Helt Perfekt Glob

The Last Of Us – Season 1 av J

2003. När en muterad variant av den parasitiska svamparten Cordyceps börjar att infektera människor bryter en global pandemi ut och förvandlar de infekterade till zombieliknande monster som enbart har ett syfte; att sprida infektionen.

2023. Världen ligger i ruiner och överlevande lever nu mer ihopklumpade i karantänzoner, som är både lika mycket fängelsen styrda av den fascistiska organisationen Federal Disaster Response Agency (FEDRA) som de är en fristad från de infekterade.

Joel Miller (Pedro Pascal), en härdad överlevare, bor i karantänzonen i Boston och jobbar i hemlighet som smugglare tillsammans med sin partner, Tess Servopoulos (Anna Torv). Efter att inte ha hört av sin bror Tommy (Gabriel Luna) på flera veckor från Wyoming bestämmer de sig för att betala den lokala dealern Robert (Brendan Fletcher) för ett bilbatteri, men blir blåsta då han sålt samma batteri till rebellgruppen Fireflies. När de försöker att ta batteriet möter Joel och Tess Marlene (Merle Dandridge), Fireflies’ ledare, som ber dem att smuggla ut tonåringen Ellie (Bella Ramsey) ur karantänzonen och till en annan Firefly grupp utanför staden i utbyte mot en fungerande bil. Det som börjar som ett mindre jobb utvecklas dock snart till en brutal och farlig resa igenom det ödelagda och förstörda Amerika…

När nyheten att The Last Of Us skulle få en TV-adoption släpptes bestämde jag mig ganska omgående att jag skulle vänta med att se serien tills det att hela den första säsongen hade släppts för att slippa potentiella cliffhangers som jag skulle behöva vänta på i en vecka innan jag fick en upplösning av dem. Vilket jag gjorde. Det har dock tagit mig flera månader att slutligen se klart säsongen, mycket tack vare att serien inte direkt välte omkull mig med exaltering.

Förstå mig rätt; jag tycker den här första säsongen var bra, men jag tycker samtidigt inte att den var det bästa som gjorts för TV de senaste tjugo åren heller – vilket många verkar tycka. Dels så tycker jag att säsongen hade förvånansvärt lite action och dels så vart jag förvånad över att flertalet set-pieces som händer i spelet har antingen gjorts om eller skippats helt och hållet, vilket gjorde att det kändes som att allting vart påskyndat en aning. Personligen tycker jag att de hade kunnat gjort den här första säsongen minst tre episoder längre och inkluderat betydligt mer action än vad de gjort.

Men med det sagt så tycker jag ändå det fanns en hel del bra saker här också. Exempelvis var inledningen till säsongen (som är något annorlunda och förlängd i jämförelse med spelet) briljant och fick den skepsis jag hade när jag väl satte mig för att titta på serien att vekna en aning. Ett annat bra exempel är inledningen av avsnitt två, som involverar en flashback till 2003, som även den var helt briljant och antagligen en av de mörkaste stunderna i säsongen. Personligen hade jag gärna sett såna här typer av flashbacks till 2003 i varje avsnitt, för att ge en liten inblick i början på slutet.

Skådespelet här är suveränt. Jag var en aning skeptisk till Pedro Pascal som Joel och Bella Ramsey som Ellie innan jag började titta på serien, men fick käka upp min skepsis allt eftersom säsongen rullade på. Bägge gör riktigt bra prestationer här, med många bra skådespelare i birollerna (däribland cameos från flera av röstskådespelarna från spelet). Effektmässigt ser det också jävligt bra ut. Problemet är bara att de är grymt underanvända tack vare avsaknaden av en hel del actionsekvenser som de valt att skippa från spelet.

Så, överlag tycker jag att den här första säsongen av The Last Of Us är okej, även om jag hade hoppats på att den skulle vara lite mer än vad den är. Jag hade förvisso inte räknat med att serien skulle vara exakt som spelet, men vissa ändringar och val de gjort med serien förvånade mig och gjorde att betyget drogs ner en aning för min del. Det är definitivt en bra början på serien, men det är å andra sidan samtidigt inte en fantastisk sådan. Jag vill rekommendera den här första säsongen, men med vissa reservationer – i alla fall för fans av spelen (likt mig själv).

Two And A Half Men – Season 12 av J

Walden (Ashton Kutcher) har kommit till insikt med en sak; han har ingen arvinge om han skulle dö. Han tar det stora beslutet att försöka adoptera, men får snabbt avslag då han är singel och man. Det dröjer dock inte länge förrän han kommer på en briljant idé för att få adoptera; att gifta sig med Alan (Jon Cryer) och utge sig för att vara gay.

Det är med ett tungt hjärta jag säger adjö till Two And A Half Men. I tolv säsonger har serien rullat och den har nu äntligen avverkat sitt sista avsnitt. Serien har haft sina upp- och nedgångar (speciellt under de sista 4 säsongerna då inte Charlie Sheen var med), men har oftast roat mig och fått mig att gapskratta många, många gånger. Säsong 12, som är en av de kortare säsongerna, fortsatte på den inslagna vägen sedan säsong 11 och var mer eller mindre bra rakt igenom. Det sista avsnittet (som var ett dubbelavsnitt) var troligtvis det bästa på flera säsonger och en bra avslutning på serien.

Mycket mer än så finns egentligen inte att skriva. Two And A Half Men må ha blivit sämre sedan Charlie Sheen försvann efter säsong 8, men de sista fyra säsongerna med Ashton Kutcher har haft sina stunder och säsong 12 har troligtvis varit den bästa av dem, för att inte tala om att den gav serien ett värdigt avslut. Rekommenderas. Hej då Two And A Half Men…

Läs gärna mina recensioner av säsong 1 – 7, 8, 9, 10 och 11 också.

Two And A Half Men – Season 11 av J

Alan (Jon Cryer) får sig sitt livs chock en dag när han öppnar ytterdörren; där står en stupfull ung kvinna, Jenny (Amber Tamblyn), som utger sig för att vara hans brorsdotter – Charlie’s dotter. Walden (Ashton Kutcher), som börjar bli ganska less på att alltid ha folk i sitt hus, tar motvilligt emot Jenny som inneboende. Samtidigt försöker Alan att vinna tillbaka sitt ex’s hjärta, som i sin tur försöker få sin nuvarande pojkvän att gifta sig med henne…

Säsong 11 av Two And A Half Men är som att få frisk luft efter att någon har lagt av en brakskit; det är faktiskt en riktigt jävla rolig säsong. Största anledningen är troligtvis att de tagit in Amber Tamblyn, vars karaktär är typ en kvinnlig version av Charlie Sheen’s gamla karaktär – vilket var den bästa karaktären i serien. Jag bockar och tackar för en bra säsong efter den värdelösa säsong 10 och ser fram emot säsong 12 som släpps i höst.

Sugen på mer läsning? Läs då gärna mina recensioner av säsong 1 – 7, 8, 9 och 10!

Rose Red av J

Dr. Joyce Reardon (Nancy Travis), en professor som lär ut om parapsykologi, har satt ihop en grupp medium för att göra ett besök vid den ökända Rose Red herrgården, som sägs vara hemsökt, för att ta sig ett steg vidare i sin forskning om det paranormala och övernaturliga. Det visar sig ganska snart efter deras ankomst att besöket vid Rose Red var ett stort misstag…

När Rose Red kom brydde jag mig aldrig i att se den. Alla runt mig sa att det var en suverän miniserie och att jag bara måste se den. Nu när jag har sett den (11 år försent, men vad fan) så tycker jag att den är.. hyfsad. Effekterna är bitvis utdaterade, men imponerar på andra ställen samtidigt som tempot i serien känns halvgaggig till och från – det är lite många stunder då man mest sitter och väntar på att något intressant ska hända. Slutklämmen (sista avsnittet, sista timmen) är väl höjdpunkten i serien skulle jag vilja påstå, då de vräker på rätt hyfsat med effekter och läbbiga grejer (som inte är speciellt läskiga, men ändå). Skådespelarna är dock jävligt bra och storyn är det väl inget direkt fel på heller egentligen, bara det att.. ja, tempot. Mm.

Rose Red ligger på 250 minuter (!) i runda slängar och är inget man bör se rakt av (vilket jag idiotiskt nog gjorde), mest tack vare för risken att somna eller tappa intresset helt. I det stora hela är miniserien helt okej i alla fall, även om jag kanske kan tycka att vissa grejer inte var så där värst.

Two And A Half Men – Season 10 av J

Jag skiter i att skriva någon storybeskrivning av säsong 10. Varför? Enkelt; jag minns knappt vad som hänt i säsong 10.

Säsong 9 var okej, men inte alls lika skoj som de tidigare säsongerna. Säsong 10 har sina stunder då jag skrattar mig nästan harmynt, men till större delen känner jag mest för att rycka på axlarna och fortsätta med något annat istället. Serien har helt enkelt börjat gå utför och en enda fråga dyker upp i mitt huvud när jag hör namnet Two And A Half Men; varför avslutade de inte serien redan vid säsong 8’s slut? Likt Scrubs (vars nionde säsong var helt värdelös) har Two And A Half Men börjat rasa allt eftersom och läser man i kvällstidningarna verkar det ju ganska blåsigt kring skådespelarna i serien.

Nåja. Säsong 10 har sina stunder, så klart, men överlag börjar serien kännas ganska bortkastad. De skulle avslutat den när den fortfarande var rolig istället för att köra ner den i botten så långt de bara kan. Att de dessutom håller på att spela in en säsong 11 av serien är bara absurt och av att dömma av det jag har läst om säsong 11 så bådar det inte gott. Men som den trogne tittaren jag är lär jag väl (tyvärr, kanske jag borde tillägga) se den också.

Sugen på mer läsning? Kika på mina recensioner av säsong 1 – 7, 8 och 9!

Two And A Half Men – Season 9 av J

Följande recension innehåller spoilers, som tyvärr är nödvändiga för att kunna framföra säsongens story på ett hyfsat sätt. Du som vill vara spoilerfri kan läsa vidare under storybeskrivningen, ni andra kan fortsätta läsa.

Charlie Harper är död – och kvar efter sig lämnar han en kåk som är svindyr i drift och pengar som nätt och jämnt räcker att betala de skulder Charlie hade. Det ser inte speciellt ljust ut för Alan (Jon Cryer) längre då hans förmögne bror har gått bort och det verkar inte bättre än att han nu måste stå på egna, skakiga, ben – tills det att den självmordsbenägne multimiljardären Walden Schmidt (Ashton Kutcher) dyker upp på verandan, efter ett misslyckat självmordsförsök då hans fru lämnat honom. Walden bestämmer sig för att köpa kåken – och låta Alan bo kvar tills ”han hittat något eget”.

Jag hade egentligen inga direkta förhoppningar på säsong 9 av Two And A Half Men, mest tack vare att Charlie Sheen fick sparken ifrån serien i slutet av säsong 8. Men Ashton Kutcher gör ändå ett rätt bra jobb som Sheen’s efterträdare och visst skrattar jag – ganska mycket också för den delen – men även om säsong 9 är rolig och har sina gapskrattstunder så känner jag ändå att Charlie fattas. Det var han som gjorde hela serien helt enkelt. Att de dessutom bestämt sig för att göra Jake (spelad av Angus T. Jones fortfarande) till ett korkat hasch-rökande pucko blir jag bara matt. Hur jävla många gånger har vi inte sett den typen av humor i serier och filmer? Det börjar bli jävligt gammalt nu – och det är inte speciellt kul längre heller för den delen. Jon Cryer håller fortfarande måttet och lyfter serien lite grann sedan Sheen’s avgång, men det håller som sagt inte hela vägen.

Jag tycker dessutom det är synd att många av de gamla karaktärerna (spelade av Conchata Ferrell, Holland Taylor, Melanie Lynskey, Marin Hinkle och Ryan Stiles) får väldigt lite utrymme i säsong 9. Exempelvis hade jag velat se Ferrell’s karaktär Burta betydligt mer i säsong 9 då jag älskar den karaktären och hennes redneckstil (hon står för övrigt för några av de bästa gapskratten i säsong 9). Istället står en ny – och sjukt irriterande – karaktär mycket i fokus; Zoey (spelad av Sophie Winkleman), som till större delen är mer irriterande än rolig.

Nåja. Säsong 9 hade kunnat vara sämre, men givetvis också bättre och är en helt okej säsong. Enligt vad jag kan läsa mig till så kommer det även en säsong 10 av Two And A Half Men, vilket för mig är rätt märkligt med tanke på hur säsong 9 slutar. Nåja. Vi får väl se om nästa säsong får se dagsljuset…

Läs gärna mina recensioner av säsong 1 – 7 och säsong 8 också.

Two And A Half Men – Season 8 av J

Säsong 8 av Two And A Half Men slutade för ett tag sen (troligtvis mest tack vare Charlie Sheen’s bråk med en av seriens skapare – Chuck Lorre), men jag har inte haft orken förrän nu att skriva någonting om den. Nåväl…

Säsong 8 spinner vidare i ungefär samma stuk som de tidigare säsongerna. Alan (Jon Cryer) har skaffat sig ett förhållande med Jake’s (Angus T. Jones) bästa vän’s morsa, Lyndsey (Courtney Thorne-Smith), och försöker så klart hålla det hela hemligt för Jake. Samtidigt återgår Charlie (Charlie Sheen) till sina gamla vanor efter att hans förhållande med Chelsea tagit slut (vilket inträffade i säsong 7).. fram tills det att ett gammalt bekant ansikte dyker upp och vänder upp och ner på saker och ting för Charlie.

Säsong 8 rullar vidare och bjuder på många fina gapskratt, även om säsongen inte direkt utvecklar serien på något sätt – varken storymässigt eller karaktärsmässigt. Sheen ser mer sliten ut än tidigare (vilket inte är speciellt konstigt med tanke på hans festvanor), Cryer ser ut som tidigare och T. Jones har (så klart) blivit äldre – men gestaltar Jake som ännu mer korkad än tidigare, vilket är skojigt.

Mjae. Säsong 8 är en skojig säsong och jag personligen tycker det är synd att Sheen lämnat/fått sparken ifrån serien (även om det är förståeligt). Vi får väl se om Asthon Kutcher kan ”ersätta” Sheen – eller om det blir som med Scrubs’ nionde säsong.. dvs att de borde ha låtit bli att göra skiten. Nåja. Den som lever får se…

Läs gärna också min låååånga recension av säsong 1 – 7 av Two And A Half Men här.

Two And A Half Men – Season 1 – 7 av J

För de som inte har någon som helst koll på vad som går på TV kommer här en snabb resumé av vad Two And A Half Men handlar om: Kvinnokarlen/playern, reklamkompositören och festprissen Charlie Harper (Charlie Sheen) lever ett fritt och bekymmersfritt liv…. fram tills det att hans bror Alan (Jon Cryer) plötsligt dyker upp vid hans ytterdörr och berättar att hans fru Judith (Marin Hinkle) har sparkat ut honom efter 12 års äktenskap. Som om det inte vore nog med att Charlie måste stå ut med sin irriterande bror, han måste även stå ut med Alan’s son Jake (Angus T. Jones). Och vi som tittare får följa deras liv igenom serien där de blir insyltade i diverse olika situationer.

Jag kommer inte att kartlägga vartenda avsnitt i serien, utan kommer handplocka ett par olika händelser i varje säsong och sedan skriva en kommentar kring varje säsong. Vi fortsätter till säsongerna…

Säsong 1: Inte nog med att Alan blivit utsparkad ur huset, han ska enligt Judith betala underhåll för Jake och mer eller mindre alla räkningar hon drar på sig – samtidigt som hon berättar för honom att hon tror att hon är gay. Senare i säsongen råkar Jake se en kvinnlig surfares bakdel som är prydd av en tatuering av en fjäril, vilket eskalerar till ett jätteproblem – samtidigt som Charlie blir Judith’s nya vän. Ännu senare stöter Alan och Charlie på en kvinna med både juridiska, men också psykiska, problem – som Alan dessvärre blir förälskad i. Som om inte det vore nog ligger även Charlie med Alan’s försvarsadvokat, vilket får oanade konsekvenser.

I säsong 1 blir vi introducerade till huvudpersonerna i serien (Sheen, Cryer, Jones), men också bipersoner som är minst lika viktiga, så som Charlie’s hushållerska Berta (Conchata Ferrell), Charlie’s och Alan’s moder Evelyn (Holland Taylor) och Charlie’s stalker Rose (Melanie Lynskey). Vi ser även Jenna Elfman som kvinnan med de juridiska och psykiska problemen – Frankie – som är OTROLIGT JÄVLA SKITDRYG och INTE ETT JÄVLA DUGG ROLIG. Jävla apa. Hrm. Sedan ser vi även Chris O’Donnell som en gammal flamma med ny veke, Heather Locklear som försvarsadvokaten, Jane Lynch som Jake’s psykolog (som dessutom syns till då och då igenom seriens olika säsonger) och Megan Fox som Berta’s unga och sexiga barnbarn.

Säsong 1 – omdöme: Den första säsongen i Two And A Half Men är riktigt kul och framkallar många gapskratt – iaf de första 10 gångerna man ser säsongen. Sheen är skön som vanligt, Cryer känns emellanåt som en jävla kärring (och ibland irriterar jag mig på honom rätt rejält, detta fenomen har hängt med under hela seriens gång dessutom), Jones är skojig som snorisen Jake och Hinkle är oftast bara irriterande och för mina tankar till håriga feminister. Huggah!

En småskojig referens till en gammal sci-fi-rulle från 50-talet – The Day The Earth Stood Still (som fick en remake 2008) – levereras av Cryer i slutet av säsongen – orden ”klatuu, barada, nikto”. Samma ord användes även i Evil Dead filmerna. Bla bla bla. Säsong 1 är iaf underhållande och det är en schysst start på en bra serie (även om jag personligen har sett sönder säsongen, tyvärr). Moving on.

Säsong 2: Efter att Jake har gett sin lärare, Miss Pasternak (Missi Pyle) fingret och blivit upptäckt blir han straffad av Alan och Judith, samtidigt som Charlie raggar upp Miss Pasternak – som i sin tur så småningom börjar inbilla sig att det är Gud som har fört dem tillsammans. Senare i säsongen börjar saker och ting gå lite för långt för Alan då han möter en okänd kvinna i affären som han strax därpå inleder en relation med. Det är nu upp till Charlie att försöka prata förstånd med Alan, samtidigt som han försöker hålla det hela hemligt för Judith och Jake. Ett par avsnitt senare hamnar Charlie i trubbel då någon har laggt upp en hemsida vid namn charlieharpersucks.com, där alla hans knep och raggningsrepliker finns att läsa, vilket ger horribla resultat för Charlie. Samtidigt råkar Alan höra något han egentligen inte borde ha hört över Jake’s webcam. Senare får vi se hur det går när Alan lånar pengar av Evelyn till att köpa en Porsche och upptäcker att livet inte blir speciellt mycket glansingare bara för att man har en dyr bil.

Säsong 2 – omdöme: Gapskratten fortsätter flöda och serien är fortfarande underhållande även om inte några direkta vändningar eller förändringar inträffar. Några nya fasta karaktärer dyker inte upp (om vi bortser ifrån en, som blir en fast karaktär senare i serien), men en hel del bikaraktärer som kommer och går, typ. Nåväl. Bra säsong (även om jag sett sönder den här också). Nästa.

Säsong 3: Efter att Alan ramlat ner från taket då han skulle fixa till TV-antennen måste Charlie passa Jake, som börjar bli mer och mer rastlös och börjar gå Charlie mer och mer på nerverna. Senare i säsongen klantar sig Charlie då han super sig full och ligger med Rose på hennes födelsedag. Rose själv säger att det inte är något att snacka om, men kort därpå dyker hennes far Harvey (spelad av Charlie Sheen’s egen farsa, Martin Sheen) upp med antagandet att de två har dejtat i två år. I avsnittet efter dyker en ny viktig karaktär upp för serien, Mia (spelad av Emmanuelle Vaugier). När Charlie får nobben av Mia letar han reda på henne och upptäcker att hon är en balettlärare. Så, för att kunna ragga upp henne lyckas han övertala Jake till att börja dansa balett hos Mia. Senare i säsongen har Charlie och Mia inlett ett förhållande som inte riktigt faller Charlie i smaken då han måste ge upp flera av sina ovanor för Mia’s skull, samtidigt inleder Alan ett förhållande med en av Charlie’s mest nyliga ragg – den heta men hjärndöda Kandi (April Bowlby) – vilket senare leder till problem för Alan i form av att hans ex-hustru, Judith, lyckas vända Kandi emot honom. I slutet av säsongen dyker Mia (efter att Charlie och hon har brytit upp tack vare olika anledningar) upp igen och ber om Charlie’s sperma. Charlie i sin tur går med på det hela, men får en plötslig släng av faderskänslor och friar till Mia – varpå de börjar planera bröllopet, som inte riktigt blir som de hade tänkt sig…

Säsong 3 – omdöme: Säsong 3 är nog en av mina favoriter i serien – mycket tack vare Bowlby’s underhållande gestaltning av den totalt hjärndöda Kandi, som är en mer eller mindre definition av ”ett spån”. Säsong 3 erbjuder en och annan vändning (speciellt mot slutet av säsongen) och för vidare storyn på ett snyggt sätt med en sjukt irriterande (när säsongen kom alltså) cliffhanger. Det enda jag skulle kunna tänka mig att gnälla över är Vaugier’s karaktär som påminner mig om Hinkle’s karaktär (Judith), vilket mestadels bara irriterar. Säsongen i övrigt är kul och gapskratten staplas som oftast på hög. Så atte… bra säsong. Nästa.

Säsong 4: Säsong 4 tar vid ett par månader efter säsong 3 (spoilervarning); Kandi har slängt ut Alan från deras gemensamma lägenhet och vill ha skiljsmässa, varpå Alan och Jake måste börja bo hos Charlie igen – som precis har börjat vänja sig vid sitt gamla liv igen. Senare berättar Judith för Alan att hon ska gifta om sig med Jake’s barnläkare, Dr. Herb Melnick (Ryan Stiles). Men när Herb börjar visa tecken på kalla fötter måste Alan och Charlie övertyga honom om att han gör det rätta beslutet att gifta sig med Judith – mest för att Alan ska slippa betala underhåll till Judith. När juletider börjar nalkas har Charlie planer på att få ligga, men när alla ”nära och kära” plötsligt dyker upp börjar han inse att planerna kan gå åt skogen – även om detta egentligen är hans minsta problem. Senare provar Alan på online-dating och får ett napp ganska snabbt, medans Rose berättar för Charlie att hon ska flytta till London – vilket han har svårt att tro på. Alan börjar senare känna att hans faderskap över Jake har börjat sina tack vare att denne har börjat växa upp, varpå han börjar begrunda sin framtid tillsammans med Kandi – som i sin tur försöker att slå sig in i en ny karriär. Härnäst inbillar sig Alan att han skriver under den sista underhållslappen till Judith, men Herb’s syster, Myra (Judy Greer), kan försätta giftermålet i fara. Saker och ting blir givetvis bara värre när Charlie plötsligt börjar dejta henne. Avslutningsvis försöker Evelyn’s nya karl, Teddy Leopold (Robert Wagner), att binda en bekantskap med Charlie och Alan genom att ta med dem på en resa till Las Vegas.

Säsong 4 – omdöme: Säsong 4 börjar starkt, men fiser ur sig ungefär halvvägs och det var väl ungefär här serien började på att gå ner sig och bli rätt tjatig. Ett par karaktärer försvinner från serien (så som Rose och Kandi), men vi får istället tillbaka Herb – som vi såg för första gången i säsong 2 – och Teddy som blir en hyfsat fast karaktär i serien under säsong 5. En intressant grej som bör tilläggas är att Ryan Stiles jobbade tillsammans med Sheen och Cryer i Hot Shots! och med Sheen i Hot Shots! Part Deux. Säsong 4 har sina stunder, men har också ett och annat riktigt uselt avsnitt som inte är ett dyft kul, så som avsnitten där Katherine LaNasa dyker upp som en uppblåst fitta som borde ha en smäll. Nåja. Helt okej säsong, moving on.

Säsong 5: Alan driver med Charlie om att börja träffa kvinnor i hans egen ålder istället för hjärndöda bimbos och när Alan erbjuder Charlie om att gå på en blinddate med en vänninna till Alan’s senaste ragg tvekar Charlie till en början, men låter sig sedan följa med. Men när hans blinddate, Linda (Ming-Na), avvisar honom blir han besatt av att träffa henne igen. Senare i säsongen har Charlie lyckats få in en fot i barnsångsscenen och det står klart för honom att han kan tjäna storkovan samtidigt som han kan ragga upp en hel del ensamstående mammor. Dessvärre blir inte hans karriär en dans på rosor då han måste bemöta en fobi han har; att uppträda inför en stor publik. Som om inte det vore nog får Charlie senare en rejäl dunderförkylning och Rose – som blivit utvisad från England – dyker plötsligt upp och börjar kurera Charlie. Men varför blir han inte bättre av hennes kur? Ett par avsnitt senare har Charlie börjat pippa runt mer än vanligt och med hjälp av hans psykolog kommer han fram till att hans ex-fästmö Mia kan vara anledningen till det. Och mot slutet av säsongen gifter Evelyn sig med Teddy (som dök upp i slutet av säsong 4). Men allting går inte riktigt som planerat. Avslutningsvis får vi följa Charlie när han påbörjar en relation med en författarinna som är betydligt äldre än honom själv samtidigt som Jake försöker skriva en bokrecension på en bok han hela tiden slarvar bort.

Säsong 5 – omdöme: Säsong 5 fortsätter i ungefär samma anda som säsong 4 och håller sig kvar på nästan samma plan säsongen igenom. Att det inträffar lite förändringar här och där är bara bra för serien och ger ett litet lyft åt den – även om förändringarna inte är nämnvärt stora. Femte säsongen råkar dessutom vara den hittils kortaste säsongen med ”bara” 19 avsnitt. Öhm. Helt okej säsong igen. Nummer 6 härnäst.

Säsong 6: Säsong 6 öppnar med att Charlie springer in i ett gammalt ex till honom, som dessvärre verkar ha en son som klär sig och beter sig väldigt mycket som honom – varpå Charlie börjar misstänka att han är barnets far. Senare börjar Charlie att dejta Alan’s nya receptionist Melissa (Kelly Stables), vilket inte Alan gillar då han vet att det kommer sluta illa vid den oundvikliga splittringen. Alan blir senare överlycklig då han får reda på att Judith’s och Herb’s giftermål håller på att gå åt skogen – dessvärre får han mer än vad han bad för då han försöker att fejktrösta henne. Samtidigt vänder sig Herb till Charlie för att få hjälp att ragga upp kvinnor. Ännu senare i säsongen upptäcker Alan vilken babe-magnet Charlie’s bil är, samtidigt som Charlie blir lämnad med den nya grannen Jerome ’Mad Dog’ Burnett (Michael Clarke Duncan) då hans dotter försvinner med Jake. Härnäst börjar Alan att överväga att bli tillsammans med sin receptionist Melissa – fram tills det att han träffar hennes mor. Samtidigt kämpar Charlie och Jake mot varandra om en kvinnas ömhet. I avsnittet därefter försöker Judith att hålla Alan ifrån Herb, då Alan misstänker att han är fadern till Judith’s ofödda barn. Samtidigt försöker Charlie klura ut varför Jake är så lättirriterad. Två avsnitt efter det börjar Charlie, tillsammans med sin flickvän Chelsea (Jennifer Taylor), gå i parrådgivning tack vare Charlie’s stora munn och brist på uppmärksamhet. Saker och ting blir inte bättre i säsongens sista avsnitt då Chelsea blir svartsjuk tack vare att Charlie’s ex-brud, Mia (från säsong 3) ringer honom – kanske rättmättigt också. Samtidigt börjar Judith få värkar, Herb är handlingsförlamad och Alan stöter på sin ex-flickvän och ex-receptionist (efter en incident lite tidigare i säsongen) Melissa på sjukhuset.

Säsong 6 – omdöme: Säsong nummer 6 fortsätter lite i samma spår som tidigare, men utvecklar och förändrar karaktärerna lite och slänger in ett par stycken nya återkommande karaktärer – däribland en karaktär gestaltad av Martin Mull (som är en av mina favoritkaraktärer i hela serien) utöver redan nämnda. Humorn har tagit ett steg uppåt och jag garvar mer än åt de två tidigare säsongerna av serien. Bra säsong, moving on to the next.

Säsong 7: Säsong 7 tar vid precis där säsong 6 slutade; Charlie stöter på Mia, som berättar att hon försöker sig på en sångkarriär och vill att Charlie ska hjälpa henne, men har han fortfarande känslor för henne? Och hur ska han förklara för henne att hon inte har någon sångröst överhuvudtaget? Samtidigt försöker Alan att övertyga Charlie om att låta Melissa flytta in hos dem. Senare ger Alan förslaget till Chelsea att hon ska göra en bröstförminskning för att slippa hennes ryggproblem – vilket inte Charlie gillar och sparkar ut Alan. Ett par avsnitt senare föreslår Chelsea att Charlie och hon ska resa till hennes föräldrar så att han får träffa dem, varpå Charlie ljuger ihop att han ska på en läkarundersökning – närmare bestämt en koloskopi (undersökning av tjocktarmen med fiberoptik) – bara för att komma hem och hitta hennes föräldrar Tom (Stacy Keach) och Martha (Meagen Fay) i hans vardagsrum. I avsnittet därpå hamnar Alan i häktet efter att ha smällt till en snubbe och Charlie är orolig över att Chelsea kan vara intresserad i advokaten som tar ann sig fallet. Senare i säsongen (efter ett par incidenter) har Charlie och Chelsea gjort slut och Charlie – som blivit ett nervvrak – tar den första lössläppta bruttan han stöter på och gifter sig med henne i Las Vegas. Ännu senare i säsongen börjar Alan att dejta morsan till en av Jake’s polare istället för att berätta för henne att Jake och hennes son har varit ute och supit sig störfulla, men Charlie gillar förvånansvärt inte Alan’s handlingar. I nästsista avsnittet av säsong 7 beger sig Jake och Alan iväg till Sacramento för att hämta en värdefull farfars klocka som Alan fått av Judith’s farfar, samtidigt får Charlie marijuana utskrivet för att kunna sova och glömma Chelsea – vilket inte riktigt går som han hade tänkt sig. Säsongen avslutas med att Jake blir Charlie’s privata chaufför efter att hans körkort har blivit indraget, och till Charlie’s förtret planerar Alan att närvara på Chelsea’s födelsedagsfest.

Säsong 7 – omdöme: Säsong 7 brummar på som de tidigare säsongerna och vi introduceras till ytterligare karaktärer som blir viktiga för storylinen – exempelvis Stacy Keach’s karaktär. Humorn ligger på nästan samma nivå som säsong 6 och serien underhåller gott fortfarande.

Sammanfattningen: Mitt personliga tycke om den här serien är att den är bra till större delen, även om den tappar lite grann här och där. Men jag tror också att serien lider av det som många komediserier lider av; ju längre den pågår, desto mer uttjatad och mindre kul blir den då det är lätt att återanvända skämt (exempelvis att Charlie sparkar ut Alan, vilket har inträffat ett antal gånger sen seriens början.. och det börjar bli rätt tjatigt nu). Nåja. Säsong 1 till 7 är bra säsonger även om serien svajar till här och där och börjar bitvis lida av det typiska komedi-syndromet. Nu över till säsong 8…

Up In The Air av H

George Clooney är expert på att ge folk sparken, och åker runt på företag landet runt och sparkar folk. Han spenderar så mycket tid på resande fot att han ser flygplanen som sitt hem. Han möter en tvillingsjäl i Alex, som även hon spenderar stor tid med att flyga runt. De båda startar en kravlös relation där de möts om de ska flyga till samma del av landet vid något tillfälle.

Företaget som Clooney jobbar åt ändras. Man ska införa ett webkamerasystem där man kan ge folk sparken över internet – inga fler flygresor. Clooney försöker förklara att man måste sköta jobbet mer personligt, på plats, och får i uppdrag att ta med sig tjejen som utvecklat systemet på några resor för att lära sig mer. Natalie (Anna Kendrick från ”Twilight”-serien och ”Scott Pilgrim vs The World”) är ung, självsäker och framåt, men fullständigt naiv inför världen.

Mja. Ett halvromantiskt drama som kanske är lite underhållande ibland. En bagatell som man kan se på tv någon kväll när man inte vill anstränga sig. Regisserad av Jason Reitman (”Juno”, ”Thank you for smoking”) med biroller av Jason Bateman, Melanie Lynskey och Zach Galifianakis minsta biroll sedan han blev känd (han är nog med i typ 10 sekunder).

Heavenly Creatures av H

Såg om Heavenly Creatures (som i Sverige fick titeln Svarta Änglar). Att den inte finns utgiven på DVD här är skamligt, men Peter Jackson har lovat att remastra sina gamla rullar och smäcka på massor av extramaterial, så fort han är klar med The Lovely Bones. Blu-ray skall inköpas.