| Subcribe via RSS

Serial Mom av J

augusti 21st, 2021 | Postad i Film, Komedi

Serial Mom är en av de filmer jag troligtvis haft längst på min lista över filmer jag tänkt att se, men inte kommit mig för att göra det. Nu när jag satte mig för att skriva det här så upptäckte jag att H redan för femton år (!) sedan la upp en kort recension på den. I brist på tid, ork och fantasi citerar jag hans beskrivning av handlingen här nedanför (med några mindre ändringar).

Beverly Sutphins (Kathleen Turner) är en till synes helt vanlig hemmafru, som roar sig med att terrorisera en grannfru med obscena telefonsamtal och brev – förstås, hon stal ju den lediga parkeringsplatsen framför affären. När en lärare beklagar sig över hennes sons skräckfilmsintresse blir hon lite putt, men när läraren tuggar äckligt tuggummi går han över gränsen och hon kör över honom. Fler och fler personer har oturen att irritera henne, och både hennes familj och polisen börjar förstå att det faktiskt är mamman som har ihjäl folk på löpande band…

Som sagt hade jag haft Serial Mom på min att se lista under en väldigt lång tid och jag blev absolut inte besviken nu när jag slutligen såg den. Det är en kul, absurd och urflippad komedi som både riffar på och skojar med slashergenren som underhåller fint hela vägen igenom, även om jag blev lite förvånad över hur den sista akten utspelade sig. Filmen är välspelad överlag – Kathleen Turner är i synnerhet briljant i huvudrollen och äger varenda scen hon är med i.

Serial Mom är God Underhållning och jag kommer definitivt att återkomma till den här filmen i framtiden. Rekommenderas.

No Comments

Scooby-Doo: Return To Zombie Island av J

december 25th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Tecknat/CGI, Äventyr/Fantasy

Efter år av att lösa mysterier har Mysteriegänget lagt sin passion på hyllan – om än motvilligt. Efter att Shaggy (Matthew Lillard’s röst) har vunnit en resa till en tropisk ö finner de sig snart dock återigen i mitten av ett mysterium då de inser att de återigen befinner sig på Moonscar Island – samma ö där de stötte på horder av zombies och en grupp odödliga kattmonster.

Scooby-Doo On Zombie Island är hands down den bästa Scooby-Doo filmen – och produktionen – som gjorts i min mening och är antagligen den Scooby-Doo filmen jag har sett flest gånger. När jag fick nys för ett halvår sen eller så att en uppföljare kom under förra året blev jag exalterad då jag önskat att det skulle komma en uppföljare ända sedan jag såg den för första gången.

Uppföljaren visade sig – som jag misstänkte – inte vara i närheten av sin föregångare. Dels känns filmen som vilken annan Scooby-Doo film som helst och utmärker sig inte nämnvärt och dels så hamras en del skämt ner i backen så pass långt att det till slut blir rent av tjatigt och krystat. Som barn kanske man inte tänker på det så klart, men som vuxen blir det ganska snabbt irriterande att höra samma skämt ungefär sjutiofem gånger inom loppet av femton minuter.

Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig; den bjuder på många sköna gapskratt och även om dess story inte gick i den riktning jag hade velat att den skulle gått så fungerade den hyfsat ändå. Det är trots allt Scooby-Doo vi snackar om här. Det enda jag genuint inte gillade (bortsett från nedhamrade och upprepande skämt) var väl att de lämnade en gigantisk lös tråd kvar i filmen som jag tvivlar på att vi kommer få någon fortsättning på…

Det märks på sätt och vis att Scooby-Doo: Return To Zombie Island är en cash-grab på franchisén (vilket antagligen gör den till ytterligare en dussinfilm i de mängder av Scooby-Doo filmer som produceras varje år), men som en uppföljare funkar den helt okej. Det kanske inte säger så mycket egentligen då de flesta av dessa filmer är just det; helt okej, åtminstone om man ska gå på vilken publik de är ämnade för egentligen.

Nåja. Gillar man Scooby-Doo är det här en okej stund i soffan utan tvekan.

Läs gärna min recension av Scooby-Doo On Zombie Island också.

No Comments

Scream 2 av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Två år har gått sedan de fasansfulla händelserna inträffade i den sömniga småstaden Woodsboro och Sidney Prescott (Neve Campbell) har nu lyckats gå vidare med sitt liv och pluggar vid Windsor College, Cincinnati. Samtidigt har reportern Gale Weathers’ (Courteney Cox) bästsäljande bok – baserad på händelserna i Woodsboro – fått en film adoption i form av slasherfilmen ”Stab”. Under en förhandsvisning av filmen blir två collegestudenter brutalt mördade och Sidney är övertygad om att historien är på väg att återupprepa sig. Ingen vill tro att händelsen har med Woodsboro att göra, men när fler elever börjar hittas mördade på skolområdet står det klart att någon har bestämt sig för att återskapa händelserna i Woodsboro, i sin helt egna verkliga uppföljare…

Jag gillar Scream 2. Vad mer finns det att säga om den egentligen? Scream 2 blev inte fullt lika hyllad och lyft till skyarna som sin föregångare när den kom, men det är ändå en film som blivit diskuterad och dissekerad till döds ändå. Jag menar; gillade man första Scream så är Scream 2 ett givet val att titta på. Trots att filmen är i runda slängar tio, femton minuter längre än sin föregångare så har de lyckats öka på allt ett snäpp här; tempot är högre, det är fler jaktscener, morden är både fler och överlag våldsammare och även om Scream har haft en betydande roll för mig personligen så tycker jag att dess första uppföljare är ett snäpp mer spännande (vilket mestadels har att göra med att jag inte har sett den här filmen cirka femhundra gånger). I övrigt är Scream 2 i stort sett samma film som Scream – bara.. större, helt enkelt.

Rollistan i Scream 2 är för övrigt imponerande. Utöver Neve Campbell och Courteney Cox dyker även David Arquette, Jamie Kennedy och Liev Schreiber upp – som alla återvänder från den första filmen. Sen har vi listan av cameos och mindre roller som axlats av exempelvis Omar Epps, Heather Graham, Sarah Michelle Gellar, Rebecca Gayheart, Timothy Olyphant, Luke Wilson och Selma Blair. Inte illa, skulle jag säga.

Är Scream 2 bättre än Scream? Nej, men jag skulle faktiskt säga att – vilket kanske kan ses som kontroversiellt – de två första Scream filmerna ligger sida vid sida med varandra. Bägge filmerna har sina små problem här och där i mina ögon, men de är å andra sidan samtidigt slasherfilmsguld från min barndom och är två av grundstenarna i min passion för slasherfilmer – och skräckfilmer överlag. Scream 2 får, likt sin föregångare, en rekommendation av mig.

No Comments

Scream av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag minns än idag när jag satt och bläddrade igenom Aftonbladet och fick syn på postern för skräckfilmen Scream. Jag minns än idag hur mitt unga jag började fantisera om vad filmen skulle vara för något och vad den skulle handla om. Jag minns än idag hur jag och min far åkte till den nu mer nedlagda lokala videobutiken på releasedagen av den svenska VHS utgåvan av Scream och hur jag var den förste som hyrde filmen då ägaren av butiken hade ställt ut filmen två minuter innan vi klev in genom ytterdörren. Detta var över tjugo år sedan och även om inte Scream var den första slasherfilmen jag såg så hade den definitivt en betydande roll för utvecklandet av min kärlek till skräckfilmer och i synnerhet slasherfilmer – även om jag vid den här tidpunkten inte hade en susning om att denna subgenre hade ett namn. Scream var dock den första filmen där jag fick min första riktiga film-crush, som var Neve Campbell – som jag för övrigt än idag är knäsvag för.

Jag har hur som helst skrivit recensioner i över tio års tid nu och ända sedan jag började skriva har jag haft planer att se om Scream filmerna och lägga upp recensioner på dem, vilket är något som aldrig blivit av – inte ens när den fjärde filmen kom och gick. Jag har vid otaliga gånger refererat till Scream; nämnt filmen i förbigående i andra recensioner, påtalat hur filmen lyckades återuppliva slashergenren och se till att en ny våg av slasherfilmer med större budgetar rasade in under några år. Så, med den tredje säsongen av TV-serien som är baserad på Scream filmerna är på ingång tycker jag att det är dags att ta en återblick på en av de mest inflytelserika skräckfilmer (och dess uppföljare) som gjordes under 90-talet…

Highschool tjejen Sidney Prescott (Neve Campbell) brottas fortfarande med sorgen och saknaden av sin mor som hittades våldtagen och mördad ett år tidigare i den sömniga lilla småstaden Woodsboro. Trots att en gärningsman blivit utpekad och dömd för det bestialiska mordet verkar historien upprepa sig då en maskerad psykopat med en snedvriden förkärlek till skräckfilmer plötsligt slår till och som verkar ha satt siktet på just Sidney – och alla andra som kommer i dennes väg…

Att det tagit mig kring femton år att se om Scream och närmare tio att äntligen recensera den (och dess uppföljare) beror på den enkla anledningen att jag mindes de här filmerna som otroligt överhypade. Jag ville av någon anledning minnas att Scream inte var så där värst bra egentligen och att folk som slaviskt gett den bra betyg var fulla med skit då jag – trots att jag inte sett den på väldigt, väldigt många år – fortfarande mindes alla nyckelscener, alla mordscener och filmens slut klart och tydligt i mitt huvud (vilket bör vara föga förvånande då jag såg filmen minst fyra gånger när jag hyrde den för första gången och att den gick om och om igen när jag väl lyckades köpa den på VHS). Det visade sig nu, under min omtitt av filmen, att det var jag som var full med skit och att jag borde sluta lita så pass slaviskt som jag gör – och gjort – på min skepsis gentemot (en del) filmer. Scream är en förbannat bra film, men det antar jag att du redan vet om. Jag menar, har du inte sett Scream av någon anledning har du antagligen bott i en grotta de senaste tjugo åren och kunde troligtvis inte brytt dig mindre om skräckgenren heller.

Så vad finns det egentligen att säga om Scream som inte redan sagts en miljon gånger tidigare? Inte speciellt mycket, antar jag. Att påpeka hur Scream’s karaktärer är självmedvetna; att filmen refererar till tonvis av gamla skräckfilmer (Halloween, Friday The 13th, A Nightmare On Elm Street, I Spit On Your Grave, The Town That Dreaded Sundown, Prom Night och så vidare); att samtidigt som den skojar med klyschorna och reglerna för slasherfilmer (i synnerhet) så hyllar den dem också; att den svarta humorn avvägs bra (nästan perfekt) med de ganska våldsamma dödsscenerna och att Wes Craven och Kevin Williamson här har skapat skräckfilmshistoria vore att återupprepa det som alla andra sagt tidigare. Uh.. ops.. det jag menar är att Scream kan liknas vid filmer så som Halloween, Friday The 13th och A Nightmare On Elm Street; alla har pratat om dem till döds och att komma med någonting nytt om dem utan att återupprepa något någon annan redan har sagt vore fullkomligen omöjligt.

Så för att summera: Scream är en bra, välspelad, kul och underhållande slasherfilm som förtjänar all den hyllning den fått. Även om den inte levererade speciellt mycket nytt till genren så gav den en ordentlig kickstart åt den och satte slashergenren på kartan för en andra gång – och fick dessutom upp mina ögon för en genre som jag tjugo år senare skulle gräva ner mig i fullkomligen. Om du mot förmodan har missat Scream, varför sitter du här och läser? Iväg med dig och se den. Rekommenderas.

No Comments

In The Name Of The King: A Dungeon Siege Tale & In The Name Of The King 2: Two Worlds av H

januari 11th, 2012 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Kära Uwe Boll,

vi har ju redan konstaterat att du är betydligt bättre än ditt rykte, men det är så enormt svårt att sätta fingret på var ditt fel är. För något fel är det. Idag tittar vi på de två filmerna baserade på världen i spelen ”Dungeon Siege”, och även om gängse åsikt är att filmer baserade på spel automatiskt är skit så måste vi förstås bortse från det och bedöma filmerna på sina egna kvaliteter.

Den första filmen, ”In the name of the king: A Dungeon Siege tale”, presenterar kungadömet Ehb där bonden Farmer (Jason Statham) bor med sin familj. Plötsligt kommer de vanligtvis menlösa monstren Krug och ställer till med ett helvete. De har ihjäl en massa folk (bl.a. Farmers son) och kidnappar en massa folk (bl.a. Farmers fru). När kungen (Burt Reynolds) (yes, really) anländer för att samla folk till en attack, ger Farmer honom långfingret och sticker med sin polare Ron Perlman för att lösa problemet själva.

Det visar sig att Krugerna styrs via magi av Ray Liotta (det blir värre) på uppdrag av kungens idiot till brorson Matthew Lillard (jag sa ju att det skulle bli värre) som vill ta kål på kungen för att kunna ta över tronen. Liotta har förstås sina egna planer, men kungens egen magisker John Rhys-Davies ordnar så det till slut blir Statham, Perlman och en liansvingande Kristanna Loken som får lösa alltihop.

Det positiva här att filmen är bra filmad på vackra platser (västra Kanada) med hyggliga specialeffekter och hyfsade actionscener. Skådespeleriet varierar enormt, med Matthew Lillard som ett exempel på hysteriskt uselt och totalt felcastat bottennapp. Folk talar amerikanska och brittiska om vartannat, dialogen är stundtals idiotiskt såväl som lysande, och för varje grej som funkar så kommer nåt helidiotiskt som liansvingande skogskvinnor med övertydliga ekologiska repliker.

Vad som faktiskt är en ganska påkostad film som man utan tvekan faktiskt lagt lite möda på, och som borde funka alldeles utmärkt, gör det helt enkelt inte. Felet ligger dock helt klart hos manus och skådespelare. I vanliga fall ska man skylla på regissören när han inte fått det bästa ur skådisarna, men allvarligt – hur jävla nyanserat kan du få ur folk som Ray Liotta? En film att nästan halvrekommendera, men jag belastar inte Boll särskilt för dess tillkortakommanden.

Så kom nyligen ”In the name of the king 2: Two worlds” där Dolph Lundgren spelar en ex-militär (SURPRISE!) som dras från vår värld till Ehb då han förstås är The Chosen One som ska uppfylla en profetia som ingen vill riktigt berätta vad den går ut på.

Kungen (Lochlyn Munro från oräkneliga mängder dynga, en såndär kille du känner igen men inte vet från vad, och dessutom har han nästan större tänder än familjen Busey) som hämtat dit Doffe berättar att hans folk blivit fördrivna från sitt slott på grund av the Dark Ones som lallar runt i kåpor och tar ihjäl folk. Kungens sierska säger att Doffe måste ta sig till Dark Ones ledare, Holy Mother, för att lösa alltihop. Givetvis visar sig det mesta inte vara som det verkar.

En helt fristående uppföljare utan återkommande karaktärer är lite knepigt i sig, men dessutom vågar man inte satsa på fantasyvärlden helt utan piffar till det med en dimensionsresenär som ständigt refererar till vår egen värld. Doffe knallar runt som han gör i de flesta filmer och kastar oneliners omkring sig, vilket är kul förstås men jag har ju redan sett Trancers 4. Som Lochlyn Munro också är med i.

Plothål finns det en del (i början ojar sig Dolph över sin dåliga axel, never to be mentioned again) och det är väl inte världens mest övertygande CGI-drake, men skådespeleriet är bättre och storyn… är faktiskt lite knepig. Det är inte helt lätt att hålla reda på vem som gör vad varför hela tiden. Återigen har man filmat på fina platser i Kanada, men med närapå en tiondel av budgeten till förra filmen vilket leder till synnerligen frigolitliknande stenbyggnader.

”Two Worlds” blir bättre för Dolph är mer underhållande, och överskådespeleriet är betydligt mindre. Den är ändå inte mycket bättre, och båda filmerna blir aldrig mer än lättsmält skräp som man glömmer ännu lättare.

Herr Boll, du har ju en viss talang för att producera film. Du vet hur man använder en budget och du är inte rädd för att vara politiskt inkorrekt. Dina manus varierar från ren skit till riktigt bra, och du kan få med vilken jävla skådis som helst i dina filmer. Att du låter mediokra element dra ner hyfsade filmer kan bero på påtryckningar från finansiärer, men jag tror faktiskt att det är samma sak med dig som det är med Takashi Miike – du bryr dig inte ett skit. Du plöjer bara genom ett projekt och så blir det som det blir – nästa, tack. Men det har ju funkat för B-filmsskapare i årtusenden så varför inte? Nu väntar vi på ”Bloodrayne 4”.

No Comments

Serial Mom av H

juli 28th, 2006 | Postad i Film, Komedi

Serial MomKathleen Turner är en till synes helt vanlig hemmafru, som roar sig med att terrorisera en grannfru med obscena telefonsamtal och brev. Förstås, hon stal ju den lediga parkeringsplatsen framför affären. När en lärare beklagar sig över hennes sons skräckfilmsintresse blir hon lite putt, men när läraren tuggar äckligt tuggummi går han över gränsen och hon kör över honom. Fler och fler personer har oturen att irritera henne, och både hennes familj och polisen börjar förstå att det faktiskt är mamman som har ihjäl folk på löpande band…

Serial Mom är en mycket underhållande komedi från 1994, skriven och regisserad av John Waters (tidigare i år såg jag hans A Dirty Shame). Tack vare mitt laserdiscköp förra veckan så fick jag äntligen se om den. I övriga roller ser vi Ricki Lake, Matthew Lillard (Scooby Doo, Scream och den kommande trafikolyckan Dungeon Siege), Justin Whalin (Lois & Clark) och så förstås Waters-standarderna Patricia Hearst (f.d. bankrånare) och Traci Lords (f.d. det mesta).

En kul film som jag rekommenderar!

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud