| Subcribe via RSS

Curtains av J

mars 13th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Samantha Sherwood (Samantha Eggar) har jobbat tillsammans med den välkände regissören Jonathan Stryker (John Vernon) på alla hans större filmer. Hon antar således att hon ska få titelrollen i hans kommande film, ”Audra”. Som en förberedelse inför rollen och för att skaffa sig en förståelse för karaktären lägger Samantha in sig på ett mentalsjukhus, då titelkaraktären är mentalt instabil. Väl inlagd får hon veta att Stryker har för avsikt att lämna henne där och att låta sex yngre skådespelerskor provspela för rollen som Audra i hans avsides belägna villa. Hon lyckas rymma från mentalsjukhuset och kort efter att hon har anlänt till Stryker’s villa börjar skådespelerskorna som är där för provspelningen att försvinna, en efter en…

Curtains från 1983 är ytterligare ett bra exempel på hur kanadensarna kunde göra bra slasherfilmer under 80-talet. Filmen är inget mästerverk, men den får jobbet gjort och är bitvis väldigt spännande. Filmen är välspelad och är överlag underhållande för vad den är.. plus att jag tokdiggar övergångarna mellan olika scener då de har lagt på som ett skynke som dras undan innan flera scener i filmen, vilket jag tycker var en finurlig grej de hade gjort – i synnerhet med tanke på filmens namn.

Jag gillade Curtains. Filmen i sig är väl inte något speciellt eller banbrytande direkt, men det är en effektiv liten slasherfilm som förtjänar mer uppmärksamhet än vad den brukar få. Rekommenderas.

No Comments

Food Of The Gods II av J

december 1st, 2018 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Dr. Neil Hamilton (Paul Coufos) blir ombedd att komma till hans gamla lärares hus då hon har en stor hemlighet att berätta för honom. Läraren har utfört ett experiment på en liten pojke med tillväxthormoner och på något sätt har han vuxit till en gigantisk storlek. Läraren ber sin favoritelev att göra fler experiment för att se om det går att framställa någonting som kan reducera storleken på pojken, som inte bara fortsätter att växa – hans attityd börjar att bli allt mer våldsam också.

Vid colleget Dr. Hamilton på jobbar protesterar en grupp PETA medlemmar mot att skolan genomför experiment på levande djur. Dr. Hamilton har alltid varit emot den typen av experiment, men då ett barn är involverat beslutar han sig för att injicera den experimentella tillväxthormonen i en råtta. Råttan börjar snabbt att växa men innan Dr. Hamilton hinner stoppa tillväxten lyckas råttan rymma och beger sig ner i kloakerna. Ännu värre är att ett dussin andra råttor lyckas rymma även de, men inte innan de också har fått tillväxthormonerna i sig – och snart börjar lemlästade kroppar att återfinnas runt omkring på skolområdet…

Food Of The Gods II är en av de där uppföljarna som inte har något med originalet att göra (eller ens nämner det) och som ingen egentligen bad om, men jag är samtidigt glad över att de faktiskt gjorde den – det här är bra skit. Filmen är en typisk sent 80-tals cheese-skräckfilm och är en sån där film jag inte kan låta bli att bara älska. Skådespelarna är överlag bra B-skådisar, effekterna ser helt okej ut och manuset är väldigt underhållande och tar sig inte själv på speciellt stort allvar.

Food Of The Gods II är en skön popcornfilm som visade sig dessutom vara förvånansvärt blodig och slafsig (en scen var rent av ganska äcklig). En stor tumme upp och en solklar rekommendation från mig – länge leve 80-talets cheesiga skräckfilmer!

No Comments

The Predator av J

september 15th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Efter att hela hans pluton blivit slaktade av en utomjordisk livsform skickar krypskytten Quinn McKenna (Boyd Holbrook) bevis på utomjordingens existens till sin PO box där hemma, för att ha bevis på vad som egentligen hände hans män. Men då PO boxen är obetald skickas paketet istället hem till hans ex-fru Emily (Yvonne Strahovski) och hans autistiske son Rory (Jacob Tremblay). Han blir kort därpå gripen och utfrågad om vad som hände för att sedan bli satt på en buss med en grupp andra ex-soldater som bedömts vara ”dårar”.

Samtidigt vid en hemlig militäranläggning håller forskare på att undersöka den utomjordiska livsformen och dess utrustning, men upptäcker snart att en del av den fattas. Bussen McKenna åker med blir beordrad att åka till anläggningen så att de kan fråga ut honom om vart de försvunna delarna finns. Men innan bussen har nått fram till anläggningen har den utomjordiska livsformen vaknat till liv och brutit sig ut. McKenna tvingas slå sig ihop med ”dårarna” han blev fraktad med och forskaren Casey Bracket (Olivia Munn) för att stoppa det utomjordiska hotet. Det de inte vet är att någon mer har anlänt till Jorden och att McKenna’s son har blivit utomjordingarnas måltavla.

Jag har sedan barnsben varit ett stort fan av Predator franchisén. Den första Predator filmen jag såg var Predator 2 efter att ha spelat in den en sen natt från TV4 för omkring tjugotre år sedan – eller så. Året därpå visade TV4 originalet från 1987 med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen och jag föll givetvis pladask för den filmen också. Predator och Predator 2 är två av de filmer jag växte upp med och som jag har sett otaliga gånger. Predators, den tredje filmen i serien som kom 2010, var ett i mitt tycke okej försök till att återuppliva den ganska vilande franchisén. När jag så fick höra att vi skulle få en fjärde Predator film i form av The Predator (vilket jag personligen tycker är ett uselt val av titel) vart jag givetvis exalterad – dels för att det var ett nytt kapitel i frachisén och dels för att det skulle bli den första Predator filmen jag såg på bio. Jag blev inte besviken.

Jag har läst några recensioner här och där på internet där de bashar den här filmen så in i helvete. Det gnälls över att det inte finns någon spänning och att storyn är minimal, karaktärer gör korkade saker gång på gång och filmen är bara ”överlag skit”. Om man går in i den här filmen i tron om att man ska få en film som är likadan som den första Predator filmen kan jag förstå att man tycker att den är dålig då The Predator skippar allt bullshit och vräker på med ren popcorn-action. Filmen är actionpackad, kul, rolig (det är en hel del comic relief här) och över innan man vet ordet av. Jag hade en jävligt kul bioupplevelse när jag gick på Sverige premiären av filmen i fredags (14 September).

Filmens story må vara enkel, men den fungerar utmärkt här. Jag menar, vem fan sätter sig för att titta på en film som heter The Predator och förväntar sig en djup story? Karaktärerna är överlag sköna och roliga att titta på, men jag kan tycka att comic reliefen (som de på sätt och vis har tvingat in här) blev lite för mycket ungefär halvvägs igenom filmen. Effekterna är mestadels – som jag antar att de flesta redan förstått – CGI och de ser mestadels jävligt bra ut så när som på någon enstaka scen där det är fruktansvärt uppenbart att det är green screen och CGI. Det är ingenting som störde upplevelsen som helhet för mig, men det var i alla fall något jag reagerade på.

Så, personligen älskade jag The Predator. Jag hade en kul stund medan jag såg filmen och även om den inte är i närheten av Predator och Predator 2 så är det en jävligt underhållande actionfilm. Rekommenderas.

Läs gärna min recension på Predators och H’s korta sågning av den.

2 Comments

Gridlocked av J

juli 8th, 2018 | Postad i Action, Film

Den före detta S.W.A.T. ledaren David Hendrix (Dominic Purcell) har efter att ha blivit skottskadad i tjänsten inte blivit godkänd i hälsoproverna, vilket tillfälligt har degraderat honom till att utföra rutinuppdrag för N.Y.P.D. Som om saker och ting inte kunde bli värre har han även blivit ihopparad med Brody Walker (Cody Hackman), en hårt festande skådespelare som efter att ha gett en paparazzi stryk blivit dömd till att genomföra samhällstjänst – däribland att vara med Hendrix i hans tjänst.

När deras tid tillsammans börjar närma sig sitt slut tar Hendrix med sig Walker till en hemlig träningsanläggning för att visa honom hur S.W.A.T. tränar. Under deras besök slår en grupp tungt beväpnade legosoldater, ledda av den mystiske Korver (Stephen Lang), till mot byggnaden och lägger området under belägring. Hendrix och Walker måste nu slå sig ihop med de andra överlevande för att slå tillbaka legosoldaternas attacker.

Jag hade hört att Gridlocked skulle vara en ultravåldsam actionfilm och förväntade mig således en over the top ultravåldsam actionfilm som inte hade speciellt många förankringar till verkligheten. Mina förhoppningar var så klart missledda och jag fick istället en ganska standard barnförbjuden actionfilm anno 2015. Visst, det är en hel del action och våld i Gridlocked, men inte i den graden jag hade inbillat mig att det skulle vara.

Skådespelarna är bra, men manuset är sådär. Idéen om en träningsanläggning för S.W.A.T. som hamnar under belägring är intressant och till större delen underhållande, men filmen blir fläckvis väldigt förutsägbar och följer en del standardmallar för den här typen av actionfilmer. Hade de vågat ta ut lite mer på svängarna och tagit några fler risker med manuset hade filmen, även om den är bra, antagligen blivit bättre än vad den är.

Tack vare mina höga förhoppningar på vad filmen skulle leverera är jag väl lite smått besviken, men jag gillade å andra sidan Gridlocked för vad den var. Den bjuder inte på någonting nytt och den återupprepar vad en hel del andra filmer i samma subgenre av actionfilmer gjort tidigare, men den är å andra sidan så pass underhållande och actionpackad att den flyger förbi utan några större bekymmer. Jag ger den en svag rekommendation.

No Comments

You Stupid Man av J

maj 23rd, 2018 | Postad i Film, Komedi

Flickvännen Chloe (Denise Richards) har gett sig av till Los Angeles för att bli TV-stjärna och när Owen (David Krumholtz) söker upp henne tar han henne på bar gärning tillsammans med en ytterst välutrustad kollega. Owen är förkrossad och alla försök att hitta tröst hos andra kvinnor får ett katastrofalt slut. Men efter ett par pinsamma träffar med Nadine (Milla Jovovich), en vän till hans bästa väns fru, upptäcker de att de i alla fall har en sak gemensamt; olycklig kärlek.

You Stupid Man är en romantisk komedi från 2002 som bjuder på absolut inga som helst överraskningar gällande manus, men bjuder å andra sidan på några ganska sköna gapskratt. Skådespelarna är bra och så, men manuset är så generiskt och förutsägbart att jag kunde förutse filmens slut i samma sekund som jag tröck igång den.

Vad fan mer finns det att säga egentligen? Jag brukar ibland ha svårt att komma på vad jag ska skriva om filmer, men i det här fallet är det rent av löjligt. Nåja. You Stupid Man är harmlös och duger säkert att kika på en date eller så. Jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid i alla fall. Inte för att den är dålig, utan mer för att jag kände att jag inte fick ut så där supermycket av den. Moving on.

No Comments

Rampage: President Down av J

maj 19th, 2018 | Postad i Action, Film, Thriller

Under en presskonferans framför senaten inträffar det ofattbara; den amerikanska presidenten, vice presidenten och den amerikanska försvarsministern blir ihjälskjutna av en krypskytt. FBI Agenterna Molokai (Steve Baran), Jones (Ryan McDonell) och Murray (Scott Patey) sätts på fallet och får en grupp till sitt förfogande för att ta reda på vem som ligger bakom attentatet och finner ganska snart att Bill Williamson (Brendan Fletcher), som troddes vara död sen flera år, ligger bakom det hela – vars plan är att utlösa en serie av globala konsekvenser tack vare den amerikanska presidentens död…

Rampage: President Down är den tredje och sista installationen i Uwe Boll’s politiskt laddade action-thriller trilogi. Likt de två tidigare filmerna finns ett politiskt budskap även här men till skillnad från dem står budskapet mer i fokus här medan filmens actiondelar får stryka lite på foten. Personligen ser jag inget fel i det då jag håller med Boll och Fletcher (som medverkade i manusskrivandet i föregående film och den här) i det budskap de försöker få ut; att det största problemet med amerika (och världen i stort) är eliten som styr allting – att eliten skiter fullständigt i vanliga svenssons så länge de kan suga ur människor deras pengar på ett eller annat sätt.

Hur som helst är Rampage: President Down välspelad och de actionsekvenser som finns här är välgjorda och våldsamma likt de två tidigare filmerna. Brendan Fletcher bevisar, återigen, att han är värd större roller än sina vanliga birollsjobb han ständigt får ta. Uwe Boll å sin sida bevisar återigen att han faktiskt kan göra bra och tänkvärda filmer bara han låter bli att basera sina filmer på TV-spel. Det är tråkigt att han har bestämt sig för att lägga regissörrollen på hyllan från och med den här filmens release, mest för att jag tror att han har fler filmer i sig som skulle kunna vara i stuk med Rampage trilogin; filmer som både är våldsamma, underhållande och tänkvärda på samma gång.

Rampage: President Down är i ärlighetens namn den svagaste i trilogin men lyckas ändå vara en bra och tänkvärd film med riktigt bra skådespelarinsatser och ett manus som får en att tänka lite extra när sluttexterna börjar rulla. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Rampage och Rampage: Capital Punishment, samt H’s recension av Rampage.

No Comments

Another WolfCop av J

februari 25th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Entreprenören Mr. Swallows (Yannick Bisson) har bestämt sig för att öppna upp det gamla bryggeriet i Woodhaven för att lansera sin nya ölsort Chicken Milk Stout i samband med öppnandet av hans nybyggda hockeyarena, där Woodhaven’s nya hockeylag – Woodhaven Darkstars – ska göra sin första match mot grannstaden Regina’s rivaliserande hockeylag. Alltihop är emellertid bara en täckmantel för Mr. Swallows’ egentliga avsikter och det blir upp till den alkoholiserade varulvssnuten Lou (Leo Fafard) och hans tidigare kollega, numera chef, Tina (Amy Matysio) tillsammans med hjälp från ett oväntat håll att stoppa honom.

Another WolfCop fortsätter i samma spår som sin föregångare, men uppar samtidigt allting ett par nivåer. Det är blodigare, det är våldsammare, det är mer överdrivet, storyn är löjligare, skämten är mer gapskrattsvänliga och cheesefaktorn slår nästan igenom taket. Speltiden ligger på nästan samma som sin föregångare vilket, likt den, resulterar i att det hela tiden rör på sig och underhållningsfaktorn är extremt hög här. Effekterna är till majoriteten återigen praktiska och är rent ögongodis för oss som föredrar den typen av effekter.

Det enda jag störde mig lite grann på med filmen var att många lösa trådar lämnades hängande, antagligen för att kunna lämna dörren öppen för ytterligare en film – som vi dessutom blir lovade att få under sluttexterna. WolfCop och Another WolfCop är B-filmer gjorda på rätt sätt (The Asylum har något att lära sig av de här filmerna) och jag skulle absolut inte tacka nej till en tredje film.

Skulle jag hur som helst behöva välja mellan de två filmerna skulle jag ta den här vilken dag som helst – det här är definitivt min kopp med té. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation.

No Comments

WolfCop av J

februari 25th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det är inte ovanligt för den alkoholiserade småstadspolisen Lou (Leo Fafard) att däcka och vakna på obekanta platser, men efter att ha ryckt ut för att undersöka oroligheter i den intilliggande skogen kring Woodhaven har saker och ting tagit en märklig – för att inte tala om hårresande – vändning; Lou har insett att han vid fullmåne förvandlas till en blodtörstig varulv. Vad han emellertid inte vet är att han bara är en liten bricka i ett betydligt större spel och att Woodhaven’s framtid vilar på hans håriga axlar.

Hade det inte varit för att min vän V insisterade på att jag skulle se WolfCop hade jag troligen aldrig tagit mig tiden till det och hade således missat en ganska underhållande B-film. WolfCop bjuder på en hel del våld, humor, praktiska effekter (så när som på några få CGI-effekter här och där) och en kort och perfekt speltid (knappt åttio minuter) för den här typen av film – detta medför givetvis också att det hela tiden händer något i filmen, vilket jag personligen uppskattar.

WolfCop är så långt ifrån sofistikerad film man bara kan komma tror jag och är ett fint exempel på hur B-film bör göras; det är våldsamt, cheesigt, trashigt och underhållande som fan. Det enda jag egentligen skulle kunna tänka mig att klaga över är att de återanvänder skämtet om att Lou är en alkis en handfull gånger för mycket. Jag menar, efter det tjugonde alkisskämtet tror jag de flesta som tittar på filmen förstår vart de vill komma med det…

WolfCop är hjärndöd God Underhållning och får en tumme upp från mig. Se den. Rekommenderas.

No Comments

Haunter av J

januari 21st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag var tveksam till att se den här filmen överhuvudtaget efter att jag läste H’s recension i början på 2014. Ett par år senare hittade jag den för en struntsumma hos Ginza och slängde med den i ett av mina stora filmpaket på tio till femton filmer som jag brukade göra då och då ifrån deras ”realåda”. Jag brukar ofta hålla med H i hans tycke om filmer men är tvungen att gå åt motsatt riktning när det gäller Haunter. Jag gillade den riktigt mycket.

Jag saxar H’s beskrivning av filmens story – mest för att jag är lat och att jag inte kommer på en bättre beskrivning: Lisa (Abigail Breslin) har en taskig dag. Om och om igen. Likt ”Måndag hela veckan” tvingas hon genomlida en vanlig, tråkig dag hemma. Ute är det tjock dimma så kan inte ta sig någonstans. Det är alltid macaroni & cheese till lunch och det är samma avsnitt av ”Mord och inga visor” på tv. Plötsligt börjar saker ändra på sig, och hon hör röster och ser figurer. Hon tror att det kanske är spöken, men kommer snart fram till att det är tvärtom…

Jag vet inte varför men jag gillar när de tar konceptet ifrån Groundhog Day/Måndag Hela Veckan och stoppar in det i en skräck- eller actionfilm – likt Happy Death Day eller Edge Of Tomorrow – och Haunter är inget undantag. Ja, det är en slow burn och ja, filmen är inte ett dugg läskig på något som helst sätt men mysteriedelen av filmens berättelse var fängslande och även om jag kunde förutse vissa saker en halvtimme innan de avslöjades så höll filmen upp mitt intresse rakt igenom.

Haunter har sina brister och är knappast felfri, men jag gillar som sagt konceptet och hur de tagit ”hemsökt hus”-genren och vänt på den. Hur som helst får den en rekommendation från mig.

No Comments

It (2017) av J

september 17th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

It (2017)Sommaren 1989. Barnen i den lilla sömniga småstaden Derry, Maine har börjat försvinna spårlöst och de vuxna verkar stå handfallna inför de mystiska försvinnandena. Till den grad att ingen verkar bry sig – eller orkar bry sig…

Efter att ha förts samman tack vare att de alla är utstötta och mobbade formar sju stycken ungdomar ”The Losers’ Club”, en klubb enbart för dem där de står upp för varandra. Men de har samtidigt någonting mer gemensamt som för dem samman ännu mer. De har alla varit med om skrämmande och mystiska händelser på sistone där alla har en gemensam nämnare; ett ondskefullt väsen som förverkligar deras innersta rädslor och som tar formen av Pennywise (Bill Skarsgård), den dansande clownen…

En av årets mest hypade filmer måste väl ändå vara rebooten av It – eller Det som den heter i Sverige. Jag menar, vart man än har vänt sig det senaste året har man kunnat beskåda reklam, artiklar och diskussioner om den. Jag själv brukar vara extremt skeptisk när det gäller hypade filmer och brukar i regel undvika att göra ett biobesök av den enkla anledningen att hypade filmer i mångt och mycket brukar visa sig vara mediokra eller rent av usla. Rebooten av It var inget undantag, jag var väldigt skeptisk till hur den skulle vara innan jag hade sett den då jag håller miniserien från 1990 med Tim Curry i rollen som Pennywise väldigt kär – antagligen mest för att det var en av de första (om inte DEN första) skräckrelaterade produktionen för vuxna jag såg i mina barndomsår. Hur som helst visade sig min skepsis vara obefogad…

Rebooten av It var – som du antagligen redan vet eller kan lista ut själv av det jag skrivit här ovanför – riktigt jävla bra. Istället för att göra precis samma sak som miniserien från 1990 behandlar den här rebooten sitt källmaterial – Stephen King’s roman that is – på ett betydligt mörkare och mer ruskigt sätt. Bill Skarsgård är perfekt som Pennywise och karaktären porträtteras på ett betydligt mörkare och mer ondskefullt (för att inte tala om creepy) sätt här än i miniserien. Hur mycket jag än älskar den cheesiga (men ändå briljanta) prestationen av Tim Curry i miniserien så föredrar jag nog faktiskt Skarsgård i rollen. Ungarna som medverkar gör även de imponerande insatser och det är ganska svårt att inte fatta tycke om gruppen av karaktärer som står inför hotet från Pennywise.

Trots en speltid på 2 timmar och 15 minuter (som kommer bli en kvart längre när extended utgåvan släpps i början på nästa år) så blir filmen aldrig tråkig. Det händer hela tiden någonting som får storyn att gå framåt på ett eller annat sätt. Filmen har dessutom överhanden när det kommer till vad de kunde visa här mot vad de kunde visa i miniserien. Att miniserien var ganska mild i sitt våld och gore är ganska förståeligt; året var 1990 och den skulle visas på amerikansk TV – vilket säger allt. Filmen visar inte avsevärt mycket mer våld eller gore, men den är helt klart mer grafisk än miniserien.

Som sagt var jag skeptisk till den här rebooten men blev alltså motbevisad, dock verkar det finnas de som fortfarande håller hårt i miniserien och menar på att den här rebooten är både onödig och dålig. Exempelvis har jag läst klagomål om att CGI används här och att filmen borde ha följt miniserien mer än vad den gör.

Jag kan förstå om folk håller miniserien kär, dels för att det är nog en av de mest ikoniska produktionerna i skräckgenren i semimodern tid och dels för att den troligen är upphov till många sömnlösa och mardrömsfyllda barndomsnätter, men jag tycker samtidigt att folk borde ta och inse att året är 2017, inte 1990. Praktiska effekter brukar se bättre ut allt eftersom en film åldras, ja, men CGI är här för att stanna. Dessutom hade vissa saker i den här filmen inte kunnat genomföras utan CGI, så varför ens lägga ner energin på att gnälla om en sån sak?

Och vadå inte följer miniserien? Både miniserien och filmen är baserad på en bok, så varför skulle filmen behöva följa i miniseriens fotspår då den inte är 100% trogen boken? Jag har inte läst boken själv – skamligt nog – men det finns jämförelsevideos på youtube där de jämför boken mot miniserien och skillnaderna är ganska många. Sen om den här rebooten är mer trogen boken eller inte har jag ingen aning om, men jag misstänker att så är fallet. Det jag vill ha sagt är att ibland kan nya filmer som har kopplingar till äldre filmer (eller som i det här fallet, produktioner) vara jävligt bra och att man ibland skulle behöva ta av sig nostalgi-glasögonen och inse att allt nytt är inte dåligt – eller sämre än sin föregångare. Andra bra exempel på det är ju John Carpenter’s The Thing och Zack Snyder’s Dawn Of The Dead som bägge är remakes, men som båda är bra filmer i sig.

Hur som helst tycker jag att rebooten av It var en förbannat bra film och ger den en rekommendation. Nog störde jag mig på en och annan smågrej som inträffade i filmen, men de har så minimal betydelse för filmen i helhet att jag inte ens tänker ta upp dem i den här texten. Nu ska jag invänta extended utgåvan av filmen och även den andra och sista delen av It – när nu den kommer…

Läs gärna min recension av It miniserien också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud