| Subcribe via RSS

Damien: Omen II av J

september 25th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Damien - Omen IIDet har gått sju år sedan Damien (Jonathan Scott-Taylor) med nöd och näppe undkom sin egen fars dödshot. Han är nu tolv år gammal och bor med sin farbror Richard Thorn (William Holden), hans fru Ann (Lee Grant) och kusinen Mark (Lucas Donat), som han blivit inskriven tillsammans med på en militärskola. Efter att ha mött deras nya överbefälhavare, Sergeant Neff (Lance Henriksen), börjar Damien komma till insikt med de krafter han besitter och deras egenskaper. Samtidigt börjar mörka krafter att röja personer som står i vägen för Damien och hans öde, vilket i sin tur snart får Richard att börja tro att hans bror kanske inte var galen ändå…

Jag såg Damien: Omen II för runt femton år sedan för första gången och hade inte sett den sedan dess, så mitt minne av den var något grumligt. Hur som så kvarstår min åsikt om filmen; den är bra och personligen tycker jag att den ligger på nästan samma nivå som den första filmen. Den har ungefär samma tempo, ungefär samma atmosfär och till större delen en bra ensamblé av skådespelare. Filmen är inte nämnvärt läskig och blir stundtals lite för pratig, men håller överlag intresset uppe väldigt väl.

Skulle jag rekommendera den? Ja, faktiskt – om man har sett den första filmen, annars lär man inte hänga med speciellt mycket här.

No Comments

Scream Of The Banshee av J

juni 19th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Scream Of The BansheeCollege professorn Isla Whelan (Lauren Holly) och hennes två assistenter Janie (Leanne Cochran) och Otto (Todd Haberkorn) håller på att dokumentera och märka upp historiska artefakter i källaren på universitet där hon jobbar när de hittar en irländsk riddarhandske från 1100-talet och en karta. Isla’s bångstyriga dotter Shayla (Marcelle Baer), som dyker upp strax efter deras upptäckt, hittar ett gömt rum bakom en av väggarna av en ren slump. Gruppen finner en märklig låda i det undangömda rummet och efter att ha undersökt den lyckas de öppna den – vilket de inte borde ha gjort. Kort efter att de öppnat lådan hör de ett fasansfullt skrik. De tänker inte mer på det förrän skriket på märkliga sätt börjar att hemsöka dem och när flera mystiska dödsfall börjar inträffa runt om dem inser de att de har släppt lös någonting uråldrigt och övernaturligt. Deras enda hopp verkar vara att hitta den före detta professorn Broderick Duncan (Lance Henriksen), vars expertis ligger i irländsk mytologi.

Scream Of The Banshee är en skräckfilm gjord för TV från 2011 – och det märks. Jag hade inga förväntningar överhuvudtaget när jag slog igång filmen, men den lyckades ändå överraska mig; den var sämre än vad jag trodde att den skulle vara.

Filmen är ungefär lika spännande som ett avsnitt av Teletubbies, vilket är en ganska bra beskrivning på produktionsvärdet av filmen också. De uppenbara CGI-effekterna (som är det mest påvisande om att filmen är gjord för TV) står ut som såriga tummar i ögonen och den skrattretande makeupen ser bedrövlig ut och kostade troligtvis en kopp kaffe och en muffins att göra. Karaktärerna är ointressanta, ganska irriterande och gör en hel del dumma och ologiska saker. Exempelvis verkar de inte tvätta öronen efter att blod har runnit ut ur deras öron och verkligen ingen ifrågasätter varför de har blod i öronen heller, även om det syns klart och tydligt.

Skådespelarinsatserna varierar kraftigt. Laura Holly har samma ansiktsuttryck i 90 minuter, Lance Henriksen är underanvänd och dyker upp i de sista 10 minuterna (varav han är med i cirka 5), Marcelle Baer känns väldigt träig och inte speciellt övertygande och Todd Haberkorn gör väl en av de bättre prestationerna här – trots att han mestadels sysslat med röstskådespel. Det måste förresten vara den första gången jag har sett Lance Henriksen med ölkagge.

Nej, Scream Of The Banshee är en riktig skitfilm som man verkligen inte behöver ödsla någon tid på – så som jag har gjort nu. Skippa.

No Comments

Stung av J

februari 13th, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

StungMrs. Perch (Eve Slatner), en rik gammal dam från Amerikas landsbygd, ska ha sin årliga fest ute i trädgården vid hennes avsides herrgård. Det är samma procedur varje år. Det här året får festen emellertid ett abrupt slut då hennes illegalt importerade gödningsmedel sipprat ner i jorden i hennes trädgård, vilket har muterat en lokal art av mördargetingar, som lägger deras ägg i andra insekter, till 7 fot höga monster och överklassbesökarna vid festen råkar vara ett alldeles ypperligt byte för dem. Det är nu upp till Paul (Matt O’Leary) och Julia (Jessica Cook), serveringspersonalen, att stoppa vidundren, slåss för sina liv och i förbigående lyckas räta ut deras struliga romans.

Den tysk-amerikanska samproduktionen Stung från 2015 är en medioker jätteinsektskräckkomedi. Skådespelarna är rätt hyfsade, effekterna ser bra ut (speciellt filmens gore) och idéen med muterade mördargetingar är klockren (och var det som greppade mitt intresse för filmen). Problemet jag har med filmen är att nästan alla karaktärer fimpas av under en tidsspann på ungefär tio minuter, varpå vi tittare får följa en handfull med karaktärer som gör precis samma saker som i alla andra filmer av samma slag. Filmen tappar sin energi fullständigt efter massakern vid festen och tempot skruvas ner i botten resten av filmen fram till det klyschiga slutet. Filmens humor känns väldigt ansträngd och några enstaka gags fick mig att garva till, men överlag hade de lika gärna kunnat skippa humorn överhuvudtaget. Det blev helt enkelt en onödig faktor i filmen.

Jag tycker inte Stung är en dålig film, men den hade kunnat varit så mycket bättre än vad den är. Även om den är bättre än många andra filmer i samma kategori så är den på sin höjd medioker.

No Comments

Mimic: Sentinel av J

januari 30th, 2016 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Mimic - SentinelAmatörfotografen Marvin Montrose (Karl Geary) bor tillsammans med sin mor Simone (Amanda Plummer) och hans syster Rosy (Alexis Dziena) i ett nedgånget kvarter någonstans i New York. Marvin lider av astma och kraftiga allergier då han var en av de barn som överlevde epidemin som bröt ut för en massa år sedan som uppkom tack vare kackerlackor. Han spenderar sina dagar och nätter i sitt instängda rum där han spionerar på sina grannar i huset bredvid med hjälp av hans kamera.

När en pojke i grannhuset och en lokal knarklangare försvinner under mystiska omständigheter i kvarteret börjar Marvin att misstänka att en underlig man han kallar för Garbageman (Lance Henriksen) har någonting med saken att göra. Marvin, Rosy och hennes vän Carmen (Rebecca Mader) bestämmer sig för att undersöka saken och inser snart att sanningen är betydligt mer skrämmande än vad de till en början trodde…

Mimic: Sentinel är inget annat än dynga. Filmen är otroligt långtråkig och även om speltiden ligger på knappa 75 minuter känns det som att filmen är tre gånger så lång. Det händer saker filmen igenom men det blir aldrig nämnvärt spännande eller intressant, karaktärerna är idioter och jag blir bara så jävla trött av att de försökt göra en korsning mellan Rear Window och Mimic. Till skillnad från Rear Window där man ifrågasätter huvudkaraktären om han är galen eller inte så vet vi redan vad som pågår i den här filmen. Det finns ingen anledning till att ifrågasätta huvudkaraktären och att sitta och titta på honom när han står och spionerar på sina grannar utan att något händer blir jävligt gammalt, jävligt fort.

Skådespelarna är bra, men deras karaktärer är kompletta spånhuvuden. Flera karaktärer är dessutom fullständigt onödiga för filmens story. Effekterna ser vi väldigt hastigt och jag vet inte vad jag ska tycka. De ser väl.. bra ut? Tror jag?

Mimic: Sentinel var ren dynga och jag förstår nu varför det aldrig kom en fjärde film i serien med tanke på hur djupt den här filmen körde storyn ner i marken. Skippa.

No Comments

Harbinger Down av J

november 15th, 2015 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Harbinger DownEn grupp akademiker har hyrt in sig på krabbfiskebåten Harbinger för att studera effekterna av global uppvärmning på en flock vitvalar i Berings hav. Väl där fiskar de upp en gammal Sovjetisk rymdfarkost som legat i isen i över trettio år och upptäcker snart att ryssarna verkar ha experimenterat med trögkrypare, en liten och motståndskraftig djurart som kan motstå extrema temperaturer och strålning. Djuren överlevde, men har muterat och efter att ha varit infrysta i ett isblock i tre decennier tänker inte varelserna ge upp värmen i form av mänskligt sällskap…

Harbinger Down blev en rejäl överraskning. I tron om att jag skulle få se en sunkig The Thing rip-off med (en nu mer skitgammal) Lance Henriksen fick jag istället en ganska välsmakande sci-fi skräckis som egentligen bara lider av två saker; den är på tok för kort och kameran var lite för skakig under några scener. Filmen hade lätt kunnat varit en halvtimme längre utan några som helst bekymmer för att utveckla karaktärerna lite mer och samtidigt (förhoppningsvis) kunna framkalla samma paranoida atmosfär som i The Thing, då det märks klart och tydligt att de fått kraftiga influenser ifrån den filmen utan att de för den sakens skull har gjort en rip-off av den.

Jag gillar Harbinger Down hur som helst. Även om den inte är felfri så levererar den tillräckligt för att underhålla mig. Rekommenderas.

No Comments

Excessive Force & Excessive Force II: Force On Force av H

augusti 16th, 2012 | Postad i Action, Film

I ”Excessive Force” nummer ett (eller ”Den våldsamma hämnden” som den hette på svensk video) möter vi Terry, en polis som gärna ger skurkarna en roundkick i pallet när tillfället kommer. Efter en räd mot lite gangsters saknas tre miljoner dollar, varpå maffian börjar knäcka en polis efter en annan i jakt på stålarna. Terry dunkar tillbaka och märker att maffiastyret kanske ligger lite mer close to home än väntat…

Thomas Ian Griffith heter killen som ”spelar” Terry. Skådespelare är han inte, men han är duktig på att ge folk på nöten medelst sparkar och slag. När jag såg den på VHS tyckte jag det var en ganska våldsam rulle, och den har väl sina poänger än idag. Vi ser även B-filmsluminärer såsom Lance Henriksen, Tony Todd och James Earl Jones (jodå, kolla in killens resumé så ska du se att det inte bara är storrullar som ”Star Wars” i den listan). En okej film, men betydligt bättre än:

Excessive Force II: Force On Force” som är en krystat betitlad C-rulle i vilken Harley, en ex-elitsoldat som blivit deckare, letar efter hennes gamla lumpargäng som sköt henne i huvudet när hon inte ville vara med och tjäna blodspengar. Harley spelas av Stacie Randall som olikt Griffith ovan varken kan skådespela eller fajtas. Randall har ett antal härliga straight-to-video credits i bagaget: Ghoulies 4, Puppet Master 4 och Trancers 4 + 5 för att nämna några. Inte visar hon bapparna heller så poängen att se den här filmen är lika med noll.

No Comments

The Horror Show (aka House III) av J

februari 24th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Har ni någon gång sett en uppföljare som egentligen inte är en uppföljare? Givetvis måste ni ha gjort det. Det finns ju en del exempel. Zombi 2 (aka Zombie Flesh Eaters) är ett bra exempel. Dawn Of The Dead, som klipptes om av filmens producent, Dario Argento, och släpptes som Zombi i Italien, har inget som helst med Zombi 2 att göra – mer än att det är en massa döingar som äter människor. Ett annat bra exempel är Evil Dead filmerna, som fick titeln La Casa i Italien. Det finns nämligen två stycken Evil Dead 3 i Italien – samt en fyra och en femma, som släpptes med helt andra titlar i resten av världen.

The Horror Show är också en sån där film. Den har ingen som helst koppling till de resterande filmerna utöver att många i teamet bakom House filmerna även står bakom den här (exempelvis Cunningham). I USA släpptes den under originaltiteln, medans den släpptes under titeln House III utanför USA – och i Sverige hette den givetvis Titta Vi Spökar 3. Den tredje filmen följer dessutom inte samma spår som de två första filmerna, utan är en ren skräckfilm med ingen som helst komik och en och annan gorescen. Här följer filmens handling:

Kriminalaren Lucas McCarthy (Lance Henriksen) har efter tre års jagande äntligen arresterat Max Jenke aka Meat Cleaver Max (Brion James) och dragit honom inför rätta, där han blivit dömd till döden. Under avrättningen i elektriska stolen förbannar Max Lucas, som är en av åskådarna, och säger att ”Det här är bara början!”. Med Jenke död försöker Lucas återgå till sitt liv med familjen, men det dröjer inte länge förrän mystiska saker börjar inträffa i deras hus och det står snart klart för Lucas att han och hans familj svävar i livsfara…

Klichéer och förutsägbarhet pryder The Horror Show och om det är så att man av någon anledning aldrig sett en skräckfilm förut så lär man kunna bli rädd för den här – i annat fall inte. Det mesta som inträffar i filmen går att förutsäga och någon direkt stämning eller spänning finns inte där, men det betyder inte heller att filmen är helt värdelös. Tack vare skådisarnas insatser (speciellt ifrån Henriksen och James) så lyckas filmen hålla sig på fötterna även om den staplar fram på svajiga ben. Henriksen ser sjukt sliten och matt ut, medans James ser helt psykotisk och galen ut – och som dessutom lägger av ett garv som får en att lyfta på ögonbrynet. Effektmässigt så har inte The Horror Show speciellt mycket att komma med. Effekterna ser helt okej ut, men det är absolut inte en effektfilm.

Nåja. The Horror Show är en helt okej rulle, som är bättre än vad jag mindes den. Den är å andra sidan betydligt bättre än den flamsiga House II: The Second Story – tack och lov. Duglig film som inte kräver att man har sett de två ”första” filmerna.


Alternativ coverbild för The Horror Show/House III.

No Comments

Hellraiser: Hellworld av J

augusti 18th, 2009 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att ha sett den halvdyngiga sjunde filmen – som blev inspelad samtidigt som den åttonde filmen – var mina förhoppningar försvunna. Det enda jag ville var att få slut på plågan och bli klar med Hellraiser-filmerna. Men livet är fullt av överaskningar och likså var Hellraiser: Hellworld.

Den åttonde filmen i serien är inte ett mästerverk och den har många klichéer och är rent av förutsägbar många gånger, men den är underhållande på sitt egna lilla vis. Pinhead och cenobiterna har fått lite mer tid framför kameran, men det här är – precis som de tidigare efter-2000-uppföljarna – ingen riktig Hellraiser film.

Filmen handlar om en grupp ungdomar som två år tidigare förlorade en vän som begick självmord efter att ha blivit besatt av internetspelet Hellworld – som är baserat på Hellraiser-mytologin. När gruppen får varsin inbjudan till en Hellworld-fest i en isolerad kåk blir en i gruppen – Chelsea – tveksam, men bestämmer sig för att följa med ändå. Väl på festen blir de bemötta av ägaren av huset och arrangören av festen, som visar dem sin egna privata makabra samling. Inte långt efter börjar gruppen att inse att någonting inte stämmer och att myten om Pinhead och hans cenobiter kanske ändå stämmer överens med verkligheten.

Vad som följer är en hygglig B-film – som har en titel som inte överensstämmer med innehållet. Visst, Pinhead och cenobiterna syns till betydligt mer än i övriga efter-2000-uppföljarna, men den saknar många av Hellraiser-elementen som de första fyra filmerna hade. Dessutom påminner Hellworld lite mer om en slasherfilm än en Hellraiser-film.. bara det säger väl en del?

Skådespelarna är som de tidigare filmerna – fast här får vi även se Lance Henriksen i en viktig roll. Effekterna var bra, så när som på enstaka halvtaskiga CGI-effekter, givetvis.

Jag gillade faktiskt Hellraiser: Hellworld – för vad den var, inte för vad den försökte vara. Hade de ändrat titel och ändrat lite grann i storyn hade folk säkert gillat den mer, men varför ändra titeln då det går att mjölka på ett vinnande franchise namn?

Sevärd B-underhållning – för vad den är och inte för vad den försöker vara.

http://www.imdb.com/title/tt0354623/

1 Comment

Madhouse av J

juni 10th, 2009 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den unge psykologistuderande Clark Stevens anländer till Cunningham Hall – ett mentalsjukhus som drivs av Dr. Franks – för att genomgå slutpraktiken för att sedan få examen. Strax efter hans ankomst möter han den unga skötaren Sara – som han senare blir väldigt god vän med.

Praktiken verkar till en början bli en lugn och lärorik period, men lugnet bryts tvärt då en av sköterskorna hittas brutalt mördad. Under Dr. Franks direktiv börjar samtliga patienter att frågas ut om vad de kan ha sett eller hört. Under utfrågningen fastnar Clark för en speciell patient – Ben i cell 44 i sjukhusets källare – som verkar veta mer än vad han vill säga..

Emellanåt kommer man över filmer som man helt enkelt blir dödskär i och kan se hur många gånger som helst utan att ledsna på dem eller att tittarvärdet sänks. Madhouse är en sådan film.

Joshua Leonard (The Blair Witch Project, Hatchet) och Jordan Ladd (Club Dread, Cabin Fever) är suveräna i huvudrollerna som Clark och Sara. Lance Henriksen (Pumpkinhead, Man’s Best Friend) gör en riktigt bra insats som den underlige Dr. Franks. Vi ser även Dendrie Taylor (War Of The Worlds (2005)), Leslie Jordan (Jason Goes To Hell: The Final Friday) och Patrika Darbo (Gremlins 2: The New Batch, Speed 2: Cruise Control) i viktiga roller.

De som är pålästa och vet vad det är för kvalité på vissa av de ovannämnda filmerna tror säkerligen att det här är en riktig B-film. Mitt svar är: yes, det är en B-film. Men det är en jävligt bra sådan.

Manuset är bra och innehåller ett par vändningar och twister ungefär timmen in i filmen. De effekter som är med är välgjorda, även om vi inte får se så mycket av dem egentligen då filmen är mer storydriven än effektdriven.

En lite intressant grej med filmens regissör – William Butler – är att han har medverkat i en hel del filmprojekt som skådespelare, manusförfattare, make-up och specialeffektsmakare så som Army Of Darkness, From Dusk Till Dawn, Demolition Man, The Flintstones, Small Soldiers, Friday The 13th Part VII: The New Blood, Leatherface: Texas Chainsaw Massacre III, Night Of The Living Dead (1990), Return Of The Living Dead: Necropolis och Return Of The Living Dead: Rave To The Grave. Även om han är relativt okänd, så har han ändå medverkat i produktionen av flera kända B-filmer. Vilket är lite.. småintressant typ.

Madhouse är hur som haver en riktigt bra skräck/thriller som – även om den kanske inte skrämmer – underhåller.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0363276/

No Comments

Piranha Part Two: The Spawning av J

maj 25th, 2009 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Direkt-till-video-uppföljaren som James Cameron till en början regisserade. Ovidio G. Assonitis, filmens producent, var emellertid inte nöjd med Cameron’s arbete och tog över regissörstolen.

Anne Kimbrough arbetar som dykinstruktör på en semesterort någonstans i Karibien. Under en dykningslektion omkommer en av hennes elever under mystiska omständigheter. Kort därpå bryter sig Anne och en av hennes elever, Tyler Sherman, sig in på det lokala bårhuset för att titta på kroppen.

Med den annalkande fiskgrillningen på stranden intill hotellet går det upp för Anne att skeppsvrakets invånare är blodtörstiga pirayor som är genetiskt förändrade.. och kan flyga.

Jag minns så väl när jag var liten och stod på den lokala videobutiken för att hyra en skräckfilm. Efter en stunds tittande hittade jag den här filmen. Jag brydde mig inte ett skit i vad filmen egentligen hette eller vad den handlade om, den såg blodig ut. Så jag plockade med mig den till disken för att betala och hyra den. Jag gillade den, vill jag minnas.

Ett par år senare (när jag var runt 14 eller 15) såg jag återigen om den. Och något år senare såg jag den för tredje gången. Nu har jag alltså återigen sett den och min åsikt har förändrats lite grann.

Jag har givetvis överseende med att filmen är av klass B och att den är av årgång 81, men det hindrar inte mig från att gnälla på ett par grejer. Filmens manus och händelseförlopp är emellanåt ett stort ”Vad fan?”. Igenom filmen inträffar det diverse olika saker som fick mig att lyfta på ögonbrynet, gapskratta eller fråga min polare M som jag tittade på den med ”Hur kunde det hända?”.

Effekterna är rent av bedrövliga stundtals. En lite rolig grej jag reagerade på den här gångeng jag såg filmen var att när pirayorna zoomades in när de bet någon, men tittaren får inte se några som helst bitmärken under själva.. bitandet. Smått skrattretande.

Storyn var väl rätt ok, men kändes mycket som en efterapning av den första klassiska filmen. Och att pirayorna flyger är lite smått freaky också. Uppfinningsrikt, men småuselt framfört. Tyvärr.

Skådespelarna (däribland Lance Henriksen) funkar emellertid ganska bra och gör det dom ska. Om vi bortser ifrån några enstaka idioter som borde ha sparkats ut ur studion samma dag som det var audition.

Den andra Piranha filmen har, utöver en löjligt lång titel, dock ett par ljusa sidor också, till exempel att den är underhållande om man bokar sig framför den för att se en B-film. Förväntar man sig någonting i klass med Dante’s första film så kommer man gråta floder av blod.

Att filmmakarna har valt att lägga nästan alla intressanta händelser i slutet av filmen blir emellertid ett minus, då första delen av filmen är ungefär bara en massa prat om egentligen meningslösa saker. Detta medför stora snarkningar.

Det sista jag har att säga är att jag började fundera om filmen bitvis var dubbad, då vissa karaktärer hade röster som inte passade dem överhuvudtaget. Med tanke på att italienare (om jag inte misstar mig) har varit och härjat i det här filmprojektet så är inte det helt omöjligt.

Sammanfattningsvis säger jag följande: Om du är ute efter en något så när underhållande B-film, utan att ha några direkta krav på effekter, skådespelare, story etc., se den. Är du ute efter någonting storslaget, väl genomtänkt, något så när bra effekter och mycket goda skådespelare, se den första istället.

God B-underhållning.

http://www.imdb.com/title/tt0082910/

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud