| Subcribe via RSS

Ash vs Evil Dead – Season 2 & 3 av J

januari 13th, 2019 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Varför jag inte såg säsong två (och tre för den delen) av Ash vs Evil Dead redan när den gick vet jag inte riktigt då jag älskade den första säsongen, men jag har nu äntligen tagit mig igenom den – och säsong tre. Om du inte har sett serien överhuvudtaget rekommenderar jag att du sätter dig och gör det innan du läser vidare då det kommer förekomma spoilers. Du har blivit varnad.

Ash (Bruce Campbell) lever livet i Jacksonville tillsammans med Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) efter att ha lämnat över Necronomicon till Ruby (Lucy Lawless) – Necronomicon’s författare. Deras vistelse i Jacksonville blir emellertid abrupt avbruten då trion blir attackerade av deadites varpå de beger sig till Ash’s hemstad, Elk Grove. Ash är övertygad om att det är där Ruby befinner sig och det visar sig snart att han hade rätt. Trion hittar en skadad Ruby i stadens krematorium som förklarar för dem att hennes barn har förrått henne, att hon har tappat kontrollen över dem och att hon behöver deras hjälp för att skicka tillbaka dem till Helvetet – vilket kommer bli allt annat än enkelt.

Den andra säsongen av Ash vs Evil Dead fortsatte att leverera. Serien var fortfarande sjukt underhållande, äcklig, rolig och blodig. Bruce var återigen i finfin form som Ash och de övriga som stod framför kameran var även de suveräna (speciellt Ted Raimi som gjorde en ganska stor och en mindre biroll här). Effekterna varierade – likt första säsongen – mellan praktiska och CGI, men såg överlag jävligt bra ut. Det finns inte så mycket mer att säga om säsong två egentligen, mer än att det är en underhållande säsong i sann Evil Dead anda. Så.. med det sagt, här kommer säsong tre;

Efter att ha räddat Elk Grove och gett Ondskan på käften öppnar Ash upp sin fars gamla järnaffär som en kombinerad järn- och sexshop medan Pablo öppnar upp en taco-vagn utanför, medan Kelly har gett sig iväg. Lugnet varar emellertid inte länge då Necronomicon återigen blir hittad och läst ur, varpå Ruby lyckas lägga vantarna på den. Samtidigt blir Ash kontaktad av Candace Barr (Katrina Hobbs), som påstår att hon gifte sig med Ash under en blöt och dimmig kväll för många år sedan – och att de har en dotter tillsammans, Brandy (Arielle Carver-O’Neill). Efter att ha insett att Ondskan är tillbaka laddar Ash knallpåken, tankar motorsågen och beger sig iväg med sitt gäng för att slå tillbaka Ondskan en gång för alla.

Precis som i de två tidigare säsongerna av Ash vs Evil Dead var alla skådespelare i finfin form (speciellt Bruce, givetvis) och effekterna såg givetvis också väldigt bra ut.. vilket antagligen inte kommer som någon större chock. Säsong tre av Ash vs Evil Dead var givetvis inte sämre än de två första säsongerna och ska jag vara helt ärlig tycker jag nog faktiskt att det här var den bästa av de tre – och den har även den coolaste Deaditen i hela franchisén; Cougie.

Säsong tre var blodig, slafsig, äcklig, rolig, spännande och på några ställen till och med smått creepy (i synnerhet det första avsnittet i säsongen). Det enda negativa med säsong tre, (som jag ser det i alla fall) är att det var den sista säsongen av Ash vs Evil Dead…

Det är å andra sidan så här man avslutar en serie och – förmodligen – en franchisé (med Bruce framför kameran i alla fall), även om jag tycker att teasern som kommer precis i slutet på sista episoden känns som ett stort långfinger till fansen då Starz la ner serien strax innan sista episoden släpptes. Även om folk har gjort namninsamlingar för att serien ska få en fjärde och en femte säsong har Bruce Campbell själv gått ut och sagt att han har lagt knallpåken och motorsågen på hyllan en gång för alla. Jag kan på sätt och vis förstå Bruce – karln är ju inte jätteung längre – men jag hade inte tackat nej till en fjärde.. och femte.. och sjätte.. säsong av serien.

Säsong tre är hur som helst ett bra avslut (bortsett från den där sista teasern, i mitt tycke) för både serien och Bruce medverkande framför kameran i franchisén. Gillar man Evil Dead filmerna lär man även gilla samtliga säsonger av serien. Hail to the king, baby. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av säsong 1 av Ash vs Evil Dead också.

No Comments

Cat’s Eye av J

januari 3rd, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Tre berättelser om skräck och spänning involverande en mystisk kringdrivande katt som försöker att hitta en liten flicka som är i trubbel. I ”Quitters Inc.” blir katten upplockad av en medhjälpare till den skumme New York City doktorn Vinny Donatti (Alan King), vars metoder att få folk att sluta röka är minst sagt annorlunda. Hans senaste klient, Dick Morrison (James Woods), kommer ganska snart till insikt med vilka fruktansvärda konsekvenser han kommer att få utstå om han fuskar med sin avvänjning från cigaretter. I ”The Ledge” blir katten upplockad av Cressner (Kenneth McMillan), en skum Atlantic City miljonär som tvingar hans frus älskare tennisproffset Johnny Norris (Robert Hays) att gå gå runt på utsidan av hans takvåning i ett höghus. I ”General” anländer katten slutligen till Wilmington, North Carolina, där den blir hittad av Amanda (Drew Barrymore) – den unga flickan som behöver kattens hjälp. Det hon behöver skydd från är ett litet ondskefullt troll som bosatt sig bakom golvlisten i hennes rum.

Cat’s Eye är – för dig som inte förstått det redan – en anthology skräck-komedi från 1985, regisserad av Lewis Teague (som två år tidigare regisserade filmadoptionen av Stephen King’s Cujo) och skriven av Stephen King. Två av berättelserna – Quitters Inc. och The Ledge – är baserade på noveller King skrev under 70-talet. The Ledge publicerades för första gången i Juli, 1976 i Penthouse medan Quitters Inc. publicerades för första gången i King’s samlingsroman Night Shift – med bland annat Graveyard Shift, Children Of The Corn, The Mangler och Sometimes They Come Back. Berättelsen General är skriven unikt för filmen. Så, med allt det sagt, hur är filmen?

Cat’s Eye är en film jag sett om några gånger genom åren och ska jag vara ärlig var jag stensäker på att jag hade skrivit en recension på den – men icke. Hur som helst så är det en film jag alltid har gillat, även om anledningarna till att jag gillat filmen skiftat genom åren.

När jag var yngre tyckte jag att den tredje och sista berättelsen var den bästa – det var ju trots allt ett monster i den – medan jag nu i en äldre ålder tycker de två första berättelserna är bättre och mer underhållande. Att filmen går från att vara baserad i verkligheten (typ) i en timme för att sedan plötsligt styra ut i lala-land fungerar inte riktigt för mig nu. Med det sagt betyder det inte att jag inte gillar sista berättelsen, vilket jag faktiskt gör, men jag tycker å andra sidan att det är den svagaste delen i filmen.

Jag gillar Cat’s Eye och har alltid gjort det. Att ha en katt som den röda tråden igenom berättelserna är ett intressant koncept och det håller under större delen av speltiden. Filmen är inte i samma liga som exempelvis Creepshow filmerna, men det är överlag en underhållande och ganska kul anthology film. Rekommenderas.

No Comments

Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann av J

december 25th, 2018 | Postad i Film, Komedi

Allan Karlsson (Robert Gustafsson) och hans vänner är rastlösa på Bali efter ett år i lyx. Men när Allan bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda – en läsk ryssarna lyckades framställa efter ett missöde involverande Allan, som var dubbelagent under Kalla Kriget – blir det fart på gänget igen då läsken är slut och receptet finns undangömt någonstans i Europa. Allan och hans vänner beger sig således iväg för att leta reda på det – dessvärre är de inte de enda som är ute efter det.

Efter succén med filmatiseringen av Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann (recenserad här) var det väl oundvikligt med en uppföljare och tre år efter att den första filmen kom så uppföljaren; Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann. Min mor köpte den här filmen för omkring ett halvår sen eller så för att vi skulle se den och det har tagit fram till nu innan vi hade tid att sätta oss och se den och… mja… den är i mitt tycke okej, likt den första filmen. En del skämt är väldigt roliga medan andra faller väldigt platt och det hela känns smått ansträngt bitvis om jag ska vara helt ärlig.

Nå, överlag är Hundraettåringen… en okej film för vad den är; en cash-cow som bitvis fungerar väldigt bra och bitvis inte gör det. Har man sett första (vilket man borde ha gjort om man ska se den här filmen) så vet man på ett ungefär vad man får här. Det finns sämre svenska produktioner än det här i alla fall.

No Comments

Bad Santa 2 av J

december 22nd, 2018 | Postad i Film, Komedi

Tretton år har gått sedan det kroniskt deprimerade och misantropiska vraket Willie T. Soke (Billy Bob Thornton) lyckades med sina senaste bedrifter och lyckas nu mer nätt och jämnt att hålla sig ovanför vattenytan. Fortfarande beroende av alkohol och på god väg att ta livet av sig accepterar Willie motvilligt hans före detta kompanjon, tillika dvärg, Marcus’ (Tony Cox) erbjudande om vapenvila och att medverka i hans nya plan; att sno alla pengar vid en välgörenhetstillställning på Julafton i Chicago.

Det dröjer dock inte länge innan Willie inser till sin stora besvikelse att ytterligare en kompanjon är ivrig att hänga med på tillslaget; hans pengakåta mor, Sunny (Kathy Bates) – som Willie hatar. Kan Willie ta sig förbi hans mamma-problem, speciellt nu när det närmsta en familj för honom, Thurman (Brett Kelly), har följt efter honom till Chicago?

Tretton år efter att Bad Santa släpptes kom alltså dess första – och hittills enda – uppföljare och.. ja.. den är kul, men inte lika kul som den första. Bad Santa 2 är mer vulgär, mer snuskig och mer högljudd än sin föregångare, men känns samtidigt som en upprepning av den första filmen. Den bjuder inte på speciellt många överraskningar och vändningar de försöker sig på i slutet är extremt förutsägbara (förutom sista gaget som jag inte riktigt var beredd på).

Med det sagt så tycker jag givetvis inte att Bad Santa 2 är en dålig film – tvärtom. Den är rolig och levererar en hel del sköna gapskratt. Att de inte försökt att forcera speltiden och göra filmen längre än föregångaren uppskattas från min sida också då den här typen av film gör sig bäst kring nittio minuter, vilket bägge filmerna ligger kring.

Nå, Bad Santa 2 är inte lika bra som den första men den underhåller i alla fall gott. Gillar man den första (som man lär ha sett för att se den här) så uppskattar man troligtvis, likt mig, även den här filmen. Jag rekommenderar den här filmen hur som helst även om den inte når upp till sin föregångare.

No Comments

Bad Santa av J

december 22nd, 2018 | Postad i Film, Komedi

En gång om året rycker det kroniskt deprimerade, misantropiska och alkoholiserade vraket Willie T. Soke (Billy Bob Thornton) sig upp för att slå sig samman med sin kompanjon, tillika dvärg, Marcus (Tony Cox). Deras plan är enkel men genialisk: Willie, som en varuhustomte, och Marcus, som hans anförtrodda alv-hjälpreda, använder den här täckmanteln för att bryta sig in i varuhusens kassaskåp för att sno deras julkassor, vilket har fungerat perfekt i nära åtta år.

Den här gången har dock deras plan börjat krackelera tack vare Willie’s professionella inkompetens i kombination med att den hökögde säkerhetschefen för varuhuset de valt ut som sitt nästa mål kan riskera att förstöra deras täckmantel – och ovanpå allt det har Willie lyckats finna tiden att skapa en form av vänskap med den ensamme och mobbade pojken Thurman (Brett Kelly), som tror att Willie är den riktiga Jultomten. Kommer Willie och Marcus att klara sig undan till nästa Jul? Eller är det här det året då den dynamiska duon åker fast?

Jag minns så väl när Bad Santa släpptes i Sverige. ALLA hade sett den och hade de inte sett den så skulle de till att se den. Ja, alla förutom jag så klart. Jag har nämnt det i några tidigare recensioner att jag väldigt ofta är sen till festen när det kommer till populära filmer och Bad Santa är verkligen inget undantag. Det här var min första titt av filmen och hade jag ärligt talat kunnat sparka mig själv i häcken hade jag antagligen gjort det för att jag inte har sett filmen tidigare, då det här är den typen av komedi som träffar helt rätt hos mig.

Bad Santa är vulgär, högljudd, snuskig och allmänt galen. Skådespelarna är suveräna (och Lauren Graham, som bartendern som går igång på karlar i jultomtedräkt, är fantastiskt snygg här). Thornton’s prestation snor givetvis hela showen och även om hans karaktär är en riktig jävla gris så ser man allt eftersom hur han, om än motvilligt, faktiskt har ett stort hjärta trots att hans syn på livet är allt annat än positiv. Även om karaktärsutvecklingen är rätt förutsägbar så fungerar den väldigt bra här, helt enkelt.

Bad Santa är nittio välvärda minuter för oss vuxna tittare med lite grövre humor. Rekommenderas.

2 Comments

Better Watch Out av J

december 9th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det är juletider och tonåringen Ashley (Olivia DeJonge) ska sitta barnvakt åt tolvåringen Luke (Levi Miller), likt många gånger tidigare. Men det som börjar som vilken annan kväll som helst tar en ordentlig vändning då en grupp inkräktare bryter sig in i huset. Ashley inser dock snart att det här inte är ett ”normalt” inbrott.

Better Watch Out från 2016 tar home invasion konceptet (som jag personligen tycker har börjat bli smått uttjatat nu) och kör sin egen grej med det. Istället för att göra som precis alla andra home invasion filmer bjuder filmen på någonting fräscht med en hel del vändningar fram och tillbaka, vilket jag personligen uppskattade. Filmen är inte helt oförutsägbar givetvis, men det är en välspelad och underhållande popcornfilm som rullar förbi utan några större bekymmer. Den förtjänar en rekommendation och det är just det jag kommer ge den. Rekommenderas.

1 Comment

Village Of The Giants av J

december 1st, 2018 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi

Mike (Tommy Kirk) tror att han har slagit jackpot när hans flickvän Nancy’s (Charla Doherty) yngre bror, som de kallar för Genius (Ron Howard), skapar ett tillväxtmedel som resulterar i att djur växer till gigantiska proportioner. En grupp stökiga ungdomar, ledda av Fred (Beau Bridges), anländer samtidigt till staden och när de lyckas komma över medlet gör deras gigantiska storlekar att de blir ostoppbara. Medan Genius försöker att återskapa formeln får Mike och de andra invånarna lov att serva jättarna.

Village Of The Giants från 1965 är väldigt löst baserad på H.G. Wells’ roman The Food Of The Gods and How It Came To Earth och regisserades av Bert I. Gordon – som elva år senare regisserade och skrev ytterligare en film som var löst baserad på en del av samma roman, The Food Of The Gods. Hur som helst är Village Of The Giants något av det mest långdragna och tråkiga jag har sett på väldigt länge.

Filmen inleds bokstavligt med att den här gruppen med ungdomar hoppar ur en kraschad bil och ställer sig och dansar till 60-tals funk-rock i en gyttjepöl i tre minuter. Resten av filmen består av närmare tio sång- och dansnummer varav ett av dem pågår i närmare fem minuter. Skådespelet är styltigt och bitvis riktigt uselt. Effekterna är givetvis utdaterade och ser gräsliga ut, vilket i vissa fall kan vara underhållande i sig men då resten av filmen är som ett stort stolpiller att ta sig igenom hjälper de inte.

Jag gick in med väldigt låga förväntningar på den här filmen och man kan väl säga att den inte överraskade mig. Skippa.

No Comments

The Greenskeeper av J

september 29th, 2018 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Allen Anderson (Allelon Ruggiero) jobbar som assistenten till trädgårdsmästaren för en flott country klubb för snobbigare medlemmar där en fruktansvärd olycka inträffade många år tidigare. Den dåvarande trädgårdsmästaren blev övertänd efter att en gräsklippare exploderade och sägs nu bo ute i ett skjul ute i den intilliggande skogen. Enligt legenden slaktar han alla som beträder skogen och som kommer i närheten av hans skjul.

Det är hur som helst Allen’s 25-årsdag och tillsammans med sin flickvän och hennes vänner beger de sig in på området för att festa. Det de inte vet är att de inte är ensamma…

Jag hyrde The Greenskeeper för runt femton år sedan hos den (nu mer nedlagda) videobutiken där jag bodde och vad jag minns tyckte jag att det var en okej slasher-komedi då. Humorn var hyfsat kul, en del av morden var rätt blodiga och så var det några fagra damer som klädde av sig också. Nu när jag äntligen har sett om den kan jag väl säga att den inte ligger speciellt högt på min lista över slasherfilmer.

Skådespelet är horribelt och humorn faller överlag platt samtidigt som uppbyggnaden fram tills det att morden börjar inträffa är fruktansvärt utdragen och fylld med en massa ”ha-ha”-humor som slår tittaren över huvudet nästan hela tiden (även om ett och annat gag fick mig att garva högt). Morden är dock överlag ganska väl genomförda och effekterna ser ganska hyfsade ut för den här typen av lågbudget-slasher från tidigt 2000-tal, så allting är inte uselt med filmen i alla fall. Sen har vi ju de fagra damerna så klart och en speltid på knappt sjuttiofem minuter, så filmen är ju åtminstone över ganska fort…

The Greenskeeper är inte en bra film och den kämpar hårt med att vara en hyfsad slasherfilm. Hade de skippat (den överlag intvingade) komiken i filmen och gjort den mörkare (även om den kanske hade varit lite cheesig) hade jag nog gillat filmen mer.

No Comments

Baywatch av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi

Matt Brody (Zac Efron) är en olympisk mästare med två guldmedaljer. Men tack vare sina alkoholproblem har han sumpat sin karriär till den grad att han nu får lov att genomföra samhällstjänst som en del av straffet han fått för en förseelse. Han ska avtjäna sin tid som livvakt vid Emerald Bay’s livvakts station, som drivs av den energiske Mitch Buchannon (Dwayne Johnson). Brody märker ganska snabbt att hans kändisstatus inte ger honom några som helst privilegier och att jobbet som livvakt är betydligt tuffare än vad han till en början trodde. Samtidigt börjar folk att dö under mystiska omständigheter kring stranden och Buchannon är övertygad om att dödsfallen har någonting att göra med det närliggande nybygget att göra, varpå han och hans grupp med livräddare börjar att nysta i det hela.

Baywatch från förra året (som är en komisk remake av kult TV-serien) är en cheesig och överlag rätt stendum action-komedi som stundtals känns otroligt skitnödig. Jag antar att filmen är menad att vara det, som typ en throwback till TV-seriens känsla. Påtal om TV-serien dyker både David Hasselhoff och Pamela Anderson (som bägge medverkade i TV-serien, för dig som inte visste om det) upp i varsina korta cameos här. Vi ser även en av mina stora filmcrushar här; Alexandra Daddario. Filmen är hur som helst rolig och väldigt underhållande överlag, även om jag stundtals bet ihop tänderna allt jag orkade på grund av ren cringe och skämt som inte gick hela vägen hem hos mig. I övrigt levererar filmen inte direkt någonting nytt, men vem bryr sig i något sådant när det kommer till den här typen av film?

Det som förvånade mig mest med filmen var troligtvis hur mycket svordomar och hur ovårdat språk alla karaktärer hade här. Jag menar, orden ”dick”, ”shit” och ”fuck” hördes minst ett tiotal gånger under filmens cirka två timmar långa speltid. Något som gjorde mig ännu mer förvånad var att filmen har fått en 11 årsgräns i Sverige, även om man klart och tydligt får se ett manligt könsorgan – och den sekvensen är inte hastig heller om vi säger så…

I alla fall, överlag gillade jag Baywatch remaken. Det är en film man inte ska ta på något som helst allvar. Man ska bara luta sig tillbaka, stänga av hjärnan, äta sina snacks och bli underhållen av den, helt enkelt. Rekommenderas.

No Comments

Central Intelligence av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi

Calvin Joyner (Kevin Hart) förutspåddes i high school att han hade störst chans att lyckas i livet av alla elever på skolan. Tjugo år senare jobbar han som revisor, ett jobb han hatar. Hans före detta assistent har precis blivit befordrad över honom, relationen till hans fru Maggie (Danielle Nicolet) – som han har varit tillsammans med sedan high school – knakar i fogarna och 20-årsjubileumet för hans avgångsklass börjar närma sig. Calvin oroar sig att han kanske nådde sin höjdpunkt i high school och att hans liv därefter bara gått utför…

Men så när Calvin får en vänförfrågan på Facebook från en Bob Stone (Dwayne Johnson) vänds hela hans liv upp och ner. Bob var nämligen Robbie Weirdicht – en överviktig och mobbad kille, vars enda vän var Calvin, som efter ett extremt spratt slutade komma till skolan, men som efter många år av hård träning blivit en muskulär och självsäker man. Bob förklarar för Calvin att han behöver hans hjälp att gå igenom några redovisningsprotokoll. Calvin dechiffrerar posterna som multimiljon-dollar transaktioner från en auktion, vars sista betalning kommer ske dagen därpå. Nästa morgon knackar en grupp CIA agenter på Calvin’s dörr, varpå han snart finner sig i en värld av eldstrider, spionage, dubbelspel och annat som kan leda till döden på fler sätt än han kan räkna ut.

Jag är ett stort fan av Dwayne Johnson och tackar inte nej till att se hans filmer på stora duken, men den amerikansk-kinesiska samproduktionen Central Intelligence var en film jag lät gå förbi obemärkt av mig själv. Jag fann inget som helst intresse att se den och först nu, omkring två år efter att den kom, har jag äntligen sett den på bluray. Jag ångrar mig lite grann nu att jag inte gav den en chans och begav mig iväg till biografen och såg den där för första gången istället…

Central Intelligence levererar ingenting nytt, men Kevin Hart och Dwayne Johnson gör ett jävligt kul par i den här filmen. Hart känns inte fullt lika flamsig här som han brukar vara, medan Johnson är tvärtom. Rollen Johnson gör här är olikt i stort sett allt annat han har gjort tidigare och efter. Istället för hans sedvanliga roll där han är stenhård och staplar one-liners på varandra flamsar han runt som fan här och gör en sjukt over the top prestation, som varierar mellan cringe och hysteriskt gapskratt-kul. Det är helt klart en annorlunda roll för Johnson, även om han gör den jävligt bra. I övrigt är filmen väldigt rolig och hyfsat actionpackad, vilket är perfekt för en kväll i soffan.

Jag gillade Central Intelligence. Det är en perfekt popcorn-film som inte går att ta på något större allvar och som rullar förbi utan några större bekymmer. Har du missat den tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud