Helt Perfekt Glob

Phone Booth av J

Stu Shepard (Colin Farrell) är en rappkäftad New York publicist som slingrar sig ur problem och lögner med hjälp av hans charm och karisma. När han en dag svarar i telefonen i en telefonkiosk finner han sig i en dödlig lek med en livsfarlig men intelligent psykopat (Kiefer Sutherland) med ett krypskyttsgevär som kräver av honom att han ska berätta sanningen för sin fru Kelly (Radha Mitchell), som han är otrogen mot tillsammans med sin flickvän Pamela (Katie Holmes). Det dröjer inte länge innan situationen eskalerar och New York polisen dyker upp, som begär att Stu ska kliva ut ur telefonkiosken. Men hur han ska kunna göra det, då han kommer att bli ihjälskjuten om han lägger på luren?

Phone Booth är en sån där film jag såg hos den sedan länge nedlagda videobutiken när den kom men var samtidigt inte en film som tände något större intresse hos mig. Jag hade nog aldrig heller sett filmen om det inte vore för det faktum att den slank med i en beställning jag gjorde på nätet för ett par månader sen.

Hur som helst så visade sig Phone Booth vara en film helt i min smak. Dess korta speltid på knappt åttio minuter gör den till en intensiv och tight nagelbitare som susar förbi utan några som helst bekymmer.

Jag har alltid gillat thrillers som utspelar sig under majoriteten på en och samma plats och Phone Booth är inget undantag i den subgenren. Den är välspelad, intensiv och underhållande – om än inte nämnvärt explosiv. Hur som helst så är det en åttio minuter intensiv thriller som gjorde att jag satt som på nålar. Rekommenderas.

Dark City av J

En man vaknar upp i ett badkar på ett hotell utan något som helst minne av vem han är eller hur han kom dit. I rummet intill finner han en död kvinna och en blodindränkt kniv och strax därpå ringer telefonen. Rösten i andra änden säger åt honom att han måste fly då ”de” är på väg för att ta honom. Mannen beger sig iväg och måste nu försöka att ta reda på vem han är och vad som egentligen försiggår, samtidigt som han har både stadens poliskår och en mystisk grupp kallade ”The Strangers” efter sig.

Att förklara vad Dark City handlar om är nästan omöjligt att göra utan att spoila halva filmen. Manuset är ganska invecklat till en början och jag minns att jag under min första titt av filmen för 10+ år sedan inte begrep ett skit vad som hände förrän mot slutet, då man får några svar på vad som egentligen försiggår i filmen. Filmen i sig är ingen direkt nagelbitare, men tack vare det lagom underliga manuset och bra skådespelare fängslar filmen och håller intresset uppe rakt igenom utan några direkta problem.

Hur som helst är inte Dark City en film man ska sitta och läsa om, utan se med egna ögon. Det är otroligt svårt att skriva en recension på en sån här film, där majoriteten av den är fruktansvärt knepig fram tills det att man börjar få svar på sina frågor. Det är dock en klar rekommendation ifrån mig. Se den.

A Time To Kill av J

Efter att hans 10-åriga dotter blivit brutalt våldtagen och svårt misshandlad av två rasistiska bonnläppar bestämmer sig Carl Lee Hailey (Samuel L. Jackson) för att ta lagen i egna händer och skjuter sonika ner dem på vägen till domstolen. Den unga advokaten Jake Tyler Brigance (Matthew McConaughey) tar sig ann det till synes omöjliga försvaret av Hailey samtidigt som den lokala KKK klanen vaknar till liv igen tack vare den uppmärksammade rättegången.

A Time To Kill (som är baserad på romanen med samma titel) var betydligt bättre än vad jag mindes att den var. Trots sin speltid på strax över 2½ timmar blir den aldrig tråkig utan är till större delen intressant och rent av spännande fläckvis. Framför kameran ser vi många stora namn så som Samuel L. Jackson, Matthew McConaughey, Sandra Bullock, Kevin Spacey, Kiefer Sutherland och hans far Donald Sutherland och den alltid återkommande Charles S. Dutton (som jag tycker att jag ser i bara fler och fler filmer nu för tiden) – och alla gör givetvis ett fantastiskt jobb med det manus de har blivit tilldelade. För regin stod Joel Schumacher, som året innan gjorde Batman Forever och året efter fiaskot Batman & Robin.

A Time To Kill må vara lång, men den är värd tiden och jag tycker att du ska se den om du inte redan har gjort det. Rekommenderas.

Melancholia av H

Kirsten ”Jag har ögonen halvslutna” Dunst gifter sig och spenderar en timme av filmen med att uppföra sig underligt på bröllopsfesten. Sen tröttnar brudgummen och drar. Filmens nästa timme spenderas med att folk är, eller inte är, oroliga för en planet som ska passera jorden. I slutet kolliderar planeterna och alla dör. Slut. ÅÅÅÅÅHHHHHH UTTRÅKNINGEN! Hela första timmen skulle kunna plockas bort! Fy fan, vilken outhärdlig och utdragen dynga!

Taking Lives av H

FBI-agenten Angelina Jolie skickas till franska Kanada för att hjälpa till att profilera en mördare som tar sina offers identitet. (”taking lives”, fattar ni, haha) Mördarens nästa offer ser ut att vara konstnären Ethan Hawke, och tyvärr räknar jag lätt ut att mördaren egentligen är Ethan Hawke själv men det är ändå någorlunda spännande till slutet. Kiefer Sutherland spelar den röda sillen.

Monsters vs Aliens av H

Monsters vs Aliens handlar om Susan som träffas av en meteorit med ett speciellt ämne som förvandlar henne till en superstark jättekvinna. Hon sammanförs med ett gäng monster som regeringen håller fångna för att strida mot utomjordingen som kommer för att ta tillbaka meteoritens ämne.

En snygg datoranimerad film med svagt manus. Några bra skratt, men inte mycket mer. Storyn är 100% förutsägbar och ibland blir den direkt tråkig. Skippa.

The Wild av H

Lejonet Samson (Kiefer Sutherland) och hans son Ryan (helt okänd birollsskådis från TV) trivs bra på New Yorks zoo. Ryan har problem med att mogna och lära sig att ryta och känner pressen i skuggan av sin stora och erfarna far. En natt råkar Ryan kliva in i en container som körs iväg och placeras på en båt som ska åka i gryningen. Samson och hans vänner (en giraff, en orm, en koala och en klippgrävling) ger sig iväg för att rädda honom.

Först ser den här filmen ut som en kopia av Madagascar. Jaja, jag vet att The Wild gick i produktion först, men jag undrar hur mycket dom fick ändra i The Wild efter att Madagascar blivit en succé. Troligen fick man stryka en hel del och lägga in annat mindre genomtänkt istället. Det finns ett antal roliga scener i filmen, men för det mesta är det inte så märkvärdigt.

Animationsmässigt skiljer sig de båda filmerna från varann. Madagascar var mer vild i stilen som en tecknad film, medan The Wild satsar mer på fotorealism och man lyckas väldigt bra. Filmen är värd att se, men inget att gå runt och gapa på stan om.