| Subcribe via RSS

Truth Seekers av J

april 20th, 2024 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Gus Roberts (Nick Frost) jobbar som installatör och tekniker hos Smyle, Storbritannien’s största internetleverantör och operatör av mobila nätverk, och anses vara den bäste av dem. På hans fritid försöker han att undersöka det paranormala, utan någon egentlig större framgång, samtidigt som han försöker hålla sin åldrande far, Richard (Malcolm McDowell), från hans hemmasnickrade utrustning.

Gus blir initialt besviken när hans chef, David (Simon Pegg), tvingar honom att bli partner med den nyanställde Elton John (Samson Kayo), men det dröjer inte särskilt länge innan de två formar en vänskap. Arbetet på Smyle fortgår stadigt, men Gus börjar samtidigt märka att även hans paranormala undersökningar börjar ta skruv. Så, tillsammans med Elton – som, till skillnad från Gus, inte är särskilt entusiatisk till det hela – och en mystisk kvinna vid namn Astrid (Emma D’Arcy) – som säger sig vara hemsökt av andar – börjar han att undersöka en rad platser som sägs ska ha en paranormal närvaro, samtidigt som de laddar upp sina äventyr på internet. Men allt eftersom deras undersökningar blir allt mer skrämmande börjar de uppdaga en ofattbar och apokalyptisk konspiration…

Jag hade inte den blekaste aning om vad Truth Seekers var för någonting när en vän frågade om jag ville se serien med henne för någon vecka sedan. När hon sen sa att Nick Frost och Simon Pegg var med blev mitt svar direkt ett ja på hennes fråga, varpå vi satte oss och tittade.

Truth Seekers var inte riktigt vad jag hade förväntat mig om jag ska vara ärlig. Frost och Pegg är ju mest kända för att medverka i diverse olika komedi produktioner och visst, Truth Seekers är fläckvis rolig, men absolut inte till den grad jag trodde att serien skulle vara. Den har en lite mer seriös ton över sig jämfört med mycket av vad duon har gjort förr, vilket i och för sig inte är ett problem, men det överraskade mig.

Hur som helst så tyckte jag att serien var lite spretig under den första halvan. Det kändes inte som att det egentligen fanns någon röd tråd att följa, mer än att karaktärerna går från en händelse till en annan, vilket gjorde mig lite fundersam vad serien egentligen gick ut på. Men när väl alla pusselbitar började falla på plats så insåg jag att serien, trots allt, har en ganska smart handling och när sluttexten på det sista avsnittet började rulla hade alla frågetecken besvarats – eller ja, nästan alla i alla fall…

Men, även om Truth Seekers visade sig vara någonting annat än vad jag trodde att den skulle vara så gillade jag den i slutändan. Malcolm McDowell var troligtvis det bästa (och roligaste) med serien som den gamla gringubben Richard, samtidigt som Nick Frost, Samson Kayo, Emma D’Arcy, Susan Wokoma (som Elton John’s syster Helen) och Simon Pegg (även om han knappt är med i serien) gör alla minnesvärda karaktärer och ärligt talat hade jag inte haft någonting emot en andra säsong, även om chanserna för en sån antagligen ligger någonstans mellan minimala och icke existerande.

Är man ett fan av Frost och Pegg tycker jag att man borde ge serien en chans, speciellt med tanke på att den knappt är fyra timmar lång. Rekommenderas.

No Comments

The Super Mario Bros. Movie av J

april 6th, 2024 | Postad i Barn/Familj, Film, Komedi, Tecknat/CGI, Äventyr/Fantasy

De italiensk-amerikanska bröderna Mario (Chris Pratt’s röst) och Luigi (Charlie Day’s röst) har nyligen öppnat en rörmokarfirma i Brooklyn och efter att ha noterat en signifikant vattenläcka på nyheterna beger sig de två bröderna ner i kloakerna för att fixa den. Men väl där nere blir de insugna i ett mystiskt rör och blir separerade från varandra.

Mario landar i Svampriket, som styrs av Prinsessan Peach (Anya Taylor-Joy’s röst), medan Luigi landar i Mörkerlandet, som styrs av den onde Koopa kungen Bowser (Jack Black’s röst). Bowser är förälskad i Peach och har för avsikt att gifta sig med henne och han kommer förstöra Svampriket med en Superstjärna om hon vägrar. Tillsammans med en av Svampriket’s invånare, Toad (Keegan-Michael Key’s röst) och prinsessan Peach beger sig Mario iväg på ett episkt äventyr för att stoppa Bowser’s planer och återförenas med sin bror.

Efter succéerna med Sonic The Hedgehog filmerna (recenserade här och här) så var det ju bara en tidsfråga innan Super Mario också skulle få en (i det här fallet ny) filmatisering. Jag ville faktiskt gå och se den när den gick upp på bio, men då alla biografer som ligger en resonabel bit ifrån där jag bor visade den mestadels med svenskt tal och med engelskt tal enbart på tider och dagar då jag absolut inte kunde tack vare att jag jobbade då så fick det vara. Fast, med det sagt har jag ju å andra sidan inte direkt haft någon brådska att se filmen när den släpptes på hemmavideo heller. Nåväl…

Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl säga att jag tycker att den var bra – inget mer, inget mindre. Den hade en föredömligt lagom längd på speltiden, ett konstant och bra driv, mycket humor, en hel del referenser och noddar till tidigare Mario-relaterade produktioner som inte varit spel (så som TV-serierna från slutet på 80- och början på 90-talet) och massor av fan-service till fans (så klart). Filmen är ju dock så pass förutsägbar som den bara kan bli och det är inte särskilt svårt för oss i vuxen ålder att räkna ut vart saker och ting ska ta vägen, men det är samtidigt egentligen inget problem. Det är en kul, underhållande och fartfylld äventyrsfilm med Mario och många, många karaktärer från det universumet.

Nu har jag inte sett Super Mario Bros. från 1993 sedan jag var åtta, nio år så jag minns ärligt talat knappt någonting ifrån den filmen, så jag tänker inte jämföra de bägge filmerna. Men, någonting jag tror de i alla fall gjorde rätt med den här filmen var att göra den helt animerad istället för att försöka sig på ytterligare en live action version då konceptet med Super Mario Bros. kanske inte riktigt är lämpad för den typen av film…

Nåja, The Super Mario Bros. Movie är definitivt sevärd, både för barn och vuxna i mitt tycke. Rekommenderas varmt.

No Comments

Twisted Metal – Season 1 av J

mars 2nd, 2024 | Postad i Action, Komedi, TV
För tjugo år sedan brakade samhället samman efter att en bugg slog ut alla världens datorer och därmed elnätet. Upplopp började inträffa och var man fick klara sig bäst de kunde. Städerna började bygga stora murar runt sig som skydd och slängde ut allt slödder i kaoset utanför så de kunde slåss om det lilla som fanns kvar där ute.

De som bodde innanför murarna håller sig nu mer innanför dem och de på utsidan håller sig således utanför för dem, men det finns folk som kör mellan dessa städer med gods; Milkmen. John Doe (Anthony Mackie), som haft minnesförlust i tjugo år, är en milkman. När han får ett uppdrag av den operativa chefen av New San Francisco, Raven (Neve Campbell), att hämta ett paket i New Chicago ser han sin chans att äntligen få slå sig ner och pensionera sig som milkman. Problemet är bara att han har tio dagar på sig att hämta paketet och lämna det till Raven, samtidigt som vägen dit och tillbaka är kantad av mördare, psykopater, rövare och…… en clown.

En vän från USA som är ett stort fan av Twisted Metal spelen frågade mig för nån vecka sen om jag ville titta på serien med honom. Det enda jag egentligen visste om spelen är att det är våldsamma racingspel i stuk med Carmageddon spelen och att det är en clown med, men jag har aldrig spelat något av dem trots att jag ägt 2012 rebooten till PS3 i ett x antal år. Det ska jag försöka se till att det blir ändring på då den här första säsongen var helt jävla briljant och är spelen ens i närheten av det här så lär jag älska dem.

Serien bjuder på mycket action, en hel del gapskratt och varje episod är föredömligt kort med i runda slängar trettio minuter stycket, så det är en snabb titt på runt fem timmar. För att inte tala om att det nästintill hela, hela tiden rör på sig på ett eller annat sätt. Det är extremt lite dödtid här och i stort sett vartenda avsnitt slutar med en cliffhanger som gör att man bara måste se nästa direkt. Briljant!

Har du missat den första säsongen av Twisted Metal så gör du dig en otjänst att inte spana in den. Det här är en av de bästa serierna jag sett på flera år och jag kan knappt bärga mig inför säsong två. Bring ån säsong två nauw, tack!

Rekommenderas!

No Comments

Violent Night av J

februari 3rd, 2024 | Postad i Action, Film, Komedi

Jason Lightstone (Alex Hassell) och hans ex-fru Linda (Alexis Louder) tar med sig deras gemensamma dotter Trudy (Leah Brady) till hans snuskigt rika mor Gertrude’s (Beverly D’Angelo) herrgård för att fira jul där. Det dröjer dock inte så länge innan julefriden får ett abrupt slut då en grupp legosoldater, ledda av en man som kallar sig Mr. Scrooge (John Leguizamo), intar herrgården, dödar personalen och tar familjen som gisslan.

Men vad varken Mr. Scrooge eller hans team hade räknat med är att det också befinner sig en oväntad motståndare i huset; Jultomten (David Harbour).

När det kommer till julfilmer så brukar jag oftast försöka att se dem kring just jul. Inte för att det egentligen spelar någon som helst jävla roll när på året man ser dem, men jag tycker personligen att julfilmer passar bäst då. Så, varför i helvete skriver jag då en recension på en julfilm i Februari? Jag hade faktiskt planerat att se Violent Night kring julafton förra året men av olika anledningar blev det helt enkelt inte av och.. ja, här är vi.

Med allt det svamlet ur vägen, hur är Violent Night? Briljant, skulle jag säga. Den är våldsam, den är rolig och den försöker inte vara något annat än en skön popcornrulle. Hela premissen är givetvis skitdum, men det var den här typen av film jag föreställde mig när jag satte mig för att se Fatman i julas (recenserad här), men som levererade någonting lite annorlunda mot vad jag förväntat mig.

Hur som helst är Violent Night en kul film. John Leguizamo är (som vanligt) briljant som skurk, David Harbour är bra (och kul) som Jultomten, som motvilligt tar sig ann de som finns med på hans ”naughty list”. Vi får även se Brendan Fletcher (Rampage trilogin, bland annat) i en mindre roll som sociopatisk hantlangare till Leguizamo.

Jag gillade Violent Night. Mycket. Det är i mångt och mycket en Die Hard klon (med tvisten att Jultomten är McClane-karaktären då), men den gör det på ett snyggt och underhållande sätt trots att dess premiss egentligen är stendum. Hur som helst, två tummar upp. Rekommenderas.

No Comments

Fatman av J

december 25th, 2023 | Postad i Action, Film, Komedi

Chris Cringle (Mel Gibson) – också känd som Jultomten – och hans fru Ruth (Marianne Jean-Baptiste) sitter i klistret ekonomiskt då Chris’ verksamhet har börjat att avta med åren tack vare att barn runt om i världen har blivit elakare. Samtidigt har den amerikanska regeringen, som innehar en ränteandel på Chris’ verksamhet då julhögtiden är en stor ekonomisk stimulans för landet, börjat att dra ner på sina subventioner. För att rädda verksamheten från att gå under går Chris motvilligt med på ett erbjudande som den amerikanska militären lägger fram; att producera komponenter till jetflygplan.

På Julafton får Billy Wenan (Chance Hurstfield), en bortskämd, elak och narcissistisk tolvåring som bor med sin rika farmor, en kolklump i julklapp från Chris då han begått en rad klandervärdiga handlingar mot andra som han anser vara underlägsna. Billy svär att han ska hämnas och anlitar därför en torped (Walton Goggins) för att mörda Chris.

Jag tror de flesta har någon gång sett en trailer för en film och fått ett intryck av att filmen ska vara på ett sätt men sen när de tittar på filmen inser de att den är på något helt annat. Fatman är en sån film för mig. När jag såg trailern kring hösten för tre år sedan fick jag intrycket att det skulle vara en balls to the walls actionrykare med one-liners, konstant action och ett manus som knappt gick att ta på allvar – vilket filmen inte alls är.

Visst har filmen en del action och handlingen i Fatman är bonkers och halvsvår att ta på allvar, men filmen är samtidigt återhållsam med dess actiondelar och manuset (för att inte tala om humorn) ligger på en betydligt mer subtil nivå än vad jag förväntade mig att den skulle. Istället för att vara en idiotactionfilm är Fatman mer en karaktärsdriven actionfilm med en del komiska inslag – och det funkar briljant. Till större delen i alla fall.

Det enda jag egentligen kan tänka mig att klaga på är filmens klimax, då Gibson’s och Goggins’ karaktärer slutligen möter varandra. Hela den biten är överstökad på tok för fort och det hela blir nästan antiklimaktiskt på grund av hur kort fighten mellan dem är. Jag menar inte att fighten hade behövt vara tjugo minuter lång, men i alla fall ett par minuter längre hade jag uppskattat.

Resten av filmen är som sagt riktigt bra. Handlingen – hur dum den än är – fungerar fint, trots att resten av filmen är hyfsat straight spelad. Karaktärerna är intressanta och underhållande att titta på (i synnerhet Gibson’s och Goggins’ karaktärer) och även om filmen inte är fylld till bredden med action från för- till eftertexter så är det tillräckligt med action (och humor) för att hålla intresset uppe – speciellt med tanke på att filmen har en föredömlig speltid på strax under hundra minuter.

Fatman visade sig inte vara som jag trodde (mest tack vare en missvisande trailer), men den levererade ändå. Handlingen må vara dum, men utförandet är nästintill helt briljant. Rekommenderas.

No Comments

Chucky – Season 2 av J

december 16th, 2023 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare, TV

Sex månader har gått sedan de tre vännerna Jake (Zackary Arthur), Devon (Björgvin Arnarson) och Lexy (Alyvia Alyn Lind) lyckades sätta käppar i hjulet för den demoniska dockan Chucky’s (Brad Dourif’s röst) planer. Jake bor nu mer med en fosterfamilj men han saknar Devon, men kan samtidigt inte riskera att visa upp deras relation inför hans nya, konservativa familj. Det stilla lugnet får dock ett abrupt slut när någon som låter som Chucky plötsligt ringer upp Jake.

När Jake har berättat för Devon och Lexy om det underliga samtalet samlas trion återigen – och går rakt i Chucky’s fälla. Men efter att ha misslyckats att röja de tre ungdomarna ur vägen och istället lyckats spränga Jake’s yngre fosterbror i luften får trion skulden för det hela och skickas iväg till internatskolan Incarnate Lord – som inte bara är en strikt religiös internatskola, utan också den som Charles Lee Ray – Chucky – gick på när han var ung…

Jag har alltid varit ett stort fan av Child’s Play och Chucky filmerna. Visst har franchisén haft sina dippar här och där men jag har aldrig ogillat någon av filmerna, vilket är ganska sällsynt. Oftast är det i alla fall en eller två filmer i en längre film franchisé som jag tycker är genuint usla, men inte här inte! Hur som helst så tillhör jag dem som älskade den första säsongen av Chucky. Den levererade en nästintill perfekt säsong (där halvtaskig CGI var egentligen det enda jag kunde tänka mig att klaga på) och fortsättning på franchisén. Så när säsong två av Chucky hade haft premiär och några avsnitt hade släppts bänkade jag mig tillsammans med en nära vän (som också är ett die hard fan av Chucky) för att avnjuta fortsättningen på franchisén – vilket skulle ta längre tid än vad vi hade tänkt oss.

Det tog snett över ett år för oss att faktiskt se säsong två från början till slut, med en omstart halvvägs igenom säsongen efter att vi inte hade tittat på den på över ett halvår. Anledningarna till varför det blev så är många men det berodde absolut inte på serien i sig, säsong två av Chucky fortsätter nämligen att leverera.

Det är kul, det är våldsamt och likt den första säsongen är givetvis även den här gjord för fansen. Det är en hel del callbacks till filmerna och karaktärer som vi inte sett i flera filmer (eller ens den föregående säsongen) dyker upp här, samtidigt som handlingen fortsätter framåt i rask takt. Effektmässigt verkar serien ha fått sig ett litet lyft (eller så är det jag som börjat acceptera halvtaskig CGI) sedan den första säsongen och jag skulle nog säga att det nästan är mer effekter nu än i föregående.

Det enda jag egentligen har något att klaga på är ett specifikt avsnitt där de försökt vara meta samtidigt som avsnittet driver handlingen framåt, vilket kändes lite som ett stort ”Titta, är vi inte för roliga? Haha!”. Visst, jag skrattade och tyckte att en del av gagsen var kul, men det hela kändes i slutändan väldigt felplacerat och något forcerat.

Bortsett från det avsnittet så har jag inte speciellt mycket annat att klaga på när det gäller den andra säsongen av Chucky. Jag hade förbannat roligt och ser fram emot att fortsätta med säsong tre, som i skrivande stund har ett juluppehåll. Är du ett fan av Child’s Play och Chucky tror jag nog att du redan sett säsong två av Chucky TV-serien, om inte så tycker jag definitivt att du ska ta och göra det. Nuuu. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av filmerna också; 123456, 7 och säsong 1 av Chucky.

No Comments

Critters Attack! av J

augusti 3rd, 2023 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Tjugoåriga Drea (Tashiana Washington) drömmer om att gå på det lokala colleget Leroy och tar motvilligt på sig ett jobb som barnvakt åt en professor som jobbar där i hopp om att lyckas komma in. Eftersom det visar sig vara besvärligare att underhålla professorns barn Trissy (Ava Preston) och Jake (Jack Fulton), samt hennes egen lillebror Phillip (Jaeden Noel), än vad hon trodde bestämmer sig Drea för att ta med dem ut på en utflykt. Vad de inte vet är att en grupp dödliga utomjordiska varelser – Krites – har landat i närheten och har börjat sluka allt levande som kommer i deras väg.

I början av 2019 släpptes Critters: A New Binge på streamingtjänsten Shudder, vilket från början spelades in som en långfilm men som senare delades upp i en åtta delar lång mini-serie. Jag har inte lyckats komma över serien i skrivande stund, men skulle jag göra det senare så kommer jag skriva om den då. Senare samma år, i Juli, släpptes hur som helst Critters Attack! – som är en reboot av franchisén.

Ska jag vara helt ärlig gick jag in i den här filmen med en gnutta skepsis. Dels för att filmen är en modern reboot av en klassisk franchisé som varit i stort sett död sedan tidigt 90-tal, men också för att jag inte hade hört speciellt mycket bra om den. Min skepsis visade sig vara delvis befogad.

Någonting jag insåg ganska snabbt när jag satte mig för att se filmen var att den är gjord för dagens unga publik, vilket för mig är en aningen märkligt då jag har svårt att tro att ungdomar överlag i dag vet vad Critters franchisén är för något. Filmen borde ha varit riktad mot oss som har någon form av nostalgisk koppling till de gamla filmerna, så varför de valt att gå den vägen de gått begriper jag inte. En annan sak jag insåg ungefär lika fort som ovanstående problem med filmen var att alla karaktärer är antingen irriterande eller idioter. Skådespelarna var helt okej i sina roller, men en del av dialogen gjorde att jag bitvis nästan började gnissla tänder.

Men under alla dessa problem så finns det en bra (eller åtminstone okej) – film. Effekterna ser riktigt bra ut och det faktum att de har försökt med någonting helt nytt rent manusmässigt var inte bara förvånande, det var även välkommet. Det som är synd är att de bra sakerna med filmen blir begravda under all dum skit som den gör i övrigt.

Critters Attack! är inte en speciellt bra film och det är definitivt den svagaste delen i franchisén, men jag tycker samtidigt att det var kul att få se en helt ny Critters film som jag aldrig tidigare hade sett. Synd nog var den inte riktad mot min målgrupp, vilket den borde ha varit. Tar man filmen för vad den är så är det en okej engångstitt, förväntar man sig något i stil med den första eller andra filmen lär man dock bli besviken.

No Comments

Critters 3 av J

augusti 3rd, 2023 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

På vägen hem från en familjesemester stannar änklingen Clifford (John Calvin) och hans två barn Annie (Aimee Brooks) och Johnny (Christian Cousins / Joseph Cousins) till vid en rastplats efter att ha fått punktering. Clifford byter däck och de är snart på väg hemåt igen, ovetandes om att de fått med en handfull oönskade medpassagerare i form av Krites ägg. Kort efter att de anlänt hem till det fallfärdiga hyreshuset de bor i kläcks äggen och släpper lös en ny grupp med Krites som genast börjar tugga i sig hyresgästerna.

Som jag redan har nämnt var Critters 3 den filmen som introducerade mig till franchisén som barn. Att filmen var dubbad till tyska brydde jag mig inte så mycket om egentligen, att det var en skräckfilm med monster var det som fascinerade mig. Att den är betydligt sämre än de två första filmerna visste jag så klart inte om då, men det är å andra sidan någonting jag har lärt mig med åren och ett par, tre omtittar av den.

Critters 3 är inte dålig, men den känns å andra sidan väldigt platt. Karaktärerna är överlag ganska ointressanta och jag hade mer än gärna sett att fler av dem hade dött. De två första filmernas humor har dessutom vridits ned ordentligt och även om den skymtar förbi då och då så är den inte alls lika kul och fyndig som i föregångarna. Det största problemet med Critters 3 är väl egentligen att de vridit ned allting från de två första filmerna – vilket gör att filmen känns betydligt mycket längre än vad den egentligen är.

Jag tror personligen att Critters 3 hade kunnat bli en betydligt bättre film om de dels hade fortsatt på den redan inslagna vägen, men om de också hade gjort mer intressanta karaktärer än vad vi får här. Hooken med att placera de utomjordiska hårbollarna i ett hyreshus var inte en dum idé – problemet låg i utförandet, vilket i sin tur har gjort, som sagt, filmen väldigt platt.

Jag tycker Critters 3 är okej, men den kunde samtidigt ha varit så mycket bättre än vad den är – vilket är väldigt synd med tanke på de två starka första filmerna i franchisén.

No Comments

Critters 2 av J

augusti 3rd, 2023 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Två år har gått sedan familjen Brown hamnade under attack från de glupska utomjordiska varelserna kallade Krites på deras gård strax utanför den lilla staden Grover’s Bend. Brad Brown (Scott Grimes) har återvänt till staden för att spendera påsken tillsammans med sin mormor, ovetandes om att en otrevlig överraskning väntar på honom.

En handfull okläckta Krites ägg som gömts undan hittas på Brad’s gamla farm och misstas senare för att vara påskägg, vilket snart resulterar i att de nykläckta Krites börjar sätta tänderna i Grover’s Bend’s invånare. Lyckligtvis återvänder de intergalaktiska prisjägarna igen för att sätta stopp för Krites-problemet en gång för alla, men problemet är desto större till antalet den här gången och frågan är vad som kommer vara kvar av Grover’s Bend och dess invånare…

Critters 2 är den enda av de fyra första filmerna som jag aldrig såg som barn. Jag såg den första filmen tack vare att jag lyckades spela in den från TV. Den tredje filmen såg jag dubbad på tyska och den fjärde filmen hyrde jag hos den lokala filmbutiken, men den här andra filmen i franchisén lyckades jag aldrig få tag på. Det skulle dröja ganska många år innan jag faktiskt såg den för första gången, vilket var någon gång i mina tonår. Sist jag såg den var något år innan jag började skriva recensioner, kring 2006 eller 2007 skulle jag tro. Hur som helst så mindes jag den som en okej film, men att den inte var så mycket mer än så.

Nu när jag äntligen har sett om den så måste jag säga att jag vart positivt överraskad; Critters 2 är hysteriskt kul! Filmen tar allt som den första filmen gjorde men gör det större och mer bombastiskt än sin föregångare. Men till skillnad från den första filmen, som balanserade humor och skräck ganska bra, tippar den här filmen över ordentligt in i komedi-genren, medan dess skräck får stryka ganska fint på foten. Critters 2 är mer en komedi med skräckelement än en skräckfilm med humor i, som sin föregångare, är vad jag försöker säga här. Det är hur som helst inget problem då gagsen i filmen är gapskrattsroliga, även om de kanske är lite en produkt av 80-talet.

Hur som helst så är Critters 2 vad jag skulle kalla en lyckad uppföljare. Den expanderar på vad som redan gjorts, men gör samtidigt lite sin egna grej. Det är en kul och fartfylld film som passar perfekt som en double-bill tillsammans med originalet. Rekommenderas varmt.

No Comments

Critters av J

augusti 3rd, 2023 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Familjen Brown är en vanlig amerikansk familj som lever ett stillsamt liv på deras farm någonstans i Kansas. Deras lugna tillvaro vänds upp och ner en kväll när ett utomjordiskt rymdskepp plötsligt landar på deras ägor och de snart finner sig under attack från en grupp dödliga utomjordiska varelser kallade Krites. Samtidigt anländer två intergalaktiska prisjägare till den intilliggande staden för att utrota Krites-problemet – med metoder som är allt annat än subtila…

När jag var liten hade jag en kompis som bodde i samma by som mig som brukade spela in skräckfilmer från den tyska kabelkanalen RTL 2. Det var bland annat igenom honom jag kom i kontakt med Child’s Play filmerna för första gången då han hade spelat in Child’s Play 3 från RTL 2. Kruxet var bara att filmen var för det första otextad, men också dubbad till tyska. Jag brydde mig väl egentligen inte så mycket i det just då då jag ändå inte hade förstått vad de sa då mina engelskakunskaper var lika med noll. Det jag brydde mig om var att det var en skräckfilm.

Vad har då detta med Critters att göra? Jo, min första kontakt med Critters franchisén var nämligen en tyskdubbad inspelning från RTL 2 av Critters 3 som min kompis hade gjort. Något år efter att jag hade fått se den tredje installationen i franchisén visade TV4 den första Critters filmen sent en natt, så jag ställde in timern på våran video och såg sedan filmen dagen därpå – och föll pladask för den.

Critters är alltså en av de filmer som har hängt med mig ända sedan min barndom och är en av många filmer jag håller mycket varmt om hjärtat, men som jag samtidigt inte har direkt sett om speciellt mycket sedan dess. Det är en film som jag återkommit till ett par, tre gånger sedan mina tidiga tonår även om det borde vara en film jag återkommer till oftare, speciellt då den tickar av alla boxar för en underhållande monsterfilm från 80-talet; den är lagomt lång, den har högt tempo, den har gapskrattsrolig humor, riktigt coola och roliga monster, bra skådespel och karaktärer och riktigt snygga effekter (för att inte tala om en Billy Zane med hår!).

Efter den här omtitten av Critters har jag förstått att det är en film som måste åka i spelaren oftare – gärna back-to-back med Critters 2. Det här är God Underhållning och ytterligare ett bevis på att film var bättre under 80-talet. Två stora tummar upp, rekommenderas varmt.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud