Helt Perfekt Glob

Jumanji: The Next Level av J

Ett år har gått sedan vännerna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) lyckades ta sig ut ur Jumanji TV-spelet med livet i behåll och har sedan dess gått skilda vägar. Men efter att vännerna bestämt sig för att återförenas över julledigheten dyker inte Spencer upp, varpå de andra går hem till hans mor där han bör befinna sig.

Väl där inser de att han återigen har startat Jumanji spelet och att de kommer bli tvungna att bege sig in efter honom. Saker och ting tar emellertid en oförutsedd vändning då spelet lyckats dra med sig två oväntade deltagare, vilket i sin tur resulterar i flera ombytta roller. De måste hur som helst nu försöka hitta Spencer och klara av spelet ännu en gång. Dessvärre för dem har spelet utvecklats och de utmaningar som nu ligger framför dem kommer bli allt annat än enkla.

Jumanji: The Next Level är väl på sätt och vis mer av det som var i Jumanji: Welcome To The Jungle; ett actionpackat, roligt och underhållande popcorn-äventyr som brakar på i ett härligt tempo. Filmen är snygg, skådespelarna är bra, effekterna är så klart i toppklass och humorn är klockren. Men trots att filmen har i stort sett alla saker som dess föregångare hade och att den tillför några nya saker så tycker jag nog att Welcome To The Jungle är den bättre av de två. Fast, jag föredrar å andra sidan den här över 1995 filmen…

The Next Level är inte fullt lika bra som Welcome To The Jungle i mina ögon, men den levererar ändå på nästan alla cylindrar rakt igenom och är en kul stund i soffan utan tvekan. Två tummar upp. Rekommenderas.

Jumanji: Welcome To The Jungle av J

Brantford, New Hampshire. 1996. Alex Vreeke (Nick Jonas) får ett brädspel kallat Jumanji av sin far, som hittat det på stranden under en joggingrunda. Ointresserad lägger han undan spelet. Samma kväll förvandlas spelet till en spelkassett som ådrar sig Alex’s uppmärksamhet när ett mystiskt trumljud hörs eka igenom natten och väcker honom. Han sätter sig för att prova spelet – enbart för att bli insugen i det.

Tjugo år senare får de fyra ungdomarna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) kvarsittning av olika anledningar på deras skola Brantford High. Under deras kvarsittning hittar de Alex’s gamla bortglömda konsol och de fyra ungdomarna väljer var sin karaktär att spela, varpå de blir indragna i spelet. Väl där upptäcker de att de har blivit de karaktärer de valt; Spencer blir den muskulöse arkeologen Dr. Smolder Bravestone (Dwayne Johnson), Fridge blir expert zoologen Franklin ”Moose” Finbar (Kevin Hart), Bethany blir den överviktige kartografen Dr. Shelly Oberon (Jack Black) och Martha blir ”mansmördaren” Ruby Roundhouse (Karen Gillan). Det går snart också upp för dem att enda vägen ut ur spelet är att klara det, vilket kommer bli allt annat än lätt…

Jumanji: Welcome To The Jungle var ungefär det jag förväntade mig att den skulle vara; ett fartfyllt, actionpackat och avslappnat popcorn-äventyr med snygga effekter och bra skådespelare framför kameran. Att de uppdaterat konceptet med Jumanji och tagit det in i en mer modern era var något jag gillade, men jag tycker samtidigt att filmen på sätt och vis tappade lite av principen med vad första filmen gick ut på; att allt kaos inträffar i den verkliga världen på grund av att en handfull personer spelar spelet. Det är inget större problem egentligen, men det var något som slog mig nu när jag sitter och skriver det här.

Hur som helst så gillade jag filmen och tycker nog faktiskt den här uppföljaren är bättre än sin föregångare, dels för att humorn är mer gapskrattsrolig och filmen känns överlag mer actionpackad och ösig i sitt tempo än den första filmen. Så, två tummar upp och en rekommendation är vad den här filmen får. Man behöver inte ha sett filmen från 1995 heller för att förstå den här, även om de har inkluderat några vinkningar till den filmen här.

Central Intelligence av J

Calvin Joyner (Kevin Hart) förutspåddes i high school att han hade störst chans att lyckas i livet av alla elever på skolan. Tjugo år senare jobbar han som revisor, ett jobb han hatar. Hans före detta assistent har precis blivit befordrad över honom, relationen till hans fru Maggie (Danielle Nicolet) – som han har varit tillsammans med sedan high school – knakar i fogarna och 20-årsjubileumet för hans avgångsklass börjar närma sig. Calvin oroar sig att han kanske nådde sin höjdpunkt i high school och att hans liv därefter bara gått utför…

Men så när Calvin får en vänförfrågan på Facebook från en Bob Stone (Dwayne Johnson) vänds hela hans liv upp och ner. Bob var nämligen Robbie Weirdicht – en överviktig och mobbad kille, vars enda vän var Calvin, som efter ett extremt spratt slutade komma till skolan, men som efter många år av hård träning blivit en muskulär och självsäker man. Bob förklarar för Calvin att han behöver hans hjälp att gå igenom några redovisningsprotokoll. Calvin dechiffrerar posterna som multimiljon-dollar transaktioner från en auktion, vars sista betalning kommer ske dagen därpå. Nästa morgon knackar en grupp CIA agenter på Calvin’s dörr, varpå han snart finner sig i en värld av eldstrider, spionage, dubbelspel och annat som kan leda till döden på fler sätt än han kan räkna ut.

Jag är ett stort fan av Dwayne Johnson och tackar inte nej till att se hans filmer på stora duken, men den amerikansk-kinesiska samproduktionen Central Intelligence var en film jag lät gå förbi obemärkt av mig själv. Jag fann inget som helst intresse att se den och först nu, omkring två år efter att den kom, har jag äntligen sett den på bluray. Jag ångrar mig lite grann nu att jag inte gav den en chans och begav mig iväg till biografen och såg den där för första gången istället…

Central Intelligence levererar ingenting nytt, men Kevin Hart och Dwayne Johnson gör ett jävligt kul par i den här filmen. Hart känns inte fullt lika flamsig här som han brukar vara, medan Johnson är tvärtom. Rollen Johnson gör här är olikt i stort sett allt annat han har gjort tidigare och efter. Istället för hans sedvanliga roll där han är stenhård och staplar one-liners på varandra flamsar han runt som fan här och gör en sjukt over the top prestation, som varierar mellan cringe och hysteriskt gapskratt-kul. Det är helt klart en annorlunda roll för Johnson, även om han gör den jävligt bra. I övrigt är filmen väldigt rolig och hyfsat actionpackad, vilket är perfekt för en kväll i soffan.

Jag gillade Central Intelligence. Det är en perfekt popcorn-film som inte går att ta på något större allvar och som rullar förbi utan några större bekymmer. Har du missat den tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.