Helt Perfekt Glob

Anger Management – Season 2 av J

Jag tror att säsong 2 av Anger Management är slut nu… i alla fall av att döma av vad som står på IMDB. Nåja, skit samma. Det är dags för en recension av seriens andra säsong, som troligtvis är en av de längsta säsongerna någonsin för en komediserie. I vanliga fall brukar en komediseries säsong vara kring 20 – 25 avsnitt lång, Anger Management’s andra säsong säger ”Fuck that” och drar upp i 90 (!!!) avsnitt – vilket innebär att säsongens längd är ungefär tre och en halv säsonger av någon annan komediserie. Handlingen tar vid där den första säsongen (som bara låg på 10 avsnitt) slutade och handlingen har så klart förändrats under säsongens gång. Den största förändringen kom runt 35 avsnitt in då Selma Blair sa upp sig efter ett bråk mellan henne och Charlie Sheen. Laura Bell Bundy blev den som fick ersätta Blair, vilket jag personligen tycker var ett lyft för serien.

Den andra säsongen av serien är i alla fall till större delen rolig och underhållande, så när som på några avsnitt som bara känns matta och idéfattiga. De hade gott kunnat gjort en säsongsavslutning någonstans i mitten av alla avsnitt och gjort en tredje säsong istället för att plöja upp i 90 avsnitt i en säsong. Att jag inte tappade intresset efter 50 avsnitt förvånar mig själv lite grann, fast samtidigt har jag ju alltid varit en sucker för Charlie Sheen.. så det kan väl bero på det antar jag.

Bra säsong, även om de inte hade behövt göra den så förbannat lång. Om det kommer någon säsong 3 eller inte får vi se, just för tillfället finns ingen information om det.

Recension av den första säsongen hittar du här.

The Dead Zone av J

Johnny Smith (Christopher Walken) lever ett idylliskt småstadsliv; han jobbar som lärare och har ett stabilt förhållande med sin flickvän, tillika kollega, Sarah (Brooke Adams). Johnny lever ett ganska bekymmerslöst liv, helt enkelt… tills det att han en kväll kraschar med bilen och hamnar i koma.

Fem år senare vaknar han upp ur koman enbart för att inse att allting har förändrats; Sarah har gått vidare, gift sig och skaffat en son, han har förlorat jobbet och kommer att få lov att genomgå år av terapi och behandlingar för att till en viss del bli återställd till sitt gamla jag. Men det är inte bara hans liv och hans omgivning som har förändrats, Johnny själv har förändrats; på något sätt har han fått krafter som gör att han kan se in i andras framtider och förflutna endast genom att vidröra dem – vilket i sin tur ger oanade konsekvenser för Johnny…

The Dead Zone från 1983, baserad på Stephen King’s roman från 1979 med samma titel, är å ena sidan ett ganska trögt thriller-drama som står och trampar på samma ställe större delen av filmen men är samtidigt å andra sidan både fängslande och bitvis ganska spännande. Jag har ingen aning om varför jag tycker så, men det är så min åsikt är (den går emot sig själv, inte sant?). Hur trogen filmen är boken vet jag inte och är ingenting jag bryr mig i då jag ganska troligen aldrig kommer engagera mig i att läsa den.

Skådespelarna är suveräna och är troligtvis filmens starkaste kort. Christopher Walken är asbra som den omkringstaplande Johnny som ser ut att ha diarre så fort han går och Martin Sheen är underbar som den gapande politikern som kommer in lite mer än halvvägs in i filmen. Effekterna är minimala och den som väntar sig en blodig Stephen King filmatisering får ta någon av alla andra filmer som baserats på hans berättelser. Filmens story är småluddig men hyfsat begriplig (troligtvis förklaras det mesta betydligt mycket bättre – för att inte tala om tråkigare – i boken).

År 2002 fick The Dead Zone en direkt-till-video-remake, som ingen brydde sig om att se. Samma år dök en serie upp med samma titel som gick i 6 säsonger, som var en spin-off av (enligt IMDB) 1983 års The Dead Zone. Troligtvis brydde sig ingen om att se den heller och hur de lyckades klämma ut 6 säsonger är för mig helt obegripligt. Vad fanns där egentligen att basera på som räckte till så många säsonger? Och vilka såg dem?

Nåja. The Dead Zone från 1983 är sisådär; å ena sidan usel, å andra sidan bra. Någonstans mitt emellan hamnar min åsikt och jag säger väl att den är… okej, men troligtvis ingenting jag kommer att se om de närmsta åren om vi säger så.

Anger Management – Season 1 av J

Charlie (Charlie Sheen) är en f.d baseball spelare, som i sin sista match ådrog sig en karriäravslutande skada då han försökte bryta ett slagträ över sitt knä i frustration. Han bestämmer sig för att byta karriär och blir en terapeut, med inriktning på vredesterapi, och driver en framgångsrik samtalsgrupp. Hans liv brevid samtalsgruppen är emellertid ganska komplicerad tack vare hans ex-fru Jennifer (Shawnee Smith) och tonårsdottern Sam (Daniela Bobadilla), som har tvångstankar, samtidigt som han försöker dölja för sin ex-fru att han har en KK-relation tillsammans med sin vän och terapeutkollega Kate (Selma Blair).

Kort efter att Charlie Sheen fått sparken ifrån Two And A Half Men kom nyheten om att han skulle dyka upp redan ett par månader senare i en helt ny och fräsch serie – Anger Management (som inte bör bli förväxlad med Adam Sandler/Jack Nicholson filmen från 2003 med samma titel). Första säsongen består av 10 avsnitt á ca 21 minuter stycket, vilket gör att första säsongen är ganska snabbt överstökad om man strecktittar. En säsong två är redan under produktion och beräknas (enligt IMDB) att släppas under 2013 någon gång.

Den första säsongen är hur som helst rätt kul, bitvis. Räknar man med att få en Two And A Half Men-kopia lär man bli ganska besviken, även om alkohol och sex är en del av humorn här också så ligger inte fokus lika tungt på det som i Two And A Half Men. Humorn består till större delen av att vi får följa Charlie och hans problem med både ex-frun, dottern, KKn och hans samtalsgrupp (som står för en stor del av gapskratten). Skådisarna är bra och har man koll på sin filmografi känner man igen många av de som är i birollerna i serien (Shawnee Smith från Saw filmerna, Michael Boatman från Spin City och Charlie’s egen farsa, Martin Sheen, från typ tusen andra filmer och serier).

Nåja. Den första säsongen av Anger Management förnöjer och håller intresset uppe alla episoder igenom och förhoppningsvis kliver de upp ett steg till under nästa säsong.

The Amazing Spider-Man av H

När man först sa att man skulle reboota Spider-Man-franchisen så tänkte man ju: Varför det? Jag menar, Raimis filmer är ju nästan bokstavligt talat ungefär en kvart gamla. Varför inte bara fortsätta med del fyra istället? Originstoryn igen liksom, wahoo.

Sen kom trailern. Ni kanske såg den i 3D före Tintin som jag gjorde. Peter Parker blir biten av en spajder. Spajderman svingar sig runt i staden. I 3D. Wa-fucking-hoo.

Sen kom filmen. Den var väl ingen kioskvältare direkt på bio, men drog in en del stålar. Recensionerna gav hyfsade betyg. Faktum är att folk verkade tycka att den var helt okej – och att den dessutom hade ett existensberättigande trots Raimis filmer. Så jag gav rullen en chans.

Och det är bra. Jag vet inte om det är någon idé att jämföra de två spajderman-filmerna egentligen. ”Amazing” känns mer modern. Den är roligare. Den är mer känslosam. Den har inte Tobey ”Trä-biten” Maguire och Kirsten ”Jag ser ut som jag halvsover” Dunst. Men den har en skurk som är mångfacetterad som en betongvägg, logiska luckor i storlek med Grand Canyon och ett flertal karaktärer med samma djup som en torr vattenpöl. Men det är underhållande. Det har fart och fläkt, humor och spektakulära actionscener. Det är en film för en 130-minutersbunke med popcorn.

Spawn av J

Al Simmons (Michael Jai White) är en lönnmördare för regeringsorganisationen A-6, ledd av Jason Wynn (Martin Sheen). Simmons vill dock dra sig tillbaka och under sitt sista uppdrag blir han förådd av Wynn och blir dödad – varpå han skickas till helvetet där han får ett erbjudande av Satan själv; om han leder Helvetets armé i Armageddon kommer han att få återse sin älskade fru Wanda (Theresa Randle). Simmons tackar ja.

Fem år senare återvänder Simmons till jorden och upptäcker rätt snart att saker och ting har förändrats. Wanda har gift sig med hans bästa vän Terry (D.B. Sweeney) och de har ett barn – Cyan (Sydni Beaudoin) – tillsammans. Jason Wynn besitter nu ett dödligt virus som han har planer på att släppa lös över jorden för världsherravälde. Samtidigt blir Simmons beordrad och tillsedd av The Clown (John Leguizamo) – en av Satans undersåtar – så att han genomför sitt uppdrag: att döda Jason Wynn för att hämnas sin egen död..

Spawn kom 97 och något år efteråt införskaffade jag den på vhs.. och älskade den. Effekterna var grymma, storyn var skitcool och händelseförloppet var allt annat än tråkigt. Nu – 12 år efter att den kom – känns den ganska.. förlegad. Effekterna är bitvis riktigt snygga för att vara 90-tal, men då och då vrider och vänder man på sig i fotöljen tack vare utgångna 90-talseffekter (speciellt in-hell-sekvenserna, som liknar mer ett tidigt FPS-spel än en film).

Det som räddar en stor del av filmen är skådespelarna. Michael Jai White gör ett lysande jobb som Simmons/Spawn och Martin Sheen (fader till bland annat Charlie Sheen) är sevärd som skurk. Men den som snor hela showen ganska rakt av är John Leguizamo som clownen – som senare visar sitt riktiga jag (förvandlingen är rätt ass i jämförelse med dagens standarder). Övriga skådisar gör sitt jobb, men gör inga direkta lyfta-på-ögonbrynen-insatser.

Actionmomenten är bra och snyggt gjorda, men det är lite snålt med dem i min mening. De hade nog kunnat tryckt in iaf ett par actionsekvenser till än vad som redan finns där.

Till min stora förvåning så är det tydligen på väg en uppföljare som är beräknad att släppas 2011. Att de har väntat ca 14 år med att släppa en ny Spawn film är rätt besynnerligt.. fast å andra sidan är ju Spawn en sån där storfilm som kom, blev hyllad och för att sedan bli bortglömd.

Missförstå mig inte, jag gillar fortfarande Spawn även om den kan kännas förlegad – men de kunde ha gjort den ännu bättre om de gjort om några bitar av manuset. Det är åtminstone vad jag tycker.

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0120177/

Eldfödd av H

Den senaste delen i min serie ”Läs en Stephen King-bok och sen se filmen” heter Eldfödd (Firestarter). Det finns en gemensam nämnare hos alla Stephen King-bokfilmer, och det är att det känns som man snabbspolar genom boken. Man hoppar över det, förenklar det, lägger ihop det och det osv. I Jurtjyrkogården tar man bort Jeds fru, i Köplust går hela storyn i en hysterisk hastighet – men där läste jag att filmen någonstans ska finnas i en tretimmarsversion som bibehåller lite mer av bokens innehåll.

1980 gavs Eldfödd ut som bok, ungefär Kings nionde beroende på hur man räknar, och 1984 släpptes succéfilmen (och det syns), regisserad av Mark L. Lester som året efter skulle göra Commando! Drew Barrymore är nio år, två år efter E.T. och David Keith (en sån där man känner igen från 100 filmer men inte kan nämna en enda) spelar hennes pappa. Martin Sheen rullar vidare, George C. Scott är lagom vidrig och Heather Locklear tittar in lite snabbt innan hon blir mördad.

På det hela taget är det en okej film, men jag blir inte kvitt känslan av att man borde göra en nyinspelning, en mini-serie med moderna specialeffekter. Kings fantasifulla beskrivningar av eldens beteende låter långt mer spännande än filmens eldbollar-som-åker-på-lina. Blir nog svårt att hitta en liten tjej som passar lika bra som Drew i den rollen dock.