| Subcribe via RSS

Paura nella città dei morti viventi (aka City Of The Living Dead) av J

september 1st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att prästen Fader William Thomas (Fabrizio Jovine) hänger sig på kyrkogården i Dunwich, New England börjar underligheter att inträffa i den lilla staden så som att folk börjar försvinna, flera mordoffer påträffas inom loppet av fyrtioåtta timmar och andra mystiska incidenter.

Samtidigt som Fader Thomas hänger sig sitter Mary (Catriona MacColl) i en seans i New York och får en vision om hur Fader Thomas’ självmord har öppnat en av portarna till Helvetet – varpå hon börjar krampa och dör. Journalisten Peter Bell (Christopher George) får nys om den märkliga händelsen och bestämmer sig för att försöka rota i det hela. Vid ett besök vid Mary’s nygrävda grav upptäcker han att hon bara varit skendöd och räddar henne från kistan hon ligger i. Mary förklarar för Peter vad som inträffade och vad som pågår; om de inte tar sig till prästens grav och förstör hans kropp innan Alla Helgons Dag kommer porten till Helvetet förbli öppen, vilket kommer resultera i att de döda kommer vakna till liv igen för att äta de levande.

Paura nella città dei morti viventi – eller City Of The Living Dead (alternativt Gates Of Hell i USA och Staden Med Levande Döda i Sverige) – är för mig en av Lucio Fulci’s bästa filmer. Det är den första i Fulci’s ”Death Trilogy” (de andra två är The House By The Cemetery och The Beyond). Jag har alltid gillat den här filmen sedan jag såg den på en sönderklippt VHS-kassett jag lånade av en polares bror för omkring femton år sedan och har sedan dess sett om den otaliga gånger på min sunkiga House Of Horror dvd (vars bildkvalité påminner om en taskig VHS-transfer). Den här gången såg jag om den på Arrow’s första bluray släpp av filmen.

Bildkvalitén på Arrow’s släpp var sisådär. Bilden var väldigt grynig på sina ställen och är en av de grynigaste bluray filmer jag har sett tror jag. Det var ingenting som störde mig hur som helst då jag inte är en bildkvalité-nazist. Extramaterialet orkade jag inte gå igenom då blurayen var ganska fullpackad med det. Det är något jag kommer gå tillbaka och kika på vid ett senare tillfälle. Hur som helst…

Paura nella città dei morti viventi står sig förbannat bra än idag. Hela filmen känns som en surrealistisk mardröm där atmosfären är så tung och kompakt att man nästan kan skära i den med en kniv. Med det sagt menar jag inte att filmen är läskig, utan att den har en kuslig och spännande stämning rakt igenom hela filmen med några scener som fortfarande ger mig gåshud (så som sista framen i hela filmen). Det rör nästan hela tiden på sig ända fram till slutkonfrontationen som – i mitt tycke – är ett riktigt antiklimax och ett rejält meh efter all build-up de gjort igenom hela filmen.

Anledningen till det tafatta slutet är lite luddig och varken Lucio Fulci eller Dardano Sacchetti – som skrev manuset tillsammans med Fulci – har rätt ut vad som egentligen hände, men rykten säger att något klantarsle spillde kaffe på negativet och det gick inte att rädda det. Pengarna var dessutom slut, så de fick improvisera ihop slutet helt enkelt. Ett annat rykte angående detta säger att Fulci ändrade sig om hur slutet skulle vara efter att de hade filmat klart filmen, så de fick improvisera ihop ett nytt slut och det här var det bästa de kunde göra. Vad som stämmer och inte stämmer vet jag inte, men jag skulle nog satsa en peng på att nån dumjävel spillde kaffe på negativet då det låter mer troligt än att Fulci skulle ha ändrat sig om slutet efter att de var klara med filmen.

Hur som helst är Paura nella città dei morti viventi/City Of The Living Dead ett mästerverk överlag. Det finns lite att klaga på här och gillar man zombiefilmer (även om de bryter mot ”reglerna” lite grann) så är Paura nella città dei morti viventi ett givet val för en filmkväll. Rekommenderas varmt.

No Comments

Lo squartatore di New York (aka The New York Ripper) av J

augusti 9th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En psykotisk galning går lös i New York City och lämnar de uppsprättade kvarlevorna av vackra kvinnor bakom sig, allt eftersom denne hånar polisen över telefonsamtal med en Kalle Anka-liknande röst. Den åldrande kriminalaren Fred Williams (Jack Hedley) står handfallen inför fallet trots hjälpen från psykoanalytikern Dr. Paul Davis (Paolo Malco), fram tills det att ett av mördarens tilltänkta offer lyckas undkomma…

Lo squartatore di New York – eller The New York Ripper – är en giallo-slasher hybrid från 1982, regisserad av den italienske skräckmästaren Lucio Fulci. Filmen är extremt våldsam och sleazig och är en av de där filmerna som bara kunde ha spelats in under 70- och 80-talet – och enbart i Italien (eller möjligen någonstans i Asien). Hade filmen gjorts idag (och varit mer kommersiellt inriktad) hade troligtvis varenda feminist och kvinnorättsaktivist satt morgonkaffet i strupen och antagligen försökt att påvisa att filmen uppmuntrar till våld mot kvinnor.

Jag har alltid gillat den här filmen, men det är samtidigt en film i stuk med exempelvis Maniac från 1980 med Joe Spinell; det är inte en film jag orkar sitta igenom jätteofta även om jag tycker att den är bra. Att det är så blir nog extra tydligt då det här var min första omtitt av den på nära femton år, dock för första gången på bluray. Hur som helst så är det som sagt en film jag gillar. Enda problemet jag har med filmen är väl att filmen är som sagt extremt sleazig, så pass till den grad att vissa scener borde ha klippts bort helt ur filmen – eller åtminstone kortats ner avsevärt – då de inte tillför storyn någonting överhuvudtaget, utan är bara där för att göra filmen sleazigare. I alla fall…

Skådespelet varierar en del här, men är samtidigt rätt svårt att bedöma tack vare dubbningen i filmen som i sedvanlig ordning när det gäller Fulci filmer är bitvis gräslig. Effekterna är härligt daterade givetvis, men skiner stundtals upp (som exempelvis bröstvårtsscenen).

I alla fall får den rekommendation av mig till de mer hårdkokta skräckfilmstittarna. Ska du se filmen, se då till att INTE titta på någon av de brittiska utgåvorna av filmen (inte ens Shameless blurayen) då samtliga är klippta. Jag själv såg filmen (den här gången) på Blue Underground’s bluray släpp som är helt oklippt. Quack, quack!

No Comments

Aenigma av J

augusti 16th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

AenigmaUnder ett elakt skämt av hennes mobbare blir den utstötta Kathy (Milijana Zirojevic) påkörd av en bil och faller således i koma. Senare anländer den nya eleven Eva (Lara Lamberti) till samma internatskola och kommer snabbt i kontakt med tjejerna som är ansvariga för Kathy’s tillstånd. Det visar sig emellertid snabbt att Eva egentligen bara är ett redskap under kontroll av den komatösa Kathy, som är ute efter hämnd.

Jag hade inte sett Aenigma på över tio år nu när jag satte mig för att se om den och jag ville minnas att det var en bra Lucio Fulci film. Det visade sig att det var mer nostalgiska och glada minnen än något annat. Aenigma från 1987 är en långsamtgående och bitvis rent av tråkig film där morden som inträffar är ungefär lika intressanta som Björnes Magasin (för att inte tala om oinspirerade), vilket är synd då storyn hade potential till att bli något riktigt bra. Skådespelarna är hyfsade, men tack vare den usla dubbningen blir det snabbt enerverande att både se och höra dem. Det största problemet med filmen är dock att det är långt mellan händelserna och när det väl händer något så är det så utdraget och ointressant att man mest sitter och väntar på att det ska bli överstökat.

Aenigma är utan tvekan en av Fulci’s sämre produktioner och även om den inte är i närheten så usel som exempelvis Il fantasma di Sodoma (aka Sodoma’s Ghost, recenserad här), som kom året därpå, så är den inte värd att lägga någon tid på. Se om hans mästerverk från det tidiga 80-talet istället.

No Comments

Quella villa accanto al cimitero (aka The House By The Cemetery) av J

april 24th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Quella villa accanto al cimitero (aka The House By The Cemetery)Efter att hans kollega Dr. Petersen plötsligt tagit livet av sig efter att ha mördat sin älskarinna blir Dr. Norman Boyle (Paolo Malco) satt på att fortsätta hans studie om, ironiskt nog, självmord. Norman och hans fru Lucy (Catriona MacColl), tillsammans med deras son Bob (Giovanni Frezza), packar sina väskor och flyttar från deras New York lägenhet till ett hus mitt ute i skogen strax utanför New Whitby, Boston, som tidigare ägdes av Dr. Petersen. Det dröjer dock inte länge förrän familjen börjar höra mystiska ljud i det gamla huset och efter att de har öppnat den igenspikade källardörren börjar husets mörka förflutna att uppdagas…

Quella villa accanto al cimitero (eller The House By The Cemetery som den troligtvis är mer känd som) är utan tvekan en av Lucio Fulci‘s bästa filmer. Även om filmen har sina långsamma partier så kryper den ändå in under huden på en och den besitter en kuslig stämning igenom så gott som hela filmen fram till den minst sagt märkliga twisten på slutet. Det enda jag inte gillar med den här filmen är Giovanni Frezza. Även om filmen spelades in med engelskt tal så valde de att dubba filmen efter inspelningen och dubben på Frezza låter rent utsagt förjävlig, vilket också är en trademark för den här filmen. Säger du ”The House By The Cemetery” kan du ge dig på att någon säger ”Jaha, den med den uselt dubbade ungen?”. Hade det inte varit för Frezza (både ungen i sig och dubbningen) hade den här filmen varit perfekt i mina ögon. Filmen är dock en solklar rekommendation ifrån min sida.

No Comments

Zombi 3 (aka Zombie Flesh Eaters 2) av J

januari 10th, 2015 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Zombi 3 (aka Zombie Flesh Eaters 2)Ett militärt forskningscenter någonstans i Filippinerna råkar ut för en terrorist attack, varpå en av gärningsmännen kommer undan med ett kemiskt stridsmedel, kallat Death One, som han blir utsatt och snart dör av. Militären lyckas lokalisera hans kropp och bränner hans kropp i ett krematorium – vilket snart visar sig vara ett stort misstag.

Röken som bildas av förbränningen släpper lös partiklar av Death One i luften och snart börjar människor i en intilliggande by att bli infekterade av stridsmedlet, vilket gör att de förvandlas till blodtörstiga zombies. Samtidigt är en grupp turister på genomresa i området och får lov att slå sig ihop med tre militärer som muckat för att försöka överleva detta helvete på jorden.

Zombi 3 (eller Zombie Flesh Eaters 2) hade en del problem under sin produktionstid. Lucio Fulci hann spela in runt 70 minuter innan han fick lov att lämna inspelningen efter att ha drabbats av en stroke. Producenten Franco Gaudenzi frågade Bruno Mattei och Claudio Fragasso (som skrev manus för filmen) om de kunde ta över registolen efter Fulci. De tackade ja och klippte ner Fulci’s material till ca 50 minuter och spelade sedan in nya scener på ungefär 40 minuter. Detta märks om man är uppmärksam under filmens gång, hur filmen byter stil till och från…

Personligen tycker jag att Zombi 3 är en bra zombieactionrulle, men att den samtidigt lider av en del problem. Manuset har en spännande build-up och filmen har en hel del gore och action, men det märks så väl att Fulci någonstans hoppade av projektet tack vare stroken. Zombierna i filmen är väl det bästa exemplet; i vissa scener hasar de sig fram långsamt, medan i nästa scen springer de och vevar med machetes och tillhyggen.. för att sedan PRATA. Det är väl inget fel med att vara uppfinningsrik och komma på någonting nytt till genren, men jag menar.. talande zombies? Skärp er.

Skådespelarna är helt okej, men dubbningen är bitvis fruktansvärd (som i många andra italienska produktioner). Effekterna ser faktiskt ganska bra ut och vi får se ganska mycket av dem också.

Om man tyckte att Zombi 2 var för långsam och att det borde ha varit mer gore i den så kanske Zombi 3 tillfredsställer bättre, då den både är snabbare och blodigare. Personligen föredrar jag Zombi 2, men samtidigt tycker jag att Zombi 3 är underhållande för vad den är; en blodig zombiefilm. Rekommenderas.

No Comments

Zombi 2 (aka Zombie Flesh Eaters) av J

januari 10th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Zombi 2 (aka Zombie Flesh Eaters)En segelbåt som tillhör den berömde Dr. Bowles driver in i New Yorks hamn. När kustbevakningen kliver ombord på båten blir de attackerade av en man som trillar ner i vattnet efter att ha blivit skjuten.

Journalisten Peter West (Ian McCulloch) får uppgiften av sin redaktör att undersöka det märkliga fallet och stöter på Dr. Bowles’ dotter Anne (Tisa Farrow), som undersöker hennes faders försvinnande. Spåren leder dem till den västindiska ön Matul Island, där en viss Dr. Menard (Richard Johnson) kämpar frenetiskt med att hitta en bot mot en lokal en lokal epidemi som dödar sina offer – för att sedan väcka dem till liv igen…

1978 släppte George A. Romero sin uppföljare till Night Of The Living Dead, Dawn Of The Dead. Filmens producent, Dario Argento, klippte om filmen inför dess release i Italien och släppte filmen som Zombi (den här versionen är även känd som Dario Argento’s European Cut eller Italian Cut bland fans). Ett år senare släppte den italienske regissören Lucio Fulci en inofficiell uppföljare kallad Zombi 2, som fick flera olika aka titlar världen över (de mest kända är troligtvis Zombie i USA och Zombie Flesh Eaters i flera länder i Europa, bland annat Sverige). Filmens manus skrevs innan Dawn Of The Dead släpptes i Italien, men tack vare framgången för den filmen la de till scener i början och slutet av filmen för att producenterna ville mjölka in pengar på titeln Zombi. 1984 blev dessutom filmen förbjuden i England och hamnade på Video Nasties listan. Det skulle ta 21 år innan den släpptes oklippt med en 18 årsgräns år 2005.

Zombi 2 må vara en cash-in på Dawn Of The Dead, men är samtidigt för mig en klassiker och var den filmen som fick mig att få upp ögonen för inte bara Lucio Fulci utan även också för italiensk skräckfilm. Allting är så klart inte bra med filmen. Dubbningen är bitvis horribel och effekterna är sjukt utdaterade (blodet påminner lite grann om Falu Rödfärg till exempel). Det som gör filmen så bra är hur Fulci sakta men säkert bygger upp filmen till dess klimax och avslutar filmen på ett riktigt, riktigt snyggt sätt…. även om budgeten inte riktigt räckte till (de som har sett filmen vet vad jag menar). Filmen i sig är ganska långsam, men bjuder på en hel del gore och är fläckvis spännande.

Om man gillar zombiefilmer och är mer för långsamma zombies istället för springande superzombies som är mer populära nu för tiden så tycker jag absolut man ska ge Zombi 2 en chans om man inte har sett den. Den må vara långsam och ganska utdaterad, men jag gillar den fortfarande. Rekommenderas.

2 Comments

Le porte del silenzio (aka Door Into Silence) av J

augusti 18th, 2010 | Postad i Film, Thriller

Efter att ha deltagit på sin fars begravning beger sig Melvin Devereux (John Savage) ut på Louisiana’s vägar utan mål. När han hamnar i en trafikstockning pga en pågående begravning stannar en bil brevid hans med en mystisk kvinna (Sandi Schultz) bakom ratten. När polisen flaggar fram bilarna säger kvinnan ”Vi ses vid avfarten från Shrevenport.” och åker iväg. Inte långt därefter stöter han på en likbil som inte verkar vilja släppa förbi honom på vägen och börjar dyka upp överallt Melvin åker. Det dröjer inte länge förens Melvin börjar få underliga syner och sakta men säkert börjar han slungas in i en mardröm som inte verkar ha ett slut…… eller?

Om man tar sig en titt på IMDB’s profil av Lucio Fulci står det att Le porte del silenzio (eller Door Into Silence) var Fulci’s nästsista film (som kom 1991) och att Voci dal profondo (eller Voices From Beyond) var hans sista film som han regisserade (som kom 1994, enligt IMDB). Men tar vi sedan en kik på Wikipedia’s profil av Lucio Fulci ser vi att det snarare är tvärtom. Voci dal profondo kom samma år som Le porte del silenzio, men före den sistnämnda filmen. Vad som stämmer eller inte stämmer vet jag inte då jag inte hittat (eller rättare sagt inte orkat leta reda på) trivia om det här. Nåväl. Många säger att Le porte del silenzio är Lucio Fulci’s sista film, så… låt oss säga det. Lucio Fulci’s sista film är visserligen inte lika mäktig, äcklig och slaskig som hans tidigare filmer som han är mest känd för (exempelvis Zombi 2 (Zombie Flesh Eaters), Paura nella città dei morti viventi (City Of The Living Dead), E tu vivrai nel terrore – L’aldilà” (The Beyond), Quella villa accanto al cimitero (House By The Cemetery) eller Lo squartatore di New York (New York Ripper)), utan istället får vi en brainfuckfilm utan dess like…

Filmen har visserligen inga direkta vändningar i sig om vi bortser ifrån slutet, men händelseförloppet är så pass märkligt att man sitter och kliar sig i huvudet fram till ca 10 minuter innan slutet. Ingenting hänger ihop och flera sekvenser känns bara märkliga under filmens gång, men efter dess slut ramlar alla pusselbitar på plats och det hela övergår till ett ”Ahaaa!”. Att filmen inte innehar gore spelar inte så stor roll då filmen erbjuder en del spänning och har den där underliga stämningen och känslan över sig.

Filmen är givetvis inte felfri. Biljaktsscenerna ser ganska cheesiga ut och pågår lite, lite för länge, då spänningen dör ut av sig självt efter ett par minuters jakt. Vissa sekvenser i filmen känns väldigt osammanhängande också. Exempelvis en sekvens där vi först får se en biljakt på ett par minuter som slutar otroligt jävla tvärt och övergår till att vi får se våran ”hjälte” stanna av bilen och kolla kartan. Vad hände där emellan egentligen? John Savage är grym i sin roll, men… resterande skådisar skiftar. Vissa är bra, vissa borde inte fått ställa sig framför kameran överhuvudtaget. Och så vidare, och så vidare.

Le porte del silenzio kanske inte är Lucio Fulci’s bästa film (eller ens ett mästerverk), men jag gillar den faktiskt. Mycket tack vare att Fulci lyckats sulla till storyn så pass mycket som han gjort, men samtidigt knyter ihop det hela på ett riktigt snyggt sätt i slutet (som visserligen blir hyfsat förutsägbart de där 10 minutrarna innan, men ändå..). Jag rekommenderar den iaf och kommer säkerligen att se om den.

3 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud