| Subcribe via RSS

April Fool’s Day av J

april 1st, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Collegestudenten Muffy St. John (Deborah Foreman) har bjudit in åtta av hennes vänner till hennes föräldrars sommarhus som är beläget på avsidesliggande ö för att fira deras sista år på skolan. Festligheterna får emellertid ett abrupt slut när någon av dem börjar att ha ihjäl de andra.

Jag såg April Fool’s Day för första gången för omkring femton år sedan och om jag inte minns helt fel gillade jag inte filmen alls då. Nu när jag äntligen har sett om den är jag av en helt annan uppfattning; April Fool’s Day är en välspelad, sjukt underhållande och riktigt rolig slasherfilm. Humorn är gapskrattsrolig bitvis och även om filmen i grunden är byggd på klyschorna i slashergenren så gör den någonting (i alla fall då) fräscht och orginellt i slutändan.

Jag hade en kul stund i soffan framför April Fool’s Day och kommer högst troligen att se om den igen. Rekommenderas.

Läs gärna min elva år (!) gamla recension på remaken från 2008 också.

No Comments

Charlie’s Angels: Full Throttle av J

mars 12th, 2019 | Postad i Action, Film, Komedi

Agenterna Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) har fått i uppdrag att leta reda på två försvunna ringar, som var för sig inte är någonting speciellt men som tillsammans innehåller krypterad information om de nya identiteterna för alla personer som ingår i FBI’s vittnesskyddsprogram. Efter att flera vittnen har hittats döda börjar tjejerna att inse att hotet är betydligt närmare än vad de någonsin hade kunnat ana.

Charlie’s Angels: Full Throttle från 2003 är uppföljaren till filmen från 2000. Likt sin föregångare har även den här filmen toköverdriven action, en massa flamsig humor och fullständigt orealistiska sekvenser ackompanjerade till ett nästan lika grymt soundtrack som första filmen hade. Exempelvis spelas The Prodigy’s Breathe och Firestarter under två actionsekvenser här och jag personligen fick bara lov att höja volymen lite extra när jag hörde vad det var som skulle spelas i bakgrunden. Bra skit helt enkelt. I övrigt är väl filmen ungefär lika bra som den första, skulle jag säga.

Är man ute efter en seriös och realistisk actionfilm får man leta vidare då den här uppföljaren tar det den första filmen var och vrider upp vredet några snäpp till. Jag menar, i några scener av filmen började jag klia mig i huvudet och sa högt ”Hur fan överlevde de det där…?”. Charlie’s Angels: Full Throttle är popcorn-underhållning utan någon större hjärna och en del av skämten fungerade alldeles utmärkt (två av dem fick mig att ligga och nästan grina av asgarv), medan andra blev mest cringe och gjorde att jag var nära inpå att börja gnissla tänder.

Hur som helst; en underhållande uppföljare och jag tycker det är lite synd att det aldrig kom en tredje film av samma team. Rekommenderas.

No Comments

Charlie’s Angels av J

mars 12th, 2019 | Postad i Action, Film, Komedi

Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) är tre snygga och tuffa agenter, ledda av den hemlighetsfulle miljardären Charlie som bara kommunicerar med dem via radio. Deras senaste uppdrag blir att hitta den kidnappade affärsmannen Eric Knox (Sam Rockwell), chefen för datorföretaget Knox Technologies. Spåren pekar mot hans konkurrent och rival, Roger Corwin (Tim Curry). Tjejerna inser emellertid snart att de är brickor i ett invecklat spel, där de och deras chef Charlie är levande måltavlor.

Det var länge sedan jag såg något så urflamsigt, over-the-top och fullständigt verklighetsfrånvarande som Charlie’s Angels rebooten från 2000. All action är uppskruvad till max och allt vad som heter realism har slängts ut genom fönstret. Det är fullt ös nästan hela tiden och humorn går mellan att vara flamsig till att vara ren cringe (även om en del skämt fick mig att gapskratta).

Det är ganska imponerande över hur många stora skådespelare som medverkade i filmen, även om flera av dem bara är med i en scen eller två. Effekterna är emellertid inte fullt lika imponerande längre – i synnerhet inte de green screens och den förlegade CGIn som användes. Det är hur som helst ingenting som direkt stör då jag hade en ganska kul stund i soffan. Filmens soundtrack är nog en av filmens starkaste sidor skulle jag säga, med klassiker så som The Prodigy’s Smack My Bitch Up, Blur’s Song 2 och Fatboy Slim’s Ya Mama som brölar på i bakgrunden under flera actionscener.

Charlie’s Angels från 2000 är stendum men är ändå rolig popcorn-underhållning som blåser förbi väldigt fort. Rekommenderas.

No Comments

Leprechaun Returns av J

mars 9th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Lila Reding (Taylor Spreitler) anländer till den lilla staden Devils Lake, North Dakota där hon ska gå på universitet, men också för att medverka i upprustandet av hennes föreningshus en bit utanför staden – samma hus som Lila’s mor en gång ägde. Ovetandes om platsens mörka historia lyckas gruppen av misstag återuppväcka den ondskefulla pysslingen som Tory Reding, Lila’s mor, och hennes vänner lyckades stoppa för tjugofem år sedan – och han vill ha tillbaka sitt guld.

Jag hade inte direkt några höga förväntningar på Leprechaun Returns när jag satte mig för att se den. Jag menar, det är trots allt den åttonde filmen i en franchisé som varit väldigt ojämn. Det visade sig hur som helst att den var helt okej och faktiskt bättre än flera av de tidigare uppföljarna, även om jag inte gillade några av karaktärerna, förutom två; den ena var pysslingen, spelad av Linden Porco och den andra var Ozzie, spelad av Mark Holton som – utöver pysslingen – är den enda återvändande karaktären från originalfilmen. För dig som inte har fattat det än så är Leprechaun Returns en direkt uppföljare till filmen från 1993.

Hur som helst är karaktärerna överlag extremt stereotypiska och rent av irriterande bitvis. Det som gör filmen sevärd är så klart pysslingen och de ganska uppfinningsrika sätten han har ihjäl dumskallarna på. Effektmässigt varierar det lite grann. De praktiska effekterna ser rätt bra ut, men varvas med uppenbar CGI – vilket är föga förvånande då filmen är delvis producerad av Syfy och är gjord för demand. Skådespelarna är helt okej, men även om jag tycker att Linden Porco gjorde sig bra som pysslingen så tycker jag att det är synd att Warwick Davis tackade nej till att reprisera den rollen.

Leprechaun Returns var hur som helst ett okej tidsfördriv. Att de äntligen gjorde en direkt uppföljare till originalet var ju kul, även om jag kan tycka att de borde ha gjort det direkt med Leprechaun 2 istället för att göra sex fristående uppföljare som inte hade något med originalet att göra.

Läs gärna mina recensioner (varav de sex första har en hel del spoilers och är rätt uselt skrivna) på de tidigare filmerna också; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

No Comments

Cruel Intentions 3 av J

februari 21st, 2019 | Postad i Drama, Film, Komedi

Cassidy Merteuil (Kristina Anapau), kusin till Kathryn Merteuil, anländer till Santa Barbara, Kalifornien för att gå college. Väl där stöter hon på Jason Argyle (Kerr Smith), en gammal skolkamrat från hennes high school som ska gå på samma college som henne. Jason i sin tur får en rumskamrat, Patrick Bales (Nathan Wetherington). Jason och Patrick formar snabbt ett småaktigt partnerskap som går ut på att förföra och dumpa diverse unga kvinnor på campus. Uttråkade efter deras senaste erövringar och uppmuntrade av Cassidy beslutar sig Jason och Patrick för att ingå i ett vad där de ska förföra två tjejer på campus som borde vara utom räckhåll för dem då bägge har partners. Saker och ting är emellertid inte vad de verkar vara och ett triangeldrama uppstår snart där den ena försöker överlista den andra…

Cruel Intentions 3 är den tredje filmen i franchisén men det är samtidigt inte den sista då en TV-film med titeln Cruel Intentions kom ut 2016, där Sarah Michelle Gellar återvänder till sin roll från den första filmen – vilket gör den filmen till den enda direkta uppföljaren till originalet. Jag har inte kunnat hitta filmen i skrivande stund, så jag skippar den för nu. Hur som helst…

Cruel Intentions 3 var likt den andra filmen en fullständigt onödig uppföljare, men var samtidigt ett steg upp från den filmen. Den andra filmen hade förvisso ursäkten att den var från början tre episoder i en TV-serie som aldrig blev av, men hade jag inte vetat om det och ställt bägge filmerna bredvid varandra hade jag ändå valt den här filmen över den. Filmen är i stort sett samma grej för tredje gången fast med skådespelare jag inte kände igen (bortsett från Kerr Smith, som jag kände igen från Final Destination och My Bloody Valentine remaken från 2009) och ett manus som inte riktigt fängslade mig hela vägen igenom. Humorn fungerade sådär här och det kändes lite som att de bakom filmen ville försöka sig på en Wild Things-aktig twist på filmen men att de inte riktigt vågade gå hela vägen ut.

Överlag är det en okej film, men varken den här eller föregångaren når som sagt upp till originalet. Har man inget bättre för sig så funkar den i alla fall som en engångstitt.

Tags: , , ,
No Comments

Cruel Intentions 2 av J

februari 21st, 2019 | Postad i Drama, Film, Komedi

När den odygdige Sebastian (Robin Dunne) blir skickad från New York för att bo med hans fader och styvmoder – efter att ha blivit utsparkad från ytterligare en exklusiv privatskola – verkar han slutligen ha hittat sin jämlike i hans lika manipulativa och vackra styvsyster Kathryn (Amy Adams).

Efter att ha träffat den förvånansvärt oskyldiga Danielle (Sarah Thompson) börjar Sebastian att göra upp planer på att lägga hans förflutna bakom sig och slå sig till ro med en kvinna. Kathryn har å andra sidan andra planer; efter att ha korsat väg med Sebastian har hon bestämt sig för att göra saker och ting så svåra som möjligt för paret genom att kasta några kurvor – nämligen hennes – på sin styvbroder.

Cruel Intentions 2 var från början planerad att bli en TV-serie med titeln Manchester Prep, som en prequel-serie till den första filmen. Projektet plockades upp av Fox men lades ned redan innan första sändningen som var planerad att bli i September, 1999. Tack vare nedläggningen av serien klipptes de tre episoderna som var klara ihop samt att nya scener med naket lades till för den slutliga releasen på DVD. Med det sagt…

Cruel Intentions 2 är helt okej, trots att filmen egentligen inte skulle ha existerat. Det är en fullständigt onödig uppföljare – och prequel för den delen – som inte tillför ett dugg till berättelsen om styvsyskonen som vi inte redan vet, men med tanke på hur mycket krångel det verkar ha varit bakom dess produktion så är jag förvånad att den fungerar så pass bra som den gör. Den är inte i närheten av sin föregångare så klart, men den höll mitt intresse uppe under filmens gång och slutklämmen var jag faktiskt inte beredd på. Humorn fungerade helt okej här och Keri Lynn Pratt’s stendumma karaktär Cherie var nog den som fick mig att garva mest.

Cruel Intentions 2 är ingenting jag tänker rekommendera, men gillar man första kanske man kan – som jag – tycka att filmen är okej för åtminstone en titt.

Tags: , , ,
No Comments

Ash vs Evil Dead – Season 2 & 3 av J

januari 13th, 2019 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Varför jag inte såg säsong två (och tre för den delen) av Ash vs Evil Dead redan när den gick vet jag inte riktigt då jag älskade den första säsongen, men jag har nu äntligen tagit mig igenom den – och säsong tre. Om du inte har sett serien överhuvudtaget rekommenderar jag att du sätter dig och gör det innan du läser vidare då det kommer förekomma spoilers. Du har blivit varnad.

Ash (Bruce Campbell) lever livet i Jacksonville tillsammans med Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) efter att ha lämnat över Necronomicon till Ruby (Lucy Lawless) – Necronomicon’s författare. Deras vistelse i Jacksonville blir emellertid abrupt avbruten då trion blir attackerade av deadites varpå de beger sig till Ash’s hemstad, Elk Grove. Ash är övertygad om att det är där Ruby befinner sig och det visar sig snart att han hade rätt. Trion hittar en skadad Ruby i stadens krematorium som förklarar för dem att hennes barn har förrått henne, att hon har tappat kontrollen över dem och att hon behöver deras hjälp för att skicka tillbaka dem till Helvetet – vilket kommer bli allt annat än enkelt.

Den andra säsongen av Ash vs Evil Dead fortsatte att leverera. Serien var fortfarande sjukt underhållande, äcklig, rolig och blodig. Bruce var återigen i finfin form som Ash och de övriga som stod framför kameran var även de suveräna (speciellt Ted Raimi som gjorde en ganska stor och en mindre biroll här). Effekterna varierade – likt första säsongen – mellan praktiska och CGI, men såg överlag jävligt bra ut. Det finns inte så mycket mer att säga om säsong två egentligen, mer än att det är en underhållande säsong i sann Evil Dead anda. Så.. med det sagt, här kommer säsong tre;

Efter att ha räddat Elk Grove och gett Ondskan på käften öppnar Ash upp sin fars gamla järnaffär som en kombinerad järn- och sexshop medan Pablo öppnar upp en taco-vagn utanför, medan Kelly har gett sig iväg. Lugnet varar emellertid inte länge då Necronomicon återigen blir hittad och läst ur, varpå Ruby lyckas lägga vantarna på den. Samtidigt blir Ash kontaktad av Candace Barr (Katrina Hobbs), som påstår att hon gifte sig med Ash under en blöt och dimmig kväll för många år sedan – och att de har en dotter tillsammans, Brandy (Arielle Carver-O’Neill). Efter att ha insett att Ondskan är tillbaka laddar Ash knallpåken, tankar motorsågen och beger sig iväg med sitt gäng för att slå tillbaka Ondskan en gång för alla.

Precis som i de två tidigare säsongerna av Ash vs Evil Dead var alla skådespelare i finfin form (speciellt Bruce, givetvis) och effekterna såg givetvis också väldigt bra ut.. vilket antagligen inte kommer som någon större chock. Säsong tre av Ash vs Evil Dead var givetvis inte sämre än de två första säsongerna och ska jag vara helt ärlig tycker jag nog faktiskt att det här var den bästa av de tre – och den har även den coolaste Deaditen i hela franchisén; Cougie.

Säsong tre var blodig, slafsig, äcklig, rolig, spännande och på några ställen till och med smått creepy (i synnerhet det första avsnittet i säsongen). Det enda negativa med säsong tre, (som jag ser det i alla fall) är att det var den sista säsongen av Ash vs Evil Dead…

Det är å andra sidan så här man avslutar en serie och – förmodligen – en franchisé (med Bruce framför kameran i alla fall), även om jag tycker att teasern som kommer precis i slutet på sista episoden känns som ett stort långfinger till fansen då Starz la ner serien strax innan sista episoden släpptes. Även om folk har gjort namninsamlingar för att serien ska få en fjärde och en femte säsong har Bruce Campbell själv gått ut och sagt att han har lagt knallpåken och motorsågen på hyllan en gång för alla. Jag kan på sätt och vis förstå Bruce – karln är ju inte jätteung längre – men jag hade inte tackat nej till en fjärde.. och femte.. och sjätte.. säsong av serien.

Säsong tre är hur som helst ett bra avslut (bortsett från den där sista teasern, i mitt tycke) för både serien och Bruce medverkande framför kameran i franchisén. Gillar man Evil Dead filmerna lär man även gilla samtliga säsonger av serien. Hail to the king, baby. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av säsong 1 av Ash vs Evil Dead också.

No Comments

Cat’s Eye av J

januari 3rd, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Tre berättelser om skräck och spänning involverande en mystisk kringdrivande katt som försöker att hitta en liten flicka som är i trubbel. I ”Quitters Inc.” blir katten upplockad av en medhjälpare till den skumme New York City doktorn Vinny Donatti (Alan King), vars metoder att få folk att sluta röka är minst sagt annorlunda. Hans senaste klient, Dick Morrison (James Woods), kommer ganska snart till insikt med vilka fruktansvärda konsekvenser han kommer att få utstå om han fuskar med sin avvänjning från cigaretter. I ”The Ledge” blir katten upplockad av Cressner (Kenneth McMillan), en skum Atlantic City miljonär som tvingar hans frus älskare tennisproffset Johnny Norris (Robert Hays) att gå gå runt på utsidan av hans takvåning i ett höghus. I ”General” anländer katten slutligen till Wilmington, North Carolina, där den blir hittad av Amanda (Drew Barrymore) – den unga flickan som behöver kattens hjälp. Det hon behöver skydd från är ett litet ondskefullt troll som bosatt sig bakom golvlisten i hennes rum.

Cat’s Eye är – för dig som inte förstått det redan – en anthology skräck-komedi från 1985, regisserad av Lewis Teague (som två år tidigare regisserade filmadoptionen av Stephen King’s Cujo) och skriven av Stephen King. Två av berättelserna – Quitters Inc. och The Ledge – är baserade på noveller King skrev under 70-talet. The Ledge publicerades för första gången i Juli, 1976 i Penthouse medan Quitters Inc. publicerades för första gången i King’s samlingsroman Night Shift – med bland annat Graveyard Shift, Children Of The Corn, The Mangler och Sometimes They Come Back. Berättelsen General är skriven unikt för filmen. Så, med allt det sagt, hur är filmen?

Cat’s Eye är en film jag sett om några gånger genom åren och ska jag vara ärlig var jag stensäker på att jag hade skrivit en recension på den – men icke. Hur som helst så är det en film jag alltid har gillat, även om anledningarna till att jag gillat filmen skiftat genom åren.

När jag var yngre tyckte jag att den tredje och sista berättelsen var den bästa – det var ju trots allt ett monster i den – medan jag nu i en äldre ålder tycker de två första berättelserna är bättre och mer underhållande. Att filmen går från att vara baserad i verkligheten (typ) i en timme för att sedan plötsligt styra ut i lala-land fungerar inte riktigt för mig nu. Med det sagt betyder det inte att jag inte gillar sista berättelsen, vilket jag faktiskt gör, men jag tycker å andra sidan att det är den svagaste delen i filmen.

Jag gillar Cat’s Eye och har alltid gjort det. Att ha en katt som den röda tråden igenom berättelserna är ett intressant koncept och det håller under större delen av speltiden. Filmen är inte i samma liga som exempelvis Creepshow filmerna, men det är överlag en underhållande och ganska kul anthology film. Rekommenderas.

No Comments

Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann av J

december 25th, 2018 | Postad i Film, Komedi

Allan Karlsson (Robert Gustafsson) och hans vänner är rastlösa på Bali efter ett år i lyx. Men när Allan bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda – en läsk ryssarna lyckades framställa efter ett missöde involverande Allan, som var dubbelagent under Kalla Kriget – blir det fart på gänget igen då läsken är slut och receptet finns undangömt någonstans i Europa. Allan och hans vänner beger sig således iväg för att leta reda på det – dessvärre är de inte de enda som är ute efter det.

Efter succén med filmatiseringen av Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann (recenserad här) var det väl oundvikligt med en uppföljare och tre år efter att den första filmen kom så uppföljaren; Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann. Min mor köpte den här filmen för omkring ett halvår sen eller så för att vi skulle se den och det har tagit fram till nu innan vi hade tid att sätta oss och se den och… mja… den är i mitt tycke okej, likt den första filmen. En del skämt är väldigt roliga medan andra faller väldigt platt och det hela känns smått ansträngt bitvis om jag ska vara helt ärlig.

Nå, överlag är Hundraettåringen… en okej film för vad den är; en cash-cow som bitvis fungerar väldigt bra och bitvis inte gör det. Har man sett första (vilket man borde ha gjort om man ska se den här filmen) så vet man på ett ungefär vad man får här. Det finns sämre svenska produktioner än det här i alla fall.

No Comments

Bad Santa 2 av J

december 22nd, 2018 | Postad i Film, Komedi

Tretton år har gått sedan det kroniskt deprimerade och misantropiska vraket Willie T. Soke (Billy Bob Thornton) lyckades med sina senaste bedrifter och lyckas nu mer nätt och jämnt att hålla sig ovanför vattenytan. Fortfarande beroende av alkohol och på god väg att ta livet av sig accepterar Willie motvilligt hans före detta kompanjon, tillika dvärg, Marcus’ (Tony Cox) erbjudande om vapenvila och att medverka i hans nya plan; att sno alla pengar vid en välgörenhetstillställning på Julafton i Chicago.

Det dröjer dock inte länge innan Willie inser till sin stora besvikelse att ytterligare en kompanjon är ivrig att hänga med på tillslaget; hans pengakåta mor, Sunny (Kathy Bates) – som Willie hatar. Kan Willie ta sig förbi hans mamma-problem, speciellt nu när det närmsta en familj för honom, Thurman (Brett Kelly), har följt efter honom till Chicago?

Tretton år efter att Bad Santa släpptes kom alltså dess första – och hittills enda – uppföljare och.. ja.. den är kul, men inte lika kul som den första. Bad Santa 2 är mer vulgär, mer snuskig och mer högljudd än sin föregångare, men känns samtidigt som en upprepning av den första filmen. Den bjuder inte på speciellt många överraskningar och vändningar de försöker sig på i slutet är extremt förutsägbara (förutom sista gaget som jag inte riktigt var beredd på).

Med det sagt så tycker jag givetvis inte att Bad Santa 2 är en dålig film – tvärtom. Den är rolig och levererar en hel del sköna gapskratt. Att de inte försökt att forcera speltiden och göra filmen längre än föregångaren uppskattas från min sida också då den här typen av film gör sig bäst kring nittio minuter, vilket bägge filmerna ligger kring.

Nå, Bad Santa 2 är inte lika bra som den första men den underhåller i alla fall gott. Gillar man den första (som man lär ha sett för att se den här) så uppskattar man troligtvis, likt mig, även den här filmen. Jag rekommenderar den här filmen hur som helst även om den inte når upp till sin föregångare.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud