Helt Perfekt Glob

Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Season 1 & 2 av J

Året är 1999 och fyra år har gått sedan Sarah Connor (Lena Headey), hennes son John (Thomas Dekker) och T-800 Terminatorn från framtiden sprängde Cyberdyne i luften och förstörde all teknologi från framtiden som kunde ha använts för att skapa Skynet genom omvänd ingenjörskonst. De trodde de hade stoppat Domedagen – de hade fel.

Under uppropet på hans nya skola blir John attackerad av en T-888 och lyckas med nöd och näppe komma undan tack vare hjälpen från en ospecificerad Terminator som skickats tillbaka från år 2029 av John själv för att beskydda honom. Den nya Terminatorn förklarar för Sarah och John att Domedagen aldrig blev stoppad utan bara försenad tack vare deras handlingar. Trion bestämmer sig för att hoppa åtta år framåt i tiden till år 2007 för att en gång för alla stoppa mänsklighetens undergång.

Min första film för vuxna (underhållningsvåld alltså) jag såg var The Terminator när jag var sju eller åtta år och jag har sedan dess varit ett stort fan av både Terminator franchisén och Arnold Schwarzenegger. Jag tror dessutom det var där och då som mitt intresse för våldsfilm cementerades då jag sakta men säkert började att sluka mer och mer våldsfilm i både action och skräckgenren. När Terminator: The Sarah Connor Chronicles serien startade 2008 tittade jag aldrig på den då jag inte fann något som helst intresse av att titta på TV-serier, såvida jag inte fastnade framför någon episod som gick på TV just då. Nu, tio år efter dess premiär, har jag äntligen sett bägge säsongerna som kom av serien.

Det första jag vill säga om serien är att Fox (och de andra produktionsbolagen som ligger bakom serien) borde gå och dö i en brand någonstans då de helt enkelt avbröt serien efter säsong två, som i sin tur slutar på en cliffhanger för en tredje säsong. Man gör helt enkelt inte så. Anledningen till att de la ner serien var, som jag har förstått det, på grund av att ”tittarsiffrorna gick inte åt rätt håll”. Bullshit.

Det andra jag vill säga om serien är att den är jävligt bra. Den är actionpackad, spännande, välspelad och underhållande i stort sett rakt igenom – vilket gör att avsaknaden av en tredje säsong och ett ordentligt slut till serien bara blir ännu mer irriterande (även om jag var fullt medveten om att serien aldrig fick ett ordentligt slut). Det enda jag skulle kunna klaga på är väl effekterna som använts, vilka är överlag utdaterade CGI-effekter som ser ut som skit (vilket de troligtvis gjorde redan år 2008). Jag kan dock förbise det här då serien håller i övrigt en hög kvalité på i stort sett alla andra punkter.

Hur som helst, är man ett fan av Terminator franchisén och kan överse seriens brister tack vare dess ålder (och att det var en TV-produktion) samt dess abrupta slut tack vare den uteblivna tredje säsongen tycker jag att man absolut ska slå sig ner och titta på de trettioen avsnitten som finns av serien. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recensioner av säsong 1 och säsong 2 också.

The Purge av J

Amerika, 2022. Arbetslösheten ligger kring 1% och brottsligheten är rekordlåg. Våld existerar knappt längre, bortsett från en dag varje år då den amerikanska regeringen har sanktionerat ut en årlig 12 timmars period kallad The Purge då alla typer av brott blir lagliga…

Det är dags för The Annual Purge och James Sandin (Ethan Hawke), som jobbar med säkerhetssystem för just The Purge, och hans familj gör sig i ordning för den årliga tillställningen och stänger igen huset med säkerhetssystemet. Det dröjer dock inte länge förrän en främling (Edwin Hodge) kommer springandes ner för gatan och ropar på hjälp, varpå sonen Charlie (Max Burkholder) öppnar upp huset för en kort stund så att främlingen tar sig in. Strax efter dyker en grupp som medverkar i The Purge upp utanför deras hus och kräver att familjen Sandin ska ge dem främlingen, annars kommer de in…

Jag hade läst några recensioner och hört från folk att The Purge inte alls skulle vara bra innan jag såg den. Nu när uppföljaren har varit ute ett tag och en tredje film är i produktion så bestämde jag mig äntligen att se den och jag begriper ärligt talat inte riktigt varför folk tycker den här filmen är usel. Den är för fan skitspännande! Förvisso är den ologisk på flera punkter (som Hans-Åke Lilja poängterar ut i sin recension av den på DVDKritik) och konceptet att den amerikanska regeringen skulle genomföra något sånt här på riktigt låter bara absurt, men who gives a shit? Det är en film och det är en riktigt bra film dessutom.

Det var länge sen jag satt som på nålar när jag såg en film och The Purge gav mig den känslan nästan rakt igenom. Kan man ta att den har några logiska luckor och se den för vad den är (en film) så är det en klar rekommendation från min sida.

Dredd av J

I en inte allt för avlägsen framtid existerar Mega City One; en gigantisk amerikansk stad som har 800 miljoner invånare som lever i ruinerna av den gamla världen och i megabyggnaderna av den nya världen. I den här nya världen råder det kaos ute på gatorna, gäng har tagit över stora områden och endast en sak slåss för upprätthållandet av lagen: Domarna. Judge Dredd (Karl Urban) är en av dessa domare, tillika jury och bödel. Bryter man mot lagen delas straffet ut på plats, oavsett brottsrubricering.

När gängledaren Ma-Ma (Lena Headey), som bor längst upp i en av megaskyskraporna i staden, slänger tre oönskade personer, minus deras skinn, från en av de översta våningarna kallas Dredd dit tillsammans med den synska aspiranten Anderson (Olivia Thirlby) för att undersöka saken. Kort efter deras ankomst blir de instängda i byggnaden och har inget annat val än att ta sig uppåt – mot Ma-Ma.

Jag har varken sett Stallone rullen Judge Dredd eller läst serierna (och har ingen direkt tanke på att göra det efter att ha sett den här filmen heller) och det enda jag egentligen läste om den här filmen innan jag såg den var H’s recension, som han skrev i slutet av förra året. Jag har ingen aning om varför det tagit sån jävla tid för mig att ens sätta igång filmen, men jävlaranamma! Dredd är suverän underhållning och ingen mesaction som det mesta andra som släpps nu för tiden är. Blodet flödar från början till slut och tempot är på topp filmen igenom. Det här är utan tvekan en av 2012 års bästa filmer i mina ögon och jag kan utan några tvivel rekommendera den.

Dredd av H

Jag har inte sett Stallone-versionen. Det finns liksom ingen anledning att se den. Är man ett fan av serietidningen så syns det på flera mils håll hur man fullständigt missuppfattat källmaterialet. Redan när den nya ”Dredd” (eller ”Dredd 3D” som de smart döpt den till, eftersom det redan är två uppföljare på gång. Ska de döpa trean till ”Dredd 3 3D” då eller? Oh, ”Dr3Dd” skulle den ju hetat förstås) var på planeringsstadiet så sa man att det var dags att glömma Stallone. Med facit i hand kan jag säga, vem fan är Stallone?

Judge Dredd (Karl Urban, ”Star Trek”) är polis i Mega City One i framtiden. Han är domare och bödel. Bryter du mot lagen så delas straffet ut på plats, och är straffet döden så kan du lita på att du får ett skott i pallet. Den nya drogen Slo-Mo sprids i staden, och gör att du upplever tiden en hundradel så snabbt. Detta ger upphov till ett par ascoola superslowmotionsekvenser, som man smart nog inte tröttar ut dig med filmen genom. Elaka skurken Ma-Ma (Lena Headey, ”Sarah Connor Chronicles”) bor längst upp i en megaskyskrapa och slänger tre oönskade personer, minus deras skinn, 100 våningar ner på backen. Dredd kallas till platsen, och med sig har han polisaspiranten Anderson som är synsk. När de kommer dit blir de instängda i huset och har inget val än att ta sig upp mot Ma-Ma och nita varenda jävel på vägen.

Det här är god underhållning. Inte nån PG-13 tonårsrulle, utan hård action. Blodet skvätter direkt när filmen börjar och sen flödar det tills den slutar. Om något så är serien mer lättsam! Och Dredd tar förstås aldrig av sig hjälmen. Rekommenderas. När kommer tvåan egentligen? Va?!