Helt Perfekt Glob

Deadpool 2 av J

Efter att ha förlorat det enda som någonsin har betytt något för honom – varpå han sprängde sig själv i bitar – blir Wade Wilson aka Deadpool (Ryan Reynolds), motvilligt, intagen till X-Men programmet av Colossus (Stefan Kapicic’s röst) som lärling. Saker och ting går hur som helst snabbt åt skogen när Wade tillsammans med Colossus och Negasonic Teenage Warhead (Brianna Hildebrand) anländer till en incident involverande en ung mutant, Russell (Julian Dennison), som går berserk vid ett hem för unga mutanter. Russell och Wade blir gripna och skickade till Ice Box; ett specialfängelse för mutanter. Samtidigt anländer den mystiske Cable (Josh Brolin) från framtiden med ett specifikt mål i siktet; Russell.

Jag är inget die hard fan av Marvel’s superhjältefilmer och lär aldrig bli det heller, men tack vare att jag älskade Deadpool spelet som kom för några år sedan vart jag sjukt taggad inför den första filmen om karaktären – och den gjorde mig knappast besviken, vilket står klart om man läser min recension av den. Hur som helst var jag lika taggad inför Deadpool 2. Jag blev inte besviken den här gången heller.

Ska jag vara ärlig gillade jag nog faktiskt Deadpool 2 mer än föregångaren. Jag förstår givetvis att den första filmen behövde förklara vem Wade/Deadpool är och hur han blev den han är, men jag har ändå ofta svårt för originfilmer och även om jag älskar den första Deadpool filmen så slår Deadpool 2 den på fingrarna just på grund av att den inte behöver förklara hans bakgrund och kan således bara pumpa på med våldsam och komisk action – med någon enstaka lugnare scen för att driva storyn framåt så klart. Deadpool 2 känns hur som helst mer fartfylld och mer actionpackad än sin föregångare, samtidigt som humorn inte staplas lika mycket som i den första (det jag menar är att skämten avlöser inte varandra precis hela tiden, man får lite andrum här och där).

Skådespelarna (speciellt Reynolds så klart) är riktigt bra och bortsett från nämnda skådespelare ser vi även Bill Skarsgård och Matt Damon i mindre roller samt Brad Pitt i troligtvis filmhistoriens kortaste cameo (blinkar du missar du honom). Specialeffekterna är vad man kan förvänta sig av en Marvel film.. så det finns väl inte så mycket mer att tillägga där, antar jag.

Hur som helst är Deadpool 2 en suverän action-komedi och är, likt sin föregångare, det här årets bästa film hittills. Rekommenderas.

Gangster Squad av J

Året är 1949. Platsen, Los Angeles. Gangstern Mickey Cohen (Sean Penn) har ett järngrepp om staden och har för avsikt att kontrollera all kriminell aktivitet i delstaten. Han har köpt både lokala domare och poliser och ingen är villig att varken tjalla på honom eller vittna mot honom – alla förutom polisassistent John O’Mara (Josh Brolin), en före detta Andra Världskriget soldat vars mål är att slå sig ned med sin familj i ett lugnt Los Angeles. Polischefen William Parker (Nick Nolte) bestämmer sig för att sätta ihop en specialstyrka vars uppdrag kommer att bli att störta Cohen och väljer således O’Mara att leda styrkan.

Gangster Squad skulle egentligen haft premiär den 7 September 2012, men efter bioskjutningen i Aurora, Colorado den 20 Juli 2012, då tolv personer dödades och över sjuttio personer skadades under premiären av The Dark Knight Rises, flyttades premiären av Gangster Squad fram till den 11 Januari 2013 då filmen hade en scen där fyra gangsters sköt med maskingevär igenom en bioduk in i en fullsatt biosalong. Filmen kallades tillbaka för omskrivningar av manus och omtagningar. Med det sagt…

Gangster Squad är en film jag har haft ett ganska bra tag men som jag inte haft någon lust att se av någon anledning. Nu när jag äntligen har sett den så inser jag vilken total idiot jag har varit då filmen visade sig falla precis i min smak. Gangster Squad är en våldsam actionfilm – med stora drag av drama – inspirerad av tidningsartiklar om verkliga händelser. Filmen är välspelad, fläckvis spännande och väldigt underhållande, vilket jag blev lite förvånad över då gangsterfilmer överlag inte riktigt tilltalar mig personligen.

Hur som, Gangster Squad är en bra film överlag och jag gillar den skarpt. Rekommenderas.

Sin City: A Dame To Kill For av J

Marv (Mickey Rourke) vaknar upp på en motorväg omgiven av kroppar utan något som helst minne av vad som har hänt varpå han börjar att pussla ihop vad han har gjort sedan han lämnade Kadie’s bar i Basin City. Tidigare under kvällen steg den kaxige spelaren Johnny (Joseph Gordon-Levitt) in på Kadie’s bar och lyckades utan några större problem få jackpot på två av spelautomaterna där för att sedan spela poker med den mäktige Senator Roark (Powers Boothe). Han vann spelet men fick betala konsekvenserna för sin arrogans. Privatdeckaren Dwight (Josh Brolin) blir kontaktad av sin ex-älskarinna Ava (Eva Green) som ber honom att möta henne på Kadie’s bar. Ava ber om hans förlåtelse för att hon lämnade honom och gifte sig med den snuskigt rike Damian Lord (Marton Csokas),  men hennes avsikter är emellertid av en helt annan natur än att bli förlåten av Dwight. Samtidigt håller strippan Nancy (Jessica Alba), som jobbar på Kadie’s pub, på att koka ihop en plan för att utkräva hämnd på Senator Roark för John Hartigan’s (Bruce Willis) död.

Jag vill minnas att Sin City: A Dame To Kill For var planerad att släppas redan 2007 (då under titeln Sin City 2) men åren gick och vi fick aldrig någon film – förrän 2014. Jag vet inte vad andra tycker om uppföljaren till 2005 års Sin City men jag själv gillar den, till en viss del i alla fall. Huvudstoryn kring Dwight och Ava är tyvärr långdragen på sina ställen och emellanåt tappade jag fokuset lite grann på filmen. Det är inte jätteintressant hela tiden och berättelsen känns väldigt klyschig och återanvänd. De kortare berättelserna före och efter som knyts ihop med huvudstoryn är emellertid top notch och väldigt actionfyllda, vilket lyfter ganska ordentligt.

Jag hade inte räknat med att Sin City: A Dame To Kill For skulle vara lika bra som sin föregångare och fick ungefär det jag trodde att jag skulle få. Hade de kortat ned huvudstoryn lite grann och förlängt de andra hade nog filmen faktiskt hamnat jämsides med sin föregångare – men icke. Det är hur som helst en bra film och jag tycker att man gott kan se filmen om man har sett den föregående filmen (vilket på sätt och vis nästan är ett måste). Rekommenderas.

Mimic av J

En sjukdom som bärs av vanliga kackerlackor har spridit sig i Manhattan, New York, och skördar skoningslöst offer i form av barn. I ett försök att stoppa epidemin tillfrågas insektsforskaren Dr. Susan Tyler (Mira Sorvino) om hon kan hjälpa till att ta död på ohyran som sprider sjukdomen. Hon framställer en ny sorts insekt som utsöndrar en vätska som tar död på kackerlackorna, som hon väljer att kalla för ”Judas Breed”. Den här nya insekten är konstruerad att dö ut efter en generation, det vill säga efter ett halvår. Epidemin dör snabbt ut och Susan hyllas för sin gärning.

Tre år senare kommer Susan i kontakt med en ovanligt stor insekt som inte bör finnas i Manhattan och hon börjar misstänka att insekterna hon tog fram har överlevt. Det hon inte vet är att hon har rätt och att insekterna har muterats och kan nu mer imitera människor…

Det är väldigt ofta jag sågar Guillermo del Toro och hans filmer. Han är som regissör, producent och manusförfattare otroligt överskattad i mina ögon. Flera av hans filmer som blivit hyllade är ren smörja och skit, men han har ju också gjort bra filmer. Mimic är en av dem. Jag såg den för runt femton år sedan och mindes absolut ingenting om den bortsett från det att jag tyckte att den var medioker. Uppföljarna såg jag aldrig, vilket berodde troligen mest på att jag inte blev speciellt fascinerad av den första filmen. Det fanns inget sug att se uppföljarna helt enkelt.

Nu när jag har sett om Mimic måste jag säga att jag faktiskt är imponerad. Filmen är genuint bra. Förbannat bra, rent utsagt. Skådespelarna är suveräna, effekterna ser (än idag) riktigt bra ut och även om filmen är lite sölig till en början så bygger den upp berättelsen på ett snyggt sätt som sedan löper ut i ren spänning.

Bortsett från Mira Sorvino ser vi även Jeremy Northam (The Net), Charles S. Dutton (Alien 3, A Time To Kill), Josh Brolin (Hollow Man, Planet Terror) och Norman Reedus (The Boondock Saints, The Walking Dead) i en väldigt tidig (och liten) roll.

Jag gillar Mimic och begriper inte nu när jag har sett om den varför jag inte sett om den tidigare. Har du missat den och du gillar sci-fi/skräck tycker jag att du ska bänka dig framför TVn med den. Rekommenderas.

Hollow Man av J

Efter år av experimenterande lyckas den briljante men arrogante forskaren Sebastian Caine (Kevin Bacon) slutligen upptäcka ett sätt att göra levande varelser osynliga. Bestämd att uppnå det ultimata genombrottet pressar Caine hans team till att utföra nästa fas; att göra en människa osynlig, närmare bestämt honom själv. Testet visar sig bli en succé, men när processen inte går att vända och Caine verkar vara dömd till en framtid som osynlig börjar han visa oväntade bieffekter av experimentet…

Hollow Man (som är en version av The Invisible Man) är en av de filmerna jag troligtvis har sett mest i mitt liv. När jag såg den för första gången ett par år efter dess release blev jag sjukt imponerad av den. Den hade sjukt coola effekter, en intressant och spännande story och till och med en del gore mot slutet av den (vilket fick mig att jubla så klart). Jag hade inte sett den på några år fram till nu ikväll när jag äntligen såg om den, den här gången i Director’s Cut version (vilket innebär i det här fallet runt 7 minuter extra speltid) tillsammans med en kompis som inte hade sett den överhuvudtaget förut.

Filmen står sig jäkligt bra än idag. Effekterna ser otroligt nog fortfarande bra ut för att vara en 14 år gammal rulle och skådespelarna är suveräna. Kevin Bacon är hur som helst huvudnumret i filmen och snor hela showen mer eller mindre. Karln är som klippt och skuren för rollen som Dr. Caine och gör ett sjukt bra jobb.

Hollow Man är emellertid inte felfri och det finns en och annan brist här och där, men.. I don’t give a shit. Jag älskar Hollow Man och rekommenderar den varmt då den är sjukt underhållande.

True Grit av H

Coen-brödernas remake av John Wayne-rullen ”True Grit” visar upp en Jeff Bridges i toppform som den allt annat än mysige gubben som blir inhyrd av framfusige och självsäkra tonårsflickan Hailee Steinfeld (en skådis att hålla ögonen på även om hon ser ut att vara på väg att falla i familjefilmsfällan) att leta upp och ta hand om mannen som dödat hennes far. MATT DAMON hjälper oönskad till. En fin western med sköna karaktärer, toppendialog och lite fint pangpang. Rekommenderas!

The Road Killers av J

Två familjer är på genomresa igenom en öken och när de stannar till vid vägsidan blir sonen till en av familjerna nästan överkörd. Senare stöter familjerna på gänget som åkte i bilen och efter ett bråk kör gänget och Glen (Christopher McDonald) – en av fäderna – chickenrace med ett dödligt resultat.

Det dröjer inte länge förrän familjen blir tillfångatagna av gänget och den andra fadern – Jack (Christopher Lambert) – måste på något sätt rädda dem.

The Road Killers är en rätt typisk B-rulle från 90-talet som fick ca 3000 aka-titlar, så som Roadflower (UK) och Highway To Hell (Sverige) och är förvånansvärt seg och utdragen. Jag såg den för ca 15 år sedan och av de få fragment jag kunde minnas så tyckte jag att den var bra då – men som med många andra filmer har den blivit sämre med åren och jag skulle kalla den medelmåttig på sin höjd.

Även om filmen har några stora namn (både i A- och B-arkiven) – så som Lambert, McDonald, David Arquette (som gör en hyfsat imponerande prestation som efterbliven), Craig Sheffer och Josh Brolin – som gör bra prestationer så blir det aldrig spännande eller intressant. Händelseförloppet är för utdraget och det känns som att manusförfattaren inte riktigt visste hur han skulle gå tillväga för att göra en film som står ut ifrån mängden, vilket den här filmen verkligen inte gör. Vi har sett storyn så många gånger förr och efter i andra sammanhang att det hela blir bara tråkigt att titta på. Skippa och undvik.

Jonah Hex av H

Som liten gillade jag serietidningen Jonah Hex (eller ja, serien var med i en tidning som hette Western, men ni fattar) och när man för några år sen började tala om en filmatisering så blev jag glad. Sen byttes det regissörer och skådespelare hejvilt i ett par år, och när filmen slutligen släpptes så var recensionerna allt annat än positiva. I en intervju i Empire säger till och med huvudrollsinnehavaren Josh Brolin att ”det är fullt möjligt att det här är en riktigt usel film”.

Ja, nu är det inte så illa. Det är en okej underhållning, men det känns på nåt sätt som att man inte riktigt tar till vara på idén. Jonah Hex är en man som kommit tillbaka från de döda med en speciell talang. Om han tar tag i folk som dött, så vaknar de till liv tills han släpper dem igen. Dessutom gör det ont att bli uppväckt, och det gör mer ont ju mer nyligen du dött. Detta nyttjar förstås Hex till att klämma information ur liken som gärna berättar allt så de slipper smärtan.

Hans ärkefiende John Malkovich har fått grepp om några mystiska kulor som kan spränga stora områden. Med dessa tänker han spränga hela landet för att… ja, han vill väl det. Hex försöker stoppa honom. Det följer lite action och specialeffekter och lite annat. Dugligt, men det kunde varit bra mycket bättre.