Helt Perfekt Glob

Violent Night av J

Jason Lightstone (Alex Hassell) och hans ex-fru Linda (Alexis Louder) tar med sig deras gemensamma dotter Trudy (Leah Brady) till hans snuskigt rika mor Gertrude’s (Beverly D’Angelo) herrgård för att fira jul där. Det dröjer dock inte så länge innan julefriden får ett abrupt slut då en grupp legosoldater, ledda av en man som kallar sig Mr. Scrooge (John Leguizamo), intar herrgården, dödar personalen och tar familjen som gisslan.

Men vad varken Mr. Scrooge eller hans team hade räknat med är att det också befinner sig en oväntad motståndare i huset; Jultomten (David Harbour).

När det kommer till julfilmer så brukar jag oftast försöka att se dem kring just jul. Inte för att det egentligen spelar någon som helst jävla roll när på året man ser dem, men jag tycker personligen att julfilmer passar bäst då. Så, varför i helvete skriver jag då en recension på en julfilm i Februari? Jag hade faktiskt planerat att se Violent Night kring julafton förra året men av olika anledningar blev det helt enkelt inte av och.. ja, här är vi.

Med allt det svamlet ur vägen, hur är Violent Night? Briljant, skulle jag säga. Den är våldsam, den är rolig och den försöker inte vara något annat än en skön popcornrulle. Hela premissen är givetvis skitdum, men det var den här typen av film jag föreställde mig när jag satte mig för att se Fatman i julas (recenserad här), men som levererade någonting lite annorlunda mot vad jag förväntat mig.

Hur som helst är Violent Night en kul film. John Leguizamo är (som vanligt) briljant som skurk, David Harbour är bra (och kul) som Jultomten, som motvilligt tar sig ann de som finns med på hans ”naughty list”. Vi får även se Brendan Fletcher (Rampage trilogin, bland annat) i en mindre roll som sociopatisk hantlangare till Leguizamo.

Jag gillade Violent Night. Mycket. Det är i mångt och mycket en Die Hard klon (med tvisten att Jultomten är McClane-karaktären då), men den gör det på ett snyggt och underhållande sätt trots att dess premiss egentligen är stendum. Hur som helst, två tummar upp. Rekommenderas.

Funhouse av J

Åtta influencers från olika delar av världen har blivit inbjudna till att tävla i en dokusåpa på nätet, Furca’s House Of Fun, för en chans att kamma hem fem miljoner dollar. De inser emellertid snart att deras liv står på spel när de som röstas ut blir tvingade till att ta sig ann dödliga utmaningar, allt direktsänt till hela världen…

Jag såg trailern för Funhouse när jag var på bio snett innan dess svenska release tillsammans med min syster och när den var slut sa vi bägge att det definitivt var en film vi skulle se – helst på bio. Tyvärr såg vi den aldrig på bio, men jag plockade i alla fall upp filmen på bluray ett par månader senare och hade i åtanke att vi skulle se den förr eller senare. Vilket blev nu.

Emellanåt dyker det upp skräckfilmer som speglar vår moderna värld, med exempelvis sociala medier, livestreaming, videosamtal och så vidare. Långt ifrån alla såna filmer är bra, men jag skulle säga att Funhouse ställer sig till den skaran av filmer som faktiskt är det. Filmen är som en korsning mellan The Purge, Saw och Escape Room, med livestreaming inblandat i mixen – och jag kan inte annat göra än att gilla det.

Funhouse är i mångt och mycket en popcorn film, men har även en del karaktärsutveckling som jag inte alls var beredd på i den här typen av film. Visst, det är inte speciellt filosofiska karaktärsutvecklingar vi snackar om här, men jämfört med majoriteten av moderna skräckfilmer som plinkar på samma typ av strängar som Funhouse gör så är det förvånansvärt hur pass mycket av den varan vi får här.

Det finns egentligen mer att tillägga om Funhouse, men jag tycker att du som läser just nu ska se filmen själv. Den levererade det jag förväntade mig och lite därtill, samtidigt som den underhöll fint hela vägen. Funhouse är God Underhållning, helt enkelt. Rekommenderas.

Tusk av J

De bästa vännerna Wallace Bryton (Justin Long) och Teddy Craft (Haley Joel Osment) driver den mycket populära podcasten The Not-See Party, där de letar upp och hånar förnedrande virala videos. Wallace flyger till Kanada för att intervjua ”Kill Bill Kid”, en internetkändis som blivit känd efter att ha kapat sitt eget ben med ett katana svärd. Väl i Manitoba, Kanada upptäcker han att ”Kill Bill Kid” har begått självmord. Upprörd över att ha flugit till Kanada för ingenting bestämmer han sig för att intervjua någon annan och råkar av en slump hitta en lapp på en anslagstavla där någon erbjuder ett gratis rum i dennes hem och en garanti att få höra många intressanta berättelser. Nyfiken och bestämd att inte åka hem tomhänt kontaktar han denne någon och beger sig till hans herrgård.

Väl på plats välkomnas Wallace av Howard Howe (Michael Parks), en pensionerad sjöman som sitter i rullstol, som snabbt börjar berätta om sina tidigare äventyr – fram tills det att Wallace plötsligt svimmar. Han vaknar upp dagen efter och börjar att inse att Howard inte är den personen han har utgett sig för att vara och att Howard har planer att kirurgiskt, men också mentalt, förvandla Wallace till en valross…

Jag hörde talas om Tusk redan när den kom 2014 men hade inget större intresse av att se den. Idéen bakom filmen lät helt befängd och idiotisk, vilket gjorde att jag ignorerade den. Nu när jag till slut ändå har sett filmen så är jag en aningen kluven kring den…

Å ena sidan tycker jag att filmens komiska inslag inte fungerar överhuvudtaget. Majoriteten av all humor som händer i filmen är av den typen många amerikanska animerade komediserier kör med (exempelvis Family Guy), där ett skämt händer för att sedan dras ut i flera minuter – vilket i sig, för mig, blir bara irriterande. Men å andra sidan har Tusk en hel del obehagliga inslag också, även om filmens koncept är fullkomligen bonkers. Dess body horror är, bitvis, minst sagt obekväm och hade fungerat alldeles perfekt på egen hand utan en massa forcerad humor – som inte är nämnvärt rolig ändå.

Justin Long och Michael Parks är briljanta i sina roller som den uppblåste Wallace och den komplett galne Howard. Johnny Depp dyker även upp i en liten roll som en snut som jagar Parks’ karaktär och fungerar mest som en informationsdump för karaktärerna i filmen och för oss som tittare, för att ge en bättre förståelse för vad som egentligen pågår. Typ. Hur som helst…

Tusk – som förresten är den första filmen i en trilogi (likt Cornetto trilogin) av filmer, med Yoga Hosers som den andra och Moose Jaws som den tredje – hade i mitt tycke fungerat bättre som en seriös skräckfilm, hur jävla dum än idéen bakom filmen var och är. Filmen är inte ett dugg läskig så klart, men den är å andra sidan som sagt både obehaglig och obekväm bitvis och har dessutom ett slut som inte bara är nattsvart, utan även en gnutta sorgligt. Hade Kevin Smith valt att skippa allt onödigt trams som händer i filmen och koncentrerat sig på att göra en regelrätt skräckfilm så tror jag Tusk hade fungerat bättre. I alla fall för mig.

Jag tycker att filmen är okej för vad den är, men jag tror samtidigt att filmen hade kunnat varit bättre om de skippat allt trams och haft en mer seriös ton.

American Nightmare av J

Efter att ha fått ett brev från sin syster Isabelle (Alexandra Paul), där hon ber om hans hjälp, återvänder den rike och berömde pianisten Eric Blake (Lawrence Day) hem för att försöka hitta henne och ta reda på vad som pågår. Spåren efter hans syster leder honom till de sjabbigare delarna av staden och han kommer så småningom i kontakt med Isabelle’s rumskamrat, Louise (Lora Staley), som går med på att hjälpa honom i hans sökande. Det de inte vet om är att en seriemördare går lös – en seriemördare som satt sitt sikte på de boende i det lägenhetshus där Louise bor…

Jag brukar i regel inte se om filmer jag inte gillar speciellt nära inpå min första titt av dem – i synnerhet inte efter bara en dag. Men med American Nightmare vart jag så illa tvungen att göra just det då jag under min första titt var halvt medvetslös och somnade ifrån den till och från. Jag tyckte efter den här första titten att den inte var särskilt bra och förbannat seg. Om jag ändå vetat att jag hade sovit igenom runt tjugofem minuter av filmen då…

Hur som helst så såg jag alltså om den och filmen visade sig vara betydligt bättre än vad jag hade uppfattat den som under min första titt – även om det kanske inte säger jättemycket. American Nightmare – som spelades in 1981, men som låg på hyllan fram till 1983 – är en sleazig kanadensisk slasherfilm med ordentliga deckarthriller vibbar som har ett ganska lunkande tempo med ett flertal ”sexiga” stripteasedansscener som pågår i tusen miljarder år (där jag lät snabbspolningsknappen jobba) och en handfull inte jätteblodiga mordsekvenser. Michael Ironside (som Mike Ironside av någon anledning) dyker upp i en liten roll som kommisarie, men bidrar egentligen inte speciellt mycket till handlingen och fungerade antagligen mest som ett dragplåster för att lura in tittare.

Jag är lite kluven om vad jag tycker om American Nightmare. Å ena sidan tycker jag att filmens tempo är på tok för långsamt och de totalt onödiga stripteasescenerna (i kombination med en utdragen sexscen) gör att filmen känns betydligt längre än de knappa åttiofem minuterna den rullar på under, men American Nightmare har samtidigt en handfull ganska spännande scener och ett mysterium vars upplösning var väldigt oväntat och som i alla fall jag aldrig har sett i någon annan slasherfilm.

American Nightmare är långt ifrån toppskiktet av slasherfilmer, men den är överlag okej. Filmens största problem är som sagt dess tempo och de onödiga stripteasescenerna (och den utdragna sexscenen givetvis), men den har å andra sidan en del ingredienser som gör den till en hyfsat sevärd deckarthriller i skepnad av en sleazig slasherfilm.

Trucks av J

Hope (Brenda Bakke) flyttade för två år sedan tillbaka till sin hemstad Lunar, Nevada efter ett destruktivt förhållande och startade en turistvandring, med utgångspunkt från det lilla långtradarfiket utanför staden, i närheten av det närliggande Area 51 för de som är intresserade av att få en skymt av de UFO:n och övernaturliga fenomen som sägs kunna beskådas i området.

Efter att ha plockat upp en grupp turister beger hon sig tillbaka mot långtradarfiket enbart för att finna en lastbil mitt ute i vägen, utanför den närbelägna bilskroten. Gruppen bestämmer sig för att rulla undan bilen – enbart för att nästan bli nedmejade av en långtradare. Väl tillbaka på långtradarfiket står det klart för de som befinner sig där att lastbilarna som åker runt, runt utanför har på något sätt fått ett eget medvetande – och att de är ute efter blod.

Likt Maximum Overdrive är Trucks en adoption av Stephen King’s novel Trucks, men gjord för TV 1997 – och den följer novellen mer än King’s egen adoption från 1986.

Trucks är hur som helst ungefär det man kan förvänta sig av en TV-film av det här slaget; budgeten är lite lägre, det är inte fullt lika bombastiskt (även om det är en hel del action även här) och humorn är i stort sett helt exkluderad (vilket jag tycker är lite synd).

Med det sagt tycker jag ändå filmen är bra. Den överraskade mig lite grann med hur actionpackad (och stundtals våldsam) den var och dess slut är dessutom hästlängder bättre än sin föregångares. Skådespelarna är bra och det var kul att se en väldigt ung Brendan Fletcher i en viktig roll.

Är Trucks lika bra som Maximum Overdrive? Nja.. jag föredrar nog den filmen över Trucks, men jag tycker å andra sidan att den här filmen definitivt är värd en titt om man gillar dess föregångare – bara man inte förväntar sig en exakt likadan film. Rekommenderas.

Candyman (2021) av J

Målaren Anthony McCoy (Yahya Abdul-Mateen II) och hans flickvän Brianna Cartwright (Teyonah Parris) har nyligen flyttat in i en lägenhet i det gentrifierade Cabrini-Green, Chicago. Efter att ha fått nys om Candyman – mannen som dyker upp i spegeln med en stor krok om man säger hans namn fem gånger – väljer Anthony att basera sina nästa verk på den lokala sägnen, ovetandes om att han precis har öppnat en dörr till ett komplext förflutet som kommer att vända upp och ned på hans värld och utlösa en våg av våldsamheter bortom hans kontroll…

Candyman från 1992 är en av de bästa skräckfilmerna som någonsin har gjorts. Filmen osar av atmosfär och är så här nästan trettio år senare fortfarande en genuint otäck skräckfilm, samtidigt som den har ett av de mest vackra men också kusliga soundtracks någonsin. Den berörde sociala teman om utanförskap och rasism, men det var aldrig någonting som överflödade filmens narrativ eller blev intryckt i nyllet på dess tittare.

Den nya Candyman filmen som släpptes i dagarna är så klart inte i närheten av originalet, men dömer man den utan att ha originalet i åtanke så är det en okej skräckfilm – även om det är extremt uppenbart att manusförfattarna (däribland Jordan Peele, som gjorde Get Out och Us) försöker använda filmen som ett politiskt slagträ. Jag har skrivit förr om vad jag tycker om saken och jag kvarstår på samma punkt; aktivistbudskap har ingenting i skräckfilmer att göra. Att beröra ett politiskt ämne är en sak, att köra ner ett politiskt budskap i halsen på tittaren är en helt annan.

Med det sagt tycker jag ändå att filmen har något. Skådespelarna är bra och även om flera av deras karaktärer är något underutvecklade (filmen hade nog behövt tio, femton minuter längre speltid faktiskt) så får de det att fungera. Jag hade dock inte haft någonting emot om karaktären Anthony hade fått ett större djup än vad han i slutändan fick.

I vanliga fall brukar jag inte tänka på hur en films foto är, men det slog mig när jag satt och tittade på filmen hur snygg den var och att vissa stunder var rent av konstnärliga i hur de filmats (i synnerhet under flera av morden). En annan sak jag gillade riktigt mycket var att bitar ur storyn var berättade genom skuggteater, vilket kompletterade filmens estetik på ett väldigt kreativt sätt. Filmens musik var väl okej, men var samtidigt ingenting jag egentligen satt och tänkte på bortsett från när det plötsligt började spelas hiphop från ingenstans. Hur som helst…

Candyman är okej för vad den är. Likt Get Out (recenserad här) levererar den på ett klumpigt sätt sitt budskap samtidigt som den har en hel del bra saker i sig. Hade de slopat allt politiskt jidder och koncentrerat sig på att göra en spännande och läskig skräckfilm hade den kanske – om än inte troligt – kunnat bli en lika bra film som originalet.

Läs gärna min tretton år (!) gamla recension av Candyman trilogin.

The Uninvited av J

Efter att hennes sjuka mor dött i en brand försöker Anna (Emily Browning) att begå självmord och blir ivägskickad till en mentalinstitution. Tio månader senare blir hon utskriven och hennes far Steven (David Strathairn), en framgångsrik författare, hämtar hem henne till deras isolerade herrgård i närheten av kusten, där Anna till sitt stora förtret finner att hennes mors tidigare sköterska, Rachel (Elizabeth Banks), nu mer även är hennes styvmoder. Hon är desto mer glad att återförenas med sin älskade syster Alex (Arielle Kebbel) och efter att en rad märkliga händelser inträffat i huset börjar de två att undersöka möjligheten att Rachel kan ha haft någonting med deras mors död att göra…

Ibland när det kommer till remakes så kan man börja undra varför de överhuvudtaget existerar. Filmerna gör ingenting nytt utan rider mest på källmaterialet utan att tillföra någonting nytt av intresse mer än att amerikanisera (för det mesta) en film. The Uninvited från 2009 är inte riktigt en sådan remake, men är på sätt och vis det ändå.

The Uninvited är den amerikanska remaken på Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters från 2003 och den är väl på sätt och vis inte en dålig sådan, men den är å andra sidan grymt generisk i sitt utförande. Mycket av det som händer här har gjorts bättre i andra filmer samtidigt som filmen på sätt och vis – om än inte helt och fullt ut – rider på originalfilmen från 2003. Den har en hel del egna idéer och försöker på sätt och vis att distansera sig från den filmen (däribland i den nya titeln), men mynnar så småningom ut i ett liknande slut som i 2003 filmen – om än med några mindre ändringar.

Med allt det sagt tycker jag inte att filmen var dålig, bara generisk. Även om jag inte hade sett originalfilmen strax innan jag såg den här remaken tvivlar jag på att The Uninvited hade bjudit på några speciellt stora överraskningar. Det är hur som helst en helt okej titt, trots att den är extremt generisk.

The Banana Splits Movie av J

Den unga pojken Harley (Finlay Wojtak-Hissong) är ett stort fan av barnprogrammet The Banana Splits och på hans födelsedag beger sig han, hans föräldrar Beth (Dani Kind) och Mitch (Steve Lund), hans äldre halvbror Austin (Romeo Carere) och hans vän Zoe (Maria Nash) sig till en liveinspelning av The Banana Splits vid Taft Studios. Men det som skulle bli en rolig och exalterande dag tar en mörk vändning när animatronerna i The Banana Splits plötsligt börjar att ha ihjäl alla vuxna i och omkring studion…

Jag hörde talas om The Banana Splits Movie (som är en skräcktolkning av den gamla TV-serien som gick i två säsonger mellan 1968 och 1970) redan när den kom för omkring två år sedan men har skjutit på att se den fram till nu. Delvis för att den fick ganska ljumna omdömen från gubbarna på The Hysteria Continues podcasten, men också för att jag faktiskt hade glömt av den.

Hur som helst så tyckte jag att filmen var helt okej. Den är välspelad, effekterna ser bra ut och jag gillar idéen om mördaranimatroner. Tyvärr lider filmen av ett stort problem; nästan alla karaktärer är irriterande idioter. Jag har inget problem med karaktärer som är over the top för sakens skull, men när jag sitter och irriterar mig på nästan varenda en i en film dippar betyget för filmen avsevärt. Karaktärerna här varierar från självupptagna svin till verklighetsfrånvända nollor som inbillar sig att de ska nå framgång genom att tränga sig på – och barn. Korkade barn.

Ett annat (om än kanske lite mindre) problem jag hade med filmen var att även om den försökte sig vara på att vara stundtals rolig så föll dess humor platt och det kändes till slut som att filmen inte vågade riktigt ta ut på svängarna så som den borde ha gjort. Jag menar, konceptet med mördaranimatroner är ju redan där störtlöjligt och en film om just sådana borde vara over the top hela vägen igenom – så som Willy’s Wonderland. Filmen har sina stunder, utan tvekan, men det blir aldrig så pass over the top så som jag hade velat och det blir i slutändan bara måttligt imponerande.

Jag förstår att det låter som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag tycker att det är en okej film på det stora hela, men känner mig samtidigt besviken över att den inte levererade det jag hade förväntat mig att den skulle göra. Hade jag sett filmen direkt när den släpptes hade min åsikt troligtvis varit en aningen annorlunda, men efter att ha sett Willy’s Wonderland direkt innan jag såg den här så var det extremt svårt att inte jämföra de bägge filmerna – tyvärr.

Det är en okej titt i alla fall, även om jag hellre sätter mig och tittar om Willy’s Wonderland igen om jag vill ha galen mördaranimatron action.

Alita: Battle Angel av J

År 2563, trehundra år efter kriget som kallas ”Fallet”, är cyborgläkaren och forskaren Dr. Dyson Ido (Christoph Waltz) på ett skrotupplag för att plocka på sig cyborgdelar som han kan använda i sitt jobb. När han hittar ett torso av en kvinnlig cyborg tar han med sig det tillbaka till sin mottagning och finner att hennes mänskliga hjärna är vilande men intakt. Efter att ha byggt ihop henne igen får hon samma namn som hans avlidna dotter hade, Alita (Rosa Salazar).

Allt medan Alita lär sig att navigera hennes nya liv och de förrädiska gatorna i Järnstaden försöker Ido att beskydda henne från hennes mystiska förflutna alltmedan hennes nyfunna vän Hugo (Keean Johnson) istället erbjuder sätt att utlösa hennes minnen. Det är dock inte förrän de dödliga och korrupta krafterna som styr staden kommer efter Alita som hon upptäcker en ledtråd till sitt förflutna; att hon besitter stridsförmågor som de som sitter vid makten inte kommer sky några medel för att lägga vantarna på.

Jag minns när jag såg trailern för Alita: Battle Angel på bio innan en film jag var där för att se och det enda som for igenom mitt huvud var ”CGI-fest.”. Nu, lite mer än två år efter dess release, har jag äntligen sett filmen och mitt första intryck av den stämde väl överens med hur den visade sig vara.

Med det sagt tyckte jag att filmen var helt okej, om än generisk, PG-13 raffel när en CGI-version av Rosa Salazar springer runt och bankar skiten ur andra cyborgs. Under min titt satt jag dock och tänkte att filmen hade passat sig bättre som en animerad film istället för en liveaction rulle – eller  rent av som en japansk anime. När filmen var slut och jag började kolla upp den insåg jag snabbt att den faktiskt är baserad på mangan Gunnm – eller Battle Angel Alita – och att mangan faktiskt fick en OVA anime 1993 under samma titel och även en speladoption i form av Gunnm: Martian Memory 1998.

Hur som helst är filmen som sagt helt okej, rent av bra faktiskt. Effektmässigt fläskar filmen på och ser bra ut, även om CGI-versionen av Rosa Salazar står ut igenom hela filmen. Hon ser bitvis ut som en tecknad figur i en liveaction film. Även om hennes skådespel är bra så står hon ut från alla andra i filmen, trots att CGI även använts på dem också.

Manuset funkar helt okej, även om vissa klyschor smyger sig in här och där som fick mig att himla med ögonen så att jag nästan såg min egen hjärna. Om det beror på källmaterialet eller om de skrivit om för den här filmen har jag ingen aning om, men jag har mina misstankar om att de tagit sig en del friheter när de skrivit manuset…

Nåja. Alita: Battle Angel är en okej-bra PG-13 CGI-fest popcorn-actionrulle som bränner förbi utan några större bekymmer. Den får en försiktig rekommendation av mig. Så gå och se den. Om du inte har något annat att se.

Ready Or Not av J

Efter en elegant bröllopscermoni vid den snuskigt rika Le Domas klanens påkostade herrgård informerar den nygifte brudgummen Alex Le Domas (Mark O’Brien) sin nyblivna fru Grace (Samara Weaving) att cermonin är långt ifrån över och att de nu har en lång natt framför sig.

Som en del av en makaber och märklig långtgående familjetradition behöver Grace medverka i en tillsynes oskyldig lek, där hon ska gömma sig någonstans i den väldiga herrgårdens rum och korridorer fram till gryningen – allt medan hennes svärfamilj, som är beväpnade till tänderna, jagar henne…

Jag är som vanligt sen till festen och alla har – som många gånger tidigare – redan gått hem. Eller däckat. I alla fall när det gäller Ready Or Not från 2019. Jag hade hört en del bra grejer om den och av att döma av det jag hade hört så verkade det vara en film som skulle falla mig alldeles ypperligt i smaken.

Det gjorde den. Till en viss del. Jag trodde att filmen skulle vara mer over the top och galen än vad den var, trots att den är over the top och galen. Konceptet med filmen fungerar fint och skådespelet är suveränt. Filmen är våldsam och har en ordentlig portion med nattsvart humor, men det kändes samtidigt som att de kunde ha gjort någonting mer, gått ett par steg till liksom.

Med det sagt är filmen inte dålig, snarare tvärtom. Även om idéen bakom filmen har gjorts (sort of) förr så fungerar den fint. Filmen är som sagt välspelad och när den väl är underhållande är den av kategorin God Underhållning. Det största problemet med filmen låg nog mestadels hos mig själv då jag antagligen förväntade mig mer än vad jag slutligen fick. Nåja…

Jag gillade Ready Or Not, men förväntade mig som sagt antagligen mer än vad jag fick – vilket så klart inte ligger filmen till last. Hur som helst rekommenderar jag filmen, även om jag tror att jag kommer vänta ett tag med att se om den.