Helt Perfekt Glob

10 Cloverfield Lane av J

Efter att jag hade sett Cloverfield för första gången kunde jag aldrig i mitt liv tro att den filmen skulle få en uppföljare, ännu mindre två. Nu, tio år senare, har vi fått just det. För att friska upp minnet inför min titt av dessa två uppföljare gjorde jag som jag alltid brukar göra; ser om föregående film eller filmer i serien.

Jag mindes att jag verkligen inte gillade Cloverfield efter min titt för snart tio år sedan, men bestämde mig för att ge den en ny chans med oskeptiska ögon – med andra ord lät jag bli att läsa min egen recension och H’s recension av filmen. Det visade sig hur som helst att filmen fortfarande är skit och jag tror H summerade filmen bäst; ”Lejonkungen 3 (eller 1½ som den heter i original) är en parallellfilm till ettan. […] Cloverfield är ungefär som Lejonkungen 3. Någonstans finns en extremt cool monsterfilm, som vi inte får se. Istället är hela filmen handfilmad med en videokamera av en töntig halvidiot helt utan balanssinne.”

Jag kan inte för mitt liv förstå hur den här ooriginella skitfilmen med totalt ointressanta och irriterande karaktärer kunde bli så pass populär som den blev – och att den fått två uppföljare tio år efter är ett ännu större mysterium. Men jag antar att folk tycker att karaktärer som skriker ”OH MY GOD, DID YOU GUYS SEE THAT?!” varenda gång någonting händer, som ständigt ska agera comic relief i situationer då det är menat att vara spännande och som aldrig någonsin kan hålla käften är välskrivna, sympatiska och djupa karaktärer. Folk är idioter.

Men det var ju inte Cloverfield jag skulle skriva om här egentligen utan dess första uppföljare, 10 Cloverfield Lane. Så, here we go…

Efter att ha kraschat med sin bil vaknar Michelle (Mary Elizabeth Winstead) upp i en bunker tillsammans med två män, Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr.). De två männen förklarar för henne att det har inträffat en storskalig attack och att världen utanför bunkern är förgiftad. Michelle inser dock snart att någonting inte står rätt till i bunkern och ställs inför frågan: är det bättre här inne eller där ute?

Det som förvånar mig mer än att 10 Cloverfield Lane är en uppföljare till Cloverfield är att den här filmen faktiskt, olikt sin föregångare, är bra. Istället för en bombastisk och högljudd monsterfilm får vi här istället en klaustrofobisk och psykologisk thriller med drag av skräck och drama med suveräna rollprestationer (speciellt Goodman som är fullständigt lysande här) – vilket jag tar vilken dag som helst än den smörjan som var föregående film. Filmen är överlag en nagelbitare, men har samtidigt en och annan väldigt förutsägbar vändning. Slutet känns dessutom väldigt påklistrat, forcerat och passar inte alls in med resten av filmen.

Hur som helst så gillade jag 10 Cloverfield Lane. Visst, den var knappast felfri men är å andra sidan hästlängder bättre än sin föregångare. Jag ger den en försiktig rekommendation med vissa reservationer.

A Good Day To Die Hard av J

Några månader efter att Live Free Or Die Hard (eller Die Hard 4.0 som den hette i Sverige) hade gått upp på bio släpptes informationen om att en femte film i serien redan var under produktion. Åren gick och när de för nån månad äntligen släppte information om att den femte filmen – A Good Day To Die Hard – äntligen skulle gå upp på bio var mina förväntningar ganska höga då jag är ett die hard (heh..) fan av Die Hard filmerna.

Under oroligheter i Ryssland blir John McClane’s (Bruce Willis) son, Jack (Jai Courtney), gripen för mordförsök på presidentkandidaten Chagarin (Sergei Kolesnikov). John bestämmer sig för att resa till Ryssland för att försöka hjälpa sin son men upptäcker snabbt att saker och ting är betydligt mer komplicerade än vad de till en början verkade vara.

Personligen tycker jag att A Good Day To Die Hard är en bra film, om än inte en av de bästa i serien. Storyn är ganska tunn om än plottwistarna finns där och karaktärerna känns inte riktigt ordentligt utvecklade, men det är rätt bra med action och det är härligt att få se Bruce Willis häva ur sig oneliners och sparka arsle i rollen som John McClane igen.

Det största problemet filmen egentligen har är speltiden. Filmen ligger på runda 97 minuter, men hade lätt behövt sig en 30 minuter extra speltid för att utveckla karaktärerna lite bättre och ge lite mer bakgrund till allt som händer i filmen – likt de fyra första filmerna i serien.

Nåja. Jag tyckte hur som helst om A Good Day To Die Hard, även om den kanske är den svagaste i serien så är det så pass mycket puckoaction i den att det förnöjer mitt actionsug en stund. Rekommenderas.

Läs gärna mina tidigare recensioner på de fyra första filmerna också; 1, 2, 3, 4.

The Thing (2011) av J

1982, Antarktis. En grupp norrmän hittar århundradets – eller kanske årtusendets – fynd i de gigantiska isarna. Paleontologisten Kate Lloyd (Mary Elizabeth Winstead) blir inbjuden av Dr. Sandor Halvorson (Ulrich Thomsen) till att undersöka fyndet tillsammans med hans grupp; en utomjordisk farkost som troligtvis legat begraven under isen i runt 100 000 år. Inte långt ifrån farkosten gör de nästa gigantiska fynd; kvarlevorna av farkostens pilot. De bestämmer sig för att plocka ur kvarlevorna ur isen och ta med dem tillbaka till lägret, vilket snabbt visar sig vara ett stort misstag…

När jag hörde första ryktena om att de skulle göra en remake av John Carpenter’s The Thing för ett par år sedan rynkade jag på näsan och undrade ”Varför?!”. Nåja. Årena gick och de sköt på release datumet hela tiden, fram till förra året då den äntligen släpptes. Med tanke på att jag hade väntat på den så pass länge hade jag så klart planer att se den omgående den släppts, men icke. Jag har haft filmen i mina ägor sen den släpptes på dvd, men har alltså inte sett den förrän nu…..

Nu när jag äntligen har sett filmen har jag ganska blandade känslor för den. Å ena sidan är den ju rätt bra och välgjord, men å andra sidan känns den ganska onödig och chansen de fick bortkastad då filmen inte alls är en remake, utan en prequel till John Carpenter’s film från 82 – vilket i sin tur gör att de som har sett Carpenter’s film automatiskt har ett hum om hur den här filmen slutar.

Manuset är filmens största problem. Är du ett fan av Carpenter’s The Thing finns det ganska lite att hämta här. Storyn är i stort sett samma story som i Carpenter’s film, med några små förändringar för att det ska passa in med den filmen. Det är ganska förutsägbart större delen av filmen och det är inte så där värst svårt att lista ut vem som är ”saken” och vem som är mänsklig (ja, bortsett ifrån nåt enstaka fall), vilket också sänker den paranoida stämningen som fanns i den från 82. Skådespelarna är rätt hyfsade, men jag kan ändå inte låta bli att känna att jag föredrar dem i Carpenter’s film framför de här. Karaktärerna känns inte heller speciellt intressanta och jag kunde nog inte brytt mig mindre när de börjar tappas av en efter en.

Då jag tycker ungefär samma sak om effekterna som H citerar jag ifrån hans recension av filmen: ”Monstereffekterna är delvis bättre och delvis sämre med uppenbar CGI, men även om originalet visade rätt mycket av monstret så gör remaken misstaget att visa det för ofta. Om ni förstår skillnaden.”

Nåja. The Thing prequelen från 2011 är en okej film, även om den brister på flera punkter och känns rätt bortkastad om man har sett Carpenter’s The Thing från 82.

The Thing (2011) av H

Då har jag sett remaken som är en prequel av Carpenters über-klassiker, och… tjaa… Det känns mest som en bortkastad chans. För den som är bekant med originalet så är handlingen rätt lam. Man vet ju hur många som överlever, liksom.

Lite folk samlas på en norsk bas i Antarktis eftersom man hittat ett rymdskepp och en varelse nere i isen. Man tinar upp isen och varelsen ställer till med ett helvete. Folk går åt i olika monsterattacker och det är lite smygande samt paranoia. Japp – det är precis samma handling som den första filmen.

Det är lite spännande ibland, men man misslyckas nästan helt med den totala paranoida stämningen i originalet. Monstereffekterna är delvis bättre och delvis sämre med uppenbar CGI, men även om originalet visade rätt mycket av monstret så gör remaken misstaget att visa det för ofta. Om ni förstår skillnaden.

Den kvinnliga huvudrollen (Mary Elizabeth Winstead från ”Scott Pilgrim vs The World”) är (som filmmakarna själv erkänner) mer en Ripley än en Kurt Russell, och även om jag inte har det minsta emot tuffa kvinnliga hjältar så är hon allt annat än övertygande. Den norska (egentligen danska) ledaren ska föreställa hänsynslös och elak, men står mest i bakgrunden och ser ut som en blandning mellan Renny Harlin och Kenneth Branagh. Ju längre filmen rullar desto mer kryper känslan av total meningslöshet fram, och i slutet tänker jag bara: ”Varför?”

Live Free Or Die Hard av J

Den fjärde och hittils sista filmen i Die Hard serien. Troligtvis mest känd som Die Hard 4.0… i Sverige alltså.

Efter att FBI’s Cyberdivision har blivit hackad beordrar chefen över avdelningen, Bowman, att samtliga hackers som skulle kunna vara kapabla till någonting sånt här ska tas in och förhöras. Men då det är den 4de Juli har många av deras agenter ledigt så han kräver att de lokala polismyndigheterna ska hjälpa till.

John McClane är en av de lokala poliserna som blir tillkallad och skickas iväg för att hämta hackaren Matthew Farrell. Men väl på plats blir de beskjutna och snart dras McClane återigen i en terroristhärva och med hjälp av Farrell beger han sig efter de ansvariga, då McClane är ”den där killen”.

När jag fick höra att en ny Die Hard film var på gång blev jag alldeles till mig och satt spännt och inväntade den. När den väl släppts på bio rusade jag till bion och slog mig ner i biosalongen och tittade på den.

Filmen gav mig det jag hoppats på: action i högsta, om än emellanåt överdrivet otrolig, klass. Storyn och manuset är ganska tunnt, men who gives a shit när Bruce Willis skjuter styggingar till höger och vänster, skjuter ner helikoptrar med bilar och levererar återigen oneliners som får en att skratta högt?

Den fjärde filmen i Die Hard är en mycket bra actionfilm och en mycket bra underhållningsfilm. Realismen, vad är det? Stundtals är filmen ganska (eller rent av löjligt) orealistisk men det jämnar som sagt ut sig med actionsekvenserna och det goda samspelet mellan Willis och Justin Long (Jeepers Creepers). Och Timothy Olyphant (Scream 2) gör en något så när bra skurk, men är långt ifrån Alan Rickman’s skurk i första Die Hard (jag skulle tro att ingen slår honom iofs..).

Den fjärde Die Hard filmen är en bra underhållningsfilm med jävligt mycket action, om än det kan bli orealistiskt emellanåt, och bra skådespelare som väger upp det tunna manuset.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0337978/