Helt Perfekt Glob

Mother! av J

I mitten av en äng, omringad av en Edeniskt frodig skog, har ett par kokat in sig själva i en avskiljd herrgård som för inte så länge sedan var nedbrunnen till grunden – hängivet återuppbyggt av den stödjande frun (Jennifer Lawrence). Innuti den här säkra miljön är den en gång kända medelålders poet mannen (Javier Bardem) ivrig att skapa hans magnum opus. Han verkar dock vara oförmögen att bryta sig ur den ihärdiga skrivkrampen han befinner sig i.

När det oväntat knackar på dörren en sen kväll anländer en kryptisk besökare (Ed Harris) och hans påträngande fru (Michelle Pfeiffer), vilket verkar vara den stimulans poetens stillastående fantasi behöver. Steg för steg, till den förvirrade fruns förvåning, förbättras hans manliga ego allt medan han släpper in mer och mer kaos i deras hem. I slutändan, kommer den här röran att fläcka ner och göra parets okränkbara fristad irreparabel?

Mother! är en av de märkligaste filmerna jag har sett på väldigt länge. Allting som händer i filmen händer utan någon som helst koppling sinsemellan och löser av varandra i en hög fart för att sedan sluta utan några ingående förklaringar till varför allting i den hände; filmen lämnar tittaren till att dra sina egna slutsatser av vad den egentligen gick ut på.

Vad jag tror att filmen gick ut på och handlade om egentligen låter jag vara osagt, men det här är en film som gör sig bäst tillsammans med någon annan person så man har någon att diskutera med efteråt.

Hur som helst så tycker jag att Mother! är helt okej. Den är välspelad, välgjord och intressant i all sin skevhet – men jag tvivlar samtidigt på att jag kommer att se om den. Jag har ingenting emot skeva filmer där man som tittare får klura själv på vad filmen egentligen handlade om – snarare tvärtom i vissa fall – men jag är inte en av dem som springer benen av sig för den här typen av filmer.

Nåja. Har du missat Mother! och gillar att få din hjärna upp och nervänd så är den värd en titt.

Masterminds av J

David Ghantt (Zach Galifianakis) är en okomplicerad man som är fast i ett monotont liv. Dag in och dag ut kör han en värdetransportsbil för Loomis Fargo, transporterandes miljoner av andra människors pengar utan några förändringar i vardagen i sikte. Den enda glimten av spänning han har är hans flörtiga ex-kollega tillika förälskelse Kelly Campbell (Kristen Wiig), som snart lurar in honom i en kupp mot hans arbetsgivare. Tillsammans med en grupp halvkorkade kriminella ledda av Steve Chambers (Owen Wilson) och en inte nämnvärt genomtänkt plan för kuppen lyckas David med det omöjliga och kommer iväg med sjutton miljoner dollar i sedlar. I tron om att han ska få en andel av bytet och att Kelly vill vara med honom beger han sig iväg till Mexiko för att ligga lågt, men Steve har inga avsikter att ge honom några pengar och har redan i förväg planerat att David ska få ta hela skulden för kuppen.

Masterminds från 2016 är en smårolig dussinkomedi som är inspirerad av verkliga händelser som inträffade i Oktober, 1997. Filmen bjuder inte på några större överraskningar och man vet på ett ungefär vart allting är på väg redan från början. En del gags i filmen var hysteriskt roliga, medan andra föll platt på ansiktet och kändes väldigt generiska för den här typen av film. Kort sagt; vi har sett dem många, många gånger förr. Å andra sidan tror jag samtidigt att filmen gör sig bäst tillsammans med gott sällskap, vilket jag inte hade när jag tittade på den. Kanske hade den varit roligare, kanske inte. Vad vet jag. Masterminds är hur som helst en lättsam komedi och ett okej tidsfördriv en tråkig söndagskväll.

The Secret Life of Walter Mitty * 3 av H

Ben Stillers senaste rulle heter ”The Secret Life of Walter Mitty” och är baserad på en novell som skrevs 1939 av James Thurber. Novellen filmades också 1947 med komikern Danny Kaye (och fick den helsköna svenska titeln ”Här Kommer En Annan”), och jag har tagit mig en titt på alltihop.

Walter Mitty är en lugn och snäll man som spenderar mycket tid med att dagdrömma om storslagna äventyr. Det är i princip det enda som binder de tre versionerna ihop. I novellen åker Walter med sin fru på shoppingtur medan han dagdrömmer ett antal gånger. Danny Kaye bibehåller ett par av drömmarna, men i filmen från 1947 så jobbar Walter på ett bokförlag där han läser insända manus och väljer vilka som får vara med i samlingarna de ger ut. När han en dag möter den vackra kvinnan Rosalind blir han snart indragen i en härva av stulna kronjuveler och mord. Dagdrömsinslagen används mest för att Kaye ska få sjunga och vara rolig, men det utnyttjas smart av skurkarna när de lyckas inbilla honom att han drömt allting.

Ben Stiller regisserar sig själv i 2013 års version, där Walter jobbar som fotohanterare på Life Magazine. Han är hemligt kär i Cheryl (Kristen Wiig) som också jobbar på redaktionen, och när Walter måste leta reda på ett försvunnet negativ så får han styrka av Cheryl att släppa sina dagdrömmar och ge sig ut i världen på riktigt.

Som du märker har versionerna lite med varandra att göra. Danny Kayes version är förstås ganska förlegad, för att inte tala om ganska tråkig. Den har några bra skratt, men den är absolut inte värt att leta rätt på. Ben Stillers version är mestadels riktigt bra, men sista halvtimmen är rejält avslagen då historien i princip är över, och det känns nästan som tiden plötsligt står stilla. Trots det så är 2013 års Walter Mitty klart sevärd.

Du kanske hört reklam för filmen på radio? Här kan du lyssna på spotten de kör, och jag vet inte vem som skrivit texten men han har inte sett filmen…

Nedan följer spoilers, så läs inte.

Walter ger ett nyårslöfte? Nyår figurerar inte alls i filmen, och ett löfte att sluta drömma och börja leva? Nope, händer inte. ”Det är en påminnelse om att drömmar ska upplevas.” Nope. Walter blir så upptagen med att leva att han slutar drömma av sig själv. Det är inget medvetet val, det bara händer. En ny ”Forrest Gump”! Va? Jag har verkligen svårt att hitta några paralleller mellan de två filmerna. En man i huvudrollen? Jag vet inte.

Bridesmaids av H

Vad som tydligen skulle vara en av förra årets roligaste komedier visade sig vara en helt vanlig fullständigt förutsägbar chickflick med trötta skämt. Allvarligt, det här är ungefär lika anmärkningsvärt som makaroner till falukorv. Kristen Wiig verkar tro att hon är lika rolig pinsam som t.ex. Will Ferrell, men det är hon verkligen inte. Några kul biroller (Matt Lucas) hjälper lite. Motsatta åsikter om filmen finner du på Film4FuckSake. Moving on.

Paul av H

Simon Pegg och Nick Frost, ja, ni vet vilka det är, spelar inte bara huvudrollerna i utan har även skrivit manuset till ”Paul”. I filmen spelar killarna två brittiska bästisar som dessutom är riktiga scifi-nördar. De har åkt till USA för att gå på den stora nördmässan Comic-Con och sedan köra över landet till olika UFO-relaterade platser. Medan de kör möter de en bil som våldsamt kör av vägen, och när de undersöker den så möter de Paul. Som är en utomjording. Med Seth Rogens röst. Han är jagad av hemliga agenter och övertalar killarna att köra honom norrut där hans artfränder ska hämta honom.

Det är totalt sett rätt kul, om bara Seth Rogen och regissören Greg Mottola kunde sluta med töntig haschhumor. På tok för många skämt är dessutom baserade på ”oj, nu sa nån en svordom/ett könsord!” och det är ju bara kul till en viss gräns. Och det var kul första gången nån svimmade som såg Paul, men inte andra, tredje, fjärde eller femte gången. Sen är det flera förutsägbara element av typen ”jaha, där var det en grej som kommer återkomma i slutet av filmen”. Nej, manuset kunde varit bättre och Seth Rogen är fullständigt utbytbar som Pauls röst. Men det är okej underhållning som man absolut inte behöver springa benen av sig för att se.