| Subcribe via RSS

Evil Laugh av J

mars 7th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En grupp läkarstudenter har anlänt till ett gammalt fosterhem för att göra iordning huset inför en nyöppning av det. Det de inte vet är att huset har en tragisk och mörk bakgrund; för tio år sedan blev tillsyningsmannen Martin oskyldigt utpekad att ha ofredat och våldfört sig på de intagna barnen, varpå hans egen far tog sitt liv i tron om att hans son var ett monster. Martin kunde aldrig bevisa sin oskuld och genomgick ett mentalt sammanbrott, vilket ledde till att han en natt systematiskt slaktade de inneboende barnen och tog sedan sitt eget liv igenom att sätta eld på byggnaden – hans kropp blev emellertid aldrig funnen…

Läkarstudenterna räknar hur som helst med en helg av kul umgänge och eventuella sexuella aktiviteter sinsemellan. Vad de inte vet är att en maskbeklädd inkräktare också har dykt upp och har för avsikt att se till att fosterhemmet aldrig öppnar sina dörrar på nytt…

Jag gick in i tron om att slasher-komedin Evil Laugh skulle vara något i stuk med Student Bodies (recenserad här); väldigt lättsam, flamsig och parodisk. Filmen är till en viss del en komedi förvisso, men jag vart ganska förvånad över hur straight faced alla i filmen var och hur mörk dess story egentligen var med tanke på hur cheesig och bonkers filmen på det stora hela var – jag hade som sagt förväntat mig någonting helt annat än vad jag fick.

Hur som helst så tycker jag att filmen var helt okej. Skådespelarinsatserna är ingenting att skriva hem om, men de fick jobbet gjort i alla fall. Manuset följde Standard Mall 125B för 80-tals slashers och vem som är mördaren är ganska enkelt att räkna ut om man använder uteslutningsmetoden lite lätt. Det enda jag tyckte filmen haltade lite på var väl dess effekter. Varför? Jo, för man får knappt se något av dem överhuvudtaget. Majoriteten av morden sker antingen off-screen eller semi off-screen, vilket gör att filmen i mina ögon tappar några poäng. Filmen underhåller förvisso med alla de dumheter som händer runt om morden så klart, men det hade varit trevligt att få se mer än vad man faktiskt får.

Nåja. Evil Laugh är en okej slasherfilm på det stora hela som jag säkert kommer se om nån gång i framtiden – även om jag inte kommer ha speciellt bråttom dit.

No Comments

Secret Santa av J

december 20th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

April Pope (A Leslie Kies) är en nykter alkoholist som tillsammans med hennes pojkvän beger sig iväg till hennes mamma Shari’s (Debra Sullivan) julfest, där hela familjen inklusive partners ska samlas för att fira högtiden – komplett med ett Secret Santa spel. April tror att festen är det perfekta tillfället att gottgöra sin syster Penny (Ryan Leigh Seaton) för ett elakt spratt som April utsatte Penny för på högstadiet. Hon hoppas på att hennes gåva och att hennes bekännelse ska hjälpa att hela det trasiga bandet mellan henne och hennes syster. Dessvärre har någon en helt annan idé och har spetsat bålet som serveras med något som plötsligt förvandlar besökarna till blodtörstiga galningar som vill ha ihjäl allt och alla som kommer i deras väg.

Secret Santa från 2018 är en riktig skitfilm. Adam Marcus – klåparen som gav oss Jason Goes To Hell: The Final Friday – har regisserat och är en av två manusförfattare (den andra var Debra Sullivan, som spelar mamma Shari i filmen) till filmen, som knappast gav mig någon större förhoppning på att karln någonsin ska kunna göra en genuint bra film. Hela filmen ser ut som något skit en grupp mediastudenter hade kunnat snickra ihop på helgerna med extremt uppenbara CGI-blodfontäner och halvusla skådespelarinsatser. Idéen bakom filmen är det absolut inget fel på, problemet ligger i att Adam Marcus var involverad i dess produktion.

Secret Santa är ren dynga i filmformat. Det enda som var genuint bra med skiten var låten som spelades över filmens sluttexter, Missing You av Timothy DG Eilers. Skippa det här skräpet.

No Comments

Secret Santa av J

december 20th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En grupp excentriska college ungdomar har samlats för en blöt kväll, där de tänkt köra Secret Santa. Dessvärre för dem går en psykotisk galning lös och denne har speciella presenter åt dem allihop.

Secret Santa är en kanadensisk lågbudget julslasher från 2015. Filmen har ett filter på bilden för att generera känslan av att man tittar på en gammal skräpig och sunkig grindhouse film från sent 70-tal, med ganska dåliga effekter och halvtaskiga skådespelarinsatser. Det i sig är inget större problem då filmen är menad att vara ganska dålig, men det känns som att filmen börjar halta halvvägs igenom då det egentligen inte händer jättemycket förrän mot slutet av den. Det som räddar filmen från att falla platt under den första halvan är väl dess humor, som är bitvis gapskrattsrolig.

Mycket mer än så finns det väl inte att säga om Secret Santa egentligen. Det är absolut inte en bra film, men det är å andra sidan en charmigt skräpig lågbudgetfilm som med sin tighta speltid på knappt sjuttiofem minuter rullar förbi utan några större bekymmer. Med det sagt så finns det absolut bättre julfilmer än den här att titta på.

No Comments

Masterminds av J

november 10th, 2019 | Postad i Film, Komedi

David Ghantt (Zach Galifianakis) är en okomplicerad man som är fast i ett monotont liv. Dag in och dag ut kör han en värdetransportsbil för Loomis Fargo, transporterandes miljoner av andra människors pengar utan några förändringar i vardagen i sikte. Den enda glimten av spänning han har är hans flörtiga ex-kollega tillika förälskelse Kelly Campbell (Kristen Wiig), som snart lurar in honom i en kupp mot hans arbetsgivare. Tillsammans med en grupp halvkorkade kriminella ledda av Steve Chambers (Owen Wilson) och en inte nämnvärt genomtänkt plan för kuppen lyckas David med det omöjliga och kommer iväg med sjutton miljoner dollar i sedlar. I tron om att han ska få en andel av bytet och att Kelly vill vara med honom beger han sig iväg till Mexiko för att ligga lågt, men Steve har inga avsikter att ge honom några pengar och har redan i förväg planerat att David ska få ta hela skulden för kuppen.

Masterminds från 2016 är en smårolig dussinkomedi som är inspirerad av verkliga händelser som inträffade i Oktober, 1997. Filmen bjuder inte på några större överraskningar och man vet på ett ungefär vart allting är på väg redan från början. En del gags i filmen var hysteriskt roliga, medan andra föll platt på ansiktet och kändes väldigt generiska för den här typen av film. Kort sagt; vi har sett dem många, många gånger förr. Å andra sidan tror jag samtidigt att filmen gör sig bäst tillsammans med gott sällskap, vilket jag inte hade när jag tittade på den. Kanske hade den varit roligare, kanske inte. Vad vet jag. Masterminds är hur som helst en lättsam komedi och ett okej tidsfördriv en tråkig söndagskväll.

No Comments

Happy Death Day 2U av J

juli 19th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Efter att ha lyckats klura ut vem som gång på gång mördade henne på hennes födelsedag har Tree Gelbman (Jessica Rothe) äntligen lyckats komma ur den underliga tidsloopen hon fann sig fast i och allting verkar ha återgått till det normala – tror hon i alla fall. Tree får nämligen inte njuta av friden speciellt länge då hennes nya pojkvän Carter’s (Israel Broussard) rumskamrat Ryan (Phi Vu) hävdar att han upplever samma paradoxala dag om och om igen; att han blir förföljd och mördad av en mystisk galning i en mask föreställande skolans maskot enbart för att vakna upp samma morgon igen. I ett försök att ställa allting till rätta genomför gänget ett experiment, som i sin tur går fel och skickar tillbaka Tree till ruta ett igen och in i en ny tidsloop…

Jag hade hoppats på att få se Happy Death Day 2U på vita duken då jag blev ett instant-fan av Happy Death Day när jag såg den för första gången. Dessvärre blev det inte så och jag fick vackert vänta på bluray släppet av filmen. Nu har jag således äntligen sett filmen och jag gillar den, även om jag hade förväntat mig en slasherfilm men fick istället en sci-fi komedi med inslag från slashergenren. Jag hade hellre sett att de fortsatt på samma spår som i den första filmen med slasherdelen och expanderat universumet på ungefär samma vis som de gjort här, men det är väl som det är. Filmen är hur som helst välspelad, välskriven och stundtals gapflabbsrolig och fungerar nästan lika bra som den första filmen, fast på grund av andra anledningar givetvis.

Nå. Happy Death Day och Happy Death Day 2U är en skön popcorn double feature man kan köra om man vill se lättsam underhållning med både våld och humor – och lite sci-fi. Happy Death Day 2U får tummen upp av mig, även om jag föredrar den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av Happy Death Day också.

No Comments

The Last Sharknado: It’s About Time av J

juli 16th, 2019 | Postad i Action, Film, Komedi

Jag skrev följande i min recension av Sharknado 5: Global Swarming: ”Förhoppningsvis var det här den sista Sharknado filmen, men med tanke på hur den slutar så har jag onda aningar om att vi har en sjätte film på horisonten…”. Gissa vad? Jag hade rätt…

Fin (Ian Ziering) lyckades tillsammans med sin fru April (Tara Reid) förinta de massiva cyklonerna med hajar i, men till priset av Jordens undergång och mänsklighetens utrotning. Ensam började Fin att vandra runt i de öde ruinerna tills det att han plötsligt blev kontaktad av sin son Gil – från framtiden. I ett sista försök att ställa allting tillrätta skickade Gil sin far tillbaka i tiden för att stoppa den allra första cyklonen med hajar i – i stenåldern, där Fin möter upp April och flera av hans vänner som han trodde hade dött. Tillsammans reser de genom tid och rum för att stoppa cykloner i olika tidsepoker för att sätta stopp för dem en gång för alla.

Jag brukar i regel se om tidigare filmer i en franchisé när en ny film har släppts, men i Sharknado’s fall hoppade jag det. Jag orkade verkligen inte plåga mig igenom de fem första Sharknado filmerna innan jag skulle se The Last Sharknado: It’s About Time och det var nog bra då den här filmen var en handfull att ta in.

Den första filmen har en viss seriös ton av sig (även om konceptet är skitlöjligt), medan dess uppföljare ballar bara ur mer och mer för varje film och den här sjätte – och förhoppningsvis sista delen i franchisén – toppar samtliga av de tidigare filmerna i hur jävla absurd och löjlig filmen är. Jag hade inte förväntat mig en seriös film så klart, men gode gud.. det enda som hade fattats för att göra den här cirkeln hel hade varit om karaktärerna hade ställt sig och stirrat rakt in i kameran med ett stort leende och sagt; ”Oh, these silly Sharknados.”. Filmen drar så klart referenser till andra – bättre – filmer och produktioner, i synnerhet Back To The Future trilogin som de försöker skämta med cirka trettiosex gånger filmen igenom vilket blir väldigt gammalt, väldigt snabbt.

Jag har inte så mycket mer att tillägga egentligen. Jag försökte verkligen gå in med ett öppet sinne och förberedde mig på en film som skulle vara dummare än en säck med potatis men filmen visade sig så klart bara vara ytterligare en Sharknado film som upprepade exakt samma sak som de tidigare fem filmerna, men som skruvade upp dumheterna ytterligare tre snäpp. Ska jag vara ärlig så begriper jag inte hur fan de lyckades få ihop sex filmer (och en mockumentär) i den här franchisén då de stampar konceptet och skämtet – som franchisén i stort sett är – i backen. Se någonting annat. Dynga.

Läs gärna mina recensioner av Sharknado 1, 2, 3, 4 och 5 också.

No Comments

April Fool’s Day av J

april 1st, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Collegestudenten Muffy St. John (Deborah Foreman) har bjudit in åtta av hennes vänner till hennes föräldrars sommarhus som är beläget på avsidesliggande ö för att fira deras sista år på skolan. Festligheterna får emellertid ett abrupt slut när någon av dem börjar att ha ihjäl de andra.

Jag såg April Fool’s Day för första gången för omkring femton år sedan och om jag inte minns helt fel gillade jag inte filmen alls då. Nu när jag äntligen har sett om den är jag av en helt annan uppfattning; April Fool’s Day är en välspelad, sjukt underhållande och riktigt rolig slasherfilm. Humorn är gapskrattsrolig bitvis och även om filmen i grunden är byggd på klyschorna i slashergenren så gör den någonting (i alla fall då) fräscht och orginellt i slutändan.

Jag hade en kul stund i soffan framför April Fool’s Day och kommer högst troligen att se om den igen. Rekommenderas.

Läs gärna min elva år (!) gamla recension på remaken från 2008 också.

No Comments

Charlie’s Angels: Full Throttle av J

mars 12th, 2019 | Postad i Action, Film, Komedi

Agenterna Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) har fått i uppdrag att leta reda på två försvunna ringar, som var för sig inte är någonting speciellt men som tillsammans innehåller krypterad information om de nya identiteterna för alla personer som ingår i FBI’s vittnesskyddsprogram. Efter att flera vittnen har hittats döda börjar tjejerna att inse att hotet är betydligt närmare än vad de någonsin hade kunnat ana.

Charlie’s Angels: Full Throttle från 2003 är uppföljaren till filmen från 2000. Likt sin föregångare har även den här filmen toköverdriven action, en massa flamsig humor och fullständigt orealistiska sekvenser ackompanjerade till ett nästan lika grymt soundtrack som första filmen hade. Exempelvis spelas The Prodigy’s Breathe och Firestarter under två actionsekvenser här och jag personligen fick bara lov att höja volymen lite extra när jag hörde vad det var som skulle spelas i bakgrunden. Bra skit helt enkelt. I övrigt är väl filmen ungefär lika bra som den första, skulle jag säga.

Är man ute efter en seriös och realistisk actionfilm får man leta vidare då den här uppföljaren tar det den första filmen var och vrider upp vredet några snäpp till. Jag menar, i några scener av filmen började jag klia mig i huvudet och sa högt ”Hur fan överlevde de det där…?”. Charlie’s Angels: Full Throttle är popcorn-underhållning utan någon större hjärna och en del av skämten fungerade alldeles utmärkt (två av dem fick mig att ligga och nästan grina av asgarv), medan andra blev mest cringe och gjorde att jag var nära inpå att börja gnissla tänder.

Hur som helst; en underhållande uppföljare och jag tycker det är lite synd att det aldrig kom en tredje film av samma team. Rekommenderas.

No Comments

Charlie’s Angels av J

mars 12th, 2019 | Postad i Action, Film, Komedi

Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) är tre snygga och tuffa agenter, ledda av den hemlighetsfulle miljardären Charlie som bara kommunicerar med dem via radio. Deras senaste uppdrag blir att hitta den kidnappade affärsmannen Eric Knox (Sam Rockwell), chefen för datorföretaget Knox Technologies. Spåren pekar mot hans konkurrent och rival, Roger Corwin (Tim Curry). Tjejerna inser emellertid snart att de är brickor i ett invecklat spel, där de och deras chef Charlie är levande måltavlor.

Det var länge sedan jag såg något så urflamsigt, over-the-top och fullständigt verklighetsfrånvarande som Charlie’s Angels rebooten från 2000. All action är uppskruvad till max och allt vad som heter realism har slängts ut genom fönstret. Det är fullt ös nästan hela tiden och humorn går mellan att vara flamsig till att vara ren cringe (även om en del skämt fick mig att gapskratta).

Det är ganska imponerande över hur många stora skådespelare som medverkade i filmen, även om flera av dem bara är med i en scen eller två. Effekterna är emellertid inte fullt lika imponerande längre – i synnerhet inte de green screens och den förlegade CGIn som användes. Det är hur som helst ingenting som direkt stör då jag hade en ganska kul stund i soffan. Filmens soundtrack är nog en av filmens starkaste sidor skulle jag säga, med klassiker så som The Prodigy’s Smack My Bitch Up, Blur’s Song 2 och Fatboy Slim’s Ya Mama som brölar på i bakgrunden under flera actionscener.

Charlie’s Angels från 2000 är stendum men är ändå rolig popcorn-underhållning som blåser förbi väldigt fort. Rekommenderas.

No Comments

Leprechaun Returns av J

mars 9th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Lila Reding (Taylor Spreitler) anländer till den lilla staden Devils Lake, North Dakota där hon ska gå på universitet, men också för att medverka i upprustandet av hennes föreningshus en bit utanför staden – samma hus som Lila’s mor en gång ägde. Ovetandes om platsens mörka historia lyckas gruppen av misstag återuppväcka den ondskefulla pysslingen som Tory Reding, Lila’s mor, och hennes vänner lyckades stoppa för tjugofem år sedan – och han vill ha tillbaka sitt guld.

Jag hade inte direkt några höga förväntningar på Leprechaun Returns när jag satte mig för att se den. Jag menar, det är trots allt den åttonde filmen i en franchisé som varit väldigt ojämn. Det visade sig hur som helst att den var helt okej och faktiskt bättre än flera av de tidigare uppföljarna, även om jag inte gillade några av karaktärerna, förutom två; den ena var pysslingen, spelad av Linden Porco och den andra var Ozzie, spelad av Mark Holton som – utöver pysslingen – är den enda återvändande karaktären från originalfilmen. För dig som inte har fattat det än så är Leprechaun Returns en direkt uppföljare till filmen från 1993.

Hur som helst är karaktärerna överlag extremt stereotypiska och rent av irriterande bitvis. Det som gör filmen sevärd är så klart pysslingen och de ganska uppfinningsrika sätten han har ihjäl dumskallarna på. Effektmässigt varierar det lite grann. De praktiska effekterna ser rätt bra ut, men varvas med uppenbar CGI – vilket är föga förvånande då filmen är delvis producerad av Syfy och är gjord för demand. Skådespelarna är helt okej, men även om jag tycker att Linden Porco gjorde sig bra som pysslingen så tycker jag att det är synd att Warwick Davis tackade nej till att reprisera den rollen.

Leprechaun Returns var hur som helst ett okej tidsfördriv. Att de äntligen gjorde en direkt uppföljare till originalet var ju kul, även om jag kan tycka att de borde ha gjort det direkt med Leprechaun 2 istället för att göra sex fristående uppföljare som inte hade något med originalet att göra.

Läs gärna mina recensioner (varav de sex första har en hel del spoilers och är rätt uselt skrivna) på de tidigare filmerna också; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud