Helt Perfekt Glob

Nightmares In Red, White And Blue: The Evolution Of The American Horror Film av J

Nightmares in Red, White and Blue: The Evolution of the American Horror Film är en dokumentär från 2009 om just det titeln säger; den amerikanska skräckfilmens evolution, från 1930-talet fram till slutet på 2000-talet.

Flera betydande namn inom skräckgenren intervjuas här och det pratas kort om skräckfilmens olika perioder sedan 1930-talet och tack vare dokumentärens speltid på runt nittio minuter är det knappast några djupdykningar de gör här. Det är väldigt ihoptryckt och dokumentären överlag känns mest för de som egentligen inte har någon större koll på genren i sig.

Är man hyfsat insatt i genren har man inte speciellt mycket att hämta här egentligen. Är man mindre insatt och vill börja någonstans för att lära sig mer utan att behöva sitta och läsa i timtal duger den här dokumentären åtminstone som en fot in i det träsk som är skräckfilmsgenren.

It’s Alive (2008) av J

Lenore Harker (Bijou Phillips) och Frank Davis (James Murray) väntar tillökning. Men under förlossningen händer någonting och hela förlossningsgruppen blir dödade. Inte långt efter att babyn – som får namnet Daniel – blivit född börjar Lenore att förändras och paret börjar hitta kvarlevor efter djur runtom huset. En mörk hemlighet lurar under ytan och det står snart klart att någonting är fruktansvärt fel med Daniel…

Filmen börjar rätt lovande med skådespelare som verkade helt ok. Det tog inte så lång tid innan det hände någonting heller, så det ökade förhoppningarna på att filmen skulle bli bra. Men… nä. Den är inte bra. Hela filmen känns som en enda stor och onödig förutsägbar klichée som aldrig borde ha fått sett dagsljuset.

Skådespelarna var som sagt helt ok, fram tills det att Bijou Phillips uppenbarligen trodde att hon var med i en film som skulle bli en storsäljare och allt eftersom spelade hon över mer och mer. Effekterna var också till en början helt ok, men när usla CGI-effekter helt plötsligt dök upp började suckningarna att dyka upp. Att de dessutom valt att animera Daniel (de få gånger man får se honom) är uselt och jag föredrar helt klart den animatroniska babyn i originalet från 74. Storyn är helt ok, men manuset faller på flera punkter..

Exempelvis är karaktärerna några av de mest dumma och korkade karaktärer jag någonsin har sett. T ex verkar varken Lenore eller Frank ens fundera över varför Daniel har huggtänder och klor. Det fanns hur mycket som helst som fick mig att klia mig själv i huvudet och fundera vad manusförfattarna (varav en av dem var Larry Cohen, som gjorde originalet och skrev manuset till dess första uppföljare) egentligen tänkte med när de skrev manuset, men för att slippa spoilers utesluter jag dem och låter er själva ta er en titt på filmen.. om ni nu är nyfikna av någon konstig anledning.

It’s Alive remaken från 2008 är en helt onödig film och det enda jag kan tänka mig som faktiskt föll mig i smaken var en av soundtrack låtarna som naglat sig fast i huvudet på mig. Se hellre om originalet igen.. den var åtminstone lite originell jämfört med det här halvdana skräpet.

http://www.imdb.com/title/tt1172060/

It’s Alive III: Island Of The Alive av J

Det finns bra uppföljare och så finns det dåliga uppföljare. Men sen så finns det även uppföljare som inte ens borde ha fåtts göras. Det här är en sån uppföljare som aldrig borde ha fåtts göras.

Storyn utspelar sig..öh..några år, eller så, efter andra filmen. Det återstår enbart 5 monsterbarn kvar i hela världen, men troligtvis ett mörkertal också (dom säger iaf det i filmen), pga människor som håller sina barn gömda. Stephen Jarvis (spelad av Michael Moriarty) slåss i en rättsal om hans sons liv (ja, hans son är ett av dom här monsterbarnen). Han lyckas få rätt och domstolen dömmer att dom 5 monsterbarn som finns kvar ska sättas på en öde ö för att få leva ifred, domen säger också att ingen får någonsin störa monsterbarnen (vilket tydligen flera stycken likförbannat gör). Ungefär 4 år efter den här händelsen dör domaren som satte domen vilket leder till att den blir upphävd. Ett team sätts ihop för att åka ut till ön för att undersöka hur barnen har utvecklats och hur dom lever. Väl på ön går allting snett och monsterbarnen lyckas ta sig ifrån ön in till fastlandet…igen.

Ja, alltså, den här filmen är inte bra, någonstans egentligen. Den borde inte ens fåtts göras, som tidigare sagt. Varför? Jo, för manuset är korkat, flera scener är totalt onödiga och vissa av dom är ganska obegripliga (exempel följer längre ner i recensionen) och dom öser på med mer effekter och mer våld än föregående filmer vilket förstör själva It’s Alive-stämningen totalt. Visserligen har jag inget som helst emot våld, blod och äckeleffekter, hell no, men just i It’s Alive ska det inte vara det..i föregående It’s Alive-filmer är det visserligen lite våld, men dom öser inte på som i den här.
Obegripliga scener? Oh ja. Det finns det ganska gott om i den här filmen. Här är några exempel som fick mig att lyfta på ögonbrynet och mumla ”Ooook” för mig själv.

Första exemplet är detta:
En grupp med personer far till ön av någon underlig anledning som jag inte riktigt fick något grepp om. När 3 (eller 4, eller vad det var) av dom har kommit till ett sorts vattenfall säger ledaren för gruppen åt en av killarna att gå upp för vattenfallet (det är typ, ett litet vattenfall) och dom andra står och pratar. Sedan hörs ett skrik. Min fråga är, varför skickades han upp där? Vad skulle han göra? Vad jag förstod det, så fick man aldrig reda på varför. Det var ungefär som att ”Gå upp dit, jag vill se om du dör.”.

Andra exemplet är relaterat till den här sekvensen i filmen, here we go:
Ledaren och hans ”högra hand”, eller vad man ska kalla honom, vinglar runt, snavar, ramlar och beter sig allmänt klumpigt när dom försöker springa ifrån monsterbebisarna. Och jag undrar, hade skådespelarna druckit starkt bryggda drycker precis innan dom skulle spela in scenen? Jag tror jag aldrig sett klumpigare personer i en film (om man bortser t ex Home Alone-filmerna då, kanske..).

Tredje exemplet, också relaterat till samma sekvens är det här:
Helikopterpiloten väntar vid helikoptern dom kommit till ön med, han ser ledaren, som kommer vinglande med en söndersliten arm, han ser ut ungefär som om han har sett ett spöke, får något underligt ryck och hoppar in i helikoptern och åker och skiter fullständigt i den här killen som han egentligen borde vänta på i ca 5-10 sekunder till (killen ramlar ihop precis utanför helikoptern när helikoptern lyfter). Några sekunder efter den här sekvensen får man se inne i själva helikoptern, där en av monsterbebisarna har tagit sig in (hur nu det gick till utan att helikopterpiloten upptäckte det), biter piloten och det sprutar blod över en av rutorna i helikoptern. Sekvensen efteråt händer följande: Helikoptern vinglar fram och tillbaka en bra bit ovanför vattnet, och jag tänkte: ”Nu lär väl helikoptern störta ner i vattnet, eller krascha in på land.” FEL! Detta hände: Helikoptern exploderade i luften, helt utan anledning. Efter detta sa jag för mig själv ”Oooook”, och tänkte sedan: ”Då är det alltså bara 4 monsterbebisar kvar då.” FEL, igen! Monsterbebisen som var i helikoptern överlevde tydligen, för det är 5 monsterbebisar senare i filmen.

Fjärde exemplet är längre in i filmen, då teamet som skickas till ön är inne i djungeln inne på ön. Två av gubbarna i teamet hittar dykarutrustning, och den ena utbrister: ”Now why would somebody come here with their gear and leave it on the island? Unless they didn’t leave.” Well, no shit Sherlock? Alltså…hur dum får man bli? Det säger sig ganska bra själv att dom som kom dit med dykarutrustningen är döda, i och med att det springer runt 5 monster på ön. En annan grej jag blev lite fundersam över när dom hittade utrustningen var: Varför hittar dom utrustningen så långt ifrån vattnet? Dom hittar utrustningen typ mitt inne i djungeln.

Och femte (och sista exemplet från min sida iaf) är mot slutet av filmen. Det är ett gäng, ligister eller något i den stilen, som står i en klunga, medans en annan av dom sitter och kör en kross (eller något i den stilen) fram och tillbaka igenom klungan. Varje gång han ska åka igenom hoppar klungan isär. Liksom, vad är det för kul med något sånt? Hade dom så förbannat tråkigt i slutet av 80-talet (ja, filmen är från 1987)?

Effekterna är dock ett litet plus i den här filmen. Man får dessutom se monstrena mycket, mycket mer samt mycket mer tydligt i den här filmen än i föregångarna vilket kan skapa lite glädje, eller något. Skådespelarna var ungefär som i föregående filmer, fast karaktärerna var mer hjärndöda än i föregångende filmer, dom gjorde mer underliga grejer än personerna i föregående filmerna. T ex Jarvis-snubben sprang runt i djungeln på ön och skrek en massa, han drog underliga och bizarra skämt som exempelvis när han skrev en autograf åt en brud, då skrev han något i stil med ”Stephen Jarvis, pappa till monsterbarnet”..samt en massa andra underliga saker.

Sen finns det typ 100 andra grejer jag skulle kunna ta upp och såga sönder när det gäller den här filmen. Det här är den svagaste, och sämsta, delen i serien, helt klart. Att det tog 9 år innan Larry Cohen (yes, han som gjorde både första och andra filmen, samt den här sörjan) tog initativet att göra en andra uppföljare (och tredje film) i serien bevisar bara hur ogärna han egentligen ville göra skiten (tror jag iaf). Vad jag har förståt det hade Warner Bros. ett finger med i spelet också, och ville att filmen skulle spelas in i samma veva som A Return To Salem’s Lot (uppföljare till en Stephen King skräckis).

En grej jag dock tyckte var bra, var att den relaterade sig till dom två föregående filmerna, där bl a Frank Davies och Eugene Scott blir nämda.

Om man har sett dom två första filmerna, kan man säkert se den här filmen bara för att ha sett alla filmerna i trilogin (och förhoppningsvis fortsätter det vara en trilogi). Har man inte sett föregående filmer avråder jag att se skiten.

http://www.imdb.com/title/tt0093286/

It Lives Again (aka It’s Alive 2) av J

Jaha, då har jag sett uppföljaren till It’s Alive (1974), dvs It Lives Again (även känd som It’s Alive 2) (1978). Storyn är följande:

Davies monsterbaby är död. Men paret Scott väntar utökning, och gissa vad som väntar? Frank Davies (återigen spelad av John P. Ryan) söker upp dom för att berätta att deras väntade barn kan vara ett av monsterbarnen. När väl barnet är på väg ut lyckas Davies och ett par andra personer genomföra en kupp så att polisen och en specialstyrka (som är framtagen för att utrota monsterbarn) blir lurade vilket resulterar i att Davies och några andra lyckas få Scott-barnet och pappan till deras ”högkvarter” och gömmer dom där. Mamman hämtas senare och allesammans gömmer sig där. Det som skiljer sig ifrån första filmens story är att den här gången är det inte bara en baby, utan tre. Efter ett tag lyckas dom här tre babymonstrena rymma, sedan börjar jakten…

Det tog alltså 4 år för dom att göra en uppföljare till It’s Alive. Kunde dom inte gjort den lite mer…händelserik? Jag tyckte It Lives Again (It’s Alive 2) kändes lite långdragen från och till. Det var ganska mycket snack (speciellt första 30 minutrarna). Efter att monsterbebisarna rymmer börjar det dock hända lite grejer. Att dom berättar saker som har hänt tidigare (typ tidsrymden mellan första och andra filmen) är ganska bra, för det ger en helhetsuppfattning om en del av karaktärerna. En sak jag störde mig på dock var att dom var tre monsterbebisar, men handlingen fortskrider väldigt fort från och med att dom har rymt, och handlingen avrundar dom från tre till två, ganska snabbt. Filmens tagline följer: ”The ’It’s Alive’ Baby is back… Only now there are three of them.” Ja, dom är tre, i typ 15 minuter, eller något. Det är alldeles för kort tid när dom är tre stycken, iaf.

En annan grej jag störde mig på var att ljudet var underligt. Från och till lät det ungefär som om skådisarna i filmen stod och mumlade och ibland lät det ungefär som att dom stod och skrek åt varandra fastän dom använde vanligt tonfall. Så man kan ju börja undra
vad ljudteknikern gjorde egentligen…

Är filmen bra eller dålig då? Ptja, helt duglig som uppföljare. Den är dock långdragen från och till, som sagt. Har man sett första filmen så är den här helt klart duglig att se om man vill veta vad som hände efter slutet på första filmen.

http://www.imdb.com/title/tt0077756/

It’s Alive av J

Ja, alltså…jag är ganska kluven angående den här filmen. Det är självklart en gammal klassiker som delvis får en att lyfta på ögonbrynet både en och två gånger pga hur rollkaraktärerna agerar och själva storyn i stort och delvis får en att fundera över varför människor agerar som dom gör i en sån här ”ganska” udda situation, är det av rädsla eller vad är det? Hm, storyn ja, den hade jag glömt att skriva. Då kör vi då:

Storyn kretsar runt familjen Davis som väntar tillökning. Under förlossningen dör flertalet personer under mystiska omständigheter, som senare visar sig vara att Davis-babyn är ett monster (bokstavligt talat). En jakt efter babyn börjar där bl a pappan (spelad av John P. Ryan som senare dök upp i bl a den här filmens första uppföljare och flertalet år senare dök upp i b-actionfilmen Class Of 1999 som robotlärare) medverkar i jakten och vill se babyn död.

Under filmens gång händer det saker som är smått obegripliga (som i väldigt många andra skräckfilmer, eh..). Exempel på det är följande: ett mjölkbud stannar vid ett hus (med babyn i bilen) och blir dödad efter en stund. Mjölkflaskor krossas och halva gatan blir vit (av mjölken som rinner ut på asfalten) och sedan börjar det rinna ut blod över gatan med, samt att den står väldigt synligt parkerad, ändå verkar det som om polisen inte hittat den eller så sket dom enbart i att kolla upp en mjölkbil som står fullt synligt parkerad utanför ett hus och som samtidigt verkar ha tappat halva lasten med mjölk. Varför jag poängterar det här är för att efter den här händelsen i filmen nämner INGEN detta, ungefär som om den inte hänt. Det är så här att samtliga mord, utom den här, nämns efteråt (om inte polisen varit närvarande när mordet skedde, vilket dom är i ett par av mordscenerna, exempelvis på skolan).

Vad exakt tycker jag om den här gamla klassiska skräckfilmen då? Ptja, jag tycker den är riktigt bra och tycker att dom flesta som vill se ett stycke skräckhistoria bör se den, men samtidigt så tycker jag att den har några brister, exempelvis att den är lite ”pratig” från och till (det här är en av anledningarna till varför jag är ganska kluven till den). En annan grej jag måste påpeka med den här filmen är att slutet är ett av dom mest gripande sluten i en skräckfilm jag någonsin sett, mycket bra gjort!

Att den är ifrån 1974 bevisar bara ytterligare en gång att bra skräckfilmer gjordes långt före dagens skräckfilmsindustri – som givetvis inte kunde låta den här klassikern vara heller, utan släpper en remake av den senare i år.

http://www.imdb.com/title/tt0071675/