Helt Perfekt Glob

The Babysitter: Killer Queen av J

Två år har gått sedan Cole (Judah Lewis) lyckades undkomma Bee (Samara Weaving) och hennes satanistiska blodkult. Ingen tror honom då alla bevis konstigt nog försvann och folk i hans närhet tror att han lider av någon psykisk åkomma som gör att han inbillar sig saker.

Efter att han av en slump fått veta att hans föräldrar planerar att skicka iväg honom till en högstadieskola för de med psykiska besvär bestämmer han sig för att trotsa sina föräldrar och åker iväg tillsammans med sin bästa vän Melanie (Emily Alyn Lind) och en grupp andra ungdomar till en fest ombord på en båt. Väl där dröjer det inte länge innan han inser att den mardröm som förföljt honom i två år har hunnit ikapp honom, varpå han tillsammans med skolans nya tjej, Phoebe (Jenna Ortega), måste slåss för att överleva natten.

Direkt efter att jag hade sett klart The Babysitter slog jag igång dess uppföljare, The Babysitter: Killer Queen, som är i stort sett pinfärsk och släpptes bara för några dagar sedan på Netflix.

Om man tyckte att den första filmen var för mycket så är den här uppföljaren antagligen något man bör undvika då de tagit den lilla logiken och resonen som fanns där i och slängt ut dem igenom fönstret.

Filmen är betydligt mer absurd och over the top än sin föregångare och även om jag gapskrattar åt det mesta som händer i filmen så kan jag inte låta bli att känna att det bitvis blir lite mycket på en och samma gång. Jag har inget emot att en uppföljare vrider upp dumheterna ett par snäpp extra mot sin föregångare om det är den typen av film, men det finns ju alltid en gräns för allt.

Med det sagt tycker jag inte att filmen är dålig, tvärtom. Jag hade riktigt kul under min titt och tycker att den här uppföljaren nästan är lika bra som sin föregångare. Den är likt den första filmen välspelad, även om jag tycker att Samara Weaving var med på tok för lite. Dess effekter är ungefär som dem i den första filmen – kanske att de använde en aningen mer CGI-blod här. Kanske.

Hur som helst så är det här en rolig – och blodig – film, som passar väldigt bra som en double feature tillsammans med sin föregångare. Rekommenderas.

The Babysitter av J

Cole (Judah Lewis) är en introvert och osäker tolvåring som alltid blir mobbad av sin granne. Han lider av diverse olika rädslor och hans överbeskyddande föräldrar gör det knappast enklare för honom att komma över dem. Han har emellertid ett ljussken i sitt liv; Bee (Samara Weaving), hans snygga barnvakt.

När hans föräldrar åker iväg över helgen bestämmer han sig för att trotsa Bee och stanna uppe efter sängdags, enbart för att upptäcka att Bee, tillsammans med en handfull andra ungdomar, ingår i en satanistisk blodkult – och att de behöver hans blod för att slutföra deras påbörjade ritual…

Jag hörde talas om The Babysitter när den kom ut på Netflix 2017 men har inte kommit mig för att se den förrän nu och oh my god… det här är bra skit. Filmen är en komedi först och främst, men har samtidigt skräckelement i sig i form av blodiga och over the top dödsscener – som givetvis är mer för komisk effekt än någonting annat – som varvas med en och annan spännande scen. Skulle man säga att filmen är en omvänd slasherfilm (alltså att man får följa ett offer som fimpar av flera mördare) så skulle jag nog säga att man inte har fel.

Filmen är välspelad, rätt och slätt – Samara Weaving är fantastisk och antagligen det bästa med hela filmen. Manuset är hysteriskt och filmens gags är gapskrattsroliga – i synnerhet de gags som kommer från absolut ingenstans. Effekterna är väl egentligen filmens enda svaga punkt. De ser överlag bra ut, men här och där har de använt sig av CGI-blod som står ut som en sårig tumme – som det typ alltid gör.

The Babysitter är toppen om man är ute efter en popcornrulle med mycket våld som inte tar sig själv på så stort allvar. Det är i stort sett fullt ös från början till slut och även om filmen kanske inte är perfekt så är den definitivt värd en titt – speciellt nu när tvåan har kommit ut. Rekommenderas.

Summer Of 84 av J

Det är en tillsynes händelselös sommar i den lilla sömniga staden Ipswich i Cape May, Oregon år 1984 fram tills det att en lokal nyhetstidning får in ett annonymt brev där någon påstår sig ligga bakom försvinnadet av tretton tonårspojkar runtom i Cape May de senaste tio åren och får således namnet ’Cape May Slayer’.

Femtonåringen Davey (Graham Verchere) börjar efter avslöjandet om att en seriemördare går lös att misstänka att ’Cape May Slayer’ kan vara en av hans grannar tillika polis, Wayne Mackey (Rich Sommer). Davey och hans vänner ’Eats’ (Judah Lewis), ’Woody’ (Caleb Emery) och Curtis (Cory Gruter-Andrew) bestämmer sig således att ägna sommaren åt att spionera på honom och samla in bevis som pekar på vem Mackey egentligen är, men ju närmare sanningen de kommer desto farligare blir deras utredning…

Summer Of 84 är som namnet antyder en throwback till 80-talets ungdomsfilmer men är samtidigt ämnad för en vuxen publik. Med det sagt betyder det inte att filmen känns som något som hade kunnat spelats in under 80-talet, snarare tvärtom. Det här är en modern film med en look som föreställer 80-talet, vilket jag tycker att den lyckades ganska bra med. Filmen försöker inte vara en film från 80-talet, utan snarare en hyllning och ett kärleksbrev till den eran av film.

Hur som helst så gillade jag Summer Of 84. Den var välskriven, välspelad och balanserade humor med spänning på ett snyggt sätt fram till slutet, där filmen tar en betydligt mörkare vändning som jag faktiskt blev lite förvånad över med tanke på hur lättsam resten av den var. Summer Of 84 är en underhållande liten popcorn-throwback som jag personligen uppskattade. Rekommenderas.