (vilket jag personligen faktiskt har gjort innan jag behagade skriva om den). Kommer man över den tycker jag att man absolut ska se den – iaf en gång. Eller så.

Southland Tales av H

Det är så mycket jag skulle kunna skriva om Southland Tales. Jag ska försöka hålla det kort, men det kommer att bli svårt.

När Richard Kelly gjorde Donnie Darko 2001 (ja, det är så länge sen) hände något jag tycker är en underbar speciell händelse, en sån som händer ibland utan att någon kan förutse det. Det är när en liten film kommer från ingenstans och bara tar över och penetrerar allt. När de gjorde filmen trodde man nog inte att Tears For Fears skulle bli tokrika på royalties, att Jake Gyllenhaal skulle gå vidare till megablockbusters, och att kaninen Frank skulle bli någon folk klädde ut sig till en masse på Halloween. Men så blev det.

Trots att ingen egentligen fattade filmen ordentligt. Kelly fick göra en director’s cut med bättre förklaringar, och ett kommentarsspår tillsammans med Kevin Smith där allt verkligen förklarades. En del såg det som onödigt – att bristen på förklaring var en del av poängen med filmen – men faktum var ju att Kelly själv ansåg att bioversionen var fullt förståelig. Meningen var ju att folk skulle förstå.

Några år senare påbörjades arbetet med Southland Tales. En flippad historia som inte ens skådisarna sade sig fatta. En inte helt färdig version av filmen visades på Cannes-festivalen 2006, och ingen fattade något. Folk lämnade visningen, och andra sågade den. Kelly började redigera om filmen. I slutet av förra året fick dock filmen slutligen premiär – om än högst begränsad sådan – och kommer nu ut på DVD.

Storyn? Är det ens någon idé? Nej, jag tycker inte det. Jag tänker inte säga nåt om den. Ni vill ju ändå bara veta en sak: Hur blev det? Och jag är mycket glad över att säga att Southland Tales helt enkelt är skitbra. Gud, ja.

Vad säger man om rollistan? Dwayne ”The Rock” Johnson. Sarah Michelle Gellar. Seann William Scott, Bai Ling, Amy Poehler, Justin Timberlake och Kevin Smith sminkade till oigenkännlighet, JON FUCKING LOVITZ och för Guds skull till och med Christopher Lambert, samt en hel rad med folk som man känner igen från allt möjligt men inte vet namnet på.

Jag erkänner att jag under filmens gång ofta tänkte: ”Jag har ingen aning om vad filmen egentligen handlar om. Jag är bara underhållen och intrigerad”, men jag ville ju så gärna älska filmen. Jag var tvungen att se hur det slutar, se om allt får en förklaring. Och jag vill bara säga: Jag är nöjd.

Visst behöver man nog se filmen igen, men det kan jag knappt inte ens vänta på att göra.

Och så innehåller soundtracket flera av mitt livs mest älskade musikstycken av Moby. Bara en sån sak.