| Subcribe via RSS

Sharknado 5: Global Swarming av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter att cykloner med hajar i har börjat härja i Europa beger sig Fin (Ian Ziering), hans fru April (Tara Reid) och deras yngste son Gil (Billy Barratt) till London för att hjälpa MI6 att försöka hitta en lösning på problemen. Kort efter deras ankomst blir Fin kontaktad av sin vän Nova (Cassandra Scerbo) som ber honom komma till Stonehenge för att undersöka en grotta, där målningar och tecken på att dessa cykloner har härjat på Jorden förr finns – och väl inne i grottan finner de en mystisk artefakt.

Kort efter deras fynd bryter en cyklon ut och ödelägger stora delar av London – och lyckas suga in Gil. Fin och April måste nu försöka rädda sin son och stoppa cyklonen, som har utvecklat förmågan att teleportera sig själv och allt i den till olika platser på Jorden. Samtidigt har fler cykloner börjat dyka upp världen över och hotet om en global cyklon är förestående.

Sharknado 5: Global Swarming. Ja.. vad ska jag skriva egentligen? Det är Sharknado för femte gången, fast på ett lite större plan. Effekterna suger fortfarande, skådespelarna gör fortfarande ett bra jobb trots ett sketet manus, referenser till andra filmer (så som Back To The Future, Indiana Jones och Bond filmerna) är tillbaka från den fjärde filmen (även om de tonat ner skämten) och manuset är allt annat än realistiskt – på ungefär varenda punkt. En av dessa punkter som var skrivna i sten i de fyra första filmerna tar emellertid en vändning mot slutet av filmen…

Nog för att Sharknado nummer fem är en skitfilm men jag kunde inte låta bli att fundera över hur de här filmerna hade kunnat varit om något eller några bolag som skjuter in miljarder i budget på sina filmer hade stått bakom dem. En hel del scener i den här filmen hade nämligen kunnat varit riktigt storslagna och episka om det inte vore för att effekterna ser ut som något en gymnasieelev har knackat ihop på en eftermiddag. En annan sak jag funderat lite grann på är hur filmerna spårat ur allt mer för varje film som kommit. Den första filmen hade ett totalt idiotiskt koncept men var samtidigt hyfsat seriös i tonen, medan dess uppföljare bara blev flamsigare och flamsigare. Antagligen insåg de väl att det inte hade hållt att göra en serie filmer med en seriös ton om cykloner som slungar runt hajar på folk – speciellt inte med den kvalitén på effekterna som de hade i filmerna.

Nåja. Förhoppningsvis var det här den sista Sharknado filmen, men med tanke på hur den slutar så har jag onda aningar om att vi har en sjätte film på horisonten…

No Comments

Sharknado 4: The 4th Awakening av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sharknado - The 4th AwakensDet har gått fem år sedan den senaste cyklonen med hajar i slog till mot det amerikanska fastlandet. Tack vare deras revolutionära atmosfärstabilisatorer som de kallar Astro-Pods har forskningsföretaget Astro-X lyckats utplåna de fruktade cyklonerna innan de har hunnit tillta i styrka.

Fin (Ian Ziering) och hans kusin Gemini (Masiela Lusha) är på väg till Las Vegas för en familjeåterförening, nöjen och avkoppling. Men kort efter deras ankomst tilltar en storm strax utan för Vegas som snabbt byggs upp till en sandcyklon som inte bara ödelägger stora delar av staden utan drar även med sig alla hajar som simmade i en stor tank utanför det nyöppnade hotellet Shark World för att sedan sätta kursen mot Kansas – där Fin’s yngste son befinner sig hos sin farmor.

Sharknado 4: The 4th Awakening toppar den tredje Sharknado filmen med hästlängder. Likt sin föregångare är även den här filmen en ren självparodi, men till skillnaden från den så försöker även den här filmen att parodisera och referera till andra filmer – som till exempel Star Wars, The Texas Chainsaw Massacre, The Wizard Of Oz, Christine och Terminator. En del av referenserna måste jag medge fungerar ganska bra och fick mig att skratta till, medan andra inte fungerar alls och känns bara väldigt trötta (så som inledningen).

Utöver allt det här så fungerar filmen ungefär lika dåligt som sina föregångare. Den har usla effekter, huvudkaraktärer som är odödliga oavsett vad de än blir utsatta för och ett manus som är menat att vara idiotiskt vilket i sin tur blir väldigt tröttsamt, väldigt snabbt. Skådespelarna håller ungefär samma nivå som de tidigare filmerna och de gör överlag ett bra jobb trots det störtlöjliga manuset de hade att jobba med.

Jag har inte så mycket mer att tillägga om den fjärde Sharknado filmen. Den har några få stunder då den blänker till lite grann men är överlag en riktig skitfilm som sina föregångare.

No Comments

Sharknado 3: Oh Hell No! av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sharknado 3 - Oh Hell No!Medan Fin Shepard (Ian Ziering) är i Washington D.C. för att motta den högsta utmärkelsen en civilperson kan få i USA efter att han stoppade cyklonerna ett och två år innan slår ytterligare en cyklon med hajar i till och ödelägger större delen av staden – bara för att plötsligt försvinna. Efter att med nöd och näppe klarat sig undan cyklonen med livet i behåll beger sig Fin iväg till Florida för att möta upp sin – nu mer omgifta – fru April (Tara Reid) och deras dotter Claudia (Ryan Newman) för att fira semester där – vilken blir väldigt kortvarig då nya cykloner med hundratusentals hajar dyker upp och bildar som en vägg över hela den amerikanska östkusten och som är på väg rakt mot land och hotar att utplåna allt som kommer i deras väg.

Oh boy… jag trodde inte det skulle bli mer absurt, överdrivet, löjligt och idiotiskt efter den andra Sharknado filmen. Jag hade fel. Väldigt fel. Allt som var bedrövligt i de tidigare filmerna är givetvis kvar samtidigt som Sharknado 3: Oh Hell No! tar steget in i självparodi och får de två första filmerna att åtminstone påminna om seriöst gjorda filmer. Humorn fungerar inte överhuvudtaget. Det spelar ingen roll hur mycket ”hysteriska” skämt och hur ”självmedveten” filmen är, det blir varken underhållande eller kul, utan mest tröttsamt när den femhundrade CGI-hajen kommer farande för att tugga på nästa offer. Den tredje installationen i serien är samma jävla film en tredje gång, fast all idioti från de två tidigare filmerna har skruvats upp ett extra varv.

Konceptet bakom Sharknado räckte knappt till en film och de har pressat ut fem stycken (plus en mockumentär på det) hittills. Jag menar, hur många filmer på ett så här idiotiskt koncept kan man egentligen göra?

No Comments

Sharknado 2: The Second One av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sharknado 2 - The Second OneFin Shepard (Ian Ziering) och hans ex-fru April Wexler (Tara Reid) är på väg till New York med flyg för att April ska medverka i en direktsänd intervju om hennes nyligen släppta bok; How To Survive A Sharknado. Väl i New York ska de möta upp Fin’s syster Ellen (Kari Wuhrer) och hennes man Martin (Mark McGrath) innan intervjun, men då ett kraftigt oväder slår till under deras flygning inser Fin och April snart att det som inträffade i Los Angeles ett år tidigare med en cyklon full i hajar är på väg att upprepa sig. Skillnaden är att orkanen som är på väg att slå till mot New York har två aktiva cykloner med tusentals hungriga hajar i sig.

Okej. Sharknado 2: The Second One. Vad finns det egentligen att säga? Det är i stort sett samma film som den första fast med en 500 000 dollar fläskigare budget (vilket inte syns överhuvudtaget), men med den lilla skillnaden att de skruvat upp idiotin i den här första uppföljaren. Jag fick känslan till och från under min titt att teamet bakom försökte blinka till tittaren och att de medvetet försökt göra filmen dålig bara för den sakens skull, vilket oftast inte fungerar speciellt bra och det gör det inte här heller.

Skådespelarna gör återigen ett okej jobb med tanke på vad det är för skit de har att jobba med och teamet bakom filmen verkar tack och lov ha lärt sig från den första filmen att inte använda samma klipp trettiofem gånger i olika scener. Det finns dock ingen anledning att oroa sig, de har givetvis återigen använt sig av stock footage klipp för att fylla ut speltid och scener som de antagligen inte orkade eller inte hade pengar till att göra själva. Effekterna ser återigen förjävliga ut, men det är väl knappast en överraskning? Manuset är sisådär. Jag menar, vad ska man egentligen tycka om en film där tornados slungar runt uselt CGI-renderade hajar och som dessutom är en uppföljare? Filmen hade sina stunder då jag garvade till men de var få och långt emellan.

Även om jag tycker att den här filmen är skit så tror jag faktiskt att jag föredrar den här över den första. Den har lite bättre tempo än sin föregångare och de envisas inte med att använda samma jävla klipp flera gånger heller. Fast å andra sidan finns det ju egentligen ingen anledning till att se de här filmerna överhuvudtaget egentligen. Moving on.

No Comments

Sharknado av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

SharknadoEn lugn dag på en av Los Angeles stränder får ett abrupt slut när en plötslig cyklon, som dragit upp hajar ur vattnet, slår till. Pubägaren och surfaren Fin (Ian Ziering) bestämmer sig för att bege sig iväg tillsammans med sina vänner Baz (Jason Simmons) och Nova (Cassandra Scerbo) för att rädda hans ex-fru April (Tara Reid), hans dotter Claudia (Aubrey Peeples) och hans son Matt (Charles Hittinger) efter att hans strandpub och strandpromenaden blivit totalförstörda. Det hela är emellertid lättare sagt än gjort då cyklonen inte bara översvämmat stora delar av Los Angeles utan den har även slungat in stora mängder hungriga hajar in i staden också.

När det kommer till SyFy och The Asylum filmer är det inte många som står ut ur mängden. Jag menar, majoriteten av de filmer som produceras av dessa bolag är ren dynga. Sharknado är knappast något undantag men står ändå ut från resten av deras skit då den på något mycket underligt sätt blivit en sorts hit och fått fyra uppföljare, en mockumentär (Sharknado: Heart Of Sharkness) och en dokumentär (Sharknado: Feeding Frenzy) som kom i samma veva som film nummer tre.

Produktionsvärdet ligger på ungefär samma nivå som en kopp kaffe och en påse muffins som vanligt när det kommer till SyFy och The Asylum. Vissa sekvenser används flera gånger i flera oliker scener och en handfull av dem används upprepade gånger i samma scen. Den replik som används mest i hela filmen är ”Are you okay?”, som används ett tiotal gånger under hela filmens speltid. Idéen bakom filmen är skitlöjlig men står samtidigt ut från alla andra sharksploitation filmer som strömmat ut de senaste tjugo åren – vilket kanske förklarar dess framgång. Men bara för att något står ut betyder det inte att det är bra och Sharknado är verkligen inte bra.

Skådespelarna gör förvisso ett hyfsat jobb överlag och jag gillar att karaktärerna ändå är seriöst skrivna och att filmen inte försöker göra parodi på sig själv, vilket det väldigt lätt kan bli när en film har en så urbotat jävla dum idé som Sharknado har. Men bra skådespel räcker inte långt när precis allt annat är bottenskrap. Förvisso garvade jag till några gånger här och där men jag kände mig aldrig direkt underhållen. Det blev mest en kamp med mig själv över att inte stänga av filmen.

Det finns betydligt ”bättre” dåliga filmer där ute än Sharknado. Dessvärre är Sharknado en sån där film som folk kommer komma ihåg tack vare att de inte är vana vid att titta på kultfilm och filmer som egentligen inte är bra, men som har ett högt underhållningsvärde just tack vare det.

No Comments

Cheerleader Camp av J

oktober 22nd, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Cheerleader CampCheerleadern Alison (Betsy Russell) beger sig iväg till cheerleader-sommarlägret Camp Hurrah tillsammans med sina vänner och pojkvän, men lider samtidigt av fasansfulla mardrömmar. Inte så länge efter deras ankomst börjar tjejerna i gruppen att hittas brutalt mördade och Alison börjar undra om hon lider av en personlighetsklyvning och om det är hon som omedvetet har begått gärningarna.. eller är det någon annan?

Cheerleader Camp är en japansk-amerikansk samproducerad slasher-komedi som spelades in hösten 1987 men blev inte släppt förrän sommaren 1988. Hur som är filmen rent slasherfilmsguld i mina ögon. Den levererar på alla fronter; cheese, gapskratt, lättklädda damer, brutala mord och ett småkusligt slut som inte riktigt passar in med resten av filmen. Jag hade aldrig tidigare sett den här filmen och nu när jag har det så kan jag säga att den har glidit in på min topp-lista över 80-talsslashers och jag kommer definitivt att bänka mig framför den många gånger till. Skådespelarinsatserna är överlag bra och det är lite kul att se Betsy Russell (Jill Tuck – Jigsaws fru – i Saw 3 till 7) i en så pass ung roll. Effekterna ser väldigt bra ut och jag blev faktiskt lite förvånad över hur brutal filmen egentligen var då den samtidigt är väldigt cheesig och bitvis ganska löjlig.

Filmen har likt många andra filmer från 80-talet och bakåt en rad olika aka-titlar. I England och Västtyskland hette den Bloody Pom Poms (vilket också var dess originaltitel), i Italien hette den Bloody Nightmare och i Sverige hette den Bloody Scream.

Det var dessutom meningen att en uppföljare till Cheerleader Camp skulle göras men idéen skrotades, skrevs om och spelades in som en annan, orelaterad, film – Camp Fear från 1991 (vars omslag är delvis taget direkt från Ruggero Deodato‘s Camping del terrore aka Body Count från 1987). 2014 spelades emellertid en film in baserad på originalidéen bakom Cheerleader Camp 2 under titeln Cheerleader Camp: To The Death, med bland annat Ari Lehman (Jason i den första Friday The 13th) – som jag kommer återkomma till när jag lyckats lägga labbarna på den.

Hur som helst; Cheerleader Camp är en sjukt underhållande och kul slasherfilm från det sena och glada 80-talet som jag föll pladask för och som jag ger en stark rekommendation till!

No Comments

Cooties av J

oktober 22nd, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

CootiesClint (Elijah Wood) håller på att skriva en skräckroman och har flyttat hem till sin mor i Ft. Chicken, Illinois, för att kunna göra det i lugn och ro. Men för att dra in lite pengar har han tagit ann sig ett vikariejobb över sommaren som lärare på den isolerade Ft. Chicken Elementary skolan där han själv gick. Kort efter att han börjat den första lektionen attackerar en av eleverna en av sina klasskamrater och det dröjer inte länge förrän fler elever börjar attackera varandra och sina lärare. Det står snart klart för lärarna att ett virus har spridit sig bland barnen som förvandlar dem till blodtörstiga monster och att de måste samarbeta, trots sina olikheter, för att överleva det pågående kaoset.

Jag har haft Cooties stående i hyllan här hemma i nära två år och tyckte att det äntligen var dags att se den. Och jag blev verkligen inte besviken. Cooties är en hysterisk zombie-isch komedi i stuk med Shaun Of The Dead (om möjligt lite flamsigare och inte fullt lika bra, givetvis) som levererar en hel del gapskratt och gore. Hela filmen är fullständigt hysterisk och föll mig alldeles utmärkt i smaken då den aldrig blir tråkig och stannar nästintill aldrig upp under de cirka nittio minuter den rullar på under. Det enda jag egentligen skulle kunna klaga på är dess slut, det känns som att det fattas en halvtimmes speltid eller något då filmen slutar väldigt tvärt.

Bland skådespelarna kände jag inte igen direkt någon utöver Elijah Wood bortsett från Leigh Whannell (en av skaparna av Saw och Insidious filmerna), som också medverkade i manusskrivandet av filmen. Effekterna verkade vara praktiska (vilket oftast får mig att jubla när det gäller modern skräckfilm) och makeupen såg väldigt bra ut.

Hur som, Cooties är en underhållande film som jag kan rekommendera – även om man är jävligt trött på den extrema ström av zombiefilmer som kommit de senaste femton åren. Rekommenderas.

No Comments

American Ultra av J

oktober 2nd, 2017 | Postad i Action, Film, Komedi

american-ultraMike (Jesse Eisenberg) är en småstadsstoner som lever ett ganska bekymmersfritt liv med sin flickvän Phoebe (Kristen Stewart). Han spenderar större delen av sin tid på att röka på, rita ett seriealbum om en superhjälte apa och jobba i den lokala matvarubutiken. Det Mike inte vet om är att han har blivit en måltavla för CIA efter ett misslyckat försök att åka till Hawaii med Phoebe då han anses vara en fara för landets säkerhet efter att ha medverkat i ett av deras topphemliga projekt – vilket han inte heller vet om. Efter att ha fått sina vilande kunskaper aktiverade av sin före detta tränare, agent Lasseter (Connie Britton) förvandlas den annars så lugna latmasken till ett dödligt vapen och måste nu använda sig av sina nyfunna förmågor för att rädda både sig själv och sin flickvän från de misslyckade testobjekt, från samma projekt, som CIA har skickat efter honom.

Den amerikansk-schweiziska samproduktionen American Ultra är en stoner-komedi i grund och botten men involverar även en hel del action – och en nypa drama inklämt i mixen. Filmen är dessutom överraskande våldsam för att vara en stoner-komedi, vilket definitivt höjer betyget hos mig. Men medan filmens action levererar bättre än vad jag hade förväntat mig så faller humorn lite platt till och från. Ibland slänger jag bak huvudet och lägger av ett gapflabb, medan andra gånger skakar jag bara på huvudet och suckar. Droghumorn är så pass uttjatad vid det här laget att det är förvånansvärt att filmmakare fortfarande försöker med den typen av humor då den oftast slår fel hos publiken nu för tiden.

Speltiden på strax över nittio minuter springer iväg utan några som helst problem och jag hade aldrig tråkigt under filmens gång, så även om filmen inte är felfri så levererar den tillräckligt med underhållning för att jag ska ge den en rekommendation.

No Comments

Student Bodies av J

september 20th, 2017 | Postad i Film, Komedi

Student BodiesInte nog med att eleverna vid Lamab High tvingas bli undervisade av sina minst sagt knepiga lärare, de står nu även inför hotet att bli dödade på de mest bisarra sätt av en galen seriemördare med extremt tung andning som har satt siktet på alla sexsvultna ungdomar på skolan. Allt eftersom studenternas kroppar staplas på hög börjar mönstereleven och oskulden Toby (Kristen Riter) att försöka lösa mysteriet – bara för att själv bli misstänkt! Kommer hon att överleva eller bli ytterligare ett offer för ”The Breather”?

Student Bodies är en spoof från 1981 med fokus på att driva med slasherfilmer – vilket fungerar ganska bra. Jag hade föreställt mig att Student Bodies skulle ligga på samma nivå av galenskap som exempelvis Airplane! och The Naked Gun, där skämten haglar över tittaren och man sitter och flabbar så tårarna sprutar åt alla håll – men icke. Student Bodies är på sätt och vis lika löjlig (om inte mer) som Airplane! och The Naked Gun, men skämten håller inte riktigt lika långt som i de filmerna och även om jag skrattar så blir det aldrig så pass roligt att jag får ont i magmusklerna av det. Med det sagt menar jag alltså att när Student Bodies är kul så är den verkligen det, men att en del skämt inte riktigt når hela vägen fram.

Hur som helst var det kul att äntligen se den legendariska Student Bodies som jag hört en hel del om. Jag ger filmen en lite försiktig rekommendation – i alla fall till fans av slasherfilmer som vill se något lite lättsammare.

No Comments

Club Dread av J

juli 10th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Club DreadPleasure Island, Costa Rica. En ö ägd av den före detta världsartisten Coconut Pete (Bill Paxton) som är en hedonists paradis där sprit, knark och sex flödar! Dessvärre har någon bestämt sig för att hacka upp öns totalt odugliga personal och hotar även att ge sig på gästerna om de inte håller tyst om vad som pågår. Stämmer legenden om Phil Coletti – en anställd som blev fullständigt galen och slaktade sina medarbetare efter ett elakt spratt – eller är det någon annan som har bestämt sig för att förverkliga legenden?

Jag såg Club Dread på hyrd VHS kassett när den släpptes 2004. Jag minns det som att jag gillade den och såg om den några år senare på dvd, vilket var så pass länge sen att jag inte mindes någonting ifrån filmen bortsett från någon enstaka scen som i sig inte var speciellt betydlig för storyn. Med andra ord; jag hade ingen aning om vem mördaren var i filmen och det var som att se filmen för första gången, igen. Hur som helst…

Club Dread är en slasherfilm i komedi-kläder och det fungerar ganska bra. Morden är blodiga och är till en stor del over the top samtidigt som humorn är genuint rolig och filmen levererar en handfull stora gapskratt. De framför kameran gör ett bra jobb och även om det här troligtvis är en av hans mindre kända roller så gjorde den relativt nyligen avlidne Bill Paxton givetvis ett mycket bra jobb som vanligt. Må han vila i frid.

För att vara en slasherfilm som inte tar sig själv speciellt seriöst och som är gjord efter 00-talet så tycker jag Club Dread fungerar bra. Det finns betydligt sämre filmer där ute i samma kategori, skulle jag säga. Jag gillar den och ger den en rekommendation.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud