| Subcribe via RSS

Phone Booth av J

augusti 8th, 2020 | Postad i Film, Thriller

Stu Shepard (Colin Farrell) är en rappkäftad New York publicist som slingrar sig ur problem och lögner med hjälp av hans charm och karisma. När han en dag svarar i telefonen i en telefonkiosk finner han sig i en dödlig lek med en livsfarlig men intelligent psykopat (Kiefer Sutherland) med ett krypskyttsgevär som kräver av honom att han ska berätta sanningen för sin fru Kelly (Radha Mitchell), som han är otrogen mot tillsammans med sin flickvän Pamela (Katie Holmes). Det dröjer inte länge innan situationen eskalerar och New York polisen dyker upp, som begär att Stu ska kliva ut ur telefonkiosken. Men hur han ska kunna göra det, då han kommer att bli ihjälskjuten om han lägger på luren?

Phone Booth är en sån där film jag såg hos den sedan länge nedlagda videobutiken när den kom men var samtidigt inte en film som tände något större intresse hos mig. Jag hade nog aldrig heller sett filmen om det inte vore för det faktum att den slank med i en beställning jag gjorde på nätet för ett par månader sen.

Hur som helst så visade sig Phone Booth vara en film helt i min smak. Dess korta speltid på knappt åttio minuter gör den till en intensiv och tight nagelbitare som susar förbi utan några som helst bekymmer.

Jag har alltid gillat thrillers som utspelar sig under majoriteten på en och samma plats och Phone Booth är inget undantag i den subgenren. Den är välspelad, intensiv och underhållande – om än inte nämnvärt explosiv. Hur som helst så är det en åttio minuter intensiv thriller som gjorde att jag satt som på nålar. Rekommenderas.

2 Comments

Brahms: The Boy II av J

augusti 1st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att Liza (Katie Holmes) och hennes son Jude (Christopher Convery) varit med om att ha blivit överfallna i deras hem, vilket resulterat i ett djuptgående trauma för dem, bestämmer sig Liza och hennes man Sean (Owain Yeoman) för att packa sina väskor och hyra in sig i en gäststuga ute på den brittiska landsbygden för att ge Liza och Jude en chans att bearbeta händelsen.

Väl där hittar snart Jude en smutsig porslinsdocka halvt begravd i jorden inte långt ifrån gästhuset och ger dockan namnet Brahms. Det dröjer inte speciellt länge innan underliga saker börjar inträffa i och kring huset och snart börjar även Jude att förändras…

Den lokala biografen hade haft stängt sedan i början av April på grund av den pågående pandemin, så när de öppnade sina dörrar igen igår började det suga rätt ordentligt i bio-tarmen åt mig. Turligt nog för mig visade de faktiskt en film jag ville se på stående fot; Brahms: The Boy II.

Filmen hade premiär redan i Februari världen över och hade sina premiärer i ett flertalet länder under Mars och April också, men tack vare den pågående pandemin (antar jag) fick den svenska premiären av filmen skjutas på fram till för ungefär en vecka sedan.

Jag har inte direkt gått runt och suktat rastlöst efter att få se Brahms: The Boy II, men det har ändå varit en film jag varit nyfiken på att se tack vare hur den första filmen slutade. Helt ärligt trodde jag faktiskt att filmen bara skulle vara en upprepning av den första filmen och jag förväntade mig en ren cash-grab. Ack så fel jag hade.

Brahms: The Boy II är ett praktexempel på hur man bör göra en skräckfilmsuppföljare. Istället för att gå i samma fotsteg som sin föregångare och upprepa vad den gjorde tar filmen en helt annan väg, men bibehåller samtidigt en del av det som den första filmen introducerade och tillför mer till dess universum. Filmen är förvisso i samma anda som den första filmen och det märks att Stacey Menear återigen har skrivit manuset, men den tillför så pass mycket nytt och går en så annorlunda väg jämfört med sin föregångare att den inte bara blir en billig cash-grab. Kort sagt; den första filmen står fint på sina egna ben, men den här uppföljaren utvidgar den första filmens universum.

Jag gillade Brahms: The Boy II. Den är likt sin föregångare inte en kioskvältare till skräckfilm, men den fungerar fint som en mysryslig film. Den har ett lite snabbare tempo än sin föregångare och en specifik scen (som påminde mig lite grann om flera scener i Final Destination filmerna) fick mig nästan att vilja titta bort. Skådespelarna är bra (i synnerhet Katie Holmes, som är fantastisk som den nedbrutna modern) och även om karaktärerna bitvis kan kännas formade lite efter standardmallarna när det kommer till en nedbruten familj i skräckfilmsgenren så funkade de överlag bra här.

Slutet är väl egentligen det enda jag tyckte var sisådär. Det kändes en aningen antiklimaktiskt och mest skrivet så för att kunna eventuellt kunna pumpa ut en tredje film i franchisén – men det var samtidigt någonting jag räknade ganska kallt med.

Hur som helst, Brahms: The Boy II är en bra uppföljare och jag kommer definitivt att se om den – då troligtvis back-to-back med den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av The Boy också, som du finner här.

2 Comments

Don’t Be Afraid Of The Dark (2010) av J

januari 20th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den unga flickan Sally (Bailee Madison) anländer till sin frånskilda far Alex (Guy Pearce) och hans nya flickvän Kim (Katie Holmes) vid deras nya hem, som en gång i tiden tillhörde en känd konstnär som under mystiska omständigheter försvann. Alex’s plan är att rusta upp den gamla herrgården med hjälp av Kim. Kort efter deras ankomst upptäcker de att herrgården har en undangömd källare och det dröjer inte länge efter det förrän Sally upptäcker anledningen till konstnärens försvinnande…

Don’t Be Afraid Of The Dark från 2010 är en Guillermo del Toro producerad och skriven remake på en TV-skräckis från 1973 med samma titel. Jag har nämnt i tidigare recensioner att jag föredrar del Toro när han är involverad i actionfilmer över när han är involverad i skräckfilmer, så jag tror inte det är någon större överraskning att jag vart skeptisk när jag insåg att han var involverad.

Don’t Be Afraid Of The Dark remaken visade sig hur som helst vara en jävligt bra film – i mitt tycke så klart. Visst har den en del brister – så som att karaktärerna i filmen är ganska stereotypiska skräckfilmsidioter som gör dumma beslut gång på gång och inte tror på det gråtande barnet som hävdar att någonting är fruktansvärt fel igenom hela filmen förrän hotet kommer och slår dem bokstavligt talat i ansiktet – men filmen har å andra sidan en intressant och välberättad berättelse att visa, samtidigt som det nästan hela tiden händer något som håller intresset uppe. Jag kände mig aldrig uttråkad under de cirka hundra minuter filmen tuffade på under och om det är något jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att klaga över är väl dess klimax som slutar på ett sätt jag inte riktigt gillade.

Hur som helst blev jag väldigt underhållen av filmen och kommer definitivt att se om den framöver. Har du missat den och gillar del Toro (eller creature features överlag) så tycker jag att du ska ta dig en titt. Rekommenderas.

No Comments

The Dark Knight av H

juli 24th, 2008 | Postad i Action, Film

De fem maffiafamiljerna i Gotham får problem då psykopaten Jokern dyker upp och börjar råna bankerna där de förvarar sina pengar. Jokern föreslår dock ett samarbete där de får tillbaka hälften av sina pengar mot att Batman dödas. Samtidigt brottas Bruce Wayne med ett dilemma. Hans käresta Rachel har lovat att de kan vara ihop om han slutar att vara Batman, något som Bruce inte kan låta bli eftersom någon måste hålla ordning på alla skurkar. Dock ser han lösningen i åklagaren Harvey Dent, som på laglig väg kämpar mot brottsligheten. Det finns dock ett problem – Rachel och Harvey är ihop…

Batman Begins var en kass rulle, helt enkelt därför att Christopher Nolan är totalt oförmögen att göra actionscener. Det är tur att det var ljudeffekter i scenen där Batman spöar ett gäng ninjor, annars hade jag aldrig vetat att någon faktiskt slog någon annan. Vild kameraföring, desorienterande snabba klipp från olika vinklar och allt för tighta närbilder gjorde det fullständigt omöjligt att avgöra vad som hände i alla actionscener. Detta hänger tyvärr med till The Dark Knight.

The Dark Knight lider också av att vara 150 minuter lång, med en story som skulle behövt minst 4 timmar. Det är hårt komprimerade händelser – som Spider-Man 3 fast ännu värre – och man vill helt enkelt ha med mycket mer än vad som behövs. Det är inte en dålig story, den är bara uselt framförd och större delen av filmen består av små koncentrerade snuttar handling som aldrig ger dig tid att komma in i storyn, bara tid att hänga med i den. När Batman står och väser fram sina repliker låter han dessutom bara töntig, och när han vänder sin jävla moped mot en husvägg suckar jag djupt.

Förstås måste jag ju tala om Heath Ledger. Hans porträtt av Jokern har hyllats enhälligt världen över, och jag hänger med på det. Hade den här karaktären inte varit med i filmen hade jag sågat den extremt hårt och kastat den i soptunnan, men nu måste jag ändå säga: Se Dark Knight, njut av Jokerns scener och gnissla tänderna mellan dem.

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud