| Subcribe via RSS

Driftwood av J

september 29th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

DriftwoodNedtyngd av skuld efter sin rockstjärnebroders bortgång blir sextonåringen David Forrester (Raviv Ullman) besatt av döden, vilket leder till att hans vilseleda föräldrar skickar iväg honom till Driftwood – ett läger drivet av den sadistiske Captain Doug Kennedy (Dallas Page) där plågade och misskötsamma ungdomar placeras för attitydanpassning. Väl där börjar David att bli hemsökt av mystiska syner och hallucinationer kopplade till en tidigare intagen pojke som sägs ha försvunnit under mystiska omständigheter. David inser snart att svaret på gåtan han står inför kanske är den enda utvägen för honom själv…

Driftwood är en film jag troligen inte hade sett om det inte vore för att en nära vän till mig ville se om den tillsammans med mig, vilket hade varit synd då filmen är riktigt bra. Skådespelarna är bra och makeupen som använts är jäkligt snygg, men jag tycker samtidigt att filmens paranormala och övernaturliga delar känns väldigt påklistrade – att de är där bara för att vara där, liksom. Filmen hade klarat sig finfint utan de övernaturliga vinklarna och hade kunnat varit ett gripande thriller-drama om ett ungdomsfängelse där de intagna behandlas som ren skit och att i slutändan gör de intagna revolt mot ledningen. Eller nåt. Personligen hade jag nog faktiskt gett ett ännu högre betyg än vad jag redan ger filmen om de valt att gå den vägen, men det gjorde de inte…

Hur som helst är Driftwood lite av en hidden gem. Det är inget mästerverk, men den fängslar under de nittio minuter den rullar på under och den blir aldrig tråkig. Rekommenderas.

No Comments

There’s Something About Mary av J

juli 1st, 2016 | Postad i Film, Komedi

There's Something About MaryTed (Ben Stiller) var en nörd i högstadiet och var kär i en av skolans mest populära tjejer, Mary (Cameron Diaz), som han dessutom skulle gå på studentbalen tillsammans med. Daten på studentbalen blev aldrig av tack vare att Ted var med om en minst sagt ovanlig olycka. Tretton år senare inser han att han fortfarande är förälskad i Mary och bestämmer sig för att leja privatdetektiven Healy (Matt Dillon) för att leta reda på henne. Healy hittar visserligen Mary men faller själv pladask för henne och han beslutar sig för att ljuga för Ted för att hålla honom borta från henne. Det dröjer emellertid inte länge förrän Ted upptäcker sanningen och beger sig efter Healy för att försöka vinna Mary’s hjärta innan det är försent.

Jag minns när There’s Something About Mary (eller Den Där Mary som den hette i Sverige) kom. Flera av ungarna i min klass pratade om den och målade upp den som en hysteriskt rolig komedi som man bara måste se. Alla såg och kommer väl ihåg den här filmen antar jag? Vad bra, för det gjorde inte jag. Jag såg nämligen aldrig There’s Something About Mary/Den Där Mary när den kom och det här var min första titt – vilket också troligtvis blir min sista.

There’s Something About Mary/Den Där Mary kom före den här extremt uttömda vågen av romantiska komedier som dök upp någon gång efter 2000-talets intrång där varenda komedi följer en tillsynes osynlig mall där huvudpersonerna är olyckliga av en eller annan anledning i början av filmen, träffar varandra i mitten, en konflikt av något slag uppstår och i slutet finner de varandra och växer sedan som människor, slut. Ungefär som vilken svensk ”komedi” (som egentligen är regelrätta dramafilmer med komiska inslag inslängda) alltså. Att jag påpekar det här är för att den här filmen kom 1998 och jag undrar om inte det var den här filmen (åtminstone till en viss del) som satte standarden för hur en romantisk komedi ska vara då den trillar ner i varenda klyscha under de nästintill outhärdligt långa två timmarna (som är på tok för långt för den här typen av film) den rullar på under.

Filmen har så klart några roliga stunder och ett par gags fick mig att gapskratta, men det räcker inte på långa vägar. Majoriteten av skämten (som troligtvis inte hade varit mer uppenbart menade att vara roliga såvida de inte hade satt in en stor blinkande neonskylt där det stod ”SKRATTA” på) känns mest långdragna och inte speciellt roliga alls. Faktum är att hade filmen släppts idag istället för 1998 hade den troligtvis gått raka vägen in på en direkt-till-video-release istället för att gå upp på biografer runt om i världen.

Jag vet inte om det är jag som börjar bli gubbig eller om filmen bara är ganska tråkig egentligen. Hade jag sett filmen för 18 år sedan hade jag kanske gillat den mer (just då i alla fall), men tack vare den överkonsumtion av romantiska komedier som inte är speciellt roliga och som följer samma utmattade koncept och mall som kommit de senaste tio, femton åren har jag svårt att förstå vad folk egentligen såg i There’s Something About Mary/Den Där Mary 1998. Lever du på nostalgi kan det kanske vara värt att återse filmen, om inte kan du lika gärna ta någon annan i samma subkategori då du troligtvis får ut ungefär lika mycket.

No Comments

Insidious: Chapter 3 av J

juli 21st, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Insidious Chapter 3Efter att ha försökt kontakta sin döda mor bestämmer sig den unga tjejen Quinn Brenner (Stefanie Scott) för att kontakta mediet Elise Rainier (Lin Shaye) för att få hjälp. Elise avvisar henne och avråder henne att försöka kontakta sin döda mor igen. Det verkar dock som att någonting har uppmärksammat Quinn’s rop efter sin mor och det dröjer inte länge förrän underliga, paranormala händelser börjar att inträffa omkring henne.

Med tanke på hur Insidious: Chapter 2 slutade hade man väl kunnat tro att Insidious: Chapter 3 skulle ta vid där på något sätt, men icke. Film nummer tre (som lika gärna hade kunnat heta Insidious: Chapter 0) är en prequel och utspelar sig således innan den första filmen. Den här filmen är inte fullt lika bra som den andra, men ligger absolut inte långt efter. Det rör på sig nästintill hela tiden och den har likt tvåan en kuslig atmosfär nästan rakt igenom, trots att det mesta är ganska förutsägbart (bortsett från slutet som fick mig att hoppa högt). Jag gillar att Lin Shaye återvänder i sin tidigare roll igen (som hon återigen gör sjukt bra) också.

Jag rekommenderar även den här filmen faktiskt. Den här kan man dock se utan att ha sett den första, tröga filmen utan att man för den sakens skull får svårigheter att begripa allt som händer. Men har man sett ettan så besvaras en hel del frågetecken och man kan se en hel del kopplingar mellan filmerna.

No Comments

Insidious: Chapter 2 av J

juli 21st, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Insidious Chapter 2Medan polisen undersöker deras hus efter de makabra händelserna som ledde till en persons död involverande en av sönerna har familjen Lambert tillfälligt flyttat in till Josh’s (Patrick Wilson) mor, Lorraine (Barbara Hershey). Det dröjer dock inte länge förrän underliga saker börjar inträffa även i Lorraine’s hus och Renai (Rose Byrne) börjar se mystiska skepnader i huset samtidigt som Josh börjar bete sig underligt.

Lorraine bestämmer sig för att ta kontakt med Elise Rainier’s (Lin Shaye) gamla medhjälpare, Specs (Leigh Whannell) och Tucker (Angus Sampson), för att försöka finna svar. De kommer snart i kontakt med Carl (Steve Coulter), en gammal kompanjon till Elise som kan vara den ende som kan leda dem till svaren…

Insidious: Chapter 2 är en klar förbättring sedan den sega första filmen. Redan från början av filmen börjar det att röra på sig och det rullar på nästintill rakt igenom och majoriteten av filmen har en kuslig atmosfär över sig, så när som på någon enstaka dödstund. Filmen har en hel del plottwists (likt tidigare filmer James Wan och Leigh Whannell varit involverade i, exempelvis Saw filmerna) i sig också, vilket gör det hela lite mer intressant. Det enda jag inte direkt gillade med filmen var slutet. De lämnade helt enkelt dörren vidöppen för ytterligare en uppföljare, även om de tog den chansen när de gjorde trean och slängde ut den genom fönstret…

Jag rekommenderar Insidious: Chapter 2 faktiskt, men man lär dessvärre ha sett den tröga första filmen innan man ser den här tyvärr.

No Comments

Insidious av J

juli 21st, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

InsidiousLäraren Josh (Patrick Wilson) och hans fru Renai (Rose Byrne) har nyligen flyttat till ett nytt hus tillsammans med sina tre barn. Medan en av pojkarna i familjen, Dalton (Ty Simpkins), undersöker vinden efter att ha hört underliga ljud därifrån ramlar han ner ifrån en stege och slår sig ganska ordentligt. Morgonen därpå har Dalton plötsligt fallit i koma.

Tre månader går och läkarna finner inga som helst förklaringar till Dalton’s tillstånd. Renai börjar uppleva fler och fler mystiska händelser i huset, vilket Josh är skeptisk till. Renai bestämmer sig slutligen för att tillkalla hjälp i form av Elise Rainier (Lin Shaye), ett medium med lång erfarenhet av den här sortens problem, och det visar sig snart att det inte är huset i sig som är hemsökt…

I och med att den tredje filmen nyligen hade premiär på bio bestämde jag mig äntligen för att se Insidious och dess uppföljare. En arbetskompis nämnde under vårt besök av Jurassic World att Insidious var en riktig snarkfilm och jag är beredd att hålla med honom till större delen. Filmen är otroligt långsam och det tar närmare en timme innan det börjar röra på sig ordentligt och det är väl ungefär här det börjar bli bra, men det är samtidigt inte tillräckligt för att jag ska tycka att filmen är bra. Nu händer det förvisso saker under den första timmen av Insidious, men majoriteten av dem är förutsägbara och oläskiga. Detta leder till att Insidious trillar ner i hemsökta-hus-klyschan och återanvänder det trötta gamla konceptet att visa minimalt med grejer förrän mot slutet (vilket också är höjdpunkten i hela filmen). Det finns de som skulle säga att ”det man inte ser är läskigare än det man ser” och att Insidious är således perfekt. Jag köper inte det snacket. Händer det nästintill ingenting igenom en hel film blir jag ointresserad och vill se något annat. Punkt.

Skådisarna är i alla fall bra och de effekter som förekommer funkar, hade det inte varit för det sega manuset hade jag kanske gillat filmen mer. Idéen bakom filmen är det ju inget större fel på egentligen, utförandet är det stora problemet här (som det oftast är när det kommer till den här typen av filmer). Vilket är synd, då uppföljarna gjorde ett så mycket bättre jobb…

No Comments

Chillerama av J

augusti 4th, 2012 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det är sista visningen på den sista drive-in biografen i Amerika och kvällen är laddad med fyra filmer som aldrig tidigare har visats på någon biograf i Amerika, fram tills nu. Men samtidigt som filmerna rullar på den vita duken börjar en zombiesmitta sprida sig bland biobesökarna, som i godan ro tittar på film och käkar popcorn.

Jag läste H’s korta recension av Chillerama för snart en månad sedan och även om han sågade den tyckte jag idéen bakom filmen lät som något som skulle passa mig. Vilket den visserligen gjorde, men genomförandet var en helt annan femma. Filmen är inte på något som helst läskig (vilket den förvisso inte ens försöker vara) eller ens rolig (vilket den däremot försöker vara), utan röjer på i strax under 2 timmar med en massa kiss- och bajshumor, sexskämt och en massa överdrivna effekter (som ska vara roliga, men som misslyckas fatalt).

Skådespelarna är okej och ser man till vad för skitmanus de har att arbeta med så gör de en rätt hyfsad insats, samtidigt som jag själv mest tycker de är mer pinsamma än roliga. Manuset hade potential, men det mesta skiter sig redan ett par minuter in i filmen och jag, precis som H, småler inte en enda gång under hela filmen. Att filmjäveln är nästan 2 timmar lång gör inte saken så mycket bättre heller, då allting mest blir utdraget och påminner mig mer om ett avsnitt ur Family Guy än någonting annat.

Nej. Skippa den här dyngan och unna dig någonting bra i grindhouse väg istället, exempelvis Planet Terror. För den är ju bra.

No Comments

2001 Maniacs: Field Of Screams av J

november 21st, 2011 | Postad i Film, Komedi, Splatter

Ibland ser man en film man verkligen tycker om. Den kanske inte är perfekt i alla avseenden, men man gillar den verkligen. År 2005 kom remaken av 60-talsrullen Two Thousand Maniacs! (recenserad här), 2001 Maniacs (recenserad här), med Robert Englund i en av huvudrollerna. Det är just en sån där film för mig – den är inte perfekt i alla avseenden, men den är fan så jävla bra. Inte långt efter dess release fick jag nys, igenom IMDB så klart, att en uppföljare skulle komma med titeln 2001 Maniacs: The Beverly Hellbillys och jag kunde så klart absolut inte vänta på den. För tusan, en uppföljare till en så jävla bra film kan ju inte slå fel… eller?

Åren gick och uppföljaren släpptes slutligen 5 år efter sin föregångare, fast under titeln 2001 Maniacs: Field Of Screams, som fick en titeländring strax innan dess release. 2001 Maniacs: Field Of Screams tar vid ett år efter 2001 Maniacs och det är återigen dags för den årliga ”Guts N’ Glory”-festivalen i den lilla staden Pleasant Valley. Det här året uteblir emellertid utomstående besökare och borgmästaren Buckman (den här gången spelad av Bill Moseley istället för Robert Englund) och invånarna i Pleasant Valley bestämmer sig för att bege sig iväg för att försöka hitta lämpliga offer för deras festival. När de når Iowa stöter de på de blåsta systrarna Sheraton som tillsammans med ett TV-team håller på att spela in reality showen ”Road Rascals” – vilket så klart blir lämpliga deltagare i deras ”Guts N’ Glory”-festival…

Innan jag fortsätter skriva om den här filmen vill jag bara säga en sak. Jag skulle bra gärna vilja ge Tim Sullivan (regissören till båda 2001 Maniacs filmerna) en rejäl high-five. I ansiktet. Med en stol. Hur i helvete kan man ta ett så enkelt, klockrent och roligt koncept som 2001 Maniacs (som så klart är baserad på Two Thousand Maniacs!, fast som är desto mer skruvad) och göra en sån här jävla SKITFILM?

Till att börja med påminner 2001 Maniacs: Field Of Screams mer om en porrfilm än någonting annat. ”Skådespelarna” läser direkt ur manus, agerar träigt och spelar över något fruktansvärt samtidigt som deras karaktärer är några av de mest blåsta karaktärerna jag någonsin har sett i en film (nej, jag överdriver inte). Deras agerande får mig mest att vilja faceplanta de jävlarna med en kaktus.. eller ett bowlingklot. Den ende jag faktiskt tyckte var hyfsad (med ett ganska litet h) var Bill Moseley (Texas Chainsaw Massacre 2, Army Of Darkness), även om hans medverkan får mig mest att undra om han var pank när han fick erbjudandet att vara med i den här smörjan.

”Skämten” och ”humorn” i filmen är värdelös. När jag såg 2001 Maniacs för första gången skrattade jag högt bra många gånger, när jag såg den här dyngan garvade jag exakt tre gånger (vilket var mot slutet), i övrigt satt jag mest och lyfte på ögonbrynet och undrade om de bakom filmen själva tyckte att ”skämten” och ”humorn” i filmen var rolig.

Till skillnad från den första filmen ser effekterna i den här filmen ut som skit, stundtals. De scener då de faktiskt ser bra ut väger verkligen inte upp det plastiga och usla som följer därefter. Nivån på våldet är lite lägre än den första filmen om jag inte misstar mig, även om det dyker upp ett par stycken uppfinningsrika dödsscener i den här filmen också.

Händelseförloppet är dessutom en jävla pain. Även om det händer saker under filmens gång och det hela faktiskt rör på sig blir det aldrig intressant, hur mycket blod än Sullivan spolar ut över skärmen. Förutsägbar, trist, ointressant och uselt framförd skulle jag kalla 2001 Maniacs: Field Of Screams. Ja, alltså, om vi bortser ifrån scenerna med lättklädda damer och några av dödsscenerna, så klart.

2001 Maniacs: Field Of Screams är ett bra exempel på en uppföljare som aldrig behövde göras. Sullivan har (dessvärre) även planer på att göra en tredje installation i serien (2001 Maniacs: The Hellbillys Have Eyes) om dvd-försäljningen går bra på den här filmen. Hm..

Gillade du 2001 Maniacs? Skippa isåfall 2001 Maniacs: Field Of Screams.

No Comments

Never Sleep Again: The Elm Street Legacy av J

juni 29th, 2010 | Postad i Dokumentär

Som jag utlovade i min recension av den första Nightmare filmen; här kommer Never Sleep Again: The Elm Street Legacy, dokumentären om Nightmare serien och Freddy Krueger – och vilken dokumentär.

Teamet bakom His Name Was Jason: 30 Years Of Friday The 13th återvänder med den här dokumentären och upplägget är hyfsat likt Friday dokumentären – man går igenom filmerna i kronologisk ordning och intervjuar skådespelare, regissörer, manusförfattare, specialeffektsteam osv. som berättar och pratar om filmerna i serien (samt Freddy vs. Jason) och TV-serien Freddy’s Nightmares (vilket jag blev lite förvånad över) – men inte remaken. Det känns som att teamet har lyckats fånga upp de flesta bakom filmerna, men avsaknaden av Johnny Depp (Nightmare 1 och 6) och Frank Darabont (en av manusförfattarna av Nightmare 3) existerar där och det är lite snopet att dessa två herrar inte intervjuats.

En stor skillnad mellan Friday och Nightmare dokumentärerna är speltiden och hur ingående de är i Nightmare i jämförelse med Friday. Friday ligger på ca 90 minuter och går ganska grundligt in på Friday filmerna, medans Nightmare dokumentären ligger på närmare 240 minuter och djupdyker i filmserien och vi får en ganska bra inblick bakom kulisserna – vilket täcker det mesta – i en välstrukturerad och effektiv jargong (som i Friday dokumentären).

Exempelvis berättas det om att Nightmare 5 blev kraftigt redigerad innan dess biorelease (vilket jag berättade om i min recension) och vi får även se de oredigerade klippen snabbt under dokumentärens gång. Det berättas även att det förekom väldigt dålig stämning under inspelningarna tack vare bland annat brist på tid och ett färdigt manus, då man under flera av Nightmare produktionerna påbörjat filmningen innan ett fullständigt manus funnits till hands.

Hur som helst är Never Sleep Again: The Elm Street Legacy dokumentären en guldgruva för den nyinvigde Freddy-anhängaren och hardcore-fanet och speciellt besviken lär ingen bli som gillar Nightmare och Freddy Krueger.

Men vi är inte klara än! Precis som Friday dokumentären kommer även Nightmare dokumentären i en 2 disc edition och disc 2 är självfallet fullproppad med extramaterial.

Extramaterialet består av följande:
Förlängda intervjuer som inte fick plats i dokumentären. Här pratas det även kort om remaken. En förhandstitt på Heather Langenkamp’s kommande dokumentär I Am Nancy. Vi ser även personer som tillverkar Freddyhandskar, Freddyfans och deras samlingar, en grovt redigerad version av Angry Video Game Nerd’s recension av A Nightmare On Elm Street NES-spelet (och nyinspelade kommentarer av James Rolfe), Nightmare-konceptet som serietidningar och böcker, en kortare video med kommentarer ifrån kompositörerna och låtskrivarna i Nightmare filmerna en kort dokumentär om filmernas affischer, där deras skapare Matthew Joseph Peak berättar om sina skapelser och om hur originalmålningen till första filmen höll på att gå förlorad för alltid.

Utöver allt detta får vi även en teaser av själva dokumentären, ett tio minuter klipp där skådespelarna från Nightmare filmerna läser upp utvalda repliker och således agerar varje film under 10 minuter samt en kortare video med Horror’s Hallowed Grounds där teamet åker till flera av de platser där de spelade in den första Nightmare.

Never Sleep Again: The Elm Street Legacy lämnar inte mycket kvar att önska sig och det är en väldigt intressant dvd som täcker mer eller mindre allt som kan vara av intresse angående Nightmare filmerna och Freddy Krueger. Mycket bättre eller informativt än så här kan det nog faktiskt inte bli.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt1510985/

1 Comment

New Nightmare av J

juni 14th, 2010 | Postad i Film, Skräck/Rysare

10 års jubileumet börjar närma sig för A Nightmare On Elm Street och en av dess stjärnor, Heather Langenkamp, har en stalker efter sig – vars röst påminner starkt om Freddy Krueger. Som om inte det vore nog dör hennes man Chase (David Newsom) i en bilolycka efter att ha somnat bakom ratten, hennes son Dylan (Miko Hughes) vägrar att sova, New Line Cinema har erbjudit henne en roll i den ”definitiva Nightmare-filmen” och personer i hennes omgivning börjar förändras. Det går snart upp för henne att Freddy Krueger kanske inte bara är en fiktiv karaktär…

Idéen bakom New Nightmare dök upp redan 1987 inför den tredje filmen i Nightmare serien, men idéen blev förkastad och det tog ytterligare 7 år innan Wes Craven fick använda sin idé. Och den slutliga produkten blev bra. Mer eller mindre. Medans Nightmare uppföljarna är blodigare och våldsammare än originalet bygger New Nightmare upp sig mer på stämning och obehag än våld och blod – även om det finns lite grann av det också – som originalet.

Utöver Langenkamp ser vi exempelvis också John Saxon, Wes Craven, Robert Shaye och Robert Englund (som även spelar Freddy) som sig själva. De som står framför kameran sköter sig bra och jag har inte direkt någonting att klaga över.. bortsett från Miko Hughes (som gjorde sin debut i Pet Sematary). Den dåvarande snorungen skriker, pratar med raspig röst (som inte är ett dugg skrämmande utan bara jävligt irriterande) i ett par sekvenser och.. äh. Ni fattar. Jag stör mig bara på honom.

Effekterna är snygga, men lider som vanligt av utdaterad CGI och vissa grejer ser ganska.. plastiga ut. Freddy makeupen har fått sig ett litet lyft och han ser mer ondskefull ut i New Nightmare än i någon av de tidigare filmerna, samtidigt som hans personlighet har återgått till originalets lite mer allvarliga och mindre cheesiga Freddy. Utöver makeupen har Freddy’s handske blivit förändrad och den påminner lite grann om den i Nightmare 2.

New Nightmare är givetvis inte den bästa i serien, men den ligger åtminstone inte längst ner på listan. Det är en bra film med en ganska cool idé som utförs helt okej. Att den inte är speciellt läskig eller blodig är inte katastrofalt då det jämnar ut sig med spänningen. God söndagsunderhållning. Mer eller mindre.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0111686/

No Comments

A Nightmare On Elm Street av J

juni 2nd, 2010 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Med både en remake och en 4 timmar lång dokumentär om hela serien (med titeln Never Sleep Again: The Elm Street Legacy) släppta (som jag kommer recensera lite längre fram) tänkte jag gå igenom samtliga Nightmare filmer i originalserien, plus Freddy Vs. Jason. Vi sparkar igång med filmen som startade alltihop 1984…

Nancy (Heather Langenkamp) och hennes vänner har våldsamma mardrömmar som alla innehåller ett gemensamt element; en kraftigt sönderbränd man med en handske med knivar på sin högra hand. När en i gruppen blir mördad i sömnen inser Nancy att hon måste hålla sig vaken och försöka att luska ut sanningen kring mannen i drömmarna.

Första Nightmare är en odödlig klassiker för mig. Jag har sen länge tappat räkningen på hur många gånger jag har sett den och den förblir så bra som den var första gången jag såg den. Skådespelarna är grymt bra och det är lite småkul att se Johnny Depp i sin första roll (som senare dök upp i en biroll i Freddy’s Dead). Heather Langenkamp (som även dök upp i den tredje filmen och den sista i serien) är bra i rollen som Freddy’s första motståndare och Robert Englund var, är och förblir Freddy Krueger – ingen kan ersätta honom som Freddy i mina ögon. Storyn är ganska simpel och fungerar alldeles utmärkt, även om vissa hål förblir öppna efter filmens slut. Effekterna är mycket imponerande även om filmen är från mitten av 80-talet och att produktionen är av lågbudget varianten.

Inte nog med att filmen fick sex uppföljare (varav en är en lite mer fristående film) och en fristående film, den fick även en egen TV-serie (kallad Freddy’s Nightmares) där Robert Englund återigen trädde i kläderna av Freddy Krueger, som programledare. Serien hann sändas i två säsonger mellan 1988 och 1990 och är av en liknande variant så som Tales From The Crypt och Tales From The Darkside. Det finns mycket mer trivia kring filmen än bara det om serien, och ni finner det här.

A Nightmare On Elm Street är ett bevis på att Wes Craven har varit en bra regissör en gång i tiden, som numer trycker ur sig en massa överskattade slasherrullar (Scream filmerna, exempelvis) och billiga produktioner som går direkt till dvd. A Nightmare On Elm Street är, även om slashergenren redan var uppbyggd, en milstolpe i skräckfilmens historia.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0087800/

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud