Helt Perfekt Glob

A Time To Kill av J

Efter att hans 10-åriga dotter blivit brutalt våldtagen och svårt misshandlad av två rasistiska bonnläppar bestämmer sig Carl Lee Hailey (Samuel L. Jackson) för att ta lagen i egna händer och skjuter sonika ner dem på vägen till domstolen. Den unga advokaten Jake Tyler Brigance (Matthew McConaughey) tar sig ann det till synes omöjliga försvaret av Hailey samtidigt som den lokala KKK klanen vaknar till liv igen tack vare den uppmärksammade rättegången.

A Time To Kill (som är baserad på romanen med samma titel) var betydligt bättre än vad jag mindes att den var. Trots sin speltid på strax över 2½ timmar blir den aldrig tråkig utan är till större delen intressant och rent av spännande fläckvis. Framför kameran ser vi många stora namn så som Samuel L. Jackson, Matthew McConaughey, Sandra Bullock, Kevin Spacey, Kiefer Sutherland och hans far Donald Sutherland och den alltid återkommande Charles S. Dutton (som jag tycker att jag ser i bara fler och fler filmer nu för tiden) – och alla gör givetvis ett fantastiskt jobb med det manus de har blivit tilldelade. För regin stod Joel Schumacher, som året innan gjorde Batman Forever och året efter fiaskot Batman & Robin.

A Time To Kill må vara lång, men den är värd tiden och jag tycker att du ska se den om du inte redan har gjort det. Rekommenderas.

21 av H

Läraren Kevin Spacey använder sig av elever som är mattesnillen för att vinna på black jack i Las Vegas. Laurence Fishburne är casinots fuskkontrollant och tillika Spaceys ärkefiende. Måttligt underhållande för en trött kväll på TV3. Där jag såg den. Typ. Jävla reklamavbrott. Filmerna blir typ fem timmar långa.

The Men Who Stare At Goats av H

Journalisten Ewan McGregor blir dumpad då hans tjej får ihop det med hans redaktör. För att visa vilken man han är så åker han till Irak i jakten på ett hett uppdrag. Han stöter ihop med George Clooney, som varit soldat i den hemliga New World Army som genom att använda psykiska krafter försöker vinna kriget. Bland annat har man arbetat med att stirra ihjäl getter.

Männen Som Stirrar På Getter är en komedi i stil med bröderna Coens filmer. Det säger ungefär allt. Om du tycker att till exempel Oh Brother Where Art Thou? eller The Big Lebowski är kul filmer så kan du nog gilla den här. Den är ganska kul och ganska knäpp. Vi ser även hippien Jeff Bridges, och knäppskallen Kevin Spacey.

Moon av H

Sam (Sam Rockwell) har snart klarat av sina tre år på månstationen. Med enbart datorsystemet Gerty som sällskap (med Kevin Spaceys röst) har han ansvarat för driften av ”skördetröskorna” som gått över månens yta för att samla en mineral som sänds till jorden som energikälla. När en av tröskorna rutinmässigt går sönder, och Sam ger sig ut för att fixa den, så kör han snett och krockar. Han vaknar till i sjukrummet på basen, och Gerty har gett honom utegångsförbud. Sam lyckas ändå ta sig ut, och iväg till det krockade fordonet – där han själv fortfarande sitter kvar…

Jag hade väntat mig något annat av den här filmen. Trailern får den att se ut mer som en rysare, men det är egentligen mest ett scifi-drama. Den är helt okej, mestadels på grund av att Sam Rockwell är så bra. Det kan inte vara lätt att vara i stort sett den enda skådisen i en hel film, och inte bara vara i bild nästan hela tiden utan ibland vara två personer samtidigt. Storyn är väl egentligen inte särskilt nyskapande, utan känns som en klassisk scifi-novell ungefär. Som sagt, jag hade väntat mig nåt annat, men det här fick väl duga.

Superman Returns av H

Klarky (Brandon Routh) återvänder till Metropolis efter att ha varit i Tibet i fem år. Samtidigt återvänder Superman till Metropolis efter att ha varit till platsen där Krypton fanns i fem år. Ingen ser sambandet. Klarky upptäcker att Lois Lane (Kate Bosworth) gift sig och skaffat barn, varpå han blir lite putt. Hon älskar egentligen fortfarande Stålis, även fast hon vunnit Pulitzerpriset för artikeln ”Varför Världen Inte Behöver Stålmannen”. Samtidigt tar sig Lex Luthor (Kevin Spacey) in i Supermannens hemliga isfort till synes genom att bara promenera in. Väl därinne vet Lex av nån anledning allting om denna hemliga plats och dess kristaller, varpå han plockar med sig dom hem. Kristallerna kan tydligen… öhm… växa? Nåt sånt. Dom växer och tar efter det som finns runt omkring iallafall, och Lex’ plan går ut på att bygga en jättestor ö där USA (dvs världen) är – och bygga den av kryptonit. Resultat! Nåväl, Lois med bihang hamnar i knipa såklart och Stånken får försöka fixa det hela.

Superman Returns är en jättelång film. Närapå sju timmar tror jag. Trots ett par fina actionscener så går allting bara för segt. Det är lätt att räkna ut vad som kommer att hända, och ibland tar man i lite väl mycket med häftiga kameravinklar och ”oj titta vad vi kan göra med datorerna”. Visst kan det funka när man går helt överstyr med effekterna (se The Island), men då krävs att hela filmen är lite utanför verkligheten. Jaja, visst är det en serietidningsfilm, men man håller ändå en, ska vi säga realistisk ton. Då sticker det ut lite för mycket.

Man skulle lätt kunna rycka minst en halvtimma från filmen. Jag tycker det mest känns som man slängt in Lex bara för att han ”ska” vara med. Hade man hittat på nån mer fyndig skurk med en plan som var åtminstone liiiite häftig så hade det varit mycket bättre. Kul att se Kal Penn (Harold & Kumar Go To White Castle) som en av Lex’ hantlangare, men det måste suga att vara med massor av scener i en enorm storfilm och inte ha en enda replik.

Edison av H

I staden Edison kliver två hemliga poliser från specialgruppen F.R.A.T. in i ett cracknäste. Där skjuts en av knarkarna, och man lägger skulden på den andra knarkaren, samtidigt som poliserna beslagtar en stor mängd knark och pengar som finns där. I rättegången mot ”mördaren” noterar en journalist hur polisens vittnesmål verkar lite udda, och bestämmer sig för att försöka utreda det hela.

Jag undrar varför den här filmen inte blivit mer känd. En välskriven thriller som tyvärr luktar lite straight-to-video. Det kanske är för att en av poliserna spelas av LL Cool J, och journalisten spelas av Justin Timberlake – men sen har vi Kevin Spacey, Morgan Freeman, Cary Elwes, Dylan McDermott (Advokaterna/The Practice) och John Heard (Du har sett honom i tusen filmer och tv-serier). I vilket fall så var den ganska bra, om än något förutsägbar, och den duger gott att se på.

Glengarry Glen Ross av H

Nästa veckas film på DVDWeeklyPodcast-forumet valdes till Glengarry Glen Ross. I 100 minuter följer vi fyra marksäljare och deras problem via många och långa konversationer, och det kanske inte låter så upphetsande men dialogen är så välskriven och skådisarna som framför den är inga nybörjare heller. Al Pacino, Jack Lemmon, Alec Baldwin, Kevin Spacey, Ed Harris och Alan Arkin sköter sitt jobb och hela filmen har en bisarr ton över sig, inte minst på grund av det ovanliga temat.

Glengarry Glen Ross är mycket tydligt ursprungligen en teater. Scenerna är få och dialogen ligger i förgrunden. Jag tycker det finns drag av den här filmen i dialogen i The Big Lebowski, långa tankeströmmar där folk ibland pratar om flera saker samtidigt.

Kan jag rekommendera den här filmen? Jag förvånades själv över att jag såg hela filmen i ett streck trots min rastlöshet, det måste bero på att filmen egentligen inte har några döda ögonblick. Den är alltid intressant även om det faktiskt inte händer särskilt mycket. Det är en kombination av bra dialog och ovanlig miljö som gör att det funkar. Kanske något om du känner dig för intellektuell för karatesparkar.