| Subcribe via RSS

The Ritual av J

augusti 16th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp brittiska vänner bestämmer sig för att fotvandra längs Kungsleden i norra Sverige sex månader efter att en av deras vänner blivit mördad under ett rån i en spritbutik. När en av dem gör sig illa bestämmer de sig för att ta en genväg igenom skogen för att komma fram till stugan några timmar tidigare. De tvingas emellertid att övernatta i ett gammalt kusligt ruckel de hittar mitt i skogen tack vare ett åskoväder. När de fortsätter dagen därpå inser de att de inte är ensamma där i skogen och att det här kan bli deras sista resa någonsin…

Jag hade lyckats undgå spoilers för Netflix rullen The Ritual trots att den har blivit flitigt diskuterad i de Facebook grupper ämnade för skräckfilmer jag är med i. Hur som helst så har jag äntligen sett den nu och….

Jag tycker att filmen var bra fram till dess sista akt, då förklaringen till vad det är som förföljer dem visas varpå allting faller ihop som ett korthus. Jag är en evig motståndare till filmer där absolut ingenting förklaras, men jag är å andra sidan för filmer som håller hotet dolt ända fram till de sista minuterna eller sekunderna av en film – alternativt att de visar hotet väldigt sparsamt fram till slutet. Hade de valt att gå den vägen med The Ritual hade jag antagligen uppskattat den betydligt mycket mer. Filmen är spännande under en stor del av dess speltid, men när den sista tidigare nämnda akten kommer pyser all energi och kuslighet ur filmen likt luften i en punkterad ballong.

Filmen är i alla fall välspelad, vilket höjer betyget en aning. Men även om skådespelarna gör ett bra jobb så räddar inte det filmen från det nästan irriterande slutet som den har.

The Ritual har en spännande och intressant uppbyggnad, men en bedrövlig upplösning som tyvärr många moderna skräckfilmer har – vilket är synd då filmen hade en viss potential till att bli något som stod ut ur mängden av alla dussinskräckisar.

2 Comments

Poltergeist (2015) av J

augusti 16th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Eric (Sam Rockwell) och Amy Bowen (Rosemarie DeWitt) flyttar med sina tre barn Kendra (Saxon Sharbino), Griffin (Kyle Catlett) och Madison (Kennedi Clements) in i ett nytt hus för att börja på ny kula efter att Eric blivit uppsagd. Kort efter att de börjat göra sig hemmastadga i det nya huset börjar underliga saker att inträffa; saker förflyttar sig av sig själv och Madison pratar med individer som inte finns där. Det dröjer inte länge innan det hela börjar eskalera och snart tillfångatar krafterna i huset Madison…

Jag har varit föga intresserad av att titta på Poltergeist remaken från 2015 och jag har haft på känn att filmen skulle vara ytterligare en generisk spökhusskräckfilm, vilket knappast är något som får mig att vilja springa efter den.

Jag hade rätt om den här remaken. Jag tycker att den är okej för vad den är även om den i stort sett följer varenda standardmall för den här typen av film utan att bjuda på några större överraskningar. Den återanvänder en del från det mästerliga originalet samtidigt som den försöker sig på några egna idéer – som överlag fungerar rätt bra, trots att de osar PG-13 lång väg.

Skådespelarna är bra (Sam Rockwell’s karaktär är ganska lustig emellanåt med sina dad-jokes) och effekterna ser givetvis bra ut. Problemet med filmen är att den är fruktansvärt generisk och känns som vilken annan spökhusskräckfilm som helst som kommit de sista tjugo åren. Hade filmen haft en annan titel och om de skrivit om en handfull scener hade filmen antagligen försvunnit in i den stora massans glömska väldigt snabbt. Om de vågat ta ut mer på svängarna här och blåst på med lite mer grafiskt innehåll utan att förlita sig på tretusen jumpscares som ändå inte leder någon vart så hade antagligen filmen blivit en aningen mer intressant.

Det låter kanske som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag förväntade mig en generisk skräckfilm utan några större överraskningar och det var exakt det jag fick.

Läs gärna mina tio år gamla (!) recensioner av originalet, samt dess uppföljare. Du finner dem här, här och här.

No Comments

Brahms: The Boy II av J

augusti 1st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att Liza (Katie Holmes) och hennes son Jude (Christopher Convery) varit med om att ha blivit överfallna i deras hem, vilket resulterat i ett djuptgående trauma för dem, bestämmer sig Liza och hennes man Sean (Owain Yeoman) för att packa sina väskor och hyra in sig i en gäststuga ute på den brittiska landsbygden för att ge Liza och Jude en chans att bearbeta händelsen.

Väl där hittar snart Jude en smutsig porslinsdocka halvt begravd i jorden inte långt ifrån gästhuset och ger dockan namnet Brahms. Det dröjer inte speciellt länge innan underliga saker börjar inträffa i och kring huset och snart börjar även Jude att förändras…

Den lokala biografen hade haft stängt sedan i början av April på grund av den pågående pandemin, så när de öppnade sina dörrar igen igår började det suga rätt ordentligt i bio-tarmen åt mig. Turligt nog för mig visade de faktiskt en film jag ville se på stående fot; Brahms: The Boy II.

Filmen hade premiär redan i Februari världen över och hade sina premiärer i ett flertalet länder under Mars och April också, men tack vare den pågående pandemin (antar jag) fick den svenska premiären av filmen skjutas på fram till för ungefär en vecka sedan.

Jag har inte direkt gått runt och suktat rastlöst efter att få se Brahms: The Boy II, men det har ändå varit en film jag varit nyfiken på att se tack vare hur den första filmen slutade. Helt ärligt trodde jag faktiskt att filmen bara skulle vara en upprepning av den första filmen och jag förväntade mig en ren cash-grab. Ack så fel jag hade.

Brahms: The Boy II är ett praktexempel på hur man bör göra en skräckfilmsuppföljare. Istället för att gå i samma fotsteg som sin föregångare och upprepa vad den gjorde tar filmen en helt annan väg, men bibehåller samtidigt en del av det som den första filmen introducerade och tillför mer till dess universum. Filmen är förvisso i samma anda som den första filmen och det märks att Stacey Menear återigen har skrivit manuset, men den tillför så pass mycket nytt och går en så annorlunda väg jämfört med sin föregångare att den inte bara blir en billig cash-grab. Kort sagt; den första filmen står fint på sina egna ben, men den här uppföljaren utvidgar den första filmens universum.

Jag gillade Brahms: The Boy II. Den är likt sin föregångare inte en kioskvältare till skräckfilm, men den fungerar fint som en mysryslig film. Den har ett lite snabbare tempo än sin föregångare och en specifik scen (som påminde mig lite grann om flera scener i Final Destination filmerna) fick mig nästan att vilja titta bort. Skådespelarna är bra (i synnerhet Katie Holmes, som är fantastisk som den nedbrutna modern) och även om karaktärerna bitvis kan kännas formade lite efter standardmallarna när det kommer till en nedbruten familj i skräckfilmsgenren så funkade de överlag bra här.

Slutet är väl egentligen det enda jag tyckte var sisådär. Det kändes en aningen antiklimaktiskt och mest skrivet så för att kunna eventuellt kunna pumpa ut en tredje film i franchisén – men det var samtidigt någonting jag räknade ganska kallt med.

Hur som helst, Brahms: The Boy II är en bra uppföljare och jag kommer definitivt att se om den – då troligtvis back-to-back med den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av The Boy också, som du finner här.

2 Comments

The Boy av J

april 29th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den unga amerikanska kvinnan Greta (Lauren Cohan) tar jobbet som nanny hos det äldre förmögna paret Heelshire ute på den engelska landsbyggden för att ta hand om deras åtta år gamla son. Det visar sig dock ganska snart att sonen Brahms inte är som alla andra barn – han är nämligen en docka.

Paret Heelshire beger sig ganska snart iväg på en resa och lämnar Greta ensam i det stora huset tillsammans med dockan och en lista av strikta regler hon måste följa. Efter att ha struntat i listan börjar en rad märkliga incidenter att inträffa i huset varpå Greta börjar inse det faktum att dockan mycket väl kan vara vid liv…

The Boy (vars arbetstitel var In A Dark Place) är en av de där filmerna jag haft ståendes i hyllan och som jag inte haft någon nämnvärd brådska att sätta mig för att se. Inte för att jag hört en massa dåligt om den, utan mest för att jag egentligen inte haft något större intresse för den helt enkelt. Jag visste att filmen handlade om en docka och jag gissade mig till vad hela filmen skulle gå ut på, vilket i sin tur inte var speciellt lockande.

Nu när jag har sett den kan jag väl säga att jag hade halvrätt om vad den skulle gå ut på, men att den samtidigt hade ett slut som jag inte alls hade räknat med – vilket jag kanske borde ha gjort, vilket i och för sig är enkelt att säga så här i efterhand. Premissen och filmens upplösning har gjorts förr och eventuellt på ett snyggare och mindre korkat sätt än i The Boy, men jag gillade det jag fick.

Filmen i sig är inte det minsta läskig, men den har en tät atmosfär nästan rakt igenom och även om jag i regel brukar vara allergisk mot slow burn skräckfilmer där tempot är nedskruvat så tycker jag att det överlag fungerar helt okej i The Boy. Filmen är välspelad och för mig personligen känns det lite udda att se Lauren Cohan i en annan roll än som Maggie i The Walking Dead, även om jag gillade henne lika mycket här som i den serien.

De lär knappast skriva om The Boy i historieböckerna som en av de mest inflytelserika skräckfilmerna som gjorts, men jag hade en kul stund i soffan framför den. Den är knappast felfri, men den fungerar absolut som en slow burn popcorn-rysare. Rekommenderas.

Det släpptes även en uppföljare i år – Brahms: The Boy II – som jag kommer återkomma till när jag sett den.

1 Comment

Secret Santa av J

december 20th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En grupp excentriska college ungdomar har samlats för en blöt kväll, där de tänkt köra Secret Santa. Dessvärre för dem går en psykotisk galning lös och denne har speciella presenter åt dem allihop.

Secret Santa är en kanadensisk lågbudget julslasher från 2015. Filmen har ett filter på bilden för att generera känslan av att man tittar på en gammal skräpig och sunkig grindhouse film från sent 70-tal, med ganska dåliga effekter och halvtaskiga skådespelarinsatser. Det i sig är inget större problem då filmen är menad att vara ganska dålig, men det känns som att filmen börjar halta halvvägs igenom då det egentligen inte händer jättemycket förrän mot slutet av den. Det som räddar filmen från att falla platt under den första halvan är väl dess humor, som är bitvis gapskrattsrolig.

Mycket mer än så finns det väl inte att säga om Secret Santa egentligen. Det är absolut inte en bra film, men det är å andra sidan en charmigt skräpig lågbudgetfilm som med sin tighta speltid på knappt sjuttiofem minuter rullar förbi utan några större bekymmer. Med det sagt så finns det absolut bättre julfilmer än den här att titta på.

No Comments

It Chapter Two av J

september 6th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tjugosju år har gått sedan ”The Losers Club” besegrade det ondskefulla väsen som tog formen av Pennywise (Bill Skarsgård), den dansande clownen i den sömniga småstaden Derry, Maine – eller de trodde i alla fall det. När nya försvinnanden och märkliga händelser börjar inträffa i Derry igen står det klart att Pennywise är tillbaka och de nu vuxna vännerna i ”The Losers Club” samlas för att en gång för alla döda ”Det”…

Så, då har It Chapter Two slutligen anlänt – och den verkar dela tittare i två läger; de som gillar den och de som inte gör det. Jag tillhör det första lägret och förstår inte riktigt hur folk kan hålla den andra delen av miniserien högre än den här filmen. I miniseriens andra del känns allting så påskyndat – ingenting får utvecklas eller förklaras nämnvärt, det är bara pang, bom, rakt på hela tiden. Här fortsätter de istället utveckla karaktärerna vi fick följa i den första filmen igenom flashbacks där vi får se saker som (vad jag gissar i alla fall) hände parallellt med det som hände då, vilket också gjorde att jag kunde ursäkta filmens speltid på nästan tre timmar. Med det sagt menar jag inte att det är långa sekvenser där det inte händer något – för det gör det.

Bill Skarsgård fortsätter leverera som Pennywise och om jag inte misstar mig så tror jag att han fick mer screentime här än i första delen, vilket jag absolut inte hade någonting emot. I övrigt är det en stark skådespelarensemble framför kameran, med bland annat James McAvoy och Jessica Chastain, samt att alla ungarna från den första filmen även dyker upp här och är en betydligt större del av filmen än vad jag faktiskt hade förväntat mig. Även Stephen King själv dyker upp i en liten cameo.

Så vad tyckte jag var dåligt med filmen då? Inte så där värst mycket faktiskt. Det enda jag tyckte att de hade kunnat skära ner på var filmens humor, som dessvärre användes ganska flitigt. Den fanns där i både miniserien och i den första filmen, ja, men humorn var lite mer subtil där än här. Jag har ingenting emot att skratta när jag tittar på skräckfilm, men kan känna att just den biten kanske gick lite överstyr här bitvis – speciellt med tanke på att filmen är menad att vara en ganska mörk och allvarlig film i det stora hela.

Och så slutligen, det alla undrar; är filmens slut bättre än miniseriens notoriskt usla slut? Svaret är; definitivt. Jag var extremt nyfiken på hur de skulle avrunda filmen faktiskt och tyckte att den fick ett helt okej slut, som varken kändes utdraget eller för påskyndat. Det var inte perfekt, men inte heller uruselt som det i miniserien. Jag gillade det.

Jag tycker att It Chapter Two var ett bra och värdigt avslut på It rebooten, även om det inte var helt felfritt. Jag ger både den en tumme upp, en rekommendation och ska nu fortsätta vänta på extended utgåvan av den första delen, som fortfarande inte har släppts, i skrivande stund…

Läs gärna min recension av den första delen av It rebooten också.

2 Comments

Slasher – Season 3 av J

augusti 30th, 2019 | Postad i Skräck/Rysare, TV

Full och hög som ett hus vinglar partyprissen Kit (Robert Cormier) hemåt från solståndsfesten som arrangeras varje år i hans hemstad. På vägen hem stöter han på någon i en svart kappa och en mask med neontrådar som börjar jaga honom med en stor kökskniv. Kit blir mördad och alla boende i lägenhetshuset där han bor bevittnar händelsen. Mördaren blir aldrig tagen och får namnet ”The Druid”. Ett år senare börjar Kit’s grannar att hittas slaktade och det verkar som att ”The Druid” är tillbaka…

Slasher’s tredje säsong – som går under namnet Slasher: Solstice – tar ett steg ner från seriens andra säsong, men är samtidigt betydligt bättre än den första. Säsongen är som de två tidigare välskriven, välgjord och välspelad, har tonvis med red herrings (även om det är ganska enkelt att klura ut vem som är bakom masken om man är lite uppmärksam), en och annan twist och en hel del riktigt brutalt våld – även om jag kunde känna bitvis att vissa karaktärer på sätt och vis förtjänade vad de fick i slutändan, även om de kanske inte låg på samma nivå som de i säsong två…

Hur som helst gillade jag säsong tre av Slasher. Visst, det är samma sak en tredje gång i åtta delar, men det är ju exakt det jag vill ha när det gäller slasherfilmer och serier; en maskerad galning som springer runt och har ihjäl folk på grund av det ena eller det andra – ju mer absurt och blodigt det är, desto bättre. Säsong tre är dock, som jag skrev här ovanför, ett steg ner från den andra säsongen av serien men är samtidigt en ganska solid installation. Dessvärre tror jag inte att det kommer bli någon fjärde säsong så länge Netflix äger rättigheterna till den då de, enligt vad jag läst och hört, inte gärna gör serier längre än tre säsonger av olika anledningar.

Hur som helst; Slasher: Solstice får en tumme upp och en rekommendation, även om den inte når ända fram till säsong två – Slasher: Guilty Party.

Läs gärna min recension av de två första säsongerna av Slasher här.

No Comments

Summer Of 84 av J

augusti 24th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Det är en tillsynes händelselös sommar i den lilla sömniga staden Ipswich i Cape May, Oregon år 1984 fram tills det att en lokal nyhetstidning får in ett annonymt brev där någon påstår sig ligga bakom försvinnadet av tretton tonårspojkar runtom i Cape May de senaste tio åren och får således namnet ’Cape May Slayer’.

Femtonåringen Davey (Graham Verchere) börjar efter avslöjandet om att en seriemördare går lös att misstänka att ’Cape May Slayer’ kan vara en av hans grannar tillika polis, Wayne Mackey (Rich Sommer). Davey och hans vänner ’Eats’ (Judah Lewis), ’Woody’ (Caleb Emery) och Curtis (Cory Gruter-Andrew) bestämmer sig således att ägna sommaren åt att spionera på honom och samla in bevis som pekar på vem Mackey egentligen är, men ju närmare sanningen de kommer desto farligare blir deras utredning…

Summer Of 84 är som namnet antyder en throwback till 80-talets ungdomsfilmer men är samtidigt ämnad för en vuxen publik. Med det sagt betyder det inte att filmen känns som något som hade kunnat spelats in under 80-talet, snarare tvärtom. Det här är en modern film med en look som föreställer 80-talet, vilket jag tycker att den lyckades ganska bra med. Filmen försöker inte vara en film från 80-talet, utan snarare en hyllning och ett kärleksbrev till den eran av film.

Hur som helst så gillade jag Summer Of 84. Den var välskriven, välspelad och balanserade humor med spänning på ett snyggt sätt fram till slutet, där filmen tar en betydligt mörkare vändning som jag faktiskt blev lite förvånad över med tanke på hur lättsam resten av den var. Summer Of 84 är en underhållande liten popcorn-throwback som jag personligen uppskattade. Rekommenderas.

No Comments

Cries In The Night av J

maj 20th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sextonåriga Heather (Lesleh Donaldson) anländer till sin mormor Maude (Kay Hawtrey) för att hjälpa henne med att göra om en gammal begravningsbyrå till ett bed & breakfast. Det dröjer emellertid inte så lång tid innan gästerna som checkar in försvinner – eller hittas döda…

Cries In The Night (även släppt som Funeral Home i USA, Skrik I Natten i Norge och Djävulska Natt – Iskalla Natt i Sverige) är en kanadensisk slasherfilm från 1980, vars manus luktar Hitchcock lång, lång väg – vilket i mitt tycke är på både gott och ont. Filmen har en grym atmosfär och skådespelarinsatserna är ganska bra, men filmen lider samtidigt av ett tempo och händelseförlopp som höll på att vagga mig till sömns medan jag satt och tittade på filmen. Att bildkvalitén på utgåvan jag tittade på var bedrövlig och påminde om en femte generations sönderspelad VHS-kassett bidrog så klart till mitt ointresse av filmen då man i de flesta mörka scener knappt såg ett skit vad som hände. Det är givetvis inte filmens fel, men jag har ärligt talat svårt att tro att jag skulle tycka att filmen hade varit bättre även med kristallklar bild – den är överlag på tok för långsam och utdragen för min smak.

Mördarens identitet är enkel att klura ut också och hade antagligen inte varit mer uppenbar såvida personen ifråga inte hade ordet ”MÖRDAREN” skrivet i pannan. Jag har väl inget större problem med slasherfilmer där mördarens identitet är enkel att klura ut, men när filmen har ett slut som Cries In The Night har så försvinner en del av kraften i dess slut när man klurade ut vem som var mördaren ungefär fem minuter in i filmen.

Jag skulle väl inte säga att Cries In The Night är dålig utan mer trött, långsam och utdragen. Hade de uppat body counten med två, tre stycken och om de hade döljt mördarens identitet lite bättre (så filmens slut hade fått lite mer slagkraft) hade jag antagligen gillat den mer. Jag kommer inte ha speciellt bråttom tillbaka till den här filmen inom någon närmare framtid i alla fall.

No Comments

Happy Birthday To Me av J

april 4th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Virginia Wainwright (Melissa Sue Anderson) är en livlig ung kvinna som har kommit tillbaka till den snobbiga privatskolan Crawford Academy efter att ha mirakulöst överlevt en dödlig olycka och en regenerativ hjärnoperation. Hon är stolt över att vara med i Top Ten – skolans innersta krets med de bästa studenterna – och försöker att återgå till ett normalt liv. Hennes vänner börjar emellertid snart att falla offer för en hänsynslös galning som har för avsikt att se till att ingen av dem ska kunna medverka på hennes 18 årsdag…

Jag såg Happy Birthday To Me för ganska precis tjugo år sedan på en sönderklippt hyr-VHS tillsammans med en vän. Vad jag minns tyckte både jag och han att filmen inte var något vidare, så till slut satt vi och pratade istället för att koncentrera oss på vad som hände på filmen. Det var en ganska bortkastad hyrning av den filmen, helt enkelt. Hur som helst så tyckte jag att det var dags för en omtitt nu när jag fyller år och då jag sitter – och har suttit på den ett tag – bluray/dvd kombon från Powerhouse Films.

Nu när jag äntligen har sett om Happy Birthday To Me kan jag säga att jag äntligen förstår varför grabbarna på slasherfilmspodden The Hysteria Continues – och i synnerhet Justin Kerswell – anser att det här är en av de bästa slasherfilmerna som kom ut under 80-talet. Filmen är välspelad, effekterna ser bra ut och jag hade en jäkligt kul stund i soffan helt enkelt. Även om filmen har en ganska tung speltid på hundratio minuter – vilket i de flesta fall hade varit på tok för långt för en slasherfilm – så fungerar filmen utmärkt rakt igenom ändå, vilket jag blev smått förvånad över.

Kort sagt så gillade jag filmen som fan. Jag skulle definitivt kategorisera den som God Underhållning. Se den. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud