Helt Perfekt Glob

The Babysitter: Killer Queen av J

Två år har gått sedan Cole (Judah Lewis) lyckades undkomma Bee (Samara Weaving) och hennes satanistiska blodkult. Ingen tror honom då alla bevis konstigt nog försvann och folk i hans närhet tror att han lider av någon psykisk åkomma som gör att han inbillar sig saker.

Efter att han av en slump fått veta att hans föräldrar planerar att skicka iväg honom till en högstadieskola för de med psykiska besvär bestämmer han sig för att trotsa sina föräldrar och åker iväg tillsammans med sin bästa vän Melanie (Emily Alyn Lind) och en grupp andra ungdomar till en fest ombord på en båt. Väl där dröjer det inte länge innan han inser att den mardröm som förföljt honom i två år har hunnit ikapp honom, varpå han tillsammans med skolans nya tjej, Phoebe (Jenna Ortega), måste slåss för att överleva natten.

Direkt efter att jag hade sett klart The Babysitter slog jag igång dess uppföljare, The Babysitter: Killer Queen, som är i stort sett pinfärsk och släpptes bara för några dagar sedan på Netflix.

Om man tyckte att den första filmen var för mycket så är den här uppföljaren antagligen något man bör undvika då de tagit den lilla logiken och resonen som fanns där i och slängt ut dem igenom fönstret.

Filmen är betydligt mer absurd och over the top än sin föregångare och även om jag gapskrattar åt det mesta som händer i filmen så kan jag inte låta bli att känna att det bitvis blir lite mycket på en och samma gång. Jag har inget emot att en uppföljare vrider upp dumheterna ett par snäpp extra mot sin föregångare om det är den typen av film, men det finns ju alltid en gräns för allt.

Med det sagt tycker jag inte att filmen är dålig, tvärtom. Jag hade riktigt kul under min titt och tycker att den här uppföljaren nästan är lika bra som sin föregångare. Den är likt den första filmen välspelad, även om jag tycker att Samara Weaving var med på tok för lite. Dess effekter är ungefär som dem i den första filmen – kanske att de använde en aningen mer CGI-blod här. Kanske.

Hur som helst så är det här en rolig – och blodig – film, som passar väldigt bra som en double feature tillsammans med sin föregångare. Rekommenderas.

The Babysitter av J

Cole (Judah Lewis) är en introvert och osäker tolvåring som alltid blir mobbad av sin granne. Han lider av diverse olika rädslor och hans överbeskyddande föräldrar gör det knappast enklare för honom att komma över dem. Han har emellertid ett ljussken i sitt liv; Bee (Samara Weaving), hans snygga barnvakt.

När hans föräldrar åker iväg över helgen bestämmer han sig för att trotsa Bee och stanna uppe efter sängdags, enbart för att upptäcka att Bee, tillsammans med en handfull andra ungdomar, ingår i en satanistisk blodkult – och att de behöver hans blod för att slutföra deras påbörjade ritual…

Jag hörde talas om The Babysitter när den kom ut på Netflix 2017 men har inte kommit mig för att se den förrän nu och oh my god… det här är bra skit. Filmen är en komedi först och främst, men har samtidigt skräckelement i sig i form av blodiga och over the top dödsscener – som givetvis är mer för komisk effekt än någonting annat – som varvas med en och annan spännande scen. Skulle man säga att filmen är en omvänd slasherfilm (alltså att man får följa ett offer som fimpar av flera mördare) så skulle jag nog säga att man inte har fel.

Filmen är välspelad, rätt och slätt – Samara Weaving är fantastisk och antagligen det bästa med hela filmen. Manuset är hysteriskt och filmens gags är gapskrattsroliga – i synnerhet de gags som kommer från absolut ingenstans. Effekterna är väl egentligen filmens enda svaga punkt. De ser överlag bra ut, men här och där har de använt sig av CGI-blod som står ut som en sårig tumme – som det typ alltid gör.

The Babysitter är toppen om man är ute efter en popcornrulle med mycket våld som inte tar sig själv på så stort allvar. Det är i stort sett fullt ös från början till slut och även om filmen kanske inte är perfekt så är den definitivt värd en titt – speciellt nu när tvåan har kommit ut. Rekommenderas.

Charlie’s Angels: Full Throttle av J

Agenterna Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) har fått i uppdrag att leta reda på två försvunna ringar, som var för sig inte är någonting speciellt men som tillsammans innehåller krypterad information om de nya identiteterna för alla personer som ingår i FBI’s vittnesskyddsprogram. Efter att flera vittnen har hittats döda börjar tjejerna att inse att hotet är betydligt närmare än vad de någonsin hade kunnat ana.

Charlie’s Angels: Full Throttle från 2003 är uppföljaren till filmen från 2000. Likt sin föregångare har även den här filmen toköverdriven action, en massa flamsig humor och fullständigt orealistiska sekvenser ackompanjerade till ett nästan lika grymt soundtrack som första filmen hade. Exempelvis spelas The Prodigy’s Breathe och Firestarter under två actionsekvenser här och jag personligen fick bara lov att höja volymen lite extra när jag hörde vad det var som skulle spelas i bakgrunden. Bra skit helt enkelt. I övrigt är väl filmen ungefär lika bra som den första, skulle jag säga.

Är man ute efter en seriös och realistisk actionfilm får man leta vidare då den här uppföljaren tar det den första filmen var och vrider upp vredet några snäpp till. Jag menar, i några scener av filmen började jag klia mig i huvudet och sa högt ”Hur fan överlevde de det där…?”. Charlie’s Angels: Full Throttle är popcorn-underhållning utan någon större hjärna och en del av skämten fungerade alldeles utmärkt (två av dem fick mig att ligga och nästan grina av asgarv), medan andra blev mest cringe och gjorde att jag var nära inpå att börja gnissla tänder.

Hur som helst; en underhållande uppföljare och jag tycker det är lite synd att det aldrig kom en tredje film av samma team. Rekommenderas.

Charlie’s Angels av J

Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) är tre snygga och tuffa agenter, ledda av den hemlighetsfulle miljardären Charlie som bara kommunicerar med dem via radio. Deras senaste uppdrag blir att hitta den kidnappade affärsmannen Eric Knox (Sam Rockwell), chefen för datorföretaget Knox Technologies. Spåren pekar mot hans konkurrent och rival, Roger Corwin (Tim Curry). Tjejerna inser emellertid snart att de är brickor i ett invecklat spel, där de och deras chef Charlie är levande måltavlor.

Det var länge sedan jag såg något så urflamsigt, over-the-top och fullständigt verklighetsfrånvarande som Charlie’s Angels rebooten från 2000. All action är uppskruvad till max och allt vad som heter realism har slängts ut genom fönstret. Det är fullt ös nästan hela tiden och humorn går mellan att vara flamsig till att vara ren cringe (även om en del skämt fick mig att gapskratta).

Det är ganska imponerande över hur många stora skådespelare som medverkade i filmen, även om flera av dem bara är med i en scen eller två. Effekterna är emellertid inte fullt lika imponerande längre – i synnerhet inte de green screens och den förlegade CGIn som användes. Det är hur som helst ingenting som direkt stör då jag hade en ganska kul stund i soffan. Filmens soundtrack är nog en av filmens starkaste sidor skulle jag säga, med klassiker så som The Prodigy’s Smack My Bitch Up, Blur’s Song 2 och Fatboy Slim’s Ya Mama som brölar på i bakgrunden under flera actionscener.

Charlie’s Angels från 2000 är stendum men är ändå rolig popcorn-underhållning som blåser förbi väldigt fort. Rekommenderas.

Terminator Salvation av H

Så har jag nu sett den universiellt ”meh”-recenserade rullen Terminator Salvation, alias Terminator 4. Och den är inte dålig alls.

Året är 1995. Marcus, en fånge på väg att avrättas, skriver på att donera sin kropp till forskning. Formuläret bär företagsnamnet Skynet…

Året är 2018. Domedagen har passerat och motståndsrörelser har formats bland överlevande världen över. En av grupperna leds av John Connor (Christian Bale). Under ett uppdrag sprängs ett Skynet-näste, och ur resterna kryper Marcus…

Det har snackats mycket skit om den här filmen, och jag är en av de som kraxat likt olyckskorparna. Regissörens tidigare verk har knappast imponerat, och de recensioner av TS jag läst har varit högst likgiltiga. Man kan ju säga att mina förväntningar när jag satte mig för att se den inte var mycket högre än ”lots of noise, no action”.

Dock visade det sig att jag hade fel, fel, fel. Visst finns det saker att klaga på här, men storyn är helt okej och actionscenerna är mestadels riktigt hyggliga. Huruvida filmen kommer att stå sig som en klassiker låter jag vara osagt, men är du ute efter God Underhållning på en fredag med en popcornskål och en kall öl, så är det här ett mycket bra val.

Snack: Anger. Pain. Fear. Aggression. McSpaced. av H

Jag blev glad över att se att Christian Bale möjligen skulle spela John Connor i Terminator 4 (full titel: Terminator Salvation: The Future Begins, zzz). Bale är hyfsat pålitlig – er åsikt om Batman Begins kan skiljas från min, men i övrigt tycker jag man kan räkna med hög kvalité när man ser hans filmer. Glad i hågen klickade jag mig in på IMDbs T4-sida för att ta in mer information. Regissörens namn – McG – känner jag inte igen, och klickar mig fram för att ta reda på mer.

Här börjar skräcken. McGs mest framstående tidigare verk som regissör är inget mindre än de två Charlie’s Angels-filmerna. Och ett sliskigt football-drama. Nog för att killen står som producent för tv-serien Chuck, men det betyder ju inte nödvändigtvis någonting alls.

Jag blev på lite dåligt humör, men det visade sig att detta inte var det läskigaste som McG hade att erbjuda. Jag citerar en pressrelease från 30:e oktober:

Fox is teaming with writer Adam Barr and producer McG for ”Spaced,” a comedy project based on the Channel 4 series of the same name from Shaun of the Dead and Hot Fuzz masterminds Simon Pegg and Edgar Wright. […] Barr (”Will & Grace”) is writing the script, which garnered interest from several networks. He is executive producing with Wonderland’s McG and Peter Johnson and Granada’s Robert Green.

Skräcken spred sig snabbt bland Spaced-fansen. Den andra november hade Edgar Wright detta att säga på sin blogg:

I was going to try and stay silent on the subject of McSpaced, as it’s usually a lot classier to keep your head held high and your trap firmly shut.

Unfortunately, I realised that I was now to be haunted less by the question of us ever doing a third ’series’ and more about the idea of this new ’season’ of Spaced.

I have just been through a good 32 hour period of e-mails from friends and colleagues that all pretty much contained the same sentiment, ”They’re doing an American Spaced. What the f???” (And yes they did, on occasion, use multiple question marks).

I have moved to comment on it further for two reasons. The first, and this is the lousy part, is that I’m thoroughly miserable about being dragged into the whole process.

As I said in my previous blogs, I don’t personally have any format rights to the show, they belong to Granada USA and I’m pretty sure that while Simon and Jess would get paid for the reversioning of their original scripts, they don’t necessarily have the power to call the whole damn thing off. (And I can confirm that Simon at least, would like nothing more than to pull the plug).

[…]

Aside from all the legal aspects to my involvement, any self respecting fan of the show knows that along with Simon, Jess and Nira Park, I put my heart and soul into that series. So the implication in the trades by Wonderland and Granada USA that we may be involved in this new version absolutely pains me.

As I’ve said, I wouldn’t necessarily want to be involved in a new version of SPACED. We’ve gone long enough preserving the memory of the original by not doing a third series, not to mention turning down SHAUN TV versions and sequels. Getting involved with this would be a insult to the fans who’ve supported the show for nearly ten years.

Put simply I wouldn’t want to get involved in a new version of the show for fear of it being our very own PHANTOM MENACE.

That said, my beef with the trade announcement is more a matter of principle. I’m told after the fact that the makers of McSpaced had wanted to get us involved, but were told they couldn’t pay us to be consultants (great!).

Either way, to not even make a courtesy call prior to making that announcement just a little rude. (And let’s not even get started on the fact that Jessica’s name was all but erased from the press releases.)

So forgive me for calling out Peter Johnson and co. at Wonderland (who I’ve never met, obviously) on this one, but if you truly are the huge fans of our work that you profess to be, then would it not have been smart to get in touch before you trumpeted our potential involvement in this?*

[…]

I can’t stress enough that I’m not involved and am not going to profit from this new enterprise.

That’s the lousy part.

The upside of this, is that I’m genuinely touched and taken aback at the fan response to this news of McSpaced. If the huge-fans-of-our-work-at-Wonderland weren’t previously aware that there was a loyal fanbase for SPACED, they surely must be now.

[…]

My favourite responses? The poster who wrote that this was the worst news ”since Johnny Alpha got killed by that big flying monster in 2000AD”. Also much kudos go to the person on CHUD whose simple answer to the U.S. version was this;

”Don’t”

So there you have it, rakt från hästens mun. Personligen tyckte jag ”don’t”-kommentaren var mycket passande och fyndig (förstår du inte så är du inget riktigt fan) och jag kan bara instämma. En del drar upp Office-remaken och talar om hur det faktiskt kan funka, men det är ju snarare undantag än regel. Dessutom har jag inte ens sett amerikanska Office – jag hatar den brittiska djupt och innerligt.