| Subcribe via RSS

Club Dread av J

juli 10th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Club DreadPleasure Island, Costa Rica. En ö ägd av den före detta världsartisten Coconut Pete (Bill Paxton) som är en hedonists paradis där sprit, knark och sex flödar! Dessvärre har någon bestämt sig för att hacka upp öns totalt odugliga personal och hotar även att ge sig på gästerna om de inte håller tyst om vad som pågår. Stämmer legenden om Phil Coletti – en anställd som blev fullständigt galen och slaktade sina medarbetare efter ett elakt spratt – eller är det någon annan som har bestämt sig för att förverkliga legenden?

Jag såg Club Dread på hyrd VHS kassett när den släpptes 2004. Jag minns det som att jag gillade den och såg om den några år senare på dvd, vilket var så pass länge sen att jag inte mindes någonting ifrån filmen bortsett från någon enstaka scen som i sig inte var speciellt betydlig för storyn. Med andra ord; jag hade ingen aning om vem mördaren var i filmen och det var som att se filmen för första gången, igen. Hur som helst…

Club Dread är en slasherfilm i komedi-kläder och det fungerar ganska bra. Morden är blodiga och är till en stor del over the top samtidigt som humorn är genuint rolig och filmen levererar en handfull stora gapskratt. De framför kameran gör ett bra jobb och även om det här troligtvis är en av hans mindre kända roller så gjorde den relativt nyligen avlidne Bill Paxton givetvis ett mycket bra jobb som vanligt. Må han vila i frid.

För att vara en slasherfilm som inte tar sig själv speciellt seriöst och som är gjord efter 00-talet så tycker jag Club Dread fungerar bra. Det finns betydligt sämre filmer där ute i samma kategori, skulle jag säga. Jag gillar den och ger den en rekommendation.

No Comments

Grabbers av J

juli 9th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

GrabbersPolisassistenten Lisa Nolan (Ruth Bradley) anländer till den lilla irländska ön Aran Island från Dublin för att vikariera för en av de lokala polisinspektörerna i två veckor. I samma veva spolas döda valar upp på stranden och kort därefter börjar lokalbefolkningen att försvinna under mystiska omständigheter. Tillsammans med några av ortsbefolkningen och hennes alkoholiserade kollega Ciarán O’Shea (Richard Coyle) upptäcker de att två utomjordiska och blodtörstiga vattenvarelser kraschlandat strax utanför ön – och lokalbefolkningen står på menyn. Med en annalkande storm barrikaderar sig poliserna och lokalbefolkningen inne i den lokala puben då de lyckats luska ut ett säkert försvar mot de blodtörstiga varelserna; höga halter alkohol i blodomloppet.

Grabbers är en brittisk-irländsk samproduktion som följer ungefär samma formel som Tremors. Det blir alltså aldrig direkt läskigt men är å andra sidan skojigt och underhållande under majoriteten av speltiden. Skådespelarna är bra och jag kunde inte hjälpa att tänka på Brad Dourif när jag såg Richard Coyle. En något yngre Brad Dourif alltså. CGI-effekterna i filmen ser förvånansvärt bra ut och i vissa sekvenser påminner de väldigt starkt om praktiska effekter.

Vad mer finns det att säga om Grabbers? Umm… inte mycket tror jag. Den lär knappast bli en klassiker som Tremors är, men den underhåller gott under dess speltid och är absolut värd åtminstone en titt. Rekommenderas.

No Comments

Mike & Molly – Season 6 av J

juli 1st, 2017 | Postad i Komedi, TV

Mike & MollyMike (Billy Gardell) och Molly (Melissa McCarthy) håller på att försöka skaffa barn men naturen vill inte som dem. När så Molly stöter på en gammal elev som blivit på smällen får de chansen att adoptera hennes kommande barn. Saker och ting tar dock snart en oväntad vändning…

Adoptionsgrejen dyker inte upp förrän i slutet på säsongen men är väl det genomgående temat av den sjätte och sista säsongen av Mike & Molly. Hur som helst…

Det har tagit mig tre omtittar och kring ett år att se klart den här sista säsongen. Varför vet jag inte riktigt då säsongen är väldigt kul och underhållande. Jag misstänker att jag har någon form av separationsångest när det kommer till serier och att se klart den sista säsongen på dem då det här har hänt förr med serier som Dexter och Sons Of Anarchy. I alla fall är alla karaktärer fortfarande härligt roliga och säsongen levererar många gapskratt. Även McCarthy lyckades få mig att garva till några gånger även om hon körde sin gamla vanliga trötta prestation som hon allt som oftast gör i det mesta hon är med i.

Om du har missat Mike & Molly tycker jag att du ska ge serien en chans då den överlag är väldigt rolig. För min egen del var det nog tack vare många av bikaraktärerna som gjorde att jag stod ut med McCarthy i sex säsonger. Serien är hur som helst värd en rekommendation.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2, 3, 4 och 5 också.

No Comments

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann av J

mars 10th, 2017 | Postad i Film, Komedi

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och FörsvannDen gamle mannen Allan Karlsson (Robert Gustafsson) har levt ett långt och händelserikt liv, men har nu slutligen hamnat på ett ålderdomshem. På hans hundraårsdag bestämmer han sig emellertid för att kliva ut genom fönstret i hans rum och påbörjar ett oväntat äventyr.

Jag och min mor skulle gå och se Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann på den lokala bion under premiärveckan i slutet på December 2013. När vi väl kom till biografen insåg vi att det var ovanligt mycket folk där och när vi kom fram till entrén sa personalen inne i biografen att filmen var fullsatt. Jag hade aldrig varit med om en sådan sak häromkring och har inte varit med om det sedan dess heller.

Hur som helst har jag (och min mor) nu alltså sett filmen (bättre sent än aldrig, right?) och jag skulle väl ge den betyget okej. Jag hade förväntat mig en roligare film än vad jag fick, men den bjuder ändå på några sköna gapskratt och en småmysig berättelse som rullar förbi utan några större bekymmer. Skådespelarna är bra och filmen har förutom Gustafsson många välkända svenska ansikten (så som Mia Skäringer och Johan Rheborg) samt Alan Ford i en mindre roll som brittisk maffiaboss.

Jag har inte läst boken som den här filmen är baserad på och varken kan eller tänker göra några jämförelser mellan de två. Jag har dock hört att boken ska vara mer spektakulär, roligare och mer händelserik, vilket jag kan tänka mig då bok till film adoptioner ofta brukar tappa en hel del som jag tror de flesta vet.

Hur som helst; helt okej filmatisering även om jag hade förväntat mig mer än vad jag fick. Nu ska jag vänta på att uppföljaren, Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann, ska komma ut på dvd och bluray.

No Comments

Krampus av J

december 11th, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

krampusTre dagar innan julafton samlas en familj för att fira högtidligheten tillsammans. Den unge Max (Emjay Anthony) vill att julen ska vara som förr och att hans familj ska fortsätta deras jultraditioner. Men tack vare spänningar mellan familjemedlemmarna är det ingen av dem som har en speciellt trevlig tillvaro och familjen har helt tappat julstämningen, speciellt Max som river sönder sitt brev till Jultomten och slänger ut det i vinden efter att hans kusiner har läst upp det vid julbordet. Kort därpå dyker en kraftig snöstorm upp och slår ut elen i hela staden. Att Max’s familj har blivit strömlösa är dock deras minsta problem då snöstormen förde med sig någonting; Krampus – en demonisk kraft av uråldrig ondska som har för avsikt att bestraffa alla de som tappat sin tro på julen…

Den Michael Dougherty regisserade filmen Krampus från 2015 är en skräck-komedi löst baserad på vandringssägnen (som cirkulerar bland annat i Österrike) om en hälften-get, hälften-demon varelse som bestraffar barn vid juletid som varit stygga och som är en kompanjon till Saint Nicholas – Jultomten. Filmen i sig är svinbra och dess humor och skräck väger upp varandra fint. Även om jag inte skulle kalla filmen för läskig så har den en mörk ton över sig igenom större delen av filmen och dess slut var förvånansvärt mörkt för en mainstreamfilm, vilket bara ökade på filmens betyg i mina ögon. Skådespelarna är bra och effekterna är snygga (speciellt designen på Krampus).. det finns väl inte så mycket mer att tillägga om det egentligen.

Krampus får en solklar rekommendation av mig och jag kommer troligtvis att se till att det blir en tradition att se den under juletiden varje år från och med nu. Den här filmen bör dock inte bli förväxlad med de andra Krampus filmerna som vält fram de sista tre åren; Krampus: The Christmas Devil (som säljs som enbart Krampus trots att dess undertitel står på fodralet) från 2013, dess uppföljare Krampus: The Devil Returns från i år, Krampus Unleashed från i år och Krampus: The Reckoning från 2015 – av att döma på deras betyg på IMDB verkar det inte vara speciellt bra filmer.

No Comments

Silent Night av J

december 2nd, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

silent-nightJulen har kommit till den lilla staden Cryer, Wisconsin och julstämningen är på topp – fram tills det att staden får en oönskad gäst i form av en galning iklädd en tomtedräkt som bestämt sig för att bestraffa de som varit stygga. Kommer sheriff Cooper (Malcolm McDowell) och hans biträde Aubrey (Jaime King) kunna stoppa galningen innan han har gått igenom hela sin stygg-lista?

Silent Night från 2012 är en lös remake av 1984 års klassiska tomte-slasher Silent Night, Deadly Night och baseras även på Covina massakern som inträffade under julen 2008 i Los Angeles, Kalifornien. I förberedelse för remaken bestämde jag mig för att klämma mig igenom de fem originalfilmerna på nytt då jag inte hade sett dem på några år och jag tänkte inleda den här recensionen med en snabb resumé av vad jag tycker om just dessa fem filmer.

Silent Night, Deadly Night (vars arbetstitel var Slayride) är en av tungviktarna inom slashergenren, kanske tack vare den kontrovers som inträffade vid dess första release då arga föräldrar gick ur hem och hus för att protestera mot filmen. Filmen drogs efter någon vecka tillbaka av utgivningsbolaget TriStar Pictures tack vare kritiken bolaget fick och släpptes på nytt i Maj året därpå. Jag personligen älskar den här filmen. Den är både välgjord och välspelad, den har en intressant story och en härligt cheesig ton över sig utan att trava in i självparodi. Det är en av de bästa slasherfilmerna som gjorts i min mening.

Silent Night, Deadly Night 2 från 1987 å andra sidan är det totalt motsatta till vad den första filmen är. Den är uselt spelad, skrattretande kass och två tredjedelar av dess speltid är scener tagna direkt ur den första filmen bara för att kavla ut speltiden utan att behöva spendera några pengar. Hade de ansträngt sig och faktiskt spelat in en helt ny film istället för att ha snålat så hade nog den här filmen kunnat bli en cheesig kultklassiker, men icke. Silent Night, Deadly Night 3: Better Watch Out! från 1989 är snäppet bättre än tvåan och har bland annat Bill Moseley i skurkrollen. Dessvärre är det en ganska långtråkig slasherfilm som mestadels går på tomgång och efter fyrtio, fyrtiofem minuter började jag tappa intresset riktigt ordentligt. Okej film skulle jag väl säga, men har man tålamod som en femåring likt mig så kanske man borde se något annat.

Initiation: Silent Night, Deadly Night 4 från 1990 regisserades av allas våran Brian Yuzna (som även var med och skrev manuset) och lämnar slashergenren bakom sig och kliver istället in i body horror genren. Den är bättre än de två första uppföljarna men känns överlag ganska långtråkig. Den räddas dock av några riktigt snygga (och äckliga) scener i sann Yuzna-anda. Silent Night, Deadly Night 5: The Toy Maker från 1991 är Yuzna-producerad (han var även här med och skrev manus) och fortsätter att skippa slashertemat och koncentrerar sig istället här på mördarleksaker. Det är utan tvekan den bästa uppföljaren med några riktigt fräna effekter av Screaming Mad George och jag skulle nog faktiskt säga att den är rent av bra för att vara en direkt-till-video-uppföljare. Nåväl…

Jag hade ingen aning om att en remake hade kommit på Silent Night, Deadly Night i form av Silent Night och fick inte nys om det förrän jag lyssnade på The Hysteria Continues. Skeptikern i mig skrek hejdlöst men nu när jag har sett den så är jag minst sagt förvånad; den var förbannat jävla bra. Den är välspelad, har en lagom dos humor, en handfull referenser till originalet medans den gör någonting eget (och den gör det jävligt bra dessutom) och riktigt brutala mord. Jag gillar dessutom att de valt att ta filmen i en whodunit-riktning (även om den på sätt och vis fuskar lite grann) istället för en karaktärsstudie som i originalet. Absolut inget ont om originalet, men jag föredrar mina slashers som whodunit framför en karaktärsstudie – just sayin’…

Hur som helst tycker jag Silent Night är en riktigt, riktigt bra remake och hamnar i samma liga som My Bloody Valentine remaken (som har fäst sig vid mig mer och mer på senare år); en remake som är jävligt bra, men som inte riktigt når fram till originalet. Jag ger Silent Night två stora tummar upp hur som helst och en solklar rekommendation.

Läs gärna mina åtta (!) år gamla recensioner av Silent Night, Deadly Night 1, 2, 3, 4 och 5 också.

No Comments

Fat Chance av J

oktober 30th, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Fat ChanceTio feta män har blivit utplockade för att delta i det nya realityprogrammet By The Pound, en tävling inriktad på viktminskning, i förhoppning om att fullständigt rasa i vikt och stå som vinnare av en miljon dollar. Under tiden de tävlande kämpar för sin existens börjar de mystiskt att försvinna, en efter en. Det står snart klart att någon har bestämt sig för att se till så att deltagarna i tävlingen skickas hem i varsin liksäck…

Fat Chance (som fått den nya titeln Camp Massacre, av någon anledning) är en två timmar lång lågbudgetslasher från 2014 som försöker sig på det beprövade konceptet att kombinera slashergenren med komedi och det fungerar… sisådär. En del skämt fungerar ypperligt medan andra inte fungerar alls, vilket dessvärre är de skämt som det dras ut på också. Insatserna från de som står framför kameran är rätt hyfsade och det största dragplåstret filmen har är väl ex-porrstjärnan Bree Olson (som för övrigt är med i 3 minuter i hela filmen). Effekterna ser ganska bedrövliga ut och det märks att det inte riktigt fanns någon direkt budget att tala om bakom filmen (vilket man märker av ännu tydligare med tanke på att de har använt sig av olika vinklar och tricks med kameran för att slippa visa en hel del saker).

Filmens största problem är dock dess speltid. Två timmar är på tok för jävla långt för den här typen av film. Hade de klippt bort fyrtio, kanske fyrtiofem minuter av en massa onödig utfyllnad (vilket det finns gott om här) hade filmen blivit tightare och troligtvis roligare. Det hade kunnat bli en cheesig och underhållande liten film med en lagom speltid på runt en timme och femton till tjugo minuter. Men icke. Istället får vi en film som är på tok för lång för sitt eget bästa. Hade filmen varit kortare hade jag faktiskt kunnat haft överseende med dess andra brister. Jag menar, det är i grund och botten en cheesig slasherfilm med en näve tjockisskämt inslängt och vad finns inte att gilla med det?

Är man inte ett hardcore fan av slasherfilmer och bara måste se precis allt i den genren (likt mig) tycker jag att man kan låta den här filmen passera obemärkt. Det finns betydligt bättre filmer i den här genren där ute som man kan spendera sin tid framför istället.

No Comments

American Burger av J

oktober 24th, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

american-burgerEn busslast med amerikanska elever är på klassresa i Europa med sin lärare som förtvivlat försöker förmedla Europeisk kultur. Djupt inne i skogen i landet Kraketch dyker plötsligt en mystisk hamburgerkiosk upp, med löfte om 100% amerikanska burgare. När de sedan anländer till hamburgerfabriken inser de snabbt att den Europeiska föreställning av amerikanska hamburgare skiljer är skrämmande annorlunda mot vad de är vana vid och klassresan förvandlas snart till en strid för överlevnad då amerikaner behandlas som kor i Kraketch…

Jag hade inga större förhoppningar på den svenskproducerade (no pun intended) American Burger när jag slog igång den. Jag menar, en svensk slasher-ish komedi där alla talar engelska? Det är som bäddat för skräp. Tji fick jag då American Burger faktiskt visade sig vara ganska jävla underhållande. Hela filmen är oseriös rakt igenom och driver hejvilt med många skräckfilmsklichéer och det funkar väldigt bra. Åtminstone halvvägs igenom filmen. Det känns nämligen som att de bränner av alla bra idéer de hade under den första halvan då tempot är på topp och humorn är väldigt rolig, medan filmen fiser ur sig under den andra halvan och blir tradig på något sätt.

American Burger kanske inte är en fullträff, men den når åtminstone nästan fram till målet. Jag gillar den även om den är bristfällig i den andra halvleken, men den är långt mycket bättre än mycket annat skräp som produceras i det här avlånga landet. En marginell tumme upp får den allt.

Uppföljare verkar vara på gång också.

No Comments

Ash vs Evil Dead – Season 1 av J

augusti 24th, 2016 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Ash vs Evil DeadTrettio år har gått sedan Ash (Bruce Campbell) blev tvungen att slakta sina vänner och sin flickvän efter att de blivit övertagna av ondskefulla demoner, frambringade av Necronomicon Ex-Mortis – De Dödas Bok. Ash har sedan dess levt ett tråkigt och händelselöst liv, boende i en husvagn och jobbar som en sketen säljare på en elvarubutik. Men efter en rökig kväll ändras allting i en handvändning; i sitt rökfyllda och flummiga rus läser Ash ur Necronomicon och släpper således återigen ut dess krafter. I ett desperat försök att rätta till sitt lilla snedsteg beger sig Ash iväg tillsammans med sina kollegor Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) för att försöka hitta en lösning på det hela – vilket kommer bli enklare sagt än gjort.

Efter Evil Dead remaken (som jag sågade i min recension, men som jag efter en omtitt tycker är okej) som kom för några år sedan släpptes trodde jag att Evil Dead franchisén var stendöd. En gång för alla. Död och begravd. Och så vidare. Men.. nä. Inte riktigt. I slutet på förra året släpptes Ash vs Evil Dead och i stort sett alla fans av filmerna hyllade serien och lyfte den till skyarna. Jag själv gjorde som jag brukar göra med ungefär allt; jag sköt på att se serien, trots att jag är ett stort fan av filmerna.

Hur som, inför säsong två som börjar sändas i Oktober i USA bestämde jag mig till slut att se hela säsong ett rakt av. Det tog mig tre sittningar och nu sitter jag här och har konstaterat att Ash vs Evil Dead är något av det bästa jag har sett på väldigt, väldigt länge. Väldigt… länge. Serien är precis det Evil Dead ska vara; blodigt, roligt, överdrivet och fantastiskt underhållande. Bruce Campbell är i toppform och det är otroligt kul att få återse honom i hans paradroll igen. Övriga skådisar är också bra, men vem fan bryr sig i dem? Effektmässigt håller serien ungefär samma nivå som de flesta andra TV-serier med skräcktema och skiftar mellan praktiska och CGI effekter.

Det här är som sagt troligtvis något av det bästa som jag har sett på väldigt, väldigt länge och det här är troligtvis det närmsta vi kommer komma till en Evil Dead 4 och på sätt och vis är ju det ganska bra då de kan trycka in så mycket mer innehåll i en serie mot en nittio minuter lång film – även om jag inte hade tackat nej till en till film. Hur som är Ash vs Evil Dead… groovy och får två stora tummar upp och en solklar rekommendation från mig. Nu är det bara att börja tagga inför säsong två.

No Comments

Solsidan – Säsong 5 av J

augusti 14th, 2016 | Postad i Komedi, TV

Solsidan - Säsong 5Den femte och sista säsongen av Solsidan gick klart i slutet på förra året och jag är i sedvanlig ordning sen till festen. Hur som helst så bestämde jag mig för att se om de fyra första säsongerna innan jag gav mig på säsong nummer fem för att friska upp minnet. Under min återtitt märkte jag något hos mig själv; jag har fått stora problem med att titta på situationer som blir obekväma i TV-serier och filmer – och alla vet ju att Solsidan är fullpackad med sådana situationer. Det blev småknöligt att ta sig igenom de fyra första säsongerna kan man väl säga även om det var kul att titta om.

Säsong fem fortsätter i alla fall på den inslagna vägen med obekväma situationer, en del sköna gapskratt och de sedvanliga karaktärsdragen. Har man sett de fyra tidigare säsongerna vet man vad som komma skall och det bjuds inte på några större överraskningar direkt. Säsongen är rolig (troligtvis den roligaste i mitt tycke faktiskt) men det märks att serien hade gått några säsonger och att idéerna började ta slut. Jag menar, att slänga in obekväma situationer i varenda avsnitt och tro att det ska bli kul varenda gång är väl att ta i lite grann.

Nåja. Jag tycker säsong fem av Solsidan är rolig och då jag faktiskt inte hade sett den tidigare kändes den som en fräsch fläkt i en serie som gick på tomgång, även om säsongen inte direkt tillförde så mycket nytt egentligen.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2, 3 och 4, samt H’s recensioner av säsong 1 och 2.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud