| Subcribe via RSS
Dagens dvdkritik.se-recension heter ”True Legend” och är en film regisserad av Yuen Woo-Ping. Gå och läs.
Den första filmen jag gav mig på ur min senast inköpta bunt med svåråtkomliga asiatiska rullar blev ”V.I.P.” helt enkelt för att den låg överst. Denna indonesiska film från 1977 hör inte riktigt till toppskiktet av kungfu-filmer, och den knapphändiga information som finns om filmen påvisar inte bara filmens nollbudgetrötter utan även det faktum att ingen verkar vilja tillkännage att de sett den. Enligt IMDb har varken regissören eller produktionsbolaget några fler filmer under bältet, och tur är väl det.
Ett skurkgäng samlas i Indonesiens huvudstad Jakarta för att utföra en stöld av nån form av.. juvel eller vad det nu var. Några poliser är dem på spåren, och försöker luska ut vem som är gängledaren samtidigt som gänget bjäbbas lite sinsemellan. Lite action följer.
Originaltiteln är ”Bandit-Bandit Internasional” och visades i USA under titeln ”The Mad, The Mean And The Deadly”. Hur knepiga de titlarna än är, så vet jag inte vad ”V.I.P.” har med saken att göra alls. Titelsättningen verkar vara nåt filmmakarna brytt sig lika mycket om som filmen själv, för är mest folk som lallar runt och tjabbar med varann, interpunkterat med några ganska långa men oftast slapphänta actionscener. Man envisas dessutom hela filmen genom med att referera till den (inte särskilt) svarta killen som ”the negro”.
Även om rollistan innehåller Wai Man Chan och Yasuaki Kurata så kan du lita på att detta är en film du inte behöver se. Trots att den är ”rare”. Kolla in trailern på den här sidan, eller en fightingscen nedan.
Den nedsupne polisen Chan Kwok-Wing (Jackie Chan) snavar ut ifrån puben, spyr, ramlar omkull i spyorna och somnar där. Anledningen till hans supande är att ett år tidigare ledde hans övermod till att hela hans team blivit dödade under ett tillslag mot ett gäng rikemansbarn som har för mycket pengar och för mycket fritid. Hans förhållande med flickvännen Sun Ho Yee (Charlie Yeung) går inte speciellt bra och i tjänst har han inte varit på länge. Men när den minst sagt underlige Zheng Xiaofeng (Nicholas Tse) dyker upp och hjälper Wing på fötter igen verkar en chans till att utkräva hämnd på ungjävlarna dyka upp.
New Police Story är ett stycke Mycket God Underhållning. Actiondelarna är stenhårda och har den där Chan-komiken på sina ställen som får en att garva till, samtidigt som Chan’s prestation som den nedbrutne Wing är klockren – han ser helt förstörd ut större delen av filmen och ger en intrycket att han faktiskt har en stor ångest över att han klantat sig under operationen i början av filmen.
Spänning, explosioner och skottlossning är det ganska gott om filmen igenom, som varvas lite då och då med drama-stycken som, jag personligen, tycker blir lite långdragna men som samtidigt är behövliga för att berätta filmens story på ett bra sätt.
Nåja. New Police Story är en schysst actionrulle som är lite udda mot Chan’s övriga filmer som han medverkat i. En rekommendation är solklar från min sida iaf. Läs också H’s recension av samtliga Police Story filmer här.
No Comments
Tidig John Woo-film från den tid då han var Golden Harvest springpojke som regisserade filmer på befallning. En då nästan okänd Jackie Chan framhävs idag som den stora stjärnan, men har egentligen bara en biroll. Istället är det ingen annan än Tan Tao Liang – mer känd som ”Flash legs” – som har huvudrollen. Filmen har dessutom flera klassiska skådisar i olika roller, t.ex. James Tien, Sammo Hung (med enorma löständer) och mitt i filmen får Yuen Biao en pil rakt i bröstet och stendör.
Filmen börjar svagt med ganska dåliga actionscener, då folk mest får slåss mot dåligt tränade stuntmän, men det förbättras ju längre filmen går och huvudrollerna får chans att mötas. Inte en av historiens bästa kung fu-filmer direkt, men det går definitivt att ana John Woos inflytande över filmen med fokus på brödraskap och så vidare. Dugligt.
No Comments
Dagens Bruce Lee är Bruce Le, som här är någon form av ex-knarksmugglare som tvingas att hjälpa andra att smuggla knark, men istället vagt försöker stoppa dem. Inte mycket mer att säga, mer än att det pratas en hel del och knarksmugglarligor åker hit och dit och hamnar i olika typer av actionscener. ”Black Spot” är inte nämnvärt underhållande och inte sällan nämnvärt sammanhållande.
På 90-talet gjorde Donnie Yen en tv-serie vid namn ”Fist of Fury” baserad på Bruce Lee-filmen. Nu har man gjort ”Legend of the Fist: The Return of Chen Zhen” (i USA förkortar man namnet till ”The Legend of Chen Zhen” när den har premiär i april 2011) vilket är en fortsättning på den serien. Dock behöver man inte ha sett någon film eller serie för att hänga med här.
Chen Zhen är en del av motståndsrörelsen som kämpar mot japanerna i Shanghai under 1920-talet. Det är i princip allt jag kan berätta om handlingen utan att behöva gå så pass in i detalj att det tar upp sju A4-ark. Nej, fullt så komplicerat är det inte men ska du verkligen hänga med i alla detaljer får du vara vaken. Lyckligtvis behövs inte det för att hänga på den generella storyn.
Fightingscenerna är det förstås du är ute efter och tyvärr måste jag säga att trots regelbundna spektakulära slagsmål så är scenerna oftast filmade för tight med många klipp som inte imponerar. Vajrar används sparsamt men när de dyker upp så blir man snarare mindre imponerad än mer. Donnie Yen drar på ordentligt som vanligt, synd bara att det inte syns så bra på bild. Det är en okej film men om du tvekar så passa på denna och se om Fist of Legend.
Idag skulle Bruce Lee fyllt 70 år om han inte avlidit av en hjärnsvullnad den 20:e juli 1973, under inspelningen av filmen ”Game of Death”. Nu när du kan hitta alla hans filmer (vi räknar bara de fem stora här, och låtsas inte om diverse småroller och tv-serier) billigt i DVD-realådorna på Willys så står du säkert ibland och tänker ”vafan, borde man inte ha sett dom här? Vilken är bäst egentligen?” och då är det väl lika bra att jag tar och berättar svaret för dig.
Den första frågan, ”borde man inte ha sett dom här?”, besvarar jag med ”mja”. Hans första filmer i Hong Kong är egentligen inte något speciellt sett ur synvinkeln av övrig kungfu-film från den tiden.
”The Big Boss” var hans första huvudroll, och gjordes år 1971. Bruce får jobb i en isfabrik, där några arbetare upptäcker att chefen smugglar knark i isen. De ”tas om hand” av chefen, och när Bruce nystar i deras försvinnande hamnar han i trubbel. Filmen i sig är kanske lite långdragen, men actionscenerna visar en Lee som är ivrig att visa vad han kan. Han lyckades själv få regissera vissa av fighterna och skapade en koppling mellan filmning och redigering som få hade tänkt på innan. Resultatet blir sevärt. Värt att notera är att Lee spelar en anti-hjälte som bryter mot lag och sina egna principer för att ta skurken, varefter han tar sitt straff – en händelseföljd som återkom i hans nästa film.
I ”Fist of Fury” återvänder Bruces karaktär till sin hemstad för att finna att hans mästare är död. (Klassiska repliken ”Teacher! Teacheeeer!” finner vi här.) Han hämnas på japanerna som orsakat det hela, som hämnas tillbaka och så vidare. Slutligen inser Bruce att han startat en ond cirkel och tar sitt straff. Denna film är dock inte fullt så sevärd – helt okej men inte så högt på Bruce Lee-skalan. Ta istället och se remaken ”Fist of Legend” med Jet Li från 1994. Inte bara en bättre film utan dessutom en av Jet Lis absolut bästa.
Samma år gjordes ”Way of the Dragon” som är noterbar för att det är enbart här du får se Chuck Norris bli besegrad. Den klassiska Sergio Leone-inspirerade slutfighten som utspelar sig i Colosseum i Rom är väl värd att se. Bruce skrev och regisserade sig själv, och även om filmen är okej så har den inte riktigt rätta känslan rakt genom.
Härnäst kom filmen som gjorde Bruce till ett välkänt namn världen över: ”Enter the Dragon”. Warner Bros gjorde denna amerikanska film, och kungfu-febern började spridas. Personligen tycker jag att det är den mest klockrena Bruce Lee-filmen, och den du ska se om du vill se en enda Bruce Lee-film.
Under inspelningen av hans nästa film, ”Game of Death” avled Bruce. Det dröjde till 1978 innan man klippte ihop femton minuter av hans tagningar med övriga scener ihopslängda med diverse stand-ins, och gav ut filmen. Det är förstås ett billigt virrvarr som inte följer originalmanuset och är i det närmaste osebart.
Svaret på den andra frågan är att du behöver se ”Enter the Dragon”, som är lite svårare att hitta i reabackarna men den brukar finnas där. Det finns också en finfin bluray som du bör kunna hitta för 99 kr. Av de tidigare filmerna vill jag rekommendera ”The Big Boss”, och även om de andra inte är dåliga filmer så tror jag inte att någon utan nämnvärt kungfu-intresse får något större utbyte av dem.
Om du är intresserad av Bruce Lees liv, så finns det i princip bara en dokumentär som gäller och det är ”Bruce Lee: A Warrior’s Journey” som är mycket intressant, och dessutom innehåller mängder av tidigare osett material som filmades till ”Game of Death” samt en billig filmatisering av Bruces originalmanus till filmen.
Här talar jag ju bara om Bruces filmer. Förstås uppnår man inte den legendariska status han har bara genom att göra 4½ populära filmer för snart 40 år sen. Karln uppfann sin egen martial arts-stil, som är noggrannt genomarbetad. Han skrev flera böcker i ämnet och var lika mycket filosof och livsstilscoach som något annat. Han var verkligen en förebild på många sätt som person, och inte bara en kille som kunde göra armhävningar med ena tummen och pekfingret.
5 Comments
En mästare är svårt sjuk då han lider av sviterna från ”Dragon’s Claw”-slaget hans fru (Kan Chia Fong, ”Kung Fu Hustle”) gav honom 18 år tidigare. Hwang Jang Lee dyker upp och vill ge gubben stryk för att vinna en guldmedaljong som ger honom makten i området. Det gör han, men medaljongen visar sig vara falsk. När han återvänder för att kräva originalet har gubbens fruga och hennes son flytt och gömt sig.
Sonen måste träna upp sig för att spöa Hwang Jang Lee, men hans teknik visar sig vara underlägsen den som en gammal gubbe som säljer medicin kan. Han lyckas övertala gubben att få lektioner, men vem är gubben egentligen?
Hwang Jang Lee är som vanligt i högform och kickar hejdlöst överallt. Den unga killen (Jimmy Liu) är ganska duktig också, men de båda har inte alltid så bra motståndare att det blir riktigt kul att se. Vissa scener briljerar, som till exempel den där son och mor slåss om maten. Överlag en helt okej oldskool-kungfu från regissören Joseph Kuo som jag tydligen borde ha bättre koll på.
Denna tredje film om Ip Man är en prequel om Ip Mans unga år. Som vanligt intressant om personer och Wing Chun, dock tar filmen ett konstigt steg åt sidan mot slutet och blir ett morddrama. Man glömmer helt diskussionerna om den rena Wing Chun-stilen gentemot influenser från Judo med mera. Nåväl, det är bra fightingscener (som vanligt med någon enstaka för mycket vajer) och Yu-Hang To som får gestala Man istället för Donnie Yen är minst lika bra som honom. Förvirring uppstår dock när Sammo Hung dyker upp igen fast i en helt annan roll. Dessutom, Yuen Biao! Yaaaay!
Ingen är bättre än Fong Sai Yuk på kung-fu. Utom hans mamma förstås. Detta är fakta som man respektfullt undanhåller familjens far, som i sin tur i hemlighet är ledare för en motståndsrörelse som vill stoppa den nya kejsarens våldsamma framfart.
Ett antal ganska roliga förvecklingar, bland annat ställer Fong upp i en kungfu-tävling där man måste slåss mot en kvinna, och vinnaren får hennes vackra dotter till fru. Halvvägs genom tävlingen smyger flickan iväg och ersätts av en annan som inte är lika vacker. Fong förlorar fighten med flit för att slippa gifta sig med en fuling, men hans mamma (utklädd till man) hoppar in och fortsätter fighten med resultatet att den första mamman blir kär i Fongs mamma-man.
Den kinesiska legenden om Fong Sai Yuk har filmats ett tjugotal gånger, vilket inte är lika imponerande som Wong Fei Hungs 90+ men ändå. Den här versionen med Jet Li är hyfsat underhållande även om man ibland går lite överstyr med vajrarna. Corey Yuen i god form. Betydligt roligare humor här än i Tai Chi Master som jag nyligen recenserat.
Dragon Dynastys nya blu-ray ser helt okej ut, och låter också bättre än Tai Chi Master. Helt godkänd utgåva.
No Comments