Helt Perfekt Glob

F9 av J

Dom (Vin Diesel) och Letty (Michelle Rodriguez) har dragit sig tillbaka och lever nu mer på en enslig gård tillsammans med Dom’s son. Deras lugna tillvaro vänds dock upp och ned när deras gamla gäng dyker upp och visar dem en inspelning av ett meddelande Mr. Nobody (Kurt Russell) skickat dem; en nödsignal om att en av hans agenter har bytt sida och att flygplanet han befinner sig på blivit kapat – samma flygplan som hans agentur transporterar superhackern och deras gamla fiende Cipher (Charlize Theron) på. Dom, till skillnad från sitt gamla gäng, tvekar till att blanda sig in i det hela, fram till att han inser vem som ligger bakom det hela; hans egen bror Jacob (John Cena).

Tyckte du att de senaste fem Fast & Furious filmerna var överdrivna och idiotiska filmer? Då kanske du ska låta F9 gå förbi osedd isåfall. F9 kan vara den dummaste blockbuster actionfilmen jag har sett på flera år och den klår samtliga tidigare filmer i serien, med råge. Det är bombastiskt, det är högljutt, det är så jävla dumt att klockorna stannar bitvis och vissa element i filmens handling är rent av dragna ur arslet bara för att få saker och ting att gå ihop – och ja, jag gillar det.. även om jag tappade räkningen på hur många gånger jag utbrast ”Bullshit!” under filmens gång.

F9 var dum som en säck med hammare och överdriven in i absurdum (mer än sina föregångare, som sagt), men vägde å andra sidan upp det med så många absurda och verklighetsfrånvända actionscener att jag inte kunde göra något annat än att skratta och mysa till det spektaklet som pågick på bioduken.

F9 bjuder inte på någonting nytt och har man sett de tidigare filmerna i serien vet man precis vad som väntas här. Är du ett fan av Fast & Furious filmerna kommer du antagligen redan ha bestämt dig för att se filmen, ni andra behöver nog inte ens tänka tanken då filmen kräver att man har sett majoriteten av de föregående filmerna – sort of. Hur som helst; jag gillade den och ger den en rekommendation.

Länkmaffian:
Mina recensioner på 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och Hobbs & Shaw spin-offen.
H’s recensioner på 4, 5 och 6.

The Fate Of The Furious av J

Dom (Vin Diesel) och Letty (Michelle Rodriguez) är på deras smekmånad och Brian och Mia har lämnat det galna livet bakom ratten bakom sig. Deras gäng har lösts upp och har fått en tillstymmelse till ett normalt liv. Men när en mystisk kvinna (Charlize Theron) dyker upp och tvingar Dom till att förråda den familj han kämpat så hårt att skapa och hålla ihop får gänget lov att slå sig ihop med agenten Mr. Nobody (Kurt Russell) och motvilligt också Deckard Shaw (Jason Statham) för att hämta hem den man som gjorde dem till en familj…

The Fate Of The Furious (eller Fast & Furious 8 i Sverige) fortsätter med samma höga tempo de senaste installationerna haft och blåser på med orealistiska actionsekvenser och popcornunderhållning som förnöjer den actionsugne. Jason Statham har en större roll här och har fått betydligt mer att göra än i föregående film och hans samspel med Dwayne Johnson är flera av filmens höjdpunkter (med det menar jag att jag gapskrattade under deras uppkäftiga dialoger). Charlize Theron har samma ansiktsuttryck igenom hela filmen och gör en bra prestation som skurk, även om hon inte har extremt mycket att göra mer än att prata hotfullt till Vin Diesel under de flesta scenerna hon är med i.

Om man – som mig – kan acceptera att The Fast & The Furious har tagit vägen in i ren adrenalinaction istället för att koncentrera sig på snabba bilar och gaturacing i form av välspelade och snabba thrillers så faller troligen The Fate Of The Furious (och de senaste fyra filmerna i serien) i ens smak. Det här är God Underhållning, även om filmen i sig är dummare än en säck med stenar och ungefär lika realistiskt som ett TV-spel. Är man ute efter pumpande action är det här definitivt rätt val. Rekommenderas.

I väntan på film nummer nio i serien kan du läsa mina recensioner på de tidigare filmerna i serien; 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7. Och när du ändå håller på kan du ju ta dig en titt på H’s recensioner av film nummer 4, 5 och 6 (som han skrev för DVDKritik) också.

Furious Seven av J

Efter att ha stoppat den internationella terroristen Owen Shaw (Luke Evans) och sett till att han har hamnat i koma bestämde sig Dominic Toretto (Vin Diesel) och hans gäng för att gå skilda vägar och lämna det kriminella livet bakom sig. Deras förflutna kommer emellertid ikapp dem i form av Deckard Shaw (Jason Statham), Owen’s storebror, som har för avsikt att eliminera Toretto och hans gamla gäng som hämnd.

Furious Seven (eller Fast & Furious 7 i Sverige) är ungefär som de två tidigare uppföljarna; högljudd, actionpackad och snabb. Kort sagt; God Underhållning. Allting är sjukt överdrivet och det är inte många scener där det inte är action och högt tempo. Detta må vara Paul Walker’s sista film, men han gick i alla fall ut med ett BANG. Det är givetvis en hel del biljakter (det återkommande elementet i de här filmerna) och en del skjuta och explosioner, allt i ett högt tempo filmen igenom.

Furious Seven är utan tvekan en bra fortsättning på serien (även om jag tycker att den lika gärna kunde ha varit den sista) och är man ett fan av de tidigare filmerna kommer den här utan tvekan att falla dig i smaken. Vill du ha något mer sofistikerat att titta på får du leta någon annanstans. Likt de flesta andra i den här serien rekommenderar jag den.

Länkmaffian slår till igen! Recensioner på 1, 2, 3, 4, 5 och 6 av mig finner ni på respektive siffra. H’s recensioner på 4, 5 och 6 (som han skrev för DVDKritik) finner ni också på respektive siffra.

Vila i frid, Paul Walker.

The Thing av J

Antarktis, vintern 1982. En grupp amerikanska forskare har blivit placerade vid den amerikanska utposten nummer 31 för att samla på sig fysisk och naturlig forskningsdata och har ett halvår av kyla och mörker framför sig. Saker och ting börjar inte något vidare då de får ett oväntat besök av en helikopter som börjar cirkla runt basen, jagande och skjutande mot en flyende hund. När helikoptern blir förstörd och passagerarna dödade släpps hunden in i basen och amerikanerna börjar undra vad som egentligen pågår.

Helikoptern hade norska märkningar och amerikanerna bestämmer sig för att ta sig bort till den närliggande norska basen för att undersöka saken. Väl där upptäcker de att basen är totalförstörd och att norrmännen måste ha hittat någonting som i sin tur utplånade dem. De finner även kvarlevorna efter någonting som verkar ha varit mänskligt och bestämmer sig för att ta med sig dem tillbaka till basen för att undersöka dem. Väl tillbaka på basen börjar pusselbitarna falla på plats då hunden de tog emot med öppna armar plötsligt utvecklar sig till en fruktansvärd varelse som attackerar forskarna. De lyckas slå tillbaka den, men inser nu att de har med en utomjordisk livsform att göra, som kan förvandla sig och ta vilken skepnad den vill bland dem. Vem är infekterad redan och vem kan man lita på?

Jag har redan nämnt den här filmen i min sågning av The Thing From Another World och vad jag tycker om den, så vad finns mer att säga egentligen? Inte speciellt mycket faktiskt. John Carpenter’s klassiska sci-fi skräckfilm The Thing från 1982 är en av mina absoluta favoritfilmer och det är en sån där film jag kan se hur många gånger som helst utan att tröttna på den. Skådespelarna är suveräna, manuset är fängslande och spännande och effekterna står sig ruskigt bra än, även om filmen är 30 år gammal. Dessutom har The Thing betydligt mer att erbjuda än The Thing From Another World, både händelsemässigt och effektmässigt, samtidigt som den tydligen ska vara mer trogen till ursprungsmaterialet (berättelsen ”Who Goes There?” av John W. Campbell Jr.).

Om du har missat John Carpenter’s The Thing tycker jag absolut du ska se den. Har du sett den redan kan du se den igen. Rekommenderas.

Grindhouse av H

Så är den då äntligen här (om man inte bor i Sverige), Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez’ Grindhouse. Två filmer till priset av en, om man inte bor i Sverige, då får du vänta tills i September på den andra filmen.

Först har vi ”Planet Terror”, actionskräckisen av Rodriguez. Det är 90 minuter i 180 km/t där blodet forsar, slem skvätter, folk går i småbitar och filmen lämnar ord som ”total överdrift” hostande i dammet bakom sig. Det är ohyggligt underhållande helt enkelt, och om du vill att film åtminstone ska vara någorlunda realistisk så kan du leta där borta på ”world cinema”-hyllan. Rodriguez visar att han faan vet var skåpet ska stå, och vi förlåter honom för Once Upon A Time In Mexico.

Både före och mellan filmerna bjuds vi dessutom på trailers för fejkade kommande filmer (fast en av dom har faktiskt blivit klar för produktion!) gjorda av gästregissörer som Rob Zombie (House Of 1000 Corpses), Edgar Wright (Shaun of the Dead) och Eli Roth (Cabin Fever). Alla gjorda i härligt 70-tals exploitationmanér.

Sen kommer Tarantinos ”Death Proof” där Kurt Russell har en bil. Och sen pratar folk. Och pratar. Och pratar. Och pratar.

Det är som om någon talanglös idiot försökt skriva Tarantino-dialog men inte kommit på nåt intressant att prata om. Sista tio minuterna rör det lite på sig, men det är too little, too late, och trots en halvinspirerad twist så är det en otroligt tråkig film.

Summan av det hela är alltså – första halvan får max betyg och andra halvan får lägsta betyg. Se Planet Terror, men se för Guds skull inte Death Proof.

Nu är det kanske så att det är det som är skämtet. Att dessa grindhouse-filmer man ”hyllar” oftast bara är en cool poster eller spännande trailer, att filmen i sig oftast bara är en påse luft. Vissa gillar tydligen Death Proof (jag antar att de har selektivt minne och har glömt bort de 70 minuter av helt irrelevant dialog de just sett, och bara minns de 10 som hörde till storyn) men ställer man den sida vid sida med Planet Terror som man gör så bleknar den till precis ingenting. Det blir som om tiden står still.

Filmerna presenteras dessutom färdigslitna – repor överallt, små hopp som om filmen gått av och blivit lagad igen och ibland saknas det hela filmrullar (vilket förstås används till komisk effekt), vilket gör att filmerna får ett härligt extra lager av sunkig biostämning. Men på DVD-utgåvorna kommer man även att få filmerna i ”remastrat” skick, vilket förstås kommer glädja alla töntar som inte fattar nånting och klagar på att det är ”dålig bild öhhh vafan”. Ni vet, såna som vill se filmer i fullskärm så att det täcker hela tv-rutan.

The trailers.