Helt Perfekt Glob

Upgrade av J

Grey Trace (Logan Marshall-Green) jobbar som mekaniker hemifrån medan hans fru, Asha (Melanie Vallejo), jobbar för ett större teknikföretag. En kväll ber han henne följa med till en av hans kunder, teknikgurun och uppfinnaren Eron Keen (Harrison Gilbertson), för att lämna en bil som Grey har reparerat åt honom.

På väg hem igen blir det något fel på deras bil och de kraschar, varpå en grupp män dyker upp, överfaller dem och mördar Asha och förlamar Grey. Hans frus död och polisens oförmåga att gripa de ansvariga sänker ner honom i en djup depression och efter att ha försökt ta sitt eget liv blir han uppsökt av Eron Keen som erbjuder honom en experimentell behandling som kommer att göra så att han kan röra sig igen; det artificiella intelligens-implantatet STEM. Det Keen inte berättade för Grey var att STEM inte bara gör så att han kan röra sig igen, utan också att han kan söka upp de ansvariga för hans frus död och utkräva blodig hämnd.

Jag såg trailern för Upgrade någon gång innan filmen släpptes 2018 och jag har haft den på min att se lista sedan dess, men har skjutit på att se den av någon anledning fram till nu.

Hur som helst trodde jag att Upgrade skulle vara en over the top actionrykare med ultravåld, högt tempo och nattsvart humor, likt Guns Akimbo (recenserad här) som kom året därpå. Det visade sig istället att Upgrade är en mer seriös och straight faced – men ändå våldsam – sci-fi action-thriller med ett överlag ganska långsamt tempo och med enbart en handfull komiska inslag (som beror mestadels på de absurda fightscenerna som inträffar i filmen).

Nu var ju inte det här något problem då jag gillade filmen skarpt. Den är välspelad och underhållande trots sitt lugnare tempo, men den hade å andra sidan kanske tjänat på att vara en aningen mer over the top och röjig än vad den är då dess koncept definitivt hade utrymme för det.

Hur som helst så gillade jag filmen som sagt. Hade jag kunnat förändra en handfull saker med den hade jag antagligen gjort det, men så som den är så är den underhållande nog för att få en rekommendation.

The Invisible Man (2020) av J

Cecilia Kass (Elizabeth Moss) sitter fast i ett kontrollerande förhållande som hon har tillsammans med den rike forskaren Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). Efter att ha lyckats fly från hans fastighet en natt håller hon sig gömd hemma hos hennes vän, tillika polis, James Lanier (Aldis Hodge) och hans dotter Sydney (Storm Reid).

Två veckor efter att ha flytt berättar hennes syster, Emily (Harriet Dyer), att Adrian har hittats död efter att ha tagit sitt eget liv. Cecilia är emellertid övertygad om att det hela är en bluff och i takt med att en rad kusliga sammanträffanden får dödliga konsekvenser och hotar dem som står henne närmast, börjar Cecilia’s förstånd att vackla samtidigt som hon förtvivlat försöker bevisa att någon är ute efter henne – någon som ingen kan se…

Jag är ett gigantiskt fan av 2000 filmen Hollow Man (dess uppföljare talar vi inte om) där – för dig som inte sett filmen – Kevin Bacon gör sig osynlig och går sedan amok bland sin personal på en forskningsanläggning. Det är spännande från början och tempot är perfekt i filmen. Varje scen (i stort sett i alla fall) tillför någonting till filmens handling och driver den stadigt framåt till dess klimax. Det är en film jag såg väldigt mycket i tonåren efter att ha spelat in den från TV1000 nån sen natt och det är fortfarande en film jag kan gå tillbaka till och bli underhållen av trots att jag i stort sett såg sönder den.

Vad fan har det här med The Invisible Man från i år att göra? Jo, jag hade vissa förhoppningar att den här nyversionen av den klassiska berättelsen om en forskare som gör sig osynlig och begår styggheter (ibland för att han blivit psykotisk och ibland bara för att han är ett svin) skulle vara något i samma anda som Hollow Man och med Leigh Whannell – som vi alla vet hade ett finger med i Saw och Insidious franchisérna, bland annat – vid rodret, både i registolen och som manusförfattare, så var mina förväntningar att filmen skulle vara sevärd och möjligtvis spännande, med en och annan twist här och där.

Filmen visade sig hur som helst att vara en välspelad och välgjord thriller med vissa delar skräck inbakat. Typ. Även om jag tyckte att filmen var bra för vad den var så tyckte jag samtidigt att den hade en extremt lång uppbyggnad där Elizabeth Moss’ karaktär knallar runt, runt, runt och ingenting egentligen händer. Filmen hade definitivt mått bra av att ha fått tjugo-ish minuter bortklippt ur den för att tighta upp dess speltid – och händelseförlopp. En speltid på snett över två timmar för den här typen av film känns onödigt långt.

Nåja. Filmen ser bra ut och skådespelarna gör bra jobb och när den väl lägger i en högre växel blir den åtminstone bitvis spännande. Jag personligen kommer nog inte ha någon större brådska att se om filmen, men jag kommer antagligen gå in med ett annat mindset nästa gång jag ser den nu när jag vet vad som väntar.

Jigsaw av J

Tio år har gått sedan John Kramer (Tobin Bell) – mannen de kallade Jigsaw – dog. Men om nu John är död, hur kommer det då sig att kroppar har börjat dyka upp varstans i staden som alla tyder på att de genomgått en av Jigsaw’s lekar?

I samma veva som Saw 3D (det vill säga film nummer sju i serien) släpptes började rykten om en åttonde film i serien att stryka runt ute på internet, trots att producenterna bakom serien sagt klart och tydligt att den sjunde filmen var den sista. Vi har alltså fått vänta i sju år på att dessa rykten slutligen skulle besannas i form av Jigsaw – eller Saw VIII som den egentligen borde ha hetat (och som var en av dess arbetstitlar, den andra var Saw: Legacy).

Jigsaw fortsätter på den inslagna vägen med fällor och vändningar fram och tillbaka för att presentera nästa installation i serien och.. ja.. det är Saw, helt enkelt. Den bjuder inte på något nytt direkt egentligen och hänger man med något så när i filmen så är det ganska lätt att klura ut vart den är på väg. Men, det är inget större problem då den underhåller gott och levererar precis det jag – och troligtvis de flesta andra fans av Saw filmerna – förväntade mig och ville ha.

Det är inte så mycket nytt under solen när det kommer till Jigsaw, men det är å andra sidan en underhållande film som fortsätter serien på ett ganska snyggt sätt. Drar den här filmen in tillräckligt med pengar kan vi nog räkna med en nionde Saw film.. och kanske desto fler till. Hur som; Jigsaw rekommenderas.

Läs gärna mina och H’s recensioner av de tidigare filmerna också, länkade här nedanför:
Mina; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7
H’s; 3, 4, 7 och 1 – 5 på bluray

Cooties av J

Clint (Elijah Wood) håller på att skriva en skräckroman och har flyttat hem till sin mor i Ft. Chicken, Illinois, för att kunna göra det i lugn och ro. Men för att dra in lite pengar har han tagit ann sig ett vikariejobb över sommaren som lärare på den isolerade Ft. Chicken Elementary skolan där han själv gick. Kort efter att han börjat den första lektionen attackerar en av eleverna en av sina klasskamrater och det dröjer inte länge förrän fler elever börjar attackera varandra och sina lärare. Det står snart klart för lärarna att ett virus har spridit sig bland barnen som förvandlar dem till blodtörstiga monster och att de måste samarbeta, trots sina olikheter, för att överleva det pågående kaoset.

Jag har haft Cooties stående i hyllan här hemma i nära två år och tyckte att det äntligen var dags att se den. Och jag blev verkligen inte besviken. Cooties är en hysterisk zombie-isch komedi i stuk med Shaun Of The Dead (om möjligt lite flamsigare och inte fullt lika bra, givetvis) som levererar en hel del gapskratt och gore. Hela filmen är fullständigt hysterisk och föll mig alldeles utmärkt i smaken då den aldrig blir tråkig och stannar nästintill aldrig upp under de cirka nittio minuter den rullar på under. Det enda jag egentligen skulle kunna klaga på är dess slut, det känns som att det fattas en halvtimmes speltid eller något då filmen slutar väldigt tvärt.

Bland skådespelarna kände jag inte igen direkt någon utöver Elijah Wood bortsett från Leigh Whannell (en av skaparna av Saw och Insidious filmerna), som också medverkade i manusskrivandet av filmen. Effekterna verkade vara praktiska (vilket oftast får mig att jubla när det gäller modern skräckfilm) och makeupen såg väldigt bra ut.

Hur som, Cooties är en underhållande film som jag kan rekommendera – även om man är jävligt trött på den extrema ström av zombiefilmer som kommit de senaste femton åren. Rekommenderas.

Insidious: Chapter 3 av J

Efter att ha försökt kontakta sin döda mor bestämmer sig den unga tjejen Quinn Brenner (Stefanie Scott) för att kontakta mediet Elise Rainier (Lin Shaye) för att få hjälp. Elise avvisar henne och avråder henne att försöka kontakta sin döda mor igen. Det verkar dock som att någonting har uppmärksammat Quinn’s rop efter sin mor och det dröjer inte länge förrän underliga, paranormala händelser börjar att inträffa omkring henne.

Med tanke på hur Insidious: Chapter 2 slutade hade man väl kunnat tro att Insidious: Chapter 3 skulle ta vid där på något sätt, men icke. Film nummer tre (som lika gärna hade kunnat heta Insidious: Chapter 0) är en prequel och utspelar sig således innan den första filmen. Den här filmen är inte fullt lika bra som den andra, men ligger absolut inte långt efter. Det rör på sig nästintill hela tiden och den har likt tvåan en kuslig atmosfär nästan rakt igenom, trots att det mesta är ganska förutsägbart (bortsett från slutet som fick mig att hoppa högt). Jag gillar att Lin Shaye återvänder i sin tidigare roll igen (som hon återigen gör sjukt bra) också.

Jag rekommenderar även den här filmen faktiskt. Den här kan man dock se utan att ha sett den första, tröga filmen utan att man för den sakens skull får svårigheter att begripa allt som händer. Men har man sett ettan så besvaras en hel del frågetecken och man kan se en hel del kopplingar mellan filmerna.

Insidious: Chapter 2 av J

Medan polisen undersöker deras hus efter de makabra händelserna som ledde till en persons död involverande en av sönerna har familjen Lambert tillfälligt flyttat in till Josh’s (Patrick Wilson) mor, Lorraine (Barbara Hershey). Det dröjer dock inte länge förrän underliga saker börjar inträffa även i Lorraine’s hus och Renai (Rose Byrne) börjar se mystiska skepnader i huset samtidigt som Josh börjar bete sig underligt.

Lorraine bestämmer sig för att ta kontakt med Elise Rainier’s (Lin Shaye) gamla medhjälpare, Specs (Leigh Whannell) och Tucker (Angus Sampson), för att försöka finna svar. De kommer snart i kontakt med Carl (Steve Coulter), en gammal kompanjon till Elise som kan vara den ende som kan leda dem till svaren…

Insidious: Chapter 2 är en klar förbättring sedan den sega första filmen. Redan från början av filmen börjar det att röra på sig och det rullar på nästintill rakt igenom och majoriteten av filmen har en kuslig atmosfär över sig, så när som på någon enstaka dödstund. Filmen har en hel del plottwists (likt tidigare filmer James Wan och Leigh Whannell varit involverade i, exempelvis Saw filmerna) i sig också, vilket gör det hela lite mer intressant. Det enda jag inte direkt gillade med filmen var slutet. De lämnade helt enkelt dörren vidöppen för ytterligare en uppföljare, även om de tog den chansen när de gjorde trean och slängde ut den genom fönstret…

Jag rekommenderar Insidious: Chapter 2 faktiskt, men man lär dessvärre ha sett den tröga första filmen innan man ser den här tyvärr.

Insidious av J

Läraren Josh (Patrick Wilson) och hans fru Renai (Rose Byrne) har nyligen flyttat till ett nytt hus tillsammans med sina tre barn. Medan en av pojkarna i familjen, Dalton (Ty Simpkins), undersöker vinden efter att ha hört underliga ljud därifrån ramlar han ner ifrån en stege och slår sig ganska ordentligt. Morgonen därpå har Dalton plötsligt fallit i koma.

Tre månader går och läkarna finner inga som helst förklaringar till Dalton’s tillstånd. Renai börjar uppleva fler och fler mystiska händelser i huset, vilket Josh är skeptisk till. Renai bestämmer sig slutligen för att tillkalla hjälp i form av Elise Rainier (Lin Shaye), ett medium med lång erfarenhet av den här sortens problem, och det visar sig snart att det inte är huset i sig som är hemsökt…

I och med att den tredje filmen nyligen hade premiär på bio bestämde jag mig äntligen för att se Insidious och dess uppföljare. En arbetskompis nämnde under vårt besök av Jurassic World att Insidious var en riktig snarkfilm och jag är beredd att hålla med honom till större delen. Filmen är otroligt långsam och det tar närmare en timme innan det börjar röra på sig ordentligt och det är väl ungefär här det börjar bli bra, men det är samtidigt inte tillräckligt för att jag ska tycka att filmen är bra. Nu händer det förvisso saker under den första timmen av Insidious, men majoriteten av dem är förutsägbara och oläskiga. Detta leder till att Insidious trillar ner i hemsökta-hus-klyschan och återanvänder det trötta gamla konceptet att visa minimalt med grejer förrän mot slutet (vilket också är höjdpunkten i hela filmen). Det finns de som skulle säga att ”det man inte ser är läskigare än det man ser” och att Insidious är således perfekt. Jag köper inte det snacket. Händer det nästintill ingenting igenom en hel film blir jag ointresserad och vill se något annat. Punkt.

Skådisarna är i alla fall bra och de effekter som förekommer funkar, hade det inte varit för det sega manuset hade jag kanske gillat filmen mer. Idéen bakom filmen är det ju inget större fel på egentligen, utförandet är det stora problemet här (som det oftast är när det kommer till den här typen av filmer). Vilket är synd, då uppföljarna gjorde ett så mycket bättre jobb…

Saw 3D (VII) av J

Bobby Dagen (Sean Patrick Flanery) har skrivit en bok om sina upplevelser efter att ha genomgått en Jigsaw-fälla och överlevt.. iaf vad han själv säger. Sanningen är den att han bara hittat på alltihop och har således skaffat sig en karriär tack vare sina lögner. Dessvärre för honom utsätts han för det ultimata provet då han faktiskt hamnar i ett riktigt Jigsaw-spel och måste nu ta sig igenom för att rädda både sig själv och sina närmsta. Samtidigt är Hoffman (Costas Mandylor) ute efter hämnd på Jigsaw’s (Tobin Bell) änka, Jill Tuck (Betsy Russell)…

Jag har nu (äntligen) sett Saw 3D och.. mja, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är en bra avslutning på en bra filmserie och den håller sig ganska enkel storymässigt – man behöver inte komma ihåg precis allting som hänt i de tidigare filmerna för att hänga med i vad som försigår. Vissa frågetecken som funnits (till och med sedan den första filmen faktiskt) besvaras också och knyter ihop säcken på ett rätt snyggt sätt i slutet.. även om teamet bakom serien faktiskt kan trycka ur sig ytterligare filmer, bara de vill. Och tack och lov håller de tillbaka rätt mycket på de löjliga 3D-grejerna och endast ett fåtal 3D-klipp inträffar här och där filmen igenom (som är knappt märkbara bitvis). En värdig avslutning helt enkelt.

Läs gärna H’s recension av filmen här.

Saw VI av J

Den sjätte filmen i Saw serien är nu alltså sedd. Om ni har missat mina tidigare recensioner av filmerna finner ni dem här, här, här, här, och här. Recension av spelet finner ni här.

Specialagent Strahm (Scott Patterson) är död och kriminalaren Hoffman (Costas Mandylor) har trätt fram som den självklare efterträdaren till Jigsaw’s (Tobin Bell) arv. Men när FBI börjar närma sig sanningen om Hoffman tvingas han köra igång ytterligare ett spel involverande en direktör för ett livförsäkringsbolag – William Easton (Peter Outerbridge) – som måste genomgå flera tester för att rädda sig själv och sin familj..

Den sjätte filmen i serien är en klar förbättring sen den halvsunkiga femte delen. Istället för att filmen består till större delen av flashbacks från de tidigare filmerna får vi faktiskt se någonting nytt – och vi behöver inte komma ihåg precis allting från de tidigare filmerna för att fatta filmen överhuvudtaget, lyckligtvis.

Personligen tycker jag att Saw VI är en bra film. Mer eller mindre. Filmen är lagomt lång på ca 90 minuter och besvarar en del av de frågor som inte blivit besvarade ännu. Händelseförloppet är spännande till och från, men bjuder inte på några direkta överaskningar eller vändningar förrens i slutet – som för övrigt är riktigt nice.

Jag har inte så mycket att skriva om Saw VI faktiskt. Det är en bra film för att vara den sjätte filmen i en filmserie, mer eller mindre. Någon direkt klassiker lär det inte bli, men det är (som H brukar skriva) God Underhållning. Gillar man de övriga filmerna i serien lär man också gilla den här – skulle jag tro.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt1233227/

Saw III av J

Kriminalaren Eric Matthews är spårlöst borta. Likaså är Jigsaw. Lynn, en duktig kirurg med äktenskapsproblem, blir emellertid kidnappad av Jigsaw’s lärling – Amanda. Anledningen är att Jigsaw ligger inför döden med en tumör i huvudet och Lynn måste hålla honom vid liv tills ytterligare ett av hans dödliga och sjuka spel är över: en man vid namn Jeff konfronteras med de personer som bär ansvaret till hans sons död. Kan han lära sig att förlåta?

Den tredje filmen i serien utvecklar storylinen ytterligare och ger svar på en del frågetecken de två föregångarna lämnade efter sig, samtidigt som fler frågtecken dyker upp – varpå det nu har kommit 3 uppföljare till efter den här. Men det vet ju alla.

Saw III är sämre än sina föregångare, men det betyder inte att den är dålig. Tvärtom. Det är en bra film, men stundtals blir filmen ganska gaggig då det inte händer speciellt mycket mer än att de bara pratar (och fyller igen alla frågetecken). Filmen har spänning, men inte alls av den nagelbitande varianten.

Storyn twistas återigen lite grann och första gången man ser filmen lyfter man lite på ögonbrynet och tycker det hela är ganska smart upplaggt.

Mer än så har jag inte att säga. Jag tycker Saw III är en bra film, men de två föregångarna (speciellt den första) är bättre. Den är hur som haver godkänd.

Nu när de tre första Saw-filmerna är överstökade kan ni också läsa mina recensioner (som är lite längre) på fyran och femman i serien.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0489270/