Helt Perfekt Glob

Big Mommas: Like Father, Like Son av J

Under ett möte mellan FBI agenten Malcolm Turner’s (Martin Lawrence) tjallare och en rysk maffiaboss går någonting snett. Tjallaren blir påkommen och mördad, vilket bevittnas av Trent (Brandon T. Jackson), Malcolm’s styvson, som i sin tur blir den nya måltavlan. Nyckeln till fallet – ett usb-minne med information som kan sätta bossen bakom lås och bom för resten av hans liv – har blivit undangömt på en flickskola av tjallaren. Malcolm och Trent bestämmer sig för att gå undercover som Malcolm’s gamla alias Big Momma och ”hennes” ”barnbarnsbarn” Charmaine för att försöka få tag i usb-minnet.

Jag hade ingen aning om att de gjort Big Mommas: Like Father, Like Son förrän jag bestämde mig för att se de två andra filmerna igen och.. jag vet inte riktigt. Den har sina stunder och levererar en del sköna garv, men har samtidigt flera sångnummer och sånt fjanteri som sunkar ner filmen. Martin Lawrence har dessutom inte en så stor roll i den här tredje filmen heller, utan storyn koncenterar sig mer på Brandon T. Jackson’s karaktär istället.. vilken var ganska irriterande bitvis.

Nåja. Den tredje filmen i serien är inte genomusel och har sina stunder, men den känns på sätt och vis rätt onödig samtidigt som den är ganska klyschig och inte speciellt överaskande (som om en film av den här typen skulle någonsin vara det iofs). Hyfsad film, men inget måste att se.

Big Momma’s House 2 av J

FBI agenten Malcolm (Martin Lawrence) har begärt att bli förflyttad från gatan till ett skrivbordsjobb då han snart ska bli pappa. Men när hans första partner hittas mördad efter att ha undersökt ett fall involverande en ny typ av datormask, som kan ge utomstående tillgång till kritiska regeringsuppgifter, bestämmer han sig för att försöka komma åt den ansvarige för programmeringen av masken; Tom Fuller (Mark Moses). Enda sättet för honom att ta sig in i Fuller’s hem är emellertid att återigen förklä sig till sitt alter ego Hattie Mae Pierce aka Big Momma och ta anställning som familjens nya nanny – vilket visar sig vara ett knepigare jobb än vad han till en början trodde.

Kanske jag bara har en bra dag eller nåt, men jag tycker att Big Momma’s House 2 faktiskt håller sig rätt bra än idag (och yes, jag har sett den förut.. fast, typ när den kom). Visst, den är flamsig, klyschig, förutsägbar och följer troligtvis varenda regel för en barntillåten komedi som finns men den underhåller gott och väl under de ca 100 minutrarna den rullar. Personligen tycker jag nästan att den här filmen är lite bättre än sin föregångare, mycket tack vare att det nästan hela tiden rör på sig och att den är lite mer energisk när det gäller humorn, eller nåt. Hur som helst; bra komedi som fungerar utmärkt att ha ihjäl lite tid med.

Big Momma’s House av J

FBI agenten Malcolm (Martin Lawrence) är välkänd på byrån för sina briljanta förklädnader, vilket lett till flera lyckade tillslag. När den brutale bankrånaren Lester Vesco (Terrence Howard) lyckas fly från fängelset skickas Malcolm tillsammans med sin kollega John (Paul Giamatti) iväg till Cartersville, Georgia, då byrån tror att Vesco tänkt bege sig efter sin ex-flickvän Sherry (Nia Long) och hennes son Trent (Jascha Washington), som i sin tur möjligen kan vara på väg till sin mormor – Big Momma (Ella Mitchell). Malcolm och John sätter upp en station i kåken mitt emot Big Momma’s hus för att ha uppsikt utifall att Sherry skulle dyka upp. Men när Big Momma plötsligt sticker iväg för att hjälpa en väninna några dagar ringer Sherry, vilket tvingar Malcolm att hoppa in i Big Momma’s ställe och förklä sig till henne – vilket visar sig vara ett knepigare jobb än vad han någonsin kunnat ana.

Det står i skrivande stund helt jävla stilla i huvudet på mig vad jag ska skriva om Big Momma’s House. Vad finns att skriva om den egentligen som inte redan sagts (även om det sas för typ 13 år sen)? Den är rolig och underhållande och Martin Lawrence levererade i vanlig ordning (även om slutet kanske var lite förutsägbart och följde standardmall A131 för komedier). Så här 13 år efter sin release står sig filmen än idag väldigt bra och framkallar en hel del skrattsalvor. Öh.. ja, det var väl det jag kunde komma på att skriva om filmen.