Helt Perfekt Glob

Blackout av J

Den astmatiska Claudia (Amber Tamblyn) är traumatiserad efter att hennes mormor blivit påkörd och ligger inför döden. Hennes sista vilja är att Claudia ska hämta ett fotografi av henne och hennes bortgångne man i lägenheten där de bor. Doktorn Karl (Aidan Gillen) är en änkling vars fru tog sitt liv och lämnade honom ensam med deras dotter, som ska komma på besök i hans övernattningslägenhet som han behöver röja upp i. Tommy (Armie Hammer) är en ung man som bestämt sig tillsammans med sin flickvän Francesca (Katie Stuart) att rymma från hennes våldsamme och spelande fader till Paris.

Claudia, Karl och Tommy kliver in i hissen i lägenhetshuset de bor i och minuterna senare slår ett strömavbrott till och hissen stannar mellan två våningar. Timmarna går och ingen hjälp kommer och vad värre är, en av dem får allt svårare att dölja sitt rätta jag; en psykopat som snart inte kan hålla tillbaka impulsen att döda.

Blackout visades i en 120 minuters version på European Film Market, men när den senare släpptes på dvd fick filmen bara en speltid på ca 85 minuter (vilket är den versionen jag såg). Detta märks sisådär. Troligtvis går 120 minuters versionen in djupare på karaktärerna och utvecklar dem betydligt mer än vad 85 minuters versionen gör, men samtidigt räknar man ut vem som är psykopaten efter fem minuter så det spelar troligtvis inte någon större roll. Filmen i sig är fruktansvärt förutsägbar och blir man förvånad över någonting som händer i filmen lär man aldrig ha sett en thriller förr. Eller en hiss-film heller för den delen. Skådespelarna är väl bra, men manuset känns inte helt genomtänkt och de överraskningar som finns där dör ganska snabbt ut om man har mer än fem hjärnceller. Det är inte nämnvärt spännande och även om det inte blir skitsegt så känns det som att filmen står på tomgång under flera partier; det är helt enkelt inte intressant då vi redan vet vem som är psykopaten i hissen.

Det är synd att Blackout är så jävla förutsägbar, jag menar, den hade potential men det skiter sig ganska snabbt. Jag hade hoppats på en nagelbitare, men fick istället en film där jag visste hur det skulle sluta tio minuter in. Trist.

Tamara av J

Tamara (Jenna Dewan Tatum) är en utstött och mobbad gymnasietjej som har en crush på sin lärare, Mr. Bill Natolly (Matthew Marsden), och har ett intresse för häxkonster. När Mr. Natolly publicerar en artikel i skoltidningen som Tamara har skrivit, angående gymnasiets atleters användande av steroider, för att förbättra hennes självkänsla slår det bakut och vänder flera av skolans populära elever mot henne.

För att sätta henne på plats bestämmer sig tre klasskamrater för att spela henne ett spratt och drar in tre andra ovetande elever i det hela. Sprattet går emellertid snett och resulterar i att Tamara dör. Gruppen bestämmer sig för att sopa igen spåren efter olyckan och inte tala om det hela någonsin igen. Dagen därpå kliver emellertid Tamara in i klassrummet, till synes oskadd…

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska skriva om den här filmen. Å ena sidan är hela filmen en stor klyscha och följer många andra filmer i samma kategori, exempelvis Carrie och I Know What You Did Last Summer. Å andra sidan gör den det på ett sånt sätt att det känns som något eget – och det fängslade mig, riktigt ordentligt faktiskt. Om man kan se förbi alla klyschor och några av de halvusla skådisarna i filmen så är Tamara värd en titt. I annat fall kan man leta efter något annat. Jag rekommenderar den i alla fall, även om jag kanske inte borde…

Wild Things 2 av J

När hennes förmögna styvfar dör under mystiska omständigheter i en flygplanskrasch får den 17 åriga Brittney (Susan Ward) beskedet att hans förmögenhet skulle gått till en blodrelaterad släkting om han haft någon, men då ingen sådan existerar ska större delen av arvet gå till hans favoritförening. Kort efter att hon har fått beskedet träder hennes klasskamrat, tillika fiende, Maya (Leila Arcieri), fram och påstår att hon är blodrelaterad till Brittney’s styvfar. Ett DNA-prov görs och det osannolika inträffar; det är en perfekt matchning mellan de två. Samtidigt har försäkringsutredaren Terance Bridge (Isaiah Washington) börjat undersöka det plötsliga dödsfallet av Brittney’s far och finner att det finns någonting dolt under ytan.

Wild Things 2 är mer eller mindre en upprepning av den första filmen i grund och botten, så när som på några riktigt uttänkta twistar på slutet av filmen (som jag kan tycka blev rent av långsökta). Men även om filmen upprepar mer eller mindre samma koncept som den första filmen tycker jag ändå tvåan fungerar att titta på. Den är välspelad och den blir aldrig direkt tråkig egentligen, så när som på några scener i början på filmen som fick mig att vilja riva håret av huvudet.

För att vara en direkt-till-video film så funkar Wild Things 2. Om det har med att jag inte hade några förhoppningar överhuvudtaget att göra eller inte vet jag inte…