| Subcribe via RSS

Split av J

juli 2nd, 2018 | Postad i Film, Thriller

Kevin (James McAvoy) är en splittrad man – bokstavligt talat. Han lider nämligen av dissociativ identitetsstörning – personlighetsklyvning – och har visat 23 olika personligheter för sin psykiater Dr. Karen Fletcher (Betty Buckley), men ytterligare en är dold och väntar nu på att ta över och kontrollera de andra. När Kevin drivs till att kidnappa tre tonårsflickor hamnar han till slut i ett krig om överlevnad som utkämpas mellan alla de som han har inom sig – och alla runt omkring – samtidigt som gränserna mellan hans personligheter börjar rasa samman.

Utan att försöka vara rolig så är jag rätt kluven när det gäller Split. Å ena sidan tycker jag att det är en helt okej suspense thriller, men å andra sidan kan jag inte skaka av mig många av filmens problem. Exempelvis är filmens speltid på tok för lång. Hela idéen om karaktären Kevin’s personlighetsklyvning fungerar bra till en början men allt eftersom filmen fortgår blir det för mycket av samma sak. James McAvoy gör en top-notch prestation som Kevin, men inte ens hans skådespel kan rädda filmen från att bli – rent utsagt – tråkig i längden. Filmen har dessutom en hel del hål i storyn och ska man vara riktigt kritisk till hur den är skriven så känns manuset en aningen slarvigt ihopslängt. Något jag däremot inte hade några problem med var en av subplotsen som finns i filmen som många kritiker av filmen verkar ha. Frågan är om de överhuvudtaget förstod poängen med att den var där.

Filmen är välspelad och fläckvis spännande, men har som sagt en del problem som jag har svårt att skaka av mig. Jag vet att jag borde använda mig av ”suspension of disbelief”, men då filmen till större delen är förankrad i verkligheten har jag svårt att göra det och ser det mer som slarv i manusskrivandet. Jag tycker inte Split är dålig, men det är inget mästerverk heller; den är okej.

No Comments

Unbreakable av J

juli 2nd, 2018 | Postad i Film, Thriller

Säkerhetsvakten David Dunn (Bruce Willis) försöker finna någon form av mening i sitt liv. Han gav upp en lovande karriär inom football under sin collegetid för att gifta sig med Audrey (Robin Wright) efter att de var involverade i en bilolycka. Deras äktenskap är nu emellertid på upphällningen till deras unga son Joseph’s (Spencer Treat Clark) stora förtret.

Men på väg hem till Philadelphia från en arbetsintervju i New York inträffar något; tåget David är med på, Eastrail 177, spårar ur och kraschar, med 131 personers död som resultat. Den enda som överlever kraschen är David, som dessutom inte ådragit sig några skador överhuvudtaget. Han blir snart kontaktad av den minst sagt underlige Elijah Price (Samuel L. Jackson), som driver ett galleri dedikerat till serietidningar och som lider av en sjukdom som gör att alla ben i hans kropp är extremt sköra. Price lägger hur som helst fram en mycket långsökt teori om vad som pågår i David’s liv, vilken det möjligen kan ligga någonting i…

Jag minns att jag såg trailern för Unbreakable när jag var på bio år 2000, men tack vare att jag rätt nyligen hade klivit in i tonåren hade jag inget som helst intresse för den här typen av film, det intresset dök inte upp förrän några år senare. Varför jag inte gick tillbaka och såg Unbreakable i mina senare tonår begriper jag inte riktigt då jag gjorde det med The Sixth Sense – som även den är en M. Night Shyamalan film. Jag hade troligtvis älskat den här filmen redan då, men av någon anledning blev det som sagt aldrig av. Så efter att ha väntat arton år med att se Unbreakable var det väl dags antar jag. Jag ångrar inte en sekund att jag nu har sett Unbreakable. Det är en snuskigt välspelad, gripande och intressant film som, även om den inte är actionpackad, lyckades fängsla mig från början till slut, ett slut jag dessutom inte alls var beredd på.

Har du, likt mig, missat eller bara struntat i Unbreakable tycker jag att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

No Comments

Devil av J

januari 12th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fem personer kliver in i en hiss som fastnar strax ovanför 20de våningen i ett höghus, varpå elen börjar krångla i hissen. I det blinkande ljuset börjar personerna i hissen att ådra sig märkliga skador och det dröjer inte länge fören de börjar tappas av en efter en. Samtidigt försöker poliserna och säkerhetsvakterna utanför att få ut personerna ur hissen och luska ut vem som står bakom det hela och varför.

Ord så som spännande och läskig går inte att sätta i samma mening som den här filmens titel. Devil är sjukt utdragen och rent utsagt trist då det egentligen inte händer speciellt mycket mer än att karaktärerna snackar en massa.. och ett par stycken off-screen kills, varpå vi får se resultatet ett par sekunder senare. Huruvida det här kan klassas som läskigt eller inte begriper jag inte riktigt, men.. nåja. Skådisarna gör ett hyfsat jobb, men arbetar med ett sjukt svagt manus och filmens 80 minuter känns utdragna till det yttersta fram till sluttexterna som kommer som en ren befrielse.

Gillar man snarkiga rysare som går att räkna ut dess slut ungefär 10 minuter in i filmen så är Devil säkerligen duglig att titta på. Alla andra kan se något annat. Läs också H’s kapning av filmen här.

1 Comment

Devil av H

januari 4th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Klåparen som gjorde REC-remaken regisserar M. Night ”One hit wonder” Shyamalans manus. Fem personer kliver in i en hiss som stannar en bit upp. När lamporna blinkar blir folk skadade på diverse sätt och man ska lura ut vem som gör det och varför, samt anta att någon av dem är djävulen. Det är EXTREMT JÄVLA SUPERLÄTT att lura ut vem som är den skyldige efter bara typ 30 sekunder, och så kan du sitta där i 80 minuter och vänta på diverse hoppskrämslar bara för att i slutet kunna säga ”JAMEN DET VAR JU FÖR FAN DET JAG SA” och irriterat kasta kolapapper på filmen. Nej, det är ingen twist på slutet. Skitfilm.

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud