Helt Perfekt Glob

The Horror Show (aka House III) av J

Har ni någon gång sett en uppföljare som egentligen inte är en uppföljare? Givetvis måste ni ha gjort det. Det finns ju en del exempel. Zombi 2 (aka Zombie Flesh Eaters) är ett bra exempel. Dawn Of The Dead, som klipptes om av filmens producent, Dario Argento, och släpptes som Zombi i Italien, har inget som helst med Zombi 2 att göra – mer än att det är en massa döingar som äter människor. Ett annat bra exempel är Evil Dead filmerna, som fick titeln La Casa i Italien. Det finns nämligen två stycken Evil Dead 3 i Italien – samt en fyra och en femma, som släpptes med helt andra titlar i resten av världen.

The Horror Show är också en sån där film. Den har ingen som helst koppling till de resterande filmerna utöver att många i teamet bakom House filmerna även står bakom den här (exempelvis Cunningham). I USA släpptes den under originaltiteln, medans den släpptes under titeln House III utanför USA – och i Sverige hette den givetvis Titta Vi Spökar 3. Den tredje filmen följer dessutom inte samma spår som de två första filmerna, utan är en ren skräckfilm med ingen som helst komik och en och annan gorescen. Här följer filmens handling:

Kriminalaren Lucas McCarthy (Lance Henriksen) har efter tre års jagande äntligen arresterat Max Jenke aka Meat Cleaver Max (Brion James) och dragit honom inför rätta, där han blivit dömd till döden. Under avrättningen i elektriska stolen förbannar Max Lucas, som är en av åskådarna, och säger att ”Det här är bara början!”. Med Jenke död försöker Lucas återgå till sitt liv med familjen, men det dröjer inte länge förrän mystiska saker börjar inträffa i deras hus och det står snart klart för Lucas att han och hans familj svävar i livsfara…

Klichéer och förutsägbarhet pryder The Horror Show och om det är så att man av någon anledning aldrig sett en skräckfilm förut så lär man kunna bli rädd för den här – i annat fall inte. Det mesta som inträffar i filmen går att förutsäga och någon direkt stämning eller spänning finns inte där, men det betyder inte heller att filmen är helt värdelös. Tack vare skådisarnas insatser (speciellt ifrån Henriksen och James) så lyckas filmen hålla sig på fötterna även om den staplar fram på svajiga ben. Henriksen ser sjukt sliten och matt ut, medans James ser helt psykotisk och galen ut – och som dessutom lägger av ett garv som får en att lyfta på ögonbrynet. Effektmässigt så har inte The Horror Show speciellt mycket att komma med. Effekterna ser helt okej ut, men det är absolut inte en effektfilm.

Nåja. The Horror Show är en helt okej rulle, som är bättre än vad jag mindes den. Den är å andra sidan betydligt bättre än den flamsiga House II: The Second Story – tack och lov. Duglig film som inte kräver att man har sett de två ”första” filmerna.

Alternativ coverbild för The Horror Show/House III.

Hellraiser: Hellworld av J

Efter att ha sett den halvdyngiga sjunde filmen – som blev inspelad samtidigt som den åttonde filmen – var mina förhoppningar försvunna. Det enda jag ville var att få slut på plågan och bli klar med Hellraiser-filmerna. Men livet är fullt av överaskningar och likså var Hellraiser: Hellworld.

Den åttonde filmen i serien är inte ett mästerverk och den har många klichéer och är rent av förutsägbar många gånger, men den är underhållande på sitt egna lilla vis. Pinhead och cenobiterna har fått lite mer tid framför kameran, men det här är – precis som de tidigare efter-2000-uppföljarna – ingen riktig Hellraiser film.

Filmen handlar om en grupp ungdomar som två år tidigare förlorade en vän som begick självmord efter att ha blivit besatt av internetspelet Hellworld – som är baserat på Hellraiser-mytologin. När gruppen får varsin inbjudan till en Hellworld-fest i en isolerad kåk blir en i gruppen – Chelsea – tveksam, men bestämmer sig för att följa med ändå. Väl på festen blir de bemötta av ägaren av huset och arrangören av festen, som visar dem sin egna privata makabra samling. Inte långt efter börjar gruppen att inse att någonting inte stämmer och att myten om Pinhead och hans cenobiter kanske ändå stämmer överens med verkligheten.

Vad som följer är en hygglig B-film – som har en titel som inte överensstämmer med innehållet. Visst, Pinhead och cenobiterna syns till betydligt mer än i övriga efter-2000-uppföljarna, men den saknar många av Hellraiser-elementen som de första fyra filmerna hade. Dessutom påminner Hellworld lite mer om en slasherfilm än en Hellraiser-film.. bara det säger väl en del?

Skådespelarna är som de tidigare filmerna – fast här får vi även se Lance Henriksen i en viktig roll. Effekterna var bra, så när som på enstaka halvtaskiga CGI-effekter, givetvis.

Jag gillade faktiskt Hellraiser: Hellworld – för vad den var, inte för vad den försökte vara. Hade de ändrat titel och ändrat lite grann i storyn hade folk säkert gillat den mer, men varför ändra titeln då det går att mjölka på ett vinnande franchise namn?

Sevärd B-underhållning – för vad den är och inte för vad den försöker vara.

http://www.imdb.com/title/tt0354623/

Madhouse av J

Den unge psykologistuderande Clark Stevens anländer till Cunningham Hall – ett mentalsjukhus som drivs av Dr. Franks – för att genomgå slutpraktiken för att sedan få examen. Strax efter hans ankomst möter han den unga skötaren Sara – som han senare blir väldigt god vän med.

Praktiken verkar till en början bli en lugn och lärorik period, men lugnet bryts tvärt då en av sköterskorna hittas brutalt mördad. Under Dr. Franks direktiv börjar samtliga patienter att frågas ut om vad de kan ha sett eller hört. Under utfrågningen fastnar Clark för en speciell patient – Ben i cell 44 i sjukhusets källare – som verkar veta mer än vad han vill säga..

Emellanåt kommer man över filmer som man helt enkelt blir dödskär i och kan se hur många gånger som helst utan att ledsna på dem eller att tittarvärdet sänks. Madhouse är en sådan film.

Joshua Leonard (The Blair Witch Project, Hatchet) och Jordan Ladd (Club Dread, Cabin Fever) är suveräna i huvudrollerna som Clark och Sara. Lance Henriksen (Pumpkinhead, Man’s Best Friend) gör en riktigt bra insats som den underlige Dr. Franks. Vi ser även Dendrie Taylor (War Of The Worlds (2005)), Leslie Jordan (Jason Goes To Hell: The Final Friday) och Patrika Darbo (Gremlins 2: The New Batch, Speed 2: Cruise Control) i viktiga roller.

De som är pålästa och vet vad det är för kvalité på vissa av de ovannämnda filmerna tror säkerligen att det här är en riktig B-film. Mitt svar är: yes, det är en B-film. Men det är en jävligt bra sådan.

Manuset är bra och innehåller ett par vändningar och twister ungefär timmen in i filmen. De effekter som är med är välgjorda, även om vi inte får se så mycket av dem egentligen då filmen är mer storydriven än effektdriven.

En lite intressant grej med filmens regissör – William Butler – är att han har medverkat i en hel del filmprojekt som skådespelare, manusförfattare, make-up och specialeffektsmakare så som Army Of Darkness, From Dusk Till Dawn, Demolition Man, The Flintstones, Small Soldiers, Friday The 13th Part VII: The New Blood, Leatherface: Texas Chainsaw Massacre III, Night Of The Living Dead (1990), Return Of The Living Dead: Necropolis och Return Of The Living Dead: Rave To The Grave. Även om han är relativt okänd, så har han ändå medverkat i produktionen av flera kända B-filmer. Vilket är lite.. småintressant typ.

Madhouse är hur som haver en riktigt bra skräck/thriller som – även om den kanske inte skrämmer – underhåller.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0363276/

Piranha Part Two: The Spawning av J

Direkt-till-video-uppföljaren som James Cameron till en början regisserade. Ovidio G. Assonitis, filmens producent, var emellertid inte nöjd med Cameron’s arbete och tog över regissörstolen.

Anne Kimbrough arbetar som dykinstruktör på en semesterort någonstans i Karibien. Under en dykningslektion omkommer en av hennes elever under mystiska omständigheter. Kort därpå bryter sig Anne och en av hennes elever, Tyler Sherman, sig in på det lokala bårhuset för att titta på kroppen.

Med den annalkande fiskgrillningen på stranden intill hotellet går det upp för Anne att skeppsvrakets invånare är blodtörstiga pirayor som är genetiskt förändrade.. och kan flyga.

Jag minns så väl när jag var liten och stod på den lokala videobutiken för att hyra en skräckfilm. Efter en stunds tittande hittade jag den här filmen. Jag brydde mig inte ett skit i vad filmen egentligen hette eller vad den handlade om, den såg blodig ut. Så jag plockade med mig den till disken för att betala och hyra den. Jag gillade den, vill jag minnas.

Ett par år senare (när jag var runt 14 eller 15) såg jag återigen om den. Och något år senare såg jag den för tredje gången. Nu har jag alltså återigen sett den och min åsikt har förändrats lite grann.

Jag har givetvis överseende med att filmen är av klass B och att den är av årgång 81, men det hindrar inte mig från att gnälla på ett par grejer. Filmens manus och händelseförlopp är emellanåt ett stort ”Vad fan?”. Igenom filmen inträffar det diverse olika saker som fick mig att lyfta på ögonbrynet, gapskratta eller fråga min polare M som jag tittade på den med ”Hur kunde det hända?”.

Effekterna är rent av bedrövliga stundtals. En lite rolig grej jag reagerade på den här gångeng jag såg filmen var att när pirayorna zoomades in när de bet någon, men tittaren får inte se några som helst bitmärken under själva.. bitandet. Smått skrattretande.

Storyn var väl rätt ok, men kändes mycket som en efterapning av den första klassiska filmen. Och att pirayorna flyger är lite smått freaky också. Uppfinningsrikt, men småuselt framfört. Tyvärr.

Skådespelarna (däribland Lance Henriksen) funkar emellertid ganska bra och gör det dom ska. Om vi bortser ifrån några enstaka idioter som borde ha sparkats ut ur studion samma dag som det var audition.

Den andra Piranha filmen har, utöver en löjligt lång titel, dock ett par ljusa sidor också, till exempel att den är underhållande om man bokar sig framför den för att se en B-film. Förväntar man sig någonting i klass med Dante’s första film så kommer man gråta floder av blod.

Att filmmakarna har valt att lägga nästan alla intressanta händelser i slutet av filmen blir emellertid ett minus, då första delen av filmen är ungefär bara en massa prat om egentligen meningslösa saker. Detta medför stora snarkningar.

Det sista jag har att säga är att jag började fundera om filmen bitvis var dubbad, då vissa karaktärer hade röster som inte passade dem överhuvudtaget. Med tanke på att italienare (om jag inte misstar mig) har varit och härjat i det här filmprojektet så är inte det helt omöjligt.

Sammanfattningsvis säger jag följande: Om du är ute efter en något så när underhållande B-film, utan att ha några direkta krav på effekter, skådespelare, story etc., se den. Är du ute efter någonting storslaget, väl genomtänkt, något så när bra effekter och mycket goda skådespelare, se den första istället.

God B-underhållning.

http://www.imdb.com/title/tt0082910/

Pumpkinhead: Blood Feud av J

Fjärde och, hittils, sista Pumpkinhead-filmen.

De två familjerna McCoy och Hatfield ligger i en blodsfejd sen länge. Men Ricky McCoy och Jodie Hatfield, två unga människor, har en hemlig kärleksaffär tillsammans. De möts upp i skogen en kväll och Rickys syster, Sara, står vakt. Två av Jodies bröder dyker upp och jagar Sara vilket slutar olyckligt.

De två Hatfield bröderna kommer på Ricky och Jodie och sätter fast Ricky bakom deras bil och drar honom efter marken. Ricky lyckas till slut ta sig loss och springer och letar efter Sara. Efter en stunds letande hittar han hennes livlösa kropp. Han tar med sig henne och beger sig iväg till den gamla häxan Haggis.

Han kräver av henne att hon ska kalla på Pumpkinhead för att utkräva hämnd på Hatfield familjen, men att han ska skona Jodie. Haggis varnar honom, efter att Ed Harleys ande har krävt det av henne, och berättar vad det kommer bli för konsekvenser av hans val. Han viftar undan varningarna och skiter blankt i vad hon säger.

Ganska snart börjar Hatfieldsläkten att minska.. en, efter en, efter en..

Den fjärde installationen i serien är en klar förbättring sen den usla tredje filmen. Men fjärde filmen är självfallet sämre än första filmen.. men ändå bättre än andra filmen.

Skådespelarna duger, men jag stör mig som fan på att de snackar som en hög med rednecks.. även om de ska typ föreställa det. Effekterna var typ i samma stuk som de i tredje filmen, fast våldet och blodet var dubblat vilket gör den här filmen till den blodigaste och våldsammaste i serien.

Jag gillade den här filmen faktiskt, men den når inte riktigt fram till en rekommendation tack vare att jag rynkade på näsan ett par gånger åt effekterna samt det där förbannade rednecksnacket.

Mycket mer än så har jag inte att skriva om den här serien. I långa led är det en schysst skräckfilmsserie, utöver den usla tredje filmen.

http://www.imdb.com/title/tt0790816/

Pumpkinhead: Ashes To Ashes av J

Tredje filmen i serien.

Närmare 20 år efter händelserna i den första filmen har lugnet laggt sig över den lilla staden igen. Men lugnet bryts när ortsbefolkningen upptäcker att en grupp människor har sålt deras avlidna släktingars organ och dumpat kropparna i ett träsk inte allt för långt ifrån krematoriet.

I rent vrede beger sig fyra stycken personer iväg till den gamla häxan Haggis (som framkallade Pumpkinhead åt Ed Harley för närmare 20 år sedan) för att få hjälp att framkalla Pumpkinhead för att utkräva hämnd på de som har skändat deras släktingars kroppar. Haggis använder sig av Ed Harleys mumifierade kvarlevor för att framkalla Pumpkinhead återigen.

Men priset är fortfarande högt för att kalla på Pumpkinhead. Och frågan är återigen; är personerna beredda att betala priset?

Stundtals ser Pumpkinhead ut att vara en snubbe i dräkt, som i de tidigare filmerna, och stundtals ser han ut som en datoranimering vilket försämrar känslan i filmen. Visserligen ger det Pumpkinhead fler möjligheter, så som att klättra på tak, väggar och annat joks. Men det är ganska ointressant egentligen.. han känns betydligt verkligare i de två första filmerna, hur som haver.

Skådespelarna är betydligt sämre än i de två första och andra filmen hade ju inte toppen-skådisar. Effekterna är visserligen bättre och modernare, men samtidigt så tillför det ju att filmen blir automatiskt våldsammare och blodigare. Men modernare innebär inte heller automatiskt att de är bättre. En del av effekterna som visas är riktigt löjliga och det syns lång väg att de är datoranimerade. Att de har tagit med Lance Henriksen som Ed Harley igen är dock ett plus.. även om han knappt är med alls egentligen. Doug Bradley (Pinhead i Hellraiser-filmerna) gör en halvdan insatts som den lilla stadens doktor.

Tredje filmen är ett misslyckande i min mening. Tyvärr. Även om andra filmen inte var lika bra som den första, så är den betydligt bättre än den här tredje filmen. Jag är ganska besviken, men samtidigt är jag inte förvånad.

http://www.imdb.com/title/tt0780593/

Pumpkinhead av J

En gammal Lance Henriksen film!

1957. Pojken Ed Harley bevittnar en kväll när den gamla demonen Pumpkinhead utkräver hämnd åt någon som har återuppväckt honom.

1988. Ed har blivit vuxen och är pappa sen ett par år tillbaka. En dag när han och hans son Billy är vid deras fruktaffär dyker en grupp ungdomar upp som är på väg till en stuga inte allt för långt därifrån. När Ed far iväg på ett ärende blir Billy av misstag påkörd av en av ungdomarna när han åker cross. I ren rädsla för att hamna i fängelse sticker den unga mannen tillsammans med sin flickvän iväg och hack i häl har de sina vänner.

När Ed återvänder från sitt ärende hittar han Billy svårt skadad. Ed bestämmer sig för att leta reda på en gammal häxa som bor någonstans i skogarna kring affären. När han väl har hittat henne ber han henne om att återuppväcka Pumpkinhead för att hämnas på ungdomarna.

Men priset för att väcka Pumpkinhead är större än vad Ed hade räknat med. Är han beredd att betala?

Jag hade läst en del om den här klassikern men aldrig riktigt engagerat mig i att införskaffa den. Och nu äntligen har jag faktiskt sett den och jag måste säga att jag är imponerad. Den överskred mina förväntningar… och inte lite heller. Lance Henriksen som den vuxne Ed Harley är grymt bra och gör en riktigt schysst prestation i den här filmen. Vi skymtar till George ’Buck’ Flower (bland annat Wishmaster) också. De övriga skådespelarna är hyggliga och jag tyckte de gjorde ett bra jobb.

Effekterna var hyggliga även om de inte spädde på med våld och blod. Make-upen däremot var riktigt cool och gjorde mig ganska imponerad tack vare att jag hade räknat med att det här skulle vara en riktig B-rulle med halvtaskiga effekter och halvtaskiga skådespelare. En till rätt cool grej är att filmen är baserad på en dikt av Ed Justin. Den går så här: ”Keep away from Pumpkinhead, unless you’re tired of living. His enemies are mostly dead, he’s mean and unforgiving. Bolted doors and windows barred, guard dogs prowling in the yard. Won’t protect you in your bed. Nothing will, from Pumpkinhead.”

Hur som haver är det en riktigt bra skräckfilm iaf. Jag är riktigt imponerad.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0095925/