Helt Perfekt Glob

Self Storage av J

Jake (Tom DeNucci) är nattvakt på ett hyrlager med extra hög säkerhetsbevakning nära Rhode Island. Efter att ha hört hans chef Walter (Eric Roberts) och hans överordnad Trevor (Michael Berryman) pratat om att stänga igen lagret för gott ser han det hela som den perfekta chansen att dra till med en ordentlig fest då hans kompisar står med både sprit och gräs, men ingenstans att vara för att festa. Det som skulle bli en oförglömlig fest blir istället en oförglömlig mardröm då de inte är ensamma i området och utan deras vetskap väntar en mörk hemlighet på dem bland de låsta lagren.

Jag tycker det är synd att skådespelare som Eric Roberts och Michael Berryman tvingas ta jobb i skitfilmer som Self Storage. De gör bra insatser bägge två och hade det inte varit för dem hade jag troligtvis stängt av skiten. Alla karaktärer bortsett från Roberts och Berryman är irriterande idioter, manuset är lövtunt och sömnframkallande, speltiden på strax över nittio minuter är på tok för lång och slutet är något av det sämsta jag har sett på väldigt länge. Ingenting förklaras eller knyts ihop och man sitter bara och kliar sig i huvudet när sluttexten börjar rulla.

Det finns absolut ingen anledning att titta på den här filmen. Vill man se Roberts och Berryman har de medverkat i betydligt bättre filmer som faktiskt är värda att lägga sin tid på. Skippa.

Deadly Blessing av J

Änkan Martha (Maren Jensen) bor ensam i ett stort hus på landet efter att hennes man dött i en mystisk olycka. Hon är övertygad om att det inte alls var en olycka utan att han blev mördad och att ortens Amish-sekt, som han tidigare var medlem i, har någonting med saken att göra. Kort efter begravningen kommer några av hennes gamla väninnor på besök för att ge henne tröst och det dröjer inte länge förrän fler underliga saker och dödsfall börjar inträffa kring Martha.

Tre år innan han fick sitt mästerverk A Nightmare On Elm Street släppt regisserade Wes Craven den sega, smått underliga slashern Deadly Blessing – som har ett av de konstigaste sluten jag har sett i en slasherfilm. Jag är till större delen ett fan av Craven men Deadly Blessing ligger ganska långt ner på filmer han har gjort för min del. Överlag är den okej, men tempot är mördande långsamt och när det väl händer någonting är det över inom loppet av någon minut för att sedan växla ner till lägsta växeln igen i tusen miljarder år. Det är helt enkelt en ganska tråkig film. Skådespelarinsatserna varierar ordentligt. Speciellt Sharon Stone, som är otroligt ojämn i sitt skådespel. I ena scenen är hon bra, för att i nästa kännas otroligt amatöraktig. Effekterna (de som är i alla fall) ser hyfsade ut, men de ligger knappast i något större fokus här.

Det mest intressanta kring den här filmen är väl egentligen ryktena kring Craven’s skilsmässa med sin dåvarande fru, Mimi Craven, att hon ska ha gått till sängs med Sharon Stone och att det ska ha varit orsaken till deras uppbrott. Jag sökte runt lite angående det här och fann att Craven dementerade dessa rykten när han levde och att han vid en intervju 2011 sa att Sharon Stone och Mimi, hade varit väldigt nära vänner under många år.

Hur som helst är Deadly Blessing en film för die hard fans av Wes Craven, alla andra kan hålla sig till hans mer respekterade och välkända verk istället.

The Hills Have Eyes Part II av J

En grupp motocrossåkare beger sig iväg för att delta i en motocrosstävling ute i öknen, men tack vare ett misstag kommer de att bli försenade till tävlingen och diskvalificerade varpå de bestämmer sig för att ta en genväg igenom öknen. Tack vare den dåliga vägen går bränsleledningen på deras buss sönder och de blir strandade intill ett ödsligt hus mitt ute i ingenstans. De är emellertid inte ensamma och ryktena om en galen kannibalfamilj ute i öknen verkar ha mer sanning i sig än vad de flesta i sällskapet till en början trodde.

Sju år efter att Wes Craven gjorde The Hills Have Eyes gjorde han dess uppföljare tack vare en enkel anledning; han var pank och behövde pengar. Efter att två tredjedelar av filmen blivit inspelad stoppade produktionsbolaget filmen tack vare krångel med budgeten. Samma år, 1984, spelade Wes in A Nightmare On Elm Street, som givetvis blev en megahit. Detta ledde till att produktionsbolaget övertalade Wes att göra klart The Hills Have Eyes Part II med det materialet som var inspelat. Tack vare att det inte fanns tillräckligt med material för att göra en fullängdsfilm använde Wes scener ifrån den första filmen i form av flashbacks för att spä ut speltiden.

Behövde The Hills Have Eyes en uppföljare? Nej, verkligen inte och det märks ganska klart och tydligt att Wes bara gjorde den här filmen för pengarna. Storyn är så långt ifrån originell det bara går att komma och det är i princip samma film en gång till, fast med korkade ungdomar istället för en familj. Slasherelementen är dock större i den här filmen än dess föregångare och med tanke på att Harry Manfredini (mannen bakom flera av Friday The 13th filmernas musik) var filmens kompositör är det ganska svårt att inte dra kopplingar. Problemen med produktionen märks i alla fall inte avsevärt, så när som på flashbackscenerna (där bland annat en hund har flashbacks från första filmen, I’m not shitting you). Men det räddar inte filmen från det faktum att den är oinspirerad och tråkig, med ett manus som hade lika gärna kunnat varit till vilken annan film som helst.

The Hills Have Eyes Part II är inte skitdålig, men den är inte i närheten så pass intressant eller underhållande att jag kommer att se om den de närmsta åren.

The Hills Have Eyes av J

En familj som är på väg till Kalifornien lyckas krascha sin bil i ett ödsligt område ute i öknen som används av militären för att provskjuta kärnvapen. De bestämmer sig för att splittra på sig för att försöka finna hjälp, men inser efter mörkrets intrång att de inte är ensamma.

Jag tror inte The Hills Have Eyes behöver någon närmare presentation egentligen. Det är en klassiker som man ska ha sett om man är ett fan av skräckfilm helt enkelt. Jag själv tycker att filmen står sig hyfsat när det kommer till skådespeleri och berättelse trots att den är nära fyrtio år gammal (i skrivande stund), men är samtidigt bristfällig och utdaterad här och där. Exempelvis blir det aldrig nämnvärt spännande och skräcken i filmen känns ganska förlegad; den är helt enkelt inte läskig år 2015. Slutet var nog tyvärr det som överraskade mig mest då hela filmen slutar otroligt abrupt och lämnar tittaren med fler frågetecken än svar.

Nåja. Det är som sagt en klassiker och är något man måste se om man är en skräckfantast och den, tillsammans med The Last House On The Left, banade vägen för den nyligen avlidne Wes Craven – som senare gjorde filmer som A Nightmare On Elm Street, The People Under The Stairs och Scream. Tack för allt Wes, vila i frid.