| Subcribe via RSS

In The Name Of The King: A Dungeon Siege Tale & In The Name Of The King 2: Two Worlds av H

januari 11th, 2012 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Kära Uwe Boll,

vi har ju redan konstaterat att du är betydligt bättre än ditt rykte, men det är så enormt svårt att sätta fingret på var ditt fel är. För något fel är det. Idag tittar vi på de två filmerna baserade på världen i spelen ”Dungeon Siege”, och även om gängse åsikt är att filmer baserade på spel automatiskt är skit så måste vi förstås bortse från det och bedöma filmerna på sina egna kvaliteter.

Den första filmen, ”In the name of the king: A Dungeon Siege tale”, presenterar kungadömet Ehb där bonden Farmer (Jason Statham) bor med sin familj. Plötsligt kommer de vanligtvis menlösa monstren Krug och ställer till med ett helvete. De har ihjäl en massa folk (bl.a. Farmers son) och kidnappar en massa folk (bl.a. Farmers fru). När kungen (Burt Reynolds) (yes, really) anländer för att samla folk till en attack, ger Farmer honom långfingret och sticker med sin polare Ron Perlman för att lösa problemet själva.

Det visar sig att Krugerna styrs via magi av Ray Liotta (det blir värre) på uppdrag av kungens idiot till brorson Matthew Lillard (jag sa ju att det skulle bli värre) som vill ta kål på kungen för att kunna ta över tronen. Liotta har förstås sina egna planer, men kungens egen magisker John Rhys-Davies ordnar så det till slut blir Statham, Perlman och en liansvingande Kristanna Loken som får lösa alltihop.

Det positiva här att filmen är bra filmad på vackra platser (västra Kanada) med hyggliga specialeffekter och hyfsade actionscener. Skådespeleriet varierar enormt, med Matthew Lillard som ett exempel på hysteriskt uselt och totalt felcastat bottennapp. Folk talar amerikanska och brittiska om vartannat, dialogen är stundtals idiotiskt såväl som lysande, och för varje grej som funkar så kommer nåt helidiotiskt som liansvingande skogskvinnor med övertydliga ekologiska repliker.

Vad som faktiskt är en ganska påkostad film som man utan tvekan faktiskt lagt lite möda på, och som borde funka alldeles utmärkt, gör det helt enkelt inte. Felet ligger dock helt klart hos manus och skådespelare. I vanliga fall ska man skylla på regissören när han inte fått det bästa ur skådisarna, men allvarligt – hur jävla nyanserat kan du få ur folk som Ray Liotta? En film att nästan halvrekommendera, men jag belastar inte Boll särskilt för dess tillkortakommanden.

Så kom nyligen ”In the name of the king 2: Two worlds” där Dolph Lundgren spelar en ex-militär (SURPRISE!) som dras från vår värld till Ehb då han förstås är The Chosen One som ska uppfylla en profetia som ingen vill riktigt berätta vad den går ut på.

Kungen (Lochlyn Munro från oräkneliga mängder dynga, en såndär kille du känner igen men inte vet från vad, och dessutom har han nästan större tänder än familjen Busey) som hämtat dit Doffe berättar att hans folk blivit fördrivna från sitt slott på grund av the Dark Ones som lallar runt i kåpor och tar ihjäl folk. Kungens sierska säger att Doffe måste ta sig till Dark Ones ledare, Holy Mother, för att lösa alltihop. Givetvis visar sig det mesta inte vara som det verkar.

En helt fristående uppföljare utan återkommande karaktärer är lite knepigt i sig, men dessutom vågar man inte satsa på fantasyvärlden helt utan piffar till det med en dimensionsresenär som ständigt refererar till vår egen värld. Doffe knallar runt som han gör i de flesta filmer och kastar oneliners omkring sig, vilket är kul förstås men jag har ju redan sett Trancers 4. Som Lochlyn Munro också är med i.

Plothål finns det en del (i början ojar sig Dolph över sin dåliga axel, never to be mentioned again) och det är väl inte världens mest övertygande CGI-drake, men skådespeleriet är bättre och storyn… är faktiskt lite knepig. Det är inte helt lätt att hålla reda på vem som gör vad varför hela tiden. Återigen har man filmat på fina platser i Kanada, men med närapå en tiondel av budgeten till förra filmen vilket leder till synnerligen frigolitliknande stenbyggnader.

”Two Worlds” blir bättre för Dolph är mer underhållande, och överskådespeleriet är betydligt mindre. Den är ändå inte mycket bättre, och båda filmerna blir aldrig mer än lättsmält skräp som man glömmer ännu lättare.

Herr Boll, du har ju en viss talang för att producera film. Du vet hur man använder en budget och du är inte rädd för att vara politiskt inkorrekt. Dina manus varierar från ren skit till riktigt bra, och du kan få med vilken jävla skådis som helst i dina filmer. Att du låter mediokra element dra ner hyfsade filmer kan bero på påtryckningar från finansiärer, men jag tror faktiskt att det är samma sak med dig som det är med Takashi Miike – du bryr dig inte ett skit. Du plöjer bara genom ett projekt och så blir det som det blir – nästa, tack. Men det har ju funkat för B-filmsskapare i årtusenden så varför inte? Nu väntar vi på ”Bloodrayne 4”.

No Comments

Serial Mom av H

juli 28th, 2006 | Postad i Film, Komedi

Serial MomKathleen Turner är en till synes helt vanlig hemmafru, som roar sig med att terrorisera en grannfru med obscena telefonsamtal och brev. Förstås, hon stal ju den lediga parkeringsplatsen framför affären. När en lärare beklagar sig över hennes sons skräckfilmsintresse blir hon lite putt, men när läraren tuggar äckligt tuggummi går han över gränsen och hon kör över honom. Fler och fler personer har oturen att irritera henne, och både hennes familj och polisen börjar förstå att det faktiskt är mamman som har ihjäl folk på löpande band…

Serial Mom är en mycket underhållande komedi från 1994, skriven och regisserad av John Waters (tidigare i år såg jag hans A Dirty Shame). Tack vare mitt laserdiscköp förra veckan så fick jag äntligen se om den. I övriga roller ser vi Ricki Lake, Matthew Lillard (Scooby Doo, Scream och den kommande trafikolyckan Dungeon Siege), Justin Whalin (Lois & Clark) och så förstås Waters-standarderna Patricia Hearst (f.d. bankrånare) och Traci Lords (f.d. det mesta).

En kul film som jag rekommenderar!

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud