Helt Perfekt Glob

The Forever Purge av J

Året är 2048, åtta år efter att Charlene Roan blev vald till president och avskaffade The Purge, och New Founding Fathers of America (NFFA) har återtagit kontrollen över det amerikanska parlamentet och återinställt den blodiga och årliga högtidsdagen. Många utanför det styrande partiet är oroade över att den kommande Purgen kommer att tillfoga betydligt mer skada till landet än vad NFFA inser efter att den rasistiska grupperingen Purge Purification Force (PPF) har skapats och fått anhängare nationen över efter att de blivit återvalda.

Det gifta migrant paret Juan (Tenoch Huerta) och Adela (Ana de la Reguera) tar sig illegalt över gränsen från Mexiko till Texas för att undslippa en mexikansk kartell och starta ett nytt liv. Tio månader senare går det här årets The Purge av stapeln, vilket kommer få oanade konsekvenser då PPF vägrar lägga ner sina vapen morgonen efter och jagar alla de som de anser inte vara amerikaner. Tillsammans med Juan’s kollega T.T. (Alejandro Edda), Juan’s chef Dylan Tucker (Josh Lucas), hans fru Cassidy (Cassidy Freeman) och syster Harper (Leven Rambin) beger sig Juan och Adela iväg för att försöka ta sig till Mexiko för en fristad från det kaos som nu härjar över hela landet…

När jag såg den fjärde filmen i The Purge franchisén, The First Purge, för första gången var jag övertygad om att den skulle bli den sista filmen i franchisén då TV-serien av The Purge hade nyligen gått klart sin första säsong (av två) och jag trodde att konceptet med The Purge skulle fortsätta där istället för att ytterligare filmer skulle göras. Tji fick jag. The Forever Purge är den femte – men inte sista – filmen i franchisén.

The Forever Purge är mer av samma sak som de fyra tidigare filmerna (och TV-serien) kunde erbjuda, samtidigt som den drar konceptet till dess yttersta spets. Medan de fyra tidigare filmerna (och TV-serien) kändes som avlägsna dystopier, är The Forever Purge mer verklighetsförankrad om man ska se till vart den uppenbarligen tagit inspiration ifrån – och är väl således kanske den (hittills) mest skrämmande och mörka filmen i franchisén.

Hur som helst så gillar jag The Forever Purge. Den är våldsam, högljudd, bombastisk och nattsvart – och är antagligen den mest politiska filmen hittills (mer än The First Purge), då den tydligt tagit inspiration från de senaste årens USA. Det var ingenting som störde mig när jag såg filmen, även om jag i regel brukar avsky när filmskapare försöker köra ner deras politiska åsikter i min hals – att konceptet kring The Purge alltid har fängslat mig spelar säkerligen in här.

The Forever Purge är i mina ögon en bra film, även om jag hellre hade sett att TV-serien hade fått några fler säsonger då jag tycker att konceptet med The Purge passar sig bättre i en TV-serie än i filmer. Nåja… franchisén är inte död än hur som helst då en sjätte film redan är under produktion. När den släpps återstår att se. The Forever Purge får en rekommendation från mig.

Läs gärna mina recensioner av 1, 2, 3 och 4 – samt den första säsongen av TV-serien.

Trampa infernal av J

Nacho (Pedro Fernández) och Mauricio (Toño Mauri) är bittra rivaler som utmanar varandra med pengar som insats. När de får veta att kvarlevorna efter flera jägare har hittats i en skog bestämmer de sig för att slå vad om vem som kan skjuta den björn som tros ha dödat jägarna först, för att således slå fast en gång för alla vem av dem som är den bäste av de två.

Väl ute i skogen tillsammans med sina vänner inser de dock snart att deras motståndare inte är en björn, utan en psykotisk krigsveteran som har satt sitt sikte på dem.

Trampa infernal – eller Hell’s Trap som den också är känd som – är en mexikansk slasherfilm från 1989 som tar friskt idéer från den amerikanska slasherfilmen. Exempelvis får vi se en extremt Freddy Krueger-esk inspirerad knivhandske och mördarens mask påminner inte så lite om Michael Myers’. 

Tar man filmen för vad den är och försöker göra så är den hur som helst helt okej. Ojämn, men okej. Skådespelet funkar och effekterna ser helt okej ut, även om jag gärna hade sett att de använt mer gore effekter än vad de gjort. Fotot var förvånansvärt bra också.

Det som gör filmen ojämn är att den halvvägs in eller så försöker introducera element från actiongenren, vilket absolut inte behövdes här. Ska jag vara riktigt kritisk så gillade jag nog den första halvan av filmen mer än den andra. Nåja…

Trampa infernal är som sagt okej på det stora hela. Filmens speltid på knappt 75 minuter skyndar så klart på saker och ting och igenkänningsfaktorn i filmen är hög för slasher-entusiasten. Inte den sämsta slasherfilmen jag har sett, men kanske en av de mest ojämna. Gillar man cheesiga och dumma slasherfilmer från 80-talet är den värd åtminstone en titt.

Rambo: First Blood Part II av J

Rambo: First Blood Part II är väl nästan lika ikonisk som First Blood egentligen och är väl en av de första actionfilmerna från 80-talet som dyker upp i huvudet när ämnet kommer upp. Jag minns än idag hur förbjudna ”Rambo filmerna” (det vill säga den här filmen och Rambo III) var och att man som barn minsann inte fick titta på sånt.

Filmen i sig är ju inte i närheten så bra som den första filmen, vilket den väger upp med att slänga in mer och våldsammare (och dummare) action än sin föregångare. Filmen är ju dock fortfarande välspelad och jag tycker fortfarande Stallone håller en rätt hög klass här trots det mer korkade manuset. Richard Crenna är fortfarande grym som Trautman och Charles Napier är fantastisk som byråkrataset Murdock.

Utav de tre första filmerna tror jag nog dock att det här är den jag gillar minst, faktiskt. Förstå mig rätt, jag gillar den, men den är inte tillräckligt seriös för att ligga i samma liga som den första filmen, men den är samtidigt inte lika hjärndöd och uppblåst som Rambo III utan hamnar någonstans mitt emellan de bägge filmerna. Den är en mellanfilm och den känns verkligen som det – vilket i sig inte är dåligt, men inte superbra heller. Hur som så får den en marginell tumme upp.

Vad handlar filmen om då? Va? Öh, Rambo (Sylvester Stallone) åker tillbaka till Vietnam för att samla på sig bevis om att amerikanska fångar fortfarande hålls fångna i läger där – action följer.

Don’t Be Afraid Of The Dark (2010) av J

Den unga flickan Sally (Bailee Madison) anländer till sin frånskilda far Alex (Guy Pearce) och hans nya flickvän Kim (Katie Holmes) vid deras nya hem, som en gång i tiden tillhörde en känd konstnär som under mystiska omständigheter försvann. Alex’s plan är att rusta upp den gamla herrgården med hjälp av Kim. Kort efter deras ankomst upptäcker de att herrgården har en undangömd källare och det dröjer inte länge efter det förrän Sally upptäcker anledningen till konstnärens försvinnande…

Don’t Be Afraid Of The Dark från 2010 är en Guillermo del Toro producerad och skriven remake på en TV-skräckis från 1973 med samma titel. Jag har nämnt i tidigare recensioner att jag föredrar del Toro när han är involverad i actionfilmer över när han är involverad i skräckfilmer, så jag tror inte det är någon större överraskning att jag vart skeptisk när jag insåg att han var involverad.

Don’t Be Afraid Of The Dark remaken visade sig hur som helst vara en jävligt bra film – i mitt tycke så klart. Visst har den en del brister – så som att karaktärerna i filmen är ganska stereotypiska skräckfilmsidioter som gör dumma beslut gång på gång och inte tror på det gråtande barnet som hävdar att någonting är fruktansvärt fel igenom hela filmen förrän hotet kommer och slår dem bokstavligt talat i ansiktet – men filmen har å andra sidan en intressant och välberättad berättelse att visa, samtidigt som det nästan hela tiden händer något som håller intresset uppe. Jag kände mig aldrig uttråkad under de cirka hundra minuter filmen tuffade på under och om det är något jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att klaga över är väl dess klimax som slutar på ett sätt jag inte riktigt gillade.

Hur som helst blev jag väldigt underhållen av filmen och kommer definitivt att se om den framöver. Har du missat den och gillar del Toro (eller creature features överlag) så tycker jag att du ska ta dig en titt. Rekommenderas.

Atrocious av J

Cristian (Cristian Valencia) och hans syster July (Clara Moraleda) åker tillsammans med sin familj iväg till deras gamla semesterhus i Sitges, El Garraf för att spendera den Heliga Veckan där. De får nys om den lokala legenden Melinda; en ung kvinna i röd klänning som sägs ha gått vilse och dött i en närliggande labyrint i början på 1940-talet. Det sägs att de som tappar bort sig i labyrinten nattetid kan få vägledning av Melinda’s vålnad.

När deras fars vän Carlos (Jose Masegosa) dyker upp frågar syskonen honom om Melinda, varpå han berättar om legenden och att det finns flera, olycksbådande versioner av den. Cristian och July beger sig in i labyrinten med varsin kamera för att dokumentera deras efterforskningar kring legenden. Saker och ting är emellertid inte vad de verkar vara, vilket syskonen snart blir varse om…

Den spansk-mexikanska samproduktionen Atrocious har en hel del likheter med den mer välkända The Blair Witch Project. Tempot är extremt långsamt och en hel del av speltiden går åt till att karaktärerna bara knallar runt inne i labyrinten utan att någonting vettigt egentligen händer. Även om syftet är att försöka skapa en tät och otäck stämning med bilder av tillsynes oändliga stigar inne i labyrinten blir det hela bara förbannat långdraget och tråkigt. Hade de klippt ut alla scener där syskonen går eller springer runt i labyrinten hade filmen troligen blivit minst en kvart kortare, men det hade även gjort filmen mer tight och kanske mer intressant.

Filmens slut är dock det som räddar alltihop från ett fullständigt haveri. De sista 20 minuterna av filmen är ganska spännande och upplösningen (som för en gångs skull ger en förklaring till vad som hänt i filmen) gör filmen värd att se åtminstone en gång. Hade filmen varit mer händelserik och intressant fram till denna punkt hade jag utan tvekan rekommenderat den, vilket jag inte tänker göra.

El laberinto del fauno (aka Pan’s Labyrinth) av J

När El laberinto del fauno (eller Pan’s Labyrinth som den ganska säkert är mer känd som) kom sa alla att den var riktigt, riktigt bra. Att det var en film man bara måste se. Att den var ”ungefär” en Alice In Wonderland, fast för vuxna. Och nej, jag såg den aldrig – förrän nu.

Storyn i stora drag är enkel: i det facistiska Spanien år 1944 beger sig en flicka, som är fruktansvärt fascinerad av sagor, tillsammans med sin gravida moder iväg till ett läger uppe i bergen någonstans i Spanien för att leva med hennes nya styvfar – en hänsynslös kapten i den spanska armén. Under den första natten dyker det upp en fe som leder henne till mitten av den närliggande labyrinten, där hon stöter på en gammal faun. Han berättar för henne att hon är en prinsessa, men att hon måste bevisa sin kunglighet genom att genomgå tre ruskiga uppgifter. Om hon misslyckas kommer hon aldrig kunna bevisa att hon är den riktiga prinsessan och därmed aldrig kunna återse sin riktiga far, kungen, igen. Samtidigt försöker hennes styvfar att utplåna en motståndsrörelse som gömmer sig uppe i bergen, men stöter på motstånd från ett oväntat håll…

Filmen i sig är bra (riktigt bra faktiskt), men den levererade inte riktigt det jag trodde att den skulle. Till exempel trodde jag att filmen skulle presentera en fantasyvärld som i Alice In Wonderland, men nä. Inget sånt (iaf inte som jag kan räkna som fantasyvärldar). Istället koncentrerar sig filmen till en stor del på att berätta om styvfadern och händelserna kring honom istället för den lilla flickan. Jag hade helt enkelt räknat med något annat än vad jag fick, men blev ändå ganska nöjd. Skådespelarna är riktigt bra och levererar, samtidigt som (en del av) effekterna är riktigt imponerande för att vara 7 år gamla.

El laberinto del fauno/Pan’s Labyrinth är en bra film helt enkelt. Det blir aldrig direkt tråkigt och intresset hålls uppe nästan hela filmen igenom (början var lite halvtrög i min mening) och filmen är klart värd en titt om man inte sett den. Rekommenderas.

KM31 av H

Stängde av efter en halvtimme.

We Are What We Are av H

När är en kannibalskräckis inte en kannibalskräckis? När det är ett drama med thrillerinslag om en familj som behöver mörda folk till någon ritual. Varför förklaras aldrig. Älskare av blodiga effekter har ingenting att hämta här. Glöm.

Måste bara kommentera omslaget här bredvid. Det brittiska omslagets citat ”A cannibal gore-fest” var jag bara tvungen att kolla upp, och det är som vanligt så man bara vill leta upp nån ansvarig och slå honom HÅRT i ansiktet. Citatet lyder i helhet: ”Do not, however, go into this movie thinking it’s a cannibal gore-fest. For the majority of the film, we never see a drop of blood, never see anyone get chewed, never see what makes this more than a family-drama”. Jag blir ärligt förbannad av sånt här jävla skit.